Omega - Csillagok utjan

Detta är någonting alldeles, alldeles vanvettigt. Hade Jane Austen fått ge en titel till detta makabra stycke kultur hade den fått heta oförnuft och migränkänsla. Nu biter vi i den sura ungraren och betar av det här, från vänster till höger.

Först en ängslig liten herre med någon slags inkasmycken hängande kring halsen, matchat med kortkorta vita pluderhosor och vita strumpbyxor. Skulle jag dra till med en gissning så spelar han keyboard och gör även bandets bokslut.

Sedan en man i helskägg och dopklänning, med en frisyr som prickar någonstans mellan Annie Lööf och en sjuårig flicka. Kanske sitter han på knä.

Näste man (?) är ett fullkomligt vidunder. Han tycks vara dubbelt så stor som minirevisorn, frisyren mäter en dryg kubikmeter och påminner om en hel bal glasfiberisolering som han har vikt över skallen. Min klassiska term "Cocker spaniel-öron" räcker inte till på långa vägar, den här snubben har snarare två fullvuxna hundar hängande från tinningarna. Detta kombineras mot allt förnuft med en blank sidenscarf, broderad väst och en skjorta med de mest hysteriska ärmar: de påminner om sådana agilitytunnlar som speedade collies brukar kuta genom.

Till höger om honom sitter Jesus Kristus-Pettersson och myser i kortärmad frälsarsärk. Han verkar vara en rätt stadig kille av ansiktet att döma, men hans armar ser förvånansvärt späda ut.

Sist ut är en man med storslagen äventyrsfrisyr, stolt blick och kavat pose, men allt det där går rätt ner i slasken eftersom hans kläder är helt fucked up. Jag vet inte ens vad jag ska skriva, jag fattar ingenting. Det är som att han har satt på sig en korsett på fel håll, som han är jobbigt naken under, och kombinerat denna med en skitful T-shirt med broderade bårder och veckade ärmar som ser ut att vara öppna i armhålorna.

Dessa fem stolpskott har samlats för att njuta av Gasen. Låt oss nu aldrig mer prata om denna skiva.

1978.