2015-05-29

En sång bukett


Detta är något mycket märkligt och inte så värst fascinerande faktiskt. Jag tänkte kalla det för ett stolpskott, men det är snarare ett dundrande självmål kombinerat med ett vristskott i tinningen på målvakten.

Vi börjar med omslaget. Skivan har fått det smärtsamt särskrivna namnet "En sång bukett", och är illblå bortsett från en snål mängd handmålade blommor som påminner om encelliga organismer. På denna fond har de klistrat in bilder av de medverkade på skivan. Carinas bild är ett vanligt skolfoto, Viviannes bild hade passat in klockrent i skolkatalogen på sidan med bespisningspersonal och Krystynas bild blev så där bra som det alltid blir när man klär sig i Hubba Bubba-rosa och fotograferas med blixt framför en brun fond. De gamla gubbarna har fått svartvita bilder eftersom det de är från förr i tiden och nederst står Ray mellan mina favoriter Tomtélius och det härliga Bruzabandet, vars inbördes längdskillnad ger illusionen av att de alltid står i en trappa.

Om man gör misstaget att lyssna på skivan så får man intrycket av att detta är en konceptskiva, med ett koncept som är ytterst oklart. Människor som sjunger på språk som de inte själva förstår tycks i alla fall vara återkommande, samt att bandaren de spelade in på svajade rejält till och från så att tonerna skär sig hemskt. Nedan följer ett kort ljudexempel med Ray och Krystyna. Ray sjunger:

Ack vamelan du shuwne
Doo hallygalan
Do gronabla
Säger booges lande
Ja omjagova meat idé
Follow vadelain
Till vamland jag ändå alte vande



Därefter följer ett härligt exempel med den ostadiga bandaren på besök i Polen.

1980.

2015-05-13

36 minuter med "Maltes"


Här har vi fyra AIK-are som kallar sig "Maltes".
Citationstecknen fyller mig dock med tvivel. Är det så att de inte alls heter Maltes? Heter de kanske "Genesarets sjö", "Färsk sparris till ett riktigt vrakpris" eller "Sörj för god ventilation" men kallas för Maltes i folkmun? 36 minuter är hur som helst på tok för mycket.

Båda männen ute på sidorna bredvid stenen kör på klockrena fyllelutningar som riktigt berusade män tenderar att göra när de inte litar på att kunna stå upp utan stöd, gärna i kombination med att urinera på allmän plats inför fascinerade dagisgrupper.

Den finurliga mannen som satt sig på huk (jag tänker inte gå igenom det här fenomenet en gång till, bara låt bli att sätta er så där på era skivomslag) förtjänar förstås också att nämnas.

En av lirarna i bandet har det grymma namnet "Barabass" (jfr. Barabbas, snubben som fick gå fri istället för Jesus) ett klockrent alias för en basist i ett blackmetal-band, aningen mindre perfekt för en trummis i ett dansband som spelar låtar som "Var rädd om lyckan".


1975.

2015-05-07

Dockan Orvar och Janne på resa


Detta är ett fullständigt skamlöst försök att plagiera "Anita och Televinken" fullständigt genomsyrad, för att inte säga dränkt, av en pingstkyrklig agenda.

Anita spelas av Jan Sparring, som istället för att lära oss om trafikvett berättar bibliska historier som han bedyrar är "alldeles, alldeles sanna". Televinken har bytts ut mot den särdeles fula "dockan Orvar", precis som Televinken iförd snickarbyxor och randig tröja, fast med läppstift och extremt irriterande falsettröst. Tillsammans drar de till Jerusalem där Orvar ställer en massa frågor som får honom att verka helt retarderad. Ofta svarar inte ens Janne på frågorna utan kör bara på.

Det här kräver faktiskt ett ljudexempel.



En av dessa sanningar är Tredje Moseboken 25:44. "Men om du vill skaffa dig en slav eller slavinna, skall du köpa en sådan från hednafolken som bor runt omkring er." Janne tog till sig tipset och köpte därför Orvar av en hedning på Ebay. 

Angående omslaget är det en tecknad historia där Arlanda fått formen av en ovanligt liten mellanstadieskola, flygplanets nos har plattats till för att få plats och någon glömde rita fartlinjerna mellan dockans ben.

1982.

2015-05-05

Kai Warner Singers - A glass of champagne


Kai Warner var ännu en sån där tysk gubbe som gjorde genomtrist lättlyssnad partymusik, och han var faktiskt bror till James Last som väl är det främsta namnet inom denna sunkgenre. Likt sin bror har Kai skaffat en sådan där frisyr som ser fullt proper ut upptill, men med långa hundöron på sidorna.

Dagen till ära har Kais högerarm svullnat upp kraftigt och intagit tantform med nagellack, och i handen håller han ett väldigt glas fyllt med illgul champagne eller ångande urin.

1976.