Per Lundgrens - Atmosfär

Vad är dealen med den där dansbandsposen?

Det har gnällts en hel massa i kommentarerna här på bloggen på sistone. Då det känns rätt löjligt att gnälla över innehållet i en blogg som man utan vidare kan sluta läsa ska jag här ge några exempel på verkliga saker att vara irriterad över istället.

• Folk som säger "marängswish"
• Den enorma satsning som gjordes för att lansera cash-korten, en uppfinning som fungerade precis som ett visakort, bortsett från ingenting alls
• Fjortisar som tror att Philadelphia är ett pålägg eller en film om någon bög
• Thailands-hypen
• Att man aldrig någonsin ser några duvungar
• Gör det själv-systemet i matbutiker, som gör varenda kund till en värdelös kassör/kassörska som i sin tur behöver ha hjälp av andra kassörer/kassörskor när det blir uppenbart att de inte fattar hur man ska göra
• Svält
• Det gula livsfarliga gegg som samlas kring öppningen på filpaket
• Butiker som håller stängt en vardag i veckan, alltid den enda dag då man letat sig dit
• Människor som äter banan med övernaturligt högljutt smaskande och klickande
• Att det är så svårt för tidigare engelskspråkiga personer att lära sig skillnaden mellan verben "tro" och "tycka"
  
• Folk som köper vatten när de är i Sverige
• Opoppade popcorn på skålens botten
• Folk som uppskattar hur MTV har utvecklats de senaste 15 åren
• Föräldrar som inte hör det genomträngande gnisslet från barnvagnshjulen, vilket säkert plågar barnet oerhört eftersom de utan tvekan hör det högfrekventa oljudet men inte kan förklara det för sina föräldrar.

1985.

Popular horos and rachenitsas

Det var mitt första intryck av detta omslaget som fick mig att köpa det, för denna första bild var för dum för att försöka tänka bort. Vad jag såg framför mig var fyra vuxna män i lustiga hattar, som satt på knä för att bära upp små bordsskivor på sina axlar. Från dessa små platåer hoppade ytterligare fyra män, spektakulärt låga små hopp. Som ni ser saknas det en bordsskiva längst ut till höger, och följaktligen tittar den yttersta hopparen ner efter sitt forna fotfäste som försvunnit spårlöst inför landningen.
Inget årtal.

Frank Valdor - Scandinavian Party

Sist Franke var med här på Katastrofala Omslag blev kommentarsidan överöst av hävdanden i stil med att Frank Valdor är en övermänniska i samma kategori som Chuck Norris och Mr T, som inte kan göra fel och som är var mans fläckfria förebild. Jag håller inte med.
Varje skivomslag som han är med på hade platsat i Café eller Slitz under rubriken "veckans man". För dessa tidningars trogna läsare kan detta framstå som något positivt, vi som inte bär snävt böjd NHL-keps längst bak på huvudet kan fortsätta se på hans omslag med skräck- eller äckelblandad förtjusning.
Denna gång står han i ett märkligt bollhav och håller om två nakna blondiner, och han är så nöjd att skägget nästan lossnar kring leendet. Detta är ännu en av hans skivor med en fullständigt absurd spårlista.
Trots dessa gnälliga rader om denna hysteriskt sliskiga man måste jag ju medge att jag är en trogen samlare av hans skivor. Inte för musiken, som är högst alldaglig, utan för hans eviga strävan efter att måla upp en bild av sig själv som tidernas störste kvinnokarl. Oavsett hans egen ålder, de nakna damernas gage eller med vilken hastighet de lösgjorde sig från Frank när bilden väl tagits.
Inget årtal.

Stef Meeder - Dubbelnaket

Detta är så underbart konstigt och fult. Stef Meeder spelade Hammondorgel och släppte precis likadana samlingar som alla andra vid denna tiden. Det vill säga medleyn med en massa genomtråkiga låtar så som Strangers in the night, Här kommer Pippi Långstrump, Down by the riverside, Bring back my Bonnie to me osv, där sångstämman ersatts av en Hammondorgel. Och det var allt. Låtar vi för länge sedan tröttnat på som blir omgjorda så att de låter som cirkusmusik, oerhört trist med andra ord. För att kunna få sådan dynga såld krävdes det förstås något alldeles särskilt på omslaget som fick folk att nappa (jämför gärna med Orfeo Digital-specialen), och vad kan då tänkas fungera bättre än BRÖST. Sagt och gjort plåtades Stef på stranden framför en sned horisont, ihop med en snygg tjej med öppen gul jacka och stora brön. Resultatet kan vi se nedan.

Som synes blev resultatet precis så fånigt som oprovocerad nakenhet tenderar att bli. Men det är vad som sedan skulle ske som ger det absurda en helt ny dimension.
TVÅ ÅR senare släppte Stef en ny skiva med precis samma skit på; andra låtar, samma fantastiskt dassiga sound. Till denna platta valdes en ny titel och två nya typsnitt, men istället för att ta en ny omslagsbild valde de en annan av bilderna som togs på stranden två år tidigare.

Vi får alltså se samma personer i samma kläder och samma bröst en gång till, och vi vet att Stef nu är två år äldre men tydligen inte har förändrats ett dugg.
Damen nämns aldrig vid namn.
1968 resp. 1970.

Lill-Nickes - Regnbågens färger

Välkomna tillbaka allihop! Nu är sommarferierna över och det sätter fart här på bloggen igen. Vi drar igång med en riktigt härlig semesterbild!
Konceptet är fullkomligt lysande: Gänget i Lill-Nickes (jag ser att de inte har något bindestreck på framsidan, men bakpå och på ryggen har de det) är skeppsbrutna och flyter omkring på en stor klump bajs. Trots detta verkar de ganska nöjda.
Mannen ute till höger ser ut som en stor sjuåring, med handen på väg mot något som inte finns och högerfotens tår krampaktigt knutna. Bredvid honom sitter Patrick Swayze. I mitten finner vi en blundande man som precis ska till att kräkas. Han försöker ta sig ner till vattnet, men av ansiktsuttrycket att döma skulle det förvåna mig om han hinner dit i tid. Bredvid honom sitter en man helt klädd i gult, i klassisk schimpans-sittställning. Bredvid honom finner vi ännu en man med krampaktiga tår, denna gång med spretande och uppåtsträvande sådana.
Vad allt detta har med "Regnbågens Färger" att göra har jag svårt att förstå.
1988.