
Greggs första soloskiva var nästan färdig när släkten samlades den där julen. Alla satt kring matbordet och hivade i sig mat medan de ideligen gratulerade Gregg och talade om hur fantastiskt det var med hans framgångar. Så kom den obekväma situationen som en rak höger.
– Har ni gjort skivomslaget ännu? frågade moster Benjamina.
– Nej, inte ännu, svarade Gregg utan att inse vilken enorm skit han just trampat i.
– Då kan Rut måla ett omslag! Det vore väl fantastiskt, att ha ett skivomslag målat av sin egen kusin!
– Vilken underbar idé, fyllde Greggs mor i.
– Kanske, jag vet inte, svarade Gregg, och slog därmed spiken i sin egen kista.
Från detta läge fanns det ingen återvändo. Moster Benjamina upplevde att Gregg nu hade lovat och svurit att Rut skulle få göra omslaget, och Greggs mor skulle aldrig låta Gregg göra sin kusin besviken. Så nu återstod det bara att vänta på domen.
Han visste inte hur stor fallenhet Rut hade vid staffliet, men hennes bristande intellekt var ett välkänt faktum som aldrig någonsin nämndes inom släkten. (Det hade dock varit ett svårt ämne att undvika många gånger, till exempel när hon åkte dit för att ha snattat blåa skoskydd från folktandvården och alla de gånger då hon gått runt och sugit på småpengar.)
Dagen då omslagsbilden var färdig störtade han hem till sin kompis Kid. Gregg stormade in genomsvettig och viftade hysteriskt med den lilla pannån.
– Titta! Titta vad hon har gjort! Det där ska föreställa mig! Hon har utgått från två olika fotografier, och målat in dem i samma bild! Ett vanligt halvprofil-kort för näsan och munnen, och sen ett snett ovanifrån när hon har målat ögonen!
Gregg visade förtvivlat vad han menade genom att täcka över den övre och nedre halvan av ansiktet om vartannat.
– Hon har gjort mig helt skev! Och hur tänkte hon med håret? Det är alldeles illgult! Och titta på skägget, det växer i en enda tunn rad ur underläppen! Och vad är det för gult vågigt hår som växer från mina kinder? Den där kind-manen är dessutom dubbelt så lång på högra sidan!
Gregg pausade i en dryg sekund medan han tog ny luft.
– Och hur tänkte hon med resten av bilden? Är jag någon slags jätte som tittar in i ett lila hus? Eller är det ett dockskåp inrett med vattendroppar?
– De där lila väggarna är väl åtminstone målade med rätta perspektiven? försökte Kid.
– Det spelar väl ingen roll?! Hon har ju fått MIG att se ut som en stor äcklig docka med ögonen på olika höjd, på min debutplatta! Och nej, Kid. Perspektiven stämmer inte.
– Baksidan då...?
– Hon har gjort den med, suckade Gregg utmattat. Hon har målat en vulkan. Och ännu mer lila väggar. Värst är ändå att hon målade dit mitt bakhuvud också, på helt fel höjd och för långt bort så att jag verkar ha ett jättelångt huvud.
Gregg satte sig ner på golvet alldeles utschasad och räckte fram den utvikbara bilden.
– Kid, mitt liv är förstört.
1973.