Nya Zenits

Detta är något så annorlunda och trevligt som en donation från en läsare! Ofta får jag mail från er läsare innehållande länkar och bilder av omslag, och varje gång får jag tacka nej med förklaringen att mitt skivsamlande är själva ursprunget till bloggen. Inga skivor som jag inte själv har i min ägo kommer analyseras på hemsidan, då det är min personliga samling som är bloggens kärna och syfte.
Denna besökare var emellertid så mån om att få bidra med sitt fynd att hon faktiskt skickade skivan med posten som en gåva till mig! Jag garanterade inte att skivan skulle dyka upp på bloggen, men då jag öppnade paketet och fick se eländet så stod det klart att den snart skulle få en plats i detta skammens högsäte.

Det är Zenits, för tredje gången, som står för dagens kamp mot hjärnans syncentra.
En annorlunda detalj som man tidigt uppmärksammar är att de lagt till en liten durianfrukt före namnet, med texten "NYA" infogad. Frågan är varför. Det är bara EN av dem som vi inte sett förut, och det är typen längst ut på högerkanten. Först kom "Fröken vår", efter den rök två pers och ersattes med nyss nämnda man. Då var det NYA. Sen kom "Hej, hej, alla glada vänner", och där hade tre till åkt ut! Ny frontman och allting, men ingen namnändring. Den där kalrn måste ha kommit med något väldigt revolutionerande.

Token som stirrade så otäckt intensivt på förra omslaget är med även här, och nu har han låtit mustaschen löpa amok fullständigt. Denna Hulk Hogan-musch i kombination med de rejäla bågarna och ögonbrynet (singular) ramar in ansiktet på ett förstklassigt vis.

Näste man är med på "Hej, Hej" också, men till det omslaget rakade han bort det som av den verklige optimisten hade kallat "mustasch". Fläckvist förekommande generande hårväxt snarare, av det tunna, fjuniga slaget. Och jodå, det kan visst vara generande hårväxt även om han trivs med den. VI blir generade av att se den.

Tuffingen till höger om honom fann vi i främsta ledet även på förra skivan, och se så stolt han är över det.

Efter det finner vi en överlevare, den ende som klarade sig hela vägen genom tre skivsläpp. Här finner vi honom med jordgubbsformat skägg och blicken vandrande bort mot något spännande långt bortom fotografen.
Sist men inte minst finner vi trummisen som gjorde Zenits till NYA Zenits.

Här tog jag en kortare paus i mitt skrivande. När jag några minuter senare återvände till datorn med en kopp kaffe gjorde jag en förskräcklig upptäkt.
Genast slog det mig att jag kommit så här långt i min beskrivning utan att ens nämna klädedräkten. Det var förstås inte på något vis för sent att ändra och lägga i texten, men det horribla i detta var att jag inte för ett ögonblick ifrågasatt det faktum att de ser ut som skam. Det är med djupaste oro jag tvingas inse att jag faktiskt vant mig vid hemskt fula uniformer, så till den milda grad att jag inte ens reflekterade över det.

Alla ni med friskt sinne och ögon som ännu inte härdats till likgiltighet av att i åratal skåda in i det helvete av färg och form som vi kallar för "samlande av katastrofala omslag", ser att de ser ut som vanskapta pingviner. Guldtråd på brunt foder, enorma puffärmar och pizzaslice-slag är inget man skojar bort i en handvändning. Notera att mannen i mitten av någon anledning valt att skyla sitt bröst genom att fästa ihop urringningen ovanför dragkedjan. Ett katlamärke månne...? "Christer! Öppna skjortan, och visa vad du har på ditt bröst!"

1975.

Orfeo Digital-special

Dagens saga handlar om det Münchenbaserade skivbolaget Orfeo som 1983 släppte en serie digitala inspelningar med klassisk musik av ett antal kompositörer, dirigerade av Josef Bulva.
Ansvaret för skivomslagen lämnade de i händerna på fotografen Gunter Sach, vilket de aldrig skulle ha gjort.
Resultatet blev en hel kavalkad konstfotografier passande i salonger hos kultiverade människor med god klassisk smak. Ovanstående beskrivning är förstås en rumsren omskrivning av idén. Sanningen är naturligvis att det inte är någonting annat än ful smygporr, maskerad genom placering på skivomslag. De nakna kvinnorna har förstås ingenting alls med varken kompositörerna eller musiken att göra, utan är där för ge medelålders män en ursäkt att köpa hem runkbilder på schyssta pattar utan att frugan misstycker allt för mycket. "Nej då, Ragnar tycker ju så mycket om piano och sånt, alla de där skivorna köpte han ju bara för att det var nya digitala inspelningar!"
Vi skall titta närmare på tre av dem.

På det första omslaget får vi nöjet att se en ung kvinna pluta med läpparna mot ett snäckskal, och lite längre bort ser vi samma brud igen (varför pröjsa två tjejer för att visa bröna) klängande på en dirigentpinne av jumbomodell som om det vore en stripp-stång.

På Beethoven-plattan ser vi en dam med olika stora näsborrar som nog var lite dyrare att fotografera i naket tillstånd. Hon ses i förgrunden iförd svart sparkdräkt, och lite längre bort i vit dito smekandes sin tvilling på insidan av låret. Även här finner vi den rejäla dirigentpinnen. För ekonomins skull klippte de ännu en gång in tjejen från förra nakenfotograferingen krälande ute till vänster.

På Lisztskivan står en blond tjej i vit kroppsstrumpa och poserar i en massa rök, och banne mig om det inte är samma bröstmodell igen som sitter och håller om hennes lår.
Osmakligt är bara förnamnet.

Palomaz 7 - När ljusen skall tändas därhemma

 
Här har vi ett gäng som vi lärt känna väl vid det här laget, de gamla goda Palomaz, som denna gång har gjort något mycket märkligt. De har kostat på sig att ta hjälp av fotograf och studio (Studio Jan i Tomelilla) inför framställandet av skivans omslag, klätt sig unisont (bortsett från skorna givetvis), noggrant placerats kring ett litet bord, blivit jämnt och snyggt belysta och alla blickar har riktats mot kameran.

Allt väl så långt. Men då var det någon bystander ute på sidan som tog en bild av de sex, en bild som saknade skärpa på alla medlemmar utom den närmaste, som fångade de missprydande skuggorna från studiobelysningen men som däremot inte fångade blicken från en enda av dem utan fick det att se ut som om alla plötsligt fick syn på något mycket mer intressant ute till höger om fotografen. Efter studiofotograferingen valde Palomaz att använda DEN bilden, istället för de bilder som fotografen fått till.

Lägg till detta slipsar i mycket varierande längd, den vänstra kåkfararens rehab-dojjor, en livsfarlig brottsling i tonade pilotbrillor och den hemska kontrasten mellan text och vidrig heltäckningsmatta så har du en riktig hit.

1983.

BEPERS! - Blandat för Dej

 
Låt oss börja uppifrån, med titeln med andra ord. Om man på gammalmodigt och hövligt sätt skriver "Du" med inledande versal borde man väl lämpligen skriva "Dig" istället för "Dej"? Men det är en mild liten kritik, det som stör mig hejdundrande mycket är att de inte fyllt i bokstäverna ordentligt! Det vet väl alla som någon gång suttit i skolbänken och under fasansfull tristess fyllt i bokstäverna på sitt spiralblock eller av skattemedel bekostade skolböcker som skulle återlämnas i nyskick vid terminens slut, att man utan undantag skall fylla i bokstävernas "hålrum" med bakgrundsfärgen? Se på a, n, d, a, m och d, och sedan värst av allt, mellanrummet mellan R och S! Irritationen är så stor att jag instinktivt ser mig om efter en blå penna för att åtgärda de oförlåtliga felen i färgläggningen.

Titeln är kantad av gula davidsstjärnor av godkända mått, färdiga att klippas ut och fästas väl synligt på era vardagliga ytterplagg.
Så till själva bandet. De sitter/ligger härligt avspända i gröngräset iförda underbara glänsande skjortor. Typen till vänster har medeltidslugg och en aning korta ärmar, och kisar lyckligt i solljuset.

Näste huksittare heter Jan Rippe och är känd från Galenskaparna, han har trevlig skepparkrans och medaljong, och kisar lyckligt i solljuset.
Den liggande pysen har ett hår som inhyser respekt i vem som helst. Det föreligger år av träning för att behärska ett sådant fluff, och inte minst så krävs det idag licens för att få bära en frisyr med sådan volym på allmän plats. Trots råcoola pilotbrillor kisar han lyckligt i solljuset.
Den siste mannen placerades utanför solljuset. Han sitter och fryser i skuggan och den rosigt friska tonen vi sett i de övrigas hy har här bytts ut mot en gråton som man vanligen finner bland pestsjuka människor i medeltidsfilmer samt hos vargkusinerna.
Skorna matchar givetvis inte, det gör de nästan aldrig trots i övrigt unison klädsel.

1979.

Burt's nr. 2

Ojojoj. Vilka män, vilket omslag!

De kallar sig Burt's. Burts eller möjligen Burt:s skulle det förstås ha varit, men det är ett litet snedsteg satt i sitt sammanhang. Bara titta på deras klädedräkter, lord have mercy. Byxorna är skadligt högt uppdragna och kombineras med kavajer med oanständigt låg knäppning och sladdriga ärmar sydda av ett sjusärdeles porrigt tyg. Till detta bär de för ovanlighetens skull likadana skodon, men det hjälper inte långt då dessa råkar vara förbannat fula klackstövlar i indianstuk.

Små äckliga halsmedaljonger bär de som vanligt, bortsett från den underlige lille mannen som fått ställa sig på en verktygslåda för att se ut att ha för bandet acceptabel längd. Vidare har han en grym lugg och generande fjunmustasch. Han håller sig fast i ett av de oerhört höga cymbalstativen, som hör till trumsetet av plexiglas eller genomskinlig plast med bottenlösa pukor. Av märkningen att döma har det tydligen ratats av både Christers och Drifters innan det slutligen hittade hem hos Burt's.

Vid första anblick är det lätt att tro att bilden är tagen i hösttider i någon svensk folkpark, tills man ser ljusslingan vars skugga löper tvärs över skogslandskapet och inser att det är en mönstrad tapet av katastrofmått.

Jättekillen med tonade glasögon är kul han med och felstavningen av "innehåller" kan tänkas säga något om produktionens kvalitet, men mitt samvete ber mig att avsluta här.

Från skammens år 1977.

Kenth Erics - Får jag lov 1

 
Först och främst, Herre Gud. Tag ett ögonblick och sansa er från den första chocken, innan ni tar er an kampen med att gå in på detaljnivå.

Hur ofta ser vi inte filmer som alldeles uppenbart bäddar för en uppföljare? Vi märker att viktiga frågor inte besvaras till fullo, att vår vackre hjälte inte hunnit fullfölja sin livsuppgift och att titeln har en punchig undertitel som är lätt utbytbar. Det händer då och då i skivbranschen också, men sällan stöter man på ett band som så gärna vill följa upp sin debutplatta att de ger titeln tillägget "1".

Så till omslagsbilden. Titta på kragarna, herre gud. Det ligger en så porrig laddning över de små tighta halsremmarna med sina otäcka broscher. Nere till vänster finner vi en skrämmande charmör med en sällsynt våt blick som riktigt kryper in under kläderna på åskådaren likt slingrande tentakler. Lägg till det en fallossymbol i form av en kraftfullt erigerad saxofon. Ovanför honom står en märklig liten finsk man utan ögonbryn, men låt oss raskt gå vidare.

Mitt i smeten ser vi Den Värste, också han i tight pastorskrage med tant-bling, en uppmoussad lugg i absolut världsklass men framförallt ett par mörkrosa damglasögon modell groteska. Jag vet, det var en annan tid och ett annat mode, men någonstans måste det väl ändå ha funnits vett och sans eller åtminstone någon slags inre reflex som liksom klöste revor i synnerverna när man såg sig själv i spegeln iförd något som gick emot all estetisk frid och som drastiskt försämrade ens utseende?
Tydligen inte, för där står han, och han valde de glasögonen.

Till höger om honom tornar en imponerande figur upp sig, milt leende, med mustasch, och med en hållning som inte är av denna värld. Detta är nog faktiskt det bästa exemplar av en Roland-hållning jag sett sedan originalet. Huvudets eleganta framskjutning med hakan före, axlarnas exemplariska sluttning nedåt/bakåt och armarnas livlösa hängande längs sidorna gör helhetsintrycket till en absolut tiopoängare.

Framför honom finner vi slutligen en man med drömskt kisande ögon och den armbandsprydda handen elegant hängd över ryggstödet som i en reklam för nagellack.

Rama in hela skiten med brungrått, gult, ljusblått och rosa steglöst sammansmetade så har du en syn som skulle golva den bäste.

1988.

KLANG- OCH JUBELFEST!

 
Nej men se på fan, det blev till slut ett tvåhundrade omslag och ett hejdunkande jubileum med det! Det är ju faktiskt rätt sjukt många fula skivomslag.

Så hur firar man då ett sådant jämnt och vackert jubileum? När vi nådde 50 firades det med en skitful paint-teckning och fem risiga omslag på samma dag. Vid 100 bjöds det på kollage med en massa godbitar i, och nummer 150 passerade utan att jag tänkte på det. Istället utlovades desto mer firande på nummer 200. Inget litet åtagande bör sägas.

Jag funderade ett tag på att analysera 20 omslag i ett och samma inlägg, men den tanken avfärdade jag ganska kvickt. Dels vore det ett nästan jobbigt långt inlägg och den ofrånkomliga risken vore ju att kvantitet kom före kvalitet i ett sådant marathon. Sedan funderade jag på att efter folks otaliga påtryckningar och vilda spekulationer avslöja min identitet, vilket jag efter 1,8 sekunders djupt övervägande kom fram till var en fullständigt vansinnig idé. Jag är Herr Dryck, och det svaret får ni nöja er med.

Sedan gick det upp för mig.
Vilka omslag har blivit allra mest omtalade, så till den milda grad att jag hört uttrycket "ludgo-fett" yttras mellan två för mig helt främmande personer? Givetvis handlar det om Ludgo-Pelles. Pelle, Roland och gänget kan närmast beskrivas som Katastrofala Omslags maskotar. Så efter ohälsosamt maniskt letande och samlande, och efter att länge väntat på ett tillräckligt högtidligt eller på annat vis passande tillfälle kan jag idag mycket stolt presentera inte mindre än TRE nya omslag från våra eviga favoriter och andliga förebilder Ludgo-Pelles!

 
Året var 1973, och Ludgo-Pelles bestämde sig för att släppa en platta med det upphetsande namnet "Båvens Bränningar". Till följd av en allt för grym hierarki, en fylleidé eller en blommande acne-epidemi bland de övriga medlemmarna figurerar endast Pelle själv på detta omslag fastän texten under honom antyder att de är ett helt gäng.

Han sitter inte allt för bekvämt på en sten, iförd loafers, och ser drömmande ut över sjön, som vi väl kan anta kallas för Båven. I en bygd som givits namnet Ludgo kan det inte ses som ett för fult namn på en vacker sjö. Notera även att detta är en av mycket få sjöar som har en vattenyta som lutar åt höger.
Men detta var väl inte så farligt tänker ni, det är ju rätt mysigt och Pelle är ju hel och ren. Jodå, men det dumma kommer ett år senare!

 
Året är 1974, och Ludgo-Pelles släpper nästa skiva i ordningen, med den nästan ogreppbart underbara titeln "Ludgo-fröjd". "Ludgo" ÄR verkligen ett kraftuttryck!

När det så var dags att ta en omslagsbild hade antingen inte acnen lagt sig, eller så hade de övriga medlemmarnas arga ord om sin frånvaro på det tidigare omslaget inte gått in hos Pelle. Kort sagt så valde de att ännu en gång bara ha Pelle på omslaget.
Så till själva bilden. Här blir det riktigt konstigt. Där står han och ser ut över Båven, stolt och reslig, i samma kläder. Samma vita loafers, samma röda brallor, samma rödrutiga skjorta och samma orangea myströja, långt innan Jonas Birgersson. Enligt mig finns det två möjliga förklaringar till detta.

Antingen orkade ingen ta nya bilder. "Vi var ju ute vid sjön för ett år sen, jag orkar inte åka tillbaka dit. Skitsjö. Vi har ju flera bilder kvar från den gången, bara ta en av dem." Det känns ju oerhört fantasilöst och oengagerat, men ganska troligt. Men varför ser vi då höstfärger i träden på den första bilden, och sommargrönska på den senare? Detta leder mig osökt in på förklaring nummer två, som kan tyckas en aning troligare:
Pelle levde i ett gryt nära sjön, där han gick i ide över vintern. Snart efter att de tagit den första bilden på hösten hade Pelle gått i vinterdvala, och vaknade följaktligen på försommaren iförd samma kläder. En fågelskådare fick syn på Pelle vid ett besök vid sjön, och tog bilden som sedan skulle komma att pryda omslaget till Ludgo-Fröjd.

 
Nu vrider vi fram klockan till 1982, och här får plötsligt Roland och de andra vara med och pryda omslagsbilden. För att kompensera för detta har Pelle valt att demonstrera sin ledarroll i gruppens strikta hierarki genom att ha på sig en otroligt ful skärmmössa med texten "the boss", som står rakt upp likt en mitra. Kontrasten mot titelns färg är sämre än någonsin, Pelle har hunnit lägga på sig ett par smickrande kilon, de har skojat till det med lustiga hattar och poserar med tidsenliga cyklar i bockstyrets glansdagar.

Längst till höger står en man som vi känner igen från "Jubileums 10:an", här iförd rebelliskt avklippta jeansshorts och ett ansiktsuttryck som förmedlar att han tyckte det var en jävla löjlig idé det här med att ha hattar på sig, skulle han vara med skulle han åtminstone ha den minsta.

Sen har vi Roland, vår Roland. Vilket kärt återseende! Han står iklädd plommonstop och garvar av livets lust, trots att han knappt når ner till marken och får kämpa med armarna för kung och fosterland mot ramen som obönhörligt pressas långt upp i härligheten.

Sedan har vi Ludgo-Pelle själv, som står stadigt på jorden, som sig bör. Den givne ledargestalten. Eller?
Till vänster om honom har vi en ny karaktär, en kåkfarare i hög hatt som tränger sig in i centrum och skymmer Pelles arm på ett mycket provocerande sätt. Vem är denne nya konkurrent om Ludgo-Kronan? Kaxigt cool är han hur som helst; han har matchat vita träskor, tubsockor, minimala shorts och hängslen, det är inte något man skojar bort i en handvändning.

Slutligen har vi ännu en nykomling, en märklig historia i cowboyhatt och armen ledigt hängande i hängslet mitella-style. Varför dessa pridehängslen förresten? Ser det ut som att hans mikroskopiska shorts behövde slitas högre upp i grenen? Vi ser bra som det är, tack så mycket. Han har efter etikettens regler valt vita lågskor till bruna tubsockor, och för att markera hans utanförskap har han givits en annorlunda t-shirt än de andras. De övriga bär matchande reklamtröjor från något cykelassocierat, givetvis undantaget Pelle som har en deluxvariant med samma logotyp. Vår vänstre kamrat däremot har tilldelats en tröja från något enhjulingslopp för hjärtsjuka nakna albinos.

Skivan släpptes på bolaget "Roldex". Det låter som en klocka som man köper av den där mannen på Gran Canaria som bara har ett öga och som man (när han väl fått syn på dig bland gatukonstnärerna som alltid spraymålar horribla landskap innehållande vattenfall, pyramider, stora planeter, små träd och ett par små fågelsilhuetter) inte slipper ifrån förrän man köper en äkta Roldexklocka eller skjuter honom i ansiktet.

Ja, vilket firande, säg? Nu återstår väl inte mer för mig än att tacka för den här tiden och önska alla kära stammisar och nytillkomna läsare varmt välkomna åter!
/Herr Dryck

Lill-Nickes - Liljor

Säger man inte att man petar upp en pinne i brasan?
Här har vi ännu en kille, ute på vänsterflanken, som har satsat på att raka fram en anti-Hitler! Mannen i mitten ser väldigt liten ut jämfört med de andra och trollet till höger om honom har en klassisk charterlook, efter allt för många timmar i solen och gratisdrinkar vid informationsträffen.
Idag blev det underbart och kort, men nästa inlägg... Då ni!
(Någon som kan gissa vad som väntar då?)

Bob Stevens - Gult och blått

 
Detta omslag fullständigt skriker ut katastrofvarning, så någon djupare analys är väl knappast nödvändig. Notera dock gardintofsarna som hänger ut ur kavajerna och upp på axlarna, en modeidé som aldrig slog igenom i någon större skala. Spana även in den imponerade röda ansiktsfärgen hos mannen högst upp, den intressanta kroppsföringen hos snubben som "sitter" på den högra pallen och cocker spaniel-öronen hos mannen längst ut på vänsterkanten.

1975.