Isley Jasper Isley - Caravan of love

 
Här är Isley, Jasper och Isley. De har startat en egen karavan.

Jag imponeras lite av hur oberörda de två högra lirarna lyckas se ut, fastän de trängt ihop sig med jättestora hästhuvuden hängande över axlarna. Men den tredje killen då? Varför fick han ingen häst, ska han få springa efter karavanen? Jag måste säga att det känns som en rätt kass karavan med bara två hästar. Vad är då en ensam häst? Ett hästspann? En flock?

De har gjort sina egna smycken också! De har samlat på sig guldiga folieformar ur Toffifee-askar som de sedan knycklat kring armarna och midjan. Uppfinningsrikt.

Ett tydligt tecken på att det varit ett riktigt klipp-och-klistrajobb ser vi uppe i titeln; runt "Caravan of love" ser vi hur texten klippts ut ur ett annat papper med en något rödare ton.

Slutligen vill jag bara rikta er uppmärksamhet mot karavanens främste man, vars frisyr/polisong/skäggcombo är alldeles enormt kickass.

1985.

Ny-David med döttrar - Gospel Country / Det bästa ligger framför

 
Ny-David har varit med förut, men då lade jag inte alls tillräcklig vikt vid hans artistnamn. Ny-David är nämligen ett enormt märkligt namn som väcker många frågor. Finns det en gammal David som tagits ur bruk? Har han själv varit en annan David, som sedermera konverterat till cowboy och fått byta namn? Är han från New York eller från en liten ö i Norra Yngern? Är det ett tillägg som folket i trakten lagt till hans namn för att markera att man talar om just den David som är nybörjare/nynazist/nyfödd/nymfparakit? Jag vet inte, men det är inte jättesnyggt.

Här sitter han och mår på staketet till en hästhage. I bakgrundens oskärpa finner vi två lurviga kreatur som sitter på var sin häst. Minst två av de fyra får förmodas vara Ny-Davids döttrar. Byxorna är högt uppdragna som sig bör, särskilt den vänstra figurens byxor är ett verkligt praktexemplar. Vi kan anta att skivans andra titel "Det bästa ligger framför" syftar på staketet i bilden, för inte fan finns det mycket att hetsa upp sig över på andra sidan.
Skulle det mot förmodan syfta på skivans baksida stämmer det in fint det också. Vi har sett många exempel på alltför låg kontrast mellan typsnitt och bakgrund, men Ny-David tar det till en helt ny nivå. Låtlistan ser ut som något ur ett sällskapsspel som kräver speciella glasögon för att kunna tydas.

1983.

Levi Klausen - Livin' on love

Idag blir det en specialare. För en gångs skull går jag ifrån min stenhårda regel, som kräver att jag själv skall äga skivan och att den skall vara pressad på vinyl. Idag är jag förbannad.

Detta är Levi. Han är före detta aktiv nynazist, och förstanamn på Sverigedemokraternas valsedlar i Filipstad. Han intervjuades av SVT om sina geniala planer och åsikter, en intervju som spridits snabbt på sistone. Levi planerar att bevara fornminnen och julafton, och det känns ju akut.

Men idag är han inte (främst) här i egenskap av neanderthalare och rikspucko, utan som musiker. Levi har nämligen en egen hemsida som ser ut att komma direkt från 1997, där han delar med sig av sina hemmagjorda covers. Hans koncept är att göra någon slags epatraktor-hardstyle av välkända svenska låtar, och sen sjunga värdelöst ovanpå. Ett exempel kan vi finna här.
Det blir naturligtvis fel på så väldigt många vis. Levi föddes med en halv hjärna, och den andra halvan krympte och försvann under de första 25 åren eftersom den aldrig användes. Detta faktum kan förklara varför han som nazist väljer att framföra en låt av Björn Afzelius, en man som ägnade sitt liv åt att motverka sådana rörelser som Levi tycker är härliga.

Om vi skall ägna någon minut åt skivan på bilden så kan vi kort konstatera följande:

• Levi Klausen ser ut som någon sorts nattlevande gnagare med underbett och tom blick.
• Hans skiva heter Livin' on love, det vill säga motsatsen till det han försöker åstadkomma när han försöker livnära sig inom en hatisk organisation.
• Vissa av låtnamnen följs av asterisker, som i sin tur inte leder någonstans.
• Han klämmer in låten om "my brown eyed girl", en tjej som han alltså inte borde ha beblandat sig med enligt hans ariska rastänk.
• Att göra en cover på "Främling" när man företräder Sveriges största främlingsfientliga parti är också en succé. "Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon?" är väl en skepsis delad av Levi och hans rädda partikamrater.
  
• Han gör en version av John Lennons "Imagine". Jag orkar inte ens förklara hur fel det är. Om du någon gång har lyssnat på låten inser du själv att det krävs en bajskorvs intellekt för att få det till ett Sverigedemokratiskt budskap.
• Givetvis skrev han sitt artistnamn med en kulör som får det att blandas fullständigt med bakgrunden. Som sig bör.

En skrämmande stor del av Sveriges befolkning valde att lägga sin röst på personer som Levi, och det är fullkomligt vidrigt. Och nu är det inte så att Levi bara är någon efterbliven byfåne som säger att han gillar Sverigedemokraterna. Levi är en efterbliven byfåne som FÖRETRÄDER Sverigedemokraterna, som första namn i sin kommun.

Vakna, människor.

Birgitta Wollgård - Ställd mot väggen

 
Birgitta är inte alls Ställd mot väggen, hon är Satt i duschen och det går inte ihop någonstans. Och varifrån kom förslaget att låta Birgitta Vårtgård bära genomskinlig badrock? Trycket från allmänheten lär ju inte ha varit sådär överväldigande.
Vidare grimaserar hon som om hon blir spolad i ansiktet, fastän hon riktar munstycket från sig. Ingenting känns vettigt.

1978.

"Non Stop" motion och dans

Detta omslaget vittnar om en oskyldigare tid. En tid då ingen svor på TV, då folk kunde sylta och safta och sa saker som "vilken trevlig tevagnsduk".
En tid då ett sånt här skivomslag kunde passera ända ut i handeln utan att någon påpekat att bilden föreställer någon slags Barbagrön som spänner på en annan glad typ bakifrån.
Notera "även" de onödiga citationstecknen, som klargör att motionen och dansen faktiskt tar slut förr eller senare.
1975.

Pat & Mick - Use it up and wear it out

Detta omslag är ett underbart nittiotalsporträtt. Skåda T-tröjorna, med sina långa ärmar och tighta kragar, instoppade i de höga ljusa jeansen. Kronjuvelen är givetvis den närmast gudomliga, fläckvis blonderade, hockeyfrillan. Detta att de två männen utkämpar en dödlig strid med plastblommor får väl ses som en oviktig detalj.
Ofta ser man killar och tjejer som förälskat sig i rockabilly-modet, och som anstränger sig till sitt yttersta för att i detalj lyckas kopiera femtiotalets mode och ideal. På samma vis längtar sig andra tillbaka till sextio- och sjuttiotalets alternativa livsstilar och gröna tankesätt. De stickar sina egna underkläder och köper allt från skor till livsmedel och medicin på Erikshjälpen.
Mina funderingar rör nittiotalet. Varför ser vi så lite drömmande återblickar mot detta fulländade decennium? Nittiotalet hade allt. Att leva efter nittiotalets ideal hade varit mer än en livsstil, det hade varit som en religion.
Jag funderar på att påbörja ett nytt liv. Ett liv i mitt eget nittiotal, med stränga budord och regler som aldrig får överträdas.

Jag skall ENDAST gå att nå via fax.
Jag ska kräva att alltid få betala med cash-kort.
På lördagskvällarna skall jag se inspelade avsnitt av 24 Karat, Det Kommer Mera och 7 Till 9.
Jag ska beställa mat från restauranger som kursat för åratal sen.
Jag ska tycka att det är hippt att åka rollerblades.
Jag ska signera mitt hyreskontrakt med gnuggisar.
Jag ska klä mig i Champion-sweatshirts, Buffalo- eller Filaskor och skaffa decimeterlångt hår med mittbena.
Jag ska köpa Pandoras "One Of A Kind" på CD-singel.
Jag skall gå och sura över att importerade filmer inte får titlar på svenska längre, och jag ska ställa till ett jävla liv om Hemmakväll inte kan erbjuda mig Rädda Willy på VHS.

1990.

Min barndoms jul

 
Min barndoms jul sög.

Vi barn fick sitta på golvet, och en del av oss hade inte ens byxor att sätta på oss. Vi fick se på när mor och far åt julmiddag, och sedan fick vi höra far läsa de årliga bibelorden om herrens tuktan. Framåt kvällen ursäktade sig far med att han skulle gå ut och köpa sex, och strax därpå bultade Tomten på dörren. Det gällde att bibehålla full disciplin under Tomtens besök, sedan incidenten med Lottas hjärnskakning visste vi att han inte var att leka med. Från tidigare jular visste vi att paketen alltid innehöll deprimerande hemmastickade sockar, vedklabbar och gamla döda sjöfåglar, det förklarar varför vi inte ser minsta antydan till leenden hos barnen vid paketöppningen. Far kom alltid tillbaka strax efter att Tomten äntligen lämnat oss. Han manade oss i säng, sade godnatt och sparkade oss till sömns.

Ack, den julfriden.

1970.

Streaplers - Om igen!

Nu kör vi!
Här kan vi ha en ny silverplacering i kampen om den bästa Roland-hållningen! Den unge mannen på vänsterflanken har nämligen en kroppspose som är helt absurd.
Han står bredbent med låsta knän, med armarna invikta bakom kroppen och händerna vridna så att lillfingrarna pekar framåt. Från de sluttande axlarna har han sedan skjutit fram huvudet maximalt, och genom det geniala draget satte han kronan på verket.
Denna samling streaplers har sorterats efter kroppslängd. Styggelsen längst ut till vänster är så väldig att hans huvud sticker upp i lövverket, medan Merry och Pippin ute på högerkanten knappt är en tvärhand höga.
Lägg märke till tvillingarna i mitten! Det är ett intressant fenomen vi har att göra med här. De är två genetiskt lika personer, de har samma frisyr och likadana kläder bortsett från en färgvariation. Men! Genom en förstärkning av kontraposten, en kyparenhållerhandduk-pose med armen och ett bländande leende med het blick lyckas den skära varianten (B2) gå om sin bror (B1) i läckerhet med närmare 70%! Fascinerande.
1969.