NEDA

Skivan heter bara Neda, det måste väl vara hon då. Neda är någon sorts Jugoslavisk cross-dressingversion av en Elvisimitatör, som här ligger avslappnat på en tjockmatta med röd sarg som de ritat dit i efterhand. Typsnittet är fult, jackan är skitful och kombinationen med tights är absurd.
Vad som ger denna obcenitet ännu en dimension av misslyckande är årtalet; denna plattan är från 1993. Inte nog med att CD:n redan tagit över i väst vid denna tid, kläderna, frisyren och inte minst bildens oskärpa och dunkla färger tyder på att det borde vara en betydligt äldre skiva.

Red Rockers - Schizophrenic circus

 
Hej 80-tal.
Den genomfrusna hunken på högerkanten har någon sorts Narnia-outfit på sig, vilket man tycker borde värma fullt tillräckligt.

Den blonda mannen i mitten har en sminkning som vi osökt förknippar med konstverket "Sexparalysappeal" av Wilhelm Freddie. Kort sagt ser det ut som att han har ritat en dase i ansiktet, inte alltid ett smart drag om man vill uppfattas som en trygg och samlad person.

Den enda som inte tittar in i kameran är han som klätt ut sig till någon sorts blandning av Trazan Apansson och Xena krigarprinsessan, med något gult gegg på kinden och ett guldband om vaden som för tankarna till Imaginations "Bodytalk".

I bakgrunden ser vi en skär tjej som sitter på en enhjuling och som helt uppenbart stödjer sig på sin högerfot i sanden. Vi ser även en häst med skötare i någon sorts cabaretdräkt, och en karl långt bort som spänner sig.

En udda detalj med denna platta är att baksidan är vänd uppochner.

1984.

Halid Beslic - Otrov

 
Här har vi mannen som tog hem fjolårets Oscar för Mest Östeuropeiska Utseende! Jag hade velat säga Kiev eller Smolensk, men dessvärre är han från det något tråkigare Zagreb. Vad är det då som ger honom denna speciella aura av tundra? Troligen hänger det mycket på den grumliga blicken, kompletterad av kassa tänder och läderjacka ihop med skjorta och slips. Notera även den rekordsmala slipsknuten och det underbart malplacerade hårdrockstypsnittet.

Djupdykningen i det regionala utseendet är egentligen en parantes, för det som egentligen ger skivan en given plats här på bloggen är Halids otroliga revisor-hockey. Det är en sällan sedd kombination som förenar en fullständigt proper herrfrisyr med rebellisk coolhet i nacken. Håller vi för håret under öronen framstår han som en mäklare eller frikyrkopastor, och om vi håller för håret uppe på huvudet ser vi en superhjälte. Detta exemplaret lever till fullo upp till hockeyfrillans valspråk: Business in the front - Party in the back.

Ett enormt plus med denna plattan är att det medföljer en idolplansch på Halid, med samma bild som på omslaget.

1986.

Joe Walsh - So What

Joe har valt ett mycket ovanligt sätt att framstå som häftig på, och nyckeln till hans storslagna misslyckande bygger till stor del på en enda detalj. Oavsett om han hade klätt sig annorlunda eller helt bytt tema på omslaget hade det varit förgäves, så länge han trycker hakan mot bröstet.
Att trycka ner hakan mot bröstet är en företeelse som annars främst återfinns i tre situationer. Det första är när man åker rodel, för att kunna se vart man är på väg (precis som att man skulle kunna välja en annan väg, så snart man satt fart borde väl vägen vara rätt utstakad tycker man). Det andra är när mycket små barn ätit mer än de klarar av, och är extremt dästa och i behov av att kräkas. Det tredje tillfället är när vuxna människor vill se ut som idioter, för att se rolig ut på bild till exempel. Jag betvivlar att Joe satsade på något av de tre ovanstående. Av blicken och det allvarliga uttrycket att döma ville han tvärt om se rätt tuff ut, och däri ligger misslyckandet.
Han kompletterar ansiktsuttrycket med Crazy Frog-glasögon, fladdrande halsduk och vindmaskin som får hemlösmissbrukarfrisyren att fladdra. Typsnittet är förstås också grymt och härligt wrestling.
En fråga återstår, och den är viktig: Varför har han bar överkropp? Vill han se ut som ett flygaress går det inte ihop, försöker han se ut som något annat går det inte heller ihop för vad fan skulle det vara, och är det för att visa upp håren på sin bringa håller det inte heller eftersom de är sex stycken.
1974.

Kikka - Mä haluun viihdyttää

Detta är så fantastiskt smaklöst på så många plan. Dels hela konceptet; att fotografera en svettig jättefinsk tjej med Graaf-blick framför fotografens Fondtyg Nr 1 (den bakgrund som man annars ser på pinsamma familjefoton tagna hos en fotograf, samt på alla miljoner skolfotografier där barnen fotograferats enskilt). Dels alla de grymma detaljerna man ser när man väl smält helhetsintrycket.
Det går inte riktigt ihop. Kikka ska troligen se ut att ha kämpat sig igenom en tuff workout, för att sedan stå och visa upp sig så där jättesexig som man känner sig efter att ha idrottat till kräktröskeln. Men fastän svetten dryper på bröstet har hon inte en enda svettpärla i ansiktet och hennes decimetertjocka vitryska sminkning har inte rubbats det minsta. Inte heller armen är svettig, och ser vi sedan noga på tyget under armhålan finner vi att det är en skarp gräns mellan den torra ryggen och den våta framsidan!
Andra detaljer är ögonfransarna som är alldeles ihopklumpade av mascara, överläppens övre kant som har missats av läppstiftet och armhålan med härlig stubb (alla dessa är tydligare på skivomslaget än på bilden, jag fick inte till en tillräcklig upplösning så ni får helt enkelt lita på mig). En viktig detalj i hennes ansikte är förstås hennes kolsvarta, misstänkt maligna födelsemärke. Detta leder oss vidare till skivans baksida.
Här har kicka bytt om till lackkorsett och tre gånger så långt hår. Det är i stort sett bara en förlängning av framsidan, Kikka ska se så fuckable ut som möjligt och that's it. Men vad har hänt i ansiktet? Leverfläcken har plötsligt sladdat ut på vänsterkanten och landat ett par centimeter längre från munnen, ett tydligt tecken på att man bör låta en läkare ta sig en titt.
Och ja, musiken motsvarar omslagets kvalitet.
1989.