Fred-Erik ville så gärna se tuff och bestämd ut. Men oavsett hur långa och spetsiga
kragar med nitar han skaffade, trots kedjorna han bar som bälte och
trots sin inövade hårda blick så sket det sig. Skitelsen kan förklaras
på många sätt, men jag vill särskilt lyfta fram tre dundertabbar.
Dels
frisyren, naturligtvis, det blir så himla svårt att spela en hård
snubbe när man har klippt sig likadant som sin hemkunskapslärarinna
Birgitta.
Dels idén med den knutna näven under hakan. Den har prövats så
väldigt många gånger och det krävs en sådan jävulusisk pondus för att ro
den i hamn. Frederik lyckas som synes inte på långa vägar, delvis på
grund av min punkt nummer tre:
Utförandet av den knutna näven under
hakan. Att vila hakan mot en knuten näve, eller bara i handen för den
delen, förutsätter i regel att man sitter ner och stödjer armbågen mot
något. Ett bord, ett knä, ett större husdjur/tamboskap eller liknande. Men att STÅ
upp och sedan luta sig framåt för att sätta ner armbågen på ett
fiktivt föremål funkar inte alls. Det är som att luta sig bekvämt
tillbaka med händerna bakom nacken, sittande på en skral pall utan ryggstöd.
1973.