Rolf Karlsson – Så’n är jag

Se, där sitter Rolf på ett städ. Han håller en hammare i ett ledigt grepp och har fäst blicken på någonting ovanför kameran. Så'n är han!
Vänsterkanten består av en brun bård.

Samma bård, bredvid en suddig bild av Eskilstuna centralstation, utgör hela baksidan. Varför får vi aldrig veta.

Angående skivans innehåll ska jag inte gå in på några detaljer. Jag kan bara kort säga att när man har lyssnat på tre av de tolv låtarna så är det som att ha cyklat två kilometer av Vätternrundan; man vet att det är skitlångt kvar innan det är över, och det gör redan ont i röven.

1978.

Flamingokvintetten 11

Men hör ni grabbar, ta på er något annat.

Flamingoklosetten har här klätt sig i skyddsdräkter ämnade för saneringsarbete med smittspridande och radioaktiva ämnen, och har valt att vara nakna under dessa. En smällkass idé naturligtvis.

Uppställningen är under all kritik även den, med någon slags bajsa i skogen-sittställning på två av dem och en märklig bakåtlutad stance på de två till vänster.

Är det tänkt att vara en god nyhet att skivan innehåller ”Funkytown” i svensk översättning? Och ”One more reggae for the road”, i den minst sagt stapplande versionen ”Ta’ din reggae en gång till”?

MEN! Skorna matchar! Helt otroligt.

1980.

Alf-Olles 7 - 30 år

-->

Detta är alltså deras sjunde skiva. SJU plattor och trettio år in i karriären ser fortfarande skivomslagen så här påkostade och inspirerande ut. För att fira 30 år slog de på stort och satte fram en risig växt som står och sticker Alfred E Neumann i bakhuvudet. Notera hur snyggt de löst placeringen av titeln! Ett huvud var i vägen på ett besvärligt vis, så då skrev de sjuan på andra sidan huvudet.

Mintgrönt till förbannelse and beyond, och sedan denna eviga jävla gas. Hade det blivit snyggt förut? Hade de sett en skiva insmetad med brungrå smuts och tänkt ”wow”? En sådan här gasinramning kan få vilken platta som helst att kännas lika festlig som att vinna en bussresa för en person till Tjetjenien.

1986.

Curt Haagers – 88

 

Här är de igen, bandet med He-Man-loggan, och maken till lökig dansbandstrivsel får man leta länge efter. Framför en solnedgångs-backdrop står de sex klämmiga herrarna, iförda diskhandduks-kavajer och skära flugor.

Och om ni tror att den skäggige mannen log sitt allra hjärtligaste leende så tror ni fel, för på baksidan tog han i ännu lite mer och verkar ha varit på gränsen till att bryta samman fullständigt.

Här är de så varmt inbjudande att de faktiskt tog livet av inte mindre än sju luddiga hundvalpar, som blev ihjäl-ägda av den massiva mysigheten.

1988.

Sunsilk – Hår

Detta är en skiva som jag sökte efter i sex år innan jag hittade den, och när jag till slut fann den i en möglig lada söder om Enköping blev jag så eld och lågor att jag fick ta en paus innan jag kunde fortsätta bläddra igenom skivbacken. Detta säger naturligtvis mer om allvaret i min sjukdomsbild än om skivan jag fann, men glädjen var lika överväldigande för det.

Sunsilk skulle marknadsföra Sveriges första schampo med balsam, och valde att göra det i form av en skiva. Det råkade sig så att musikalen Hair sattes upp för första gången i Sverige samma år (1968), och genom någons snilleblixt översattes musikalens titel till det våldsamt ofräsiga namnet ”HÅR”. Detta var förstås ett utmärkt sammanträffande, och Sunsilk valde att ge ut musiken på en egen platta.

Resultatet blev en helt brun skiva med en enda stor närbild på frissigt hår som inte alls ser ut att ha genomgått någon revolutionerande behandling. Ovanför pryds omslaget av en text där de stavat balsam med stort B och använt den engelska stavningen av både schampo och musikal. Nedtill förtydligar de att produkten endast är för internt bruk, vad de nu menar med det. Antingen syftar de på att denna åtråvärda platta endast får avnjutas av Sunsilks trognaste kundkrets, att man skall dricka deras nya schampo eller att skivan efter bästa förmåga skall föras upp i stolgången.

1968.

Weihnachten mit Heino

Ett av de fula skivomslag som cirkulerat mest och längst på det globala intranätet är Heinos platta ”Liebe Mutter” (älsklingsmutter). Efter många års letande har jag äntligen hittat ännu ett alster av den märklige lille mannen.

Det är svårt att beskriva Heino utan att likna hans utseende vid en hälleflundras, så det ska jag inte göra. Däremot vill jag fästa lite extra uppmärksamhet vid hans allt för optimistiska polisongodlande, med bara en ensam liten tofs på hakan utan kontakt med den övriga behåringen.

Bakgrunden ser ut som en UV-belyst yta som någon har nyst ut en saftig skur över, tillsammans med några läckra tribal-stjärnor.

Detta är en tidigare platta än Liebe Mutter, hans fjärde släpp av uppåt trettio album. Min dröm är att komma över en av hans mest ovanliga plattor, där han trängs på omslaget med inte mindre än tre risiga pudlar.

1969.