
Detta är så fantastiskt smaklöst på så många plan. Dels hela konceptet; att fotografera en svettig jättefinsk tjej med Graaf-blick framför fotografens Fondtyg Nr 1 (den bakgrund som man annars ser på pinsamma familjefoton tagna hos en fotograf, samt på alla miljoner skolfotografier där barnen fotograferats enskilt). Dels alla de grymma detaljerna man ser när man väl smält helhetsintrycket.
Det går inte riktigt ihop. Kikka ska troligen se ut att ha kämpat sig igenom en tuff workout, för att sedan stå och visa upp sig så där jättesexig som man känner sig efter att ha idrottat till kräktröskeln. Men fastän svetten dryper på bröstet har hon inte en enda svettpärla i ansiktet och hennes decimetertjocka vitryska sminkning har inte rubbats det minsta. Inte heller armen är svettig, och ser vi sedan noga på tyget under armhålan finner vi att det är en skarp gräns mellan den torra ryggen och den våta framsidan!
Andra detaljer är ögonfransarna som är alldeles ihopklumpade av mascara, överläppens övre kant som har missats av läppstiftet och armhålan med härlig stubb (alla dessa är tydligare på skivomslaget än på bilden, jag fick inte till en tillräcklig upplösning så ni får helt enkelt lita på mig). En viktig detalj i hennes ansikte är förstås hennes kolsvarta, misstänkt maligna födelsemärke. Detta leder oss vidare till skivans baksida.

Här har kicka bytt om till lackkorsett och tre gånger så långt hår. Det är i stort sett bara en förlängning av framsidan, Kikka ska se så fuckable ut som möjligt och that's it. Men vad har hänt i ansiktet? Leverfläcken har plötsligt sladdat ut på vänsterkanten och landat ett par centimeter längre från munnen, ett tydligt tecken på att man bör låta en läkare ta sig en titt.
Och ja, musiken motsvarar omslagets kvalitet.
1989.