iViva la juerga! vol. 3

 
Leve Jörgen!

Så heter skivan med det märkliga omslaget som jag bjuder på idag. Konceptet i sig är enkelt och bra; en kvinna med hår klistrat mot ansiktet dansar flamenco i en lokal som ser ut som en sån där trevlig och härligt oturistig restaurang på en turistort, där man kan serveras helstekt svin och alla de infödda klär sig så där traditionellt som riktiga spanjorer gör. Bakom henne sitter ett gäng och klappar takten, och två gitarrister spelar opp medan åtminstone en av dem med ledsen blick stirrar rakt in i dansösens röv.

So far so good. Det är själva fotografiet och dess disposition som drar ner det hela i fördärvet. Fotografen använde en blixt som, utöver att beröva scenen på allt mysigt liv, kastade en stor svart skugga över väggen och gitarristen bakom henne. Men framför allt borde fotografen ha ställt sig två frågor innan han/hon knäppte bilden: 

1: Vad gör hon?
Svar: Hon dansar.

2: Är underkroppen och fotarbetet en stor och viktig del av hennes dans?
Svar: Ja, utan tvekan.

Om han/hon ställt sig dessa två lätta frågor hade kanske bilden sett ut på ett annat sätt. Nu har vi en bild där alla, inklusive den dansande kvinnan, är avskurna i knähöjd. Vi får varken kan se hennes fötter, ben eller kjolarnas sväng, detta för att istället ge plats åt massor av tak som får pryda bilden med sin festligt bruna färg.

Jag har dock en teori angående detta. Det kan mycket väl vara så att den tekniskt ansvarige fått lite för mycket att säga till om, och sagt åt fotografen att till varje pris få med alla mikrofoner på bilden. Enligt ljudteknikerns världsuppfattning skulle kunderna i butiken genast uppfatta att handklappet och de två gitarrerna spelats in med inte mindre än fyra Neumann U87, direkt dra slutsatsen att skivan säkert håller en fantastisk ljudkvalitet och därpå köpa den utan tvekan. Eller så är det ägaren av lokalen som vill skryta. Eller så är det bara en riktigt kass snubbelbild som de ändå nöjde sig med.

1973.

Lasse Stefanz - Mot nya mål

 
Jag vet, denna platta är en klassiker som många av er säkert stött på tidigare. Många gånger har jag ytterst blasé bläddrat förbi den i diverse skivbackar runt om i landet; bandet vet för väl om hur de ser ut, de ser ju nästan likadana ut idag.

Det var först nyligen som en god vän ifrågasatte indianens roll i det hela som jag insåg katastrofens vidd. Vad gör han där? Han fick säkerligen betalt, han har målat sig i ansiktet med whiteboardpenna och rider barbacka, 1989. Men han sitter på sin häst ett par meter bakom och på sidan av de andra, han är ett stycke rekvisita lika ointressant för bandet som den sletna gamla tunnan.

Vid första anblick kan man tro att de är utklädda till fioler eller cellos, men vid närmare granskning av fransarna på ärmarna, deras boots (matchar de verkligen? Är detta sanning?) och halssmycken kan vi konstatera att de är vilda västern-glidare. Kobojsare.

Och med ens får omslaget en än djupare symbolik; den ledsna indianen sitter inte bara där och är ignorerad av alla. Han sitter och representerar ett fördrivet folk på utrotningens rand, ett par respektfulla steg från det nöjda, vita folk som stal deras land. Detta är inte ett smörigt westernkollage, det är en påminnelse om ett bortglömt folkmord.

Eller så är det bara Lasse Stefanz som är på High Chaparall, vad fan vet jag.

Secret Service - Cutting corners

 
Jag fattar vad de var ute efter, det skulle bli en skitfräck rörelseeffekt. Men det ser bara (en aning) coolt ut tills man börjar fundera på vilken rörelse det handlar om, vad försöker de gestalta? I vilket sammanhang hivar man kroppen från sida till sida, med korsade armar, mellan två var för sig onaturliga kroppspositioner?

Min gissning är att han energiskt demonstrerar hur ett spasmiskt anfall ser ut när man är iförd tvångströja och är fullständigt övertygad om att man är en duva. Fotografen fattade ingenting och väntade först på att han skulle lägga av, men när hivandet bara fortsatte fick han göra det bästa av situationen och satsa på den nämnda rörelseeffekten.

1982.

Hold that tiger

En av de tre; den enbente trombonisten, den abnormt fula och skelögda tigern med lejonman eller den skelögda flickan med väldigt högt skuren klänning, heter Lou Sino. De övriga två får förmodas vara The Bengals.
Inget årtal.

Bolero Mix 5

Köttet på högerkanten skall föreställa någon sorts cyborg-röv, därav det kusligt dåligt inklippta kretskortet på låret. Inser ni storheten i att de faktiskt valt att fylla halva bilden med bara häck? Läderstringen har hivats ända upp i svanken. Bakom henne står en orange bodybulder med ett litet kretskort skitfult inklippt i nypan, och bakom honom står en likadan smilfink till, med herrtrosorna ifyllda med svart färg. Bakgrunden avslöjar att detta är häftig elektronisk musik.
Jag har inte mycket mer att tillägga, bilden talar för sig själv i detta fall. En fullkomlig orgie i smaklöshet från 1989.

Zeros - Party på våran gård

 
Så var det dags att bestämma sig för ett bandnamn.
– Vad kallar men ett gäng riktiga nollor på engelska?
– Zeros, tror jag. Så får det bli, det låter piffigt.

Inte heller fotograferingen blev någon fullträff; regnet hängde verkligen i luften och skyn var mulen. Nu kommer säkert fotografnördarna (räcker det verkligen att ta en bild av ett geggigt höstlöv eller en svartvit bild av en vattenkran ur en äventyrlig vinkel för att sedan kunna kalla sig fotograf? Hur många sådana bloggar finns det, och hur många av dessa fotografer är över 20 år gamla?) påpeka att en gråmulen himmel ger ett utmärkt jämnt ljus för porträttfotografering. Jo, men då brukar väl ändå inte poängen vara att låta den dassigt gråa himlen i sig ta upp halva bilden?

Mannen längst ut till höger kombinerar en misfits-lugg med en röd fluffig page och ser ytterst missnöjd/gasig ut.

Och så ännu en gång, kolla in skorna. Inte ens två av dem har likadana, och när de ändå enades om att välja svart kom mannen med det tandlösa leendet och sabbade allt genom att bära vinrött. Tusen tack.

(Varför saknas de små halsmedaljongerna? Det är alltid halsmedaljonger på sådana här omslag! En klackring på lillfingret hittar vi ute på högerkanten, men det stillar ändå inte min oro.)

1976.

Teddy Boys - Dans, dans, dans

Som ni ser så är detta en orgie i mönster; en hysterisk blandning av rutigt, prickigt och knasigt i olika nyanser. Vad som är mindre uppenbart men inte desto mindre intressant är att det även är ett underbart hopplock av blick-variationer.
Ute till vänster finner vi standarden. En samlad, trevlig blick rakt in i kameran med ett vänligt leende. Fint och bra. Han räknade på fingrarna och hade just kommit till ett, men det är fullständigt ovidkommande.
Näste till höger är mindre ordinär. Han tittade misstänksamt och en aning vindögt på en reflektor eller vad som annars kan tänkas ha befunnit sig ovanför fotografen vid tillfället. Inte riktigt bra.
Näste man slog på charmen och körde på ett lite raggigare leende, men dessvärre missade han kameran utan fäste blicken på personen bredvid. Eller kanske på en liten antik urna på ett podie som stod bredvid fotografen, vad vet jag. Inte riktigt bra.
Näste man sket i leendet helt och hållet och satsade på en livrädd look istället. Man kan även se det som ett oerhört skeptiskt ansiktsuttryck, som att han när som helst skulle slänga ur sig ett argt och förvånat "men vad faan". Inte in i kameran det heller.
Den siste mannen kombinerade det trevliga med det raggiga, lade till en rågad portion sliskighet och rodde hem det hela rätt bra. Tyvärr toppade han med illrött läppstift vilket visade sig vara kanonfel och dödskrashade hela konceptet. Så kan det gå.
1975.

Engelbert Humperdinck

 
Här är han, mannen med det fullkomligt lysande namnet Engelbert. Enligt Eniro så finns det 54 personer i Sverige med förnamnet Engelbert, och till er ber jag om ursäkt. För att ni inte skall känna er allt för utpekade läser vi vidare, och konstaterar att hans förnamn ackompanjeras av det underbart samklingande namnet Humperdinck. ENGELBERT HUMPERDINCK, sådan otur har ingen i Sverige haft på namnfronten.

För att förtydliga misären väljer de att obönhörligt sparka i skrevet på den som redan ligger genom att på baksidan inleda med följande rader: "What's in a name? Sucess (ja, felstavat) most likely, if you pick the right one." Stackars karl.

På framsidan berättar de att det finns tolv Riktigt Grymma låtar på skivan, och att "Release me" också följer med, vilken däremot inte är något vidare. De försöker ju vara ärliga åtminstone.

Han hade varit en riktigt stilig pojk om det inte hade varit för att han valt att raka bort den övre hälften av sina polisonger. Ett helt ofattbart dumt drag! Hans käklinje hade varit så snygg och ståtlig annars, men nu tittar man bara på den lilla fläck av skägg som hade kunnat vara en polisong.

Detta är en av de sköna plattor som släpptes på sextiotalet (1967) i skarven mellan två standarder bland skivspelare, då man kunde välja mellan en mono- och en stereoversion beroende på vilken anläggning man hade hemma.

Hafvsbandet - Poesiboken

 
Vi börjar med namnet idag.
Vad fan är ett Hafvsband? Ok, band syftar på att de är ett band, det fattar jag med. Men ett hafv då? Ett hav är en fett stor vattensamling. "Ditt Haf" var en låt av bandet Nervkållaps som kom långt senare än denna platta, haf är en gammal stavning av hav men det hade blivit hafsband då, inte hafvsband. Titta här får ni se.
Så vad syftar då HAFVS på? Några förslag är "Handikappforskning i Väst", "Hybrid and Alternative Fuel Vehicle", fotbollsklubben "Hamburg-Altonaer Fussball Verband", den holländska fotoklubben "Hengelose Amateur Fotografen Vereniging" eller "Helt Abnormt Fula Västars Stödförening". Vi kan ana en antydan till mellanslag mellan Hafvs och Bandet vilket inte på något vis gör det hela mindre smärtsamt. Vi släpper det nu, det blir bara jobbigt känner jag.

De är fyra personer, samlade på det där stället på varje fartyg som har både reling, livboj och ridå. Bilden är alltså tagen av någon som simmade i det väldigt blåa vatten som vi ser skvala i förgrunden.
Vi börjar från höger. Längst ut finner vi en mysig farbror i turkos paljettväst och vita träskor. Kanske har han estniskt påbrå, kanske inte.

Sedan kommer en dam med ett otroligt intensivt leende och enorma glasögon. Det är hon som är Bossen. Det kan vi dels se på västen; det är hon som har fått färgen guld. Dels kan vi se att hon har fått en betydligt mer pimpad klädsel än de övriga tre, med guldkrage och sick-sackade guldränder på både kjol och ärmar. Av revan i hennes högerärm kan vi ana att någon nyligen vågat utmana bossen men troligen inte haft någon större framgång. (Notera även det hemliga gängtecknet hon gör med högerhanden! Reprazentin!)
Sedan har vi en vän tjej i plommon och svart som rockar vit ögonskugga. Inget märkvärdigt alls egentligen. Men vänta bara.
Till vänster om henne finner vi nämligen den obligatoriska Spellevinken. Med Adaktussonfrisyr, iklädd blå glitterväst, klackring på lillfingret och vita tubsockor nerkörda i lite mindre vita träskor står han och fullkomligen panik-ler. Klämmigheten vet inga gränser och vi kan ana att han i fotoögonblicket för full hals utbrast något i stil med "ääiij". Eller så är det ett konstant, avslappnat ansiktsuttryck, han för ju onekligen tankarna till denne man med vilken han troligen är nära besläktad.

Skivan fick heta Poesiboken. Det är ju ganska fräsigt och populärt att döpa låtar och plattor till substantiv; Thinner, Tapetklister, Cocaine, Communication, men av alla de tänkbara slagkraftiga substantiv som faktiskt finns i diverse språk så valde de Poesiboken. Spännande.

Ännu en klockren platta på bolaget Roldex, 1987.