
Leve Jörgen!
Så heter skivan med det märkliga omslaget som jag bjuder på idag. Konceptet i sig är enkelt och bra; en kvinna med hår klistrat mot ansiktet dansar flamenco i en lokal som ser ut som en sån där trevlig och härligt oturistig restaurang på en turistort, där man kan serveras helstekt svin och alla de infödda klär sig så där traditionellt som riktiga spanjorer gör. Bakom henne sitter ett gäng och klappar takten, och två gitarrister spelar opp medan åtminstone en av dem med ledsen blick stirrar rakt in i dansösens röv.
So far so good. Det är själva fotografiet och dess disposition som drar ner det hela i fördärvet. Fotografen använde en blixt som, utöver att beröva scenen på allt mysigt liv, kastade en stor svart skugga över väggen och gitarristen bakom henne. Men framför allt borde fotografen ha ställt sig två frågor innan han/hon knäppte bilden:
1: Vad gör hon?
Svar: Hon dansar.
2: Är underkroppen och fotarbetet en stor och viktig del av hennes dans?
Svar: Ja, utan tvekan.
Om han/hon ställt sig dessa två lätta frågor hade kanske bilden sett ut på ett annat sätt. Nu har vi en bild där alla, inklusive den dansande kvinnan, är avskurna i knähöjd. Vi får varken kan se hennes fötter, ben eller kjolarnas sväng, detta för att istället ge plats åt massor av tak som får pryda bilden med sin festligt bruna färg.
Jag har dock en teori angående detta. Det kan mycket väl vara så att den tekniskt ansvarige fått lite för mycket att säga till om, och sagt åt fotografen att till varje pris få med alla mikrofoner på bilden. Enligt ljudteknikerns världsuppfattning skulle kunderna i butiken genast uppfatta att handklappet och de två gitarrerna spelats in med inte mindre än fyra Neumann U87, direkt dra slutsatsen att skivan säkert håller en fantastisk ljudkvalitet och därpå köpa den utan tvekan. Eller så är det ägaren av lokalen som vill skryta. Eller så är det bara en riktigt kass snubbelbild som de ändå nöjde sig med.
1973.