Steelover – Glove me

Äntligen en ny hårdrocksplatta, det var ju ett tag sen. Precis som det ska vara så är det ett omslag tecknat av en nioåring med både grå, grön och gredelin starr.

Barnteckningen föreställer en sjusärdeles ful dam i raffset, som drar någons armar i en kedja. Damen har en alldeles orange hudton, huggtänder som tycks ha lagts till som en detalj när munnen redan var färdigtecknad och hon har en tilltagande gråhårighet som faktiskt bekymrar henne mycket.

Alla hennes anletsdrag har trängts ihop på en alltför liten yta, vilket ger ett onaturligt stort avstånd mellan näsa och öra och vad som förefaller vara ett farligt stort bakhuvud.

Allt som kan tänkas glimma läckert har fått små fina airbrush-fläckar, och titeln betyder ”handska mig”.

Det sammanlagda resultatet är lika smakfullt som en hardstyle-cover på ”Sommaren är kort” eller munskölj med fläsksmak.

1984.

Wir tanzen Blues und Medium-Fox

Mitt i den glada dansen står Jan, en man som inte var bjuden på balen. På något vis har han ändå kommit in genom entrén, trots att personalen fått klara order om att inte under några omständigheter släppa in "Janne the dogkiller". Janne är ortens psykopat, som nu står på lite håll och funderar på om den unga damen skulle smaka bäst som ragu eller helstekt med flingsalt och kummin.

Det var nog tänkt att se ut som att han bjöd upp henne till dans på ett trevligt och korrekt vis, men det blev inte så övertygande eftersom killen är skitläskig.

Vad det musikaliska innehållet beträffar så säger skivbolaget allt; it sux.


Jag hittar inget årtal någonstans men gissar på sextiotal.

Halleluja 2

Detta är en skiva som man kan vända på hur många gånger som helst utan att lyckas hitta framsidan.

 

Det som kan förmodas föreställa en framsida innehåller klassiska baksidesattribut som spårlista, producenternas namn och en skitsuddig bild på kören. Notera killen till vänster om siffran två i nyss nämnda bild. Jag undrar vad han gjorde för handsignal eller vilket hädiskt tryck han hade på sin tröja, som gjorde det befogat att stryka över hela hans överkropp med turkos färg. Bredvid honom sitter den ende som inte sjöng med, utan som bara satt och log i en väldigt snäll form av ungdomsrevolt.

På andra sidan ser vi ett kollage med en hel massa frikyrkliga ungdomar, och Gunnar Karlsson. Om de nu ändå kostat på sig färgtryck på båda sidorna, kunde de då inte kört färgfotografier i kollaget?

Notera mannen högst upp i vänstra hörnet, som ställer sig ytterst skeptisk till den plötsliga odör som just spridit sig i sångbåset.

1974.

Dacia - Svarta ögon

På detta omslag finner vi sex män klädda i kökshanddukar, bordslöpare och broderade julbonader, framför en sådan genomtradig gråbrungrön fondtapet som alla fotografer verkar ha haft tillgång till.

Mannen nere till höger har en comb-over i klassisk stil, sådana har vi sett förut. Mannen i mitten däremot, han bjuder på någonting alldeles extra. Istället för att försöka kompensera med hår från tinningarna har han låtit håret växa sig långt i nacken, och sedan släpat fram det över flinten! Här introducerar han alltså frisyren comb-forward, ännu ett koncept som aldrig borde ha lämnat idéstadiet.

Från skammens år 1977.

Li Berg - Vill du

Någon gång under åttiotalet tilldelades Li en stor medalj i furu, ett pris som hon tilldelades för att ha världens största lugg. På omslaget till hennes skiva ”Vill du” från 1984 kan vi beskåda luggen, som i sanning är en storslagen pjäs.

Volymen är helt otrolig. I ett enda stycke sträcker den sig som en tung fäll över ett imponerande stort område; från att täcka hela pannan och nästan skymma sikten nedtill, till att nå en dryg decimeter upp ovanför huvudet. Hade man klippt av Li håret hade det fyllt en hel flyttkartong.

Notera även hur den svartvita bilden bitvis färglagts i efterhand, det tillagda glittret i ögonen och på örhänget, det horribla typsnittet och hur någon lagt till extra gråa slingor i hennes hår.

Baksidan pryds av en abstrakt grå formation som för tankarna till en rauk eller någon vätska som spillts ut. Att det faktiskt är Lis silhuett som ser ut så är bara tragiskt.

Och nej, jag vill inte.

1984.