
Denna besökare var emellertid så mån om att få bidra med sitt fynd att hon faktiskt skickade skivan med posten som en gåva till mig! Jag garanterade inte att skivan skulle dyka upp på bloggen, men då jag öppnade paketet och fick se eländet så stod det klart att den snart skulle få en plats i detta skammens högsäte.
Det är Zenits, för tredje gången, som står för dagens kamp mot hjärnans syncentra.
En annorlunda detalj som man tidigt uppmärksammar är att de lagt till en liten durianfrukt före namnet, med texten "NYA" infogad. Frågan är varför. Det är bara EN av dem som vi inte sett förut, och det är typen längst ut på högerkanten. Först kom "Fröken vår", efter den rök två pers och ersattes med nyss nämnda man. Då var det NYA. Sen kom "Hej, hej, alla glada vänner", och där hade tre till åkt ut! Ny frontman och allting, men ingen namnändring. Den där kalrn måste ha kommit med något väldigt revolutionerande.
Token som stirrade så otäckt intensivt på förra omslaget är med även här, och nu har han låtit mustaschen löpa amok fullständigt. Denna Hulk Hogan-musch i kombination med de rejäla bågarna och ögonbrynet (singular) ramar in ansiktet på ett förstklassigt vis.
Näste man är med på "Hej, Hej" också, men till det omslaget rakade han bort det som av den verklige optimisten hade kallat "mustasch". Fläckvist förekommande generande hårväxt snarare, av det tunna, fjuniga slaget. Och jodå, det kan visst vara generande hårväxt även om han trivs med den. VI blir generade av att se den.
Tuffingen till höger om honom fann vi i främsta ledet även på förra skivan, och se så stolt han är över det.
Efter det finner vi en överlevare, den ende som klarade sig hela vägen genom tre skivsläpp. Här finner vi honom med jordgubbsformat skägg och blicken vandrande bort mot något spännande långt bortom fotografen.
Sist men inte minst finner vi trummisen som gjorde Zenits till NYA Zenits.
Här tog jag en kortare paus i mitt skrivande. När jag några minuter senare återvände till datorn med en kopp kaffe gjorde jag en förskräcklig upptäkt.
Genast slog det mig att jag kommit så här långt i min beskrivning utan att ens nämna klädedräkten. Det var förstås inte på något vis för sent att ändra och lägga i texten, men det horribla i detta var att jag inte för ett ögonblick ifrågasatt det faktum att de ser ut som skam. Det är med djupaste oro jag tvingas inse att jag faktiskt vant mig vid hemskt fula uniformer, så till den milda grad att jag inte ens reflekterade över det.
Alla ni med friskt sinne och ögon som ännu inte härdats till likgiltighet av att i åratal skåda in i det helvete av färg och form som vi kallar för "samlande av katastrofala omslag", ser att de ser ut som vanskapta pingviner. Guldtråd på brunt foder, enorma puffärmar och pizzaslice-slag är inget man skojar bort i en handvändning. Notera att mannen i mitten av någon anledning valt att skyla sitt bröst genom att fästa ihop urringningen ovanför dragkedjan. Ett katlamärke månne...? "Christer! Öppna skjortan, och visa vad du har på ditt bröst!"
1975.