Detta är en platta som jag hurrade rakt ut när jag hittade, för jag hade letat länge efter den. Anmärkningsvärt med tanke på att de flesta andra hade klassat den som avfall.
Upplägget är som följer:
Tre mycket kristna personer står ute i skogen. Fotografen har sagt åt dem att ställa sig på var sin sida om en genomtråkig gran, och sedan bit för bit fått dem att kliva närmare stammen. Till slut står två av dem verkligen inne i granen, inklämda mellan grenarna och med sina noga valda finkläder tryckta mot den kådiga stammen.
För att få dem att gå så löjligt tätt intill trädet lär fotografen ha klagat på att de inte fick plats i bilden, att de behövde tränga ihop sig mer för att synas. Detta tyder på att något var rejält skevt, antingen i fotografens kamera eller i signalvägarna mellan hans ögon och hjärna. Det fanns nämligen gott om plats till höger om dem, säkert en meter luft som fotografen lät förbli tom. Däremot blev det jobbigt trångt på vänstersidan, där han skar av axeln på den bruna mannen med det stramande skrevet.
Sedan kommer vi till titeln, som skänker eländet ytterligare en dimension. Någon av dem, eller kanske alla tre, ville egentligen göra en soloplatta. Det sket sig uppenbarligen, och följaktligen står de nu där i skogen med två jeppar till som skulle rymmas på skivan. Titeln ligger nu där som en ursäkt; jag tänkte spela solo, men det blev inte så och jag beklagar detta.
Sedan är titeln dessutom skriven i grönt ovanpå grönt, dessa eviga dumheter som ständigt återkommer. Tänkte de att texten skulle ”matcha” bakgrunden om de skrev den med samma färg? Det fungerar inte så, fråga vem som helst som inte fått sina ögon utstuckna.
1979.
(För den petnoga skivnörd som kan tänkas hävda att skivan inte alls kommer från skivbolaget Signatur: det var Signatur som distribuerade skivan i Sverige.)
