Magdeburgarna - De 20 mest önskade

Plats på scen för de fem små dvärgarna!
Så här ligger det till. Magdeburgare är inte något som serveras med pommes strips utan en av de mindre kända raserna i Tolkiens sagovärld. En Magdeburgare påminner mycket om en hob, bortsett från sin oförmåga att odla grödor och föda upp svin. Se på den nedersta mannen till exempel, en klockren Bilbo Bagger-lookalike.
De har mycket gemensamt med dvärgarna, men har resligare kroppsbyggnad och har inte alls samma talang gällande ansiktsbehåring. Lägg särskilt märke till de otroliga mustascherna på mannen i skärt! Han har rakat bort hela centerpartiet och sparat långa tofsar av de yttersta fjunen, och på så vis skapat en extremvariant på moppemustaschen, eller kort sagt en anti-Hitler.
Magdeburgarna påminner också mycket om människor, men har för vana att bära glansiga västar i metallicfärger med påsydda ärmar, enormt pimpiga klockor och till skillnad från människorna saknar de helt inre organ.
Sammanfattningsvis kan man lugnt säga att Magdeburgarna är en ras som böckerna nämnde allt för sällan och som alldeles glömdes bort i filmatiseringen. Förklaringen kan ligga i det faktum att de aldrig var med om några äventyr över huvud taget, de strök mest omkring i sina hemtrakter och förökade sig genom delning.
1979.

Thorleifs - Till folkets park

Ge killen en riktig trumma för fan.

Jag ville egentligen avsluta där, men jag kan inte hålla mig. Det finns så hemskt mycket mer att klaga på.

Inte nog med att trummisen får nöja sig med ett buckligt oljefat, en tamburin och ett par kastanjetter, utan dessutom är alltihop djupt doppat i reningsverkets allra första bassäng. Detsamma gäller de andra musikernas instrument. Att gitarristen tydligen spelar tolvsträngat är imponerande i sig, men med tanke på att hans fingrar kommer glida runt över halvsmälta majskorn och bitar av bajsmarinerade bomullspads får man säga att han står inför en verklig utmaning.

Thorleif själv har inte heller han skonats från avskrädet, men tycks i smyg ha torkat rent just den del han skall föra in i munnen. Apapap, vi ser dig nog! Det lär ändå bli en pärs med tanke på alla tops och upplösta papperssegment som lär ha fastnat innanför klaffarna.

Vi rör oss vidare åt vänster och finner en maraccas och en förstärkare som inte heller de sluppit undan det obligatoriska doppet. Bakom dessa ser vi något rätt imponerande, en hel lyktstolpe av gammalt slag som de på något vis lyckats sänka i det bruna guldet. Dock utan glödlampa.

Så till stackarna som tvingas stå modell i den kvävande doftsensation som förmodas råda i ateljén. Längst till vänster står en man som inte gör mycket väsen av sig på något sätt. Vänd bort från bandet, händerna i fickorna och med den uttråkade blick som man har då man sitter och tittar på det egentligen fullständigt ointressanta program som råkade börja efter det man egentligen planerat se.

Näste man från vänster (iförd en helt fantastisk kofta i kombination med en helt fantastisk slips) ser betydligt mer påverkad ut av odören. Ett litet leende lyckas han ändå klämma fram, medan han desperat försöker andas genom munnen. Men de bakåtdragna axlarna, handens tvekande placering, det hårda bettet i underläppen och blicken som utstrålar bedjande förtvivlan tyder på att detta förmodligen var sista bilden som hann knäppas innan han rusande försvann ut mot toaletterna.

Näste man tycks skrämmande nog inte särskilt besvärad. Istället antyder hans i fickan bestämt nedstuckna högerhand och de minst sagt skrämmande ögonen att han har en hemlighet som vi andra inte vill veta, eller att han håller inne ett vansinne som de flesta av oss inte skulle kunna förstå.

Näste man är vår smörgula gitarrist. Han lider, och vi lider med honom. Den ledsna blicken hade kunnat smälta vem som helst.
Näste man sitter och aktar sig noga för att låta gitarren eller oljefatet snudda vid...kostymen? Vad är det där för plagg? Nåväl, hans av ull inramade ansikte förmedlar en känsla av inre kamp mot luktsinnet, en hopplös strid som han försöker lindra genom att så gott det går andas genom mustaschen.

Den siste killen gillar det.

1987.

Mighty band! - Var ska vi sova inatt baby

Håll i er nu, för nu blir det svenskt åttiotal så det dryper om det!

Längst till vänster ser vi en ung man som påminner om Anna Lindmarker. Han håller ett tryggt tag om gitarrens stall på ett ställe som skickar åtråns signaler rakt in i beskådarens mellangärde. Han hänger på Imaginations sexiga idé med strumpeband, men missade den lilla detaljen att de vanligen inte sitter om överarmen. Plagget han bär på överkroppen ligger i ett märkligt gränsland mellan en T-shirt och en I-shirt, och hans vänsterarm torkade och föll av likt en navelsträngs-stump till följd av ett allt för snävt stumpeband som brukade sitta där.

Näste man kör på Sörenstamkeps och har ett väldigt borttappad blick, men annars sköter han sig fint. Näste man till höger däremot...

Han har en jävla katt i famnen. Jag vet inte vad jag ska säga, jag är mållös. Han står där med Jonatan Lejonhjärta-frisyr, ledsen blick och axelklaffar (det är väl någon slags kaptensjacka han har matchat utomordentligt med gröna byxor och skor) och håller upp en katt som ser ut att kunna döda när som helst. Fick han ingen kattvakt? Eller är det en kupp för att måla upp en bild av sig själv som "den mjuke" i det annars så hårdkokta bandet? Jag vet inte hur de tänkte, men det funkade i alla fall ungefär lika bra som att skriva sluttentamen under narkos.

Sedan kommer två killar i röd- och vitfärgade sportdräkter. Det påminner om basebolluniformer om det inte vore för att skorna är av fel typ. Uniformer på skivomslag är ju vanligen något enhetligt för alla i bandet, alternativt att alla var var sin typ à la Village People. Men två i laguniformer, en i militär uniform, en i en annan sorts sportutstyrsel och en i Y-shirt? Helt konstigt.
Den främre lagkamraten sitter på en röd transportcase, och bakom honom lurar en otäck typ med godishalsband och våldsbrott i blicken.

Alltihop ramas in av gula, gröna och blå små former, den underbara semigraffitin som skalderar "Mighty band!" och titlarna på de två väldigt lockande spåren "Var ska vi sova inatt baby" och "Dumdum telefon".

1982.

Ryan Paris - Fall in love

Den som varit med här på sidan ett tag eller nyligen läst de gamla inläggen kan se en tydlig parallell mellan denna omslagsbild och"Frozen Red"av Peter Richard som sågades vid fotknölarna för några månader sen.
Samma äckliga jävla slang och samma värdelösa idé om att en slemmig röd tarm kring kroppen skulle skänka artisten ett sexigt skimmer och inte alls påminna om en navelsträng som förbinder honom med mammans livmoder ända upp i vuxen ålder på ett mycket osunt sätt.
Som vi ser i hans blick är han fullständigt övertygad om sin oemotståndliga dragningskraft, och uppmanar klart och tydligt i rött på svart att nu skall du bli kär. Blicken är vid närmare anblick av ett olustigt hypnotiserande slag, som tycks följa en runt i rummet och skapa en känsla av trängd, naken panik. Det var ju ett lyckat resultat, Ryan.
1984.

Kalorijakten

 
Plötsligt blev det roligt att motionera! Vem kan klaga på vatten-och-damm-dieter och höfthävningar när man ackompanjeras av detta underbara gäng karlar? Fyra män i strumplästen skall göra ditt kropp till ett tempel och din kondition till en aldrig sinande flod av ork och potens.

Den förste av männen står på ett sätt som aldrig någonsin är att rekommendera. Jag syftar naturligtvis på dragspelaren till vänster. Knäna böj, häcken ut, magen fram med imponerande svank, axlar bak och bröstet fram. Att som lekman ge sig på en sådan ställning utan handledning av proffs kan leda till en otäck skelettlåsning som man aldrig kommer ur. "Gör inte sådana miner, du kan fastna sådär" har vi alla hört i vår barndom, och mycket riktigt finns det kroppsövningar som kan leda till en livslång stelhet. Dragspelaren uppges ha fått åka stående i Flumeride förra sommaren efter en lång diskussion med säkerhetspersonalen och uppvisande av invaliditetsintyg.

Näste karl är gul, och var lyckligare än någonsin tidigare i sitt liv i ögonblicket då bilden togs. Han uppmanar den manliga publiken till alternativa motionsformer genom en subtil gest med högernäven.

Näste man knäfaller och har ett ansikte som uttrycker just en mild fromhet. Detta är mannen som kan antas leda avslappningövningarna med sin trygga mullrande stämma och noppiga sockor.

Den siste mannen sitter på golvet med sin kära fela, och är bara god och mysig. Inget ont kan någonsin sägas om den mannen, och han är inte på något vis anledningen till att omslaget blev katastrofalt. Jo just det, de propra rutiga herrstrumporna ihop med den randiga Adidasdräkten. En dräkt som förresten säkert skulle kosta en och annan spänn om den lades ut på eBay idag.

1978.

Imagination - Sunshine

Nu är de tillbaka. Jag förstår att smärtan och ångesten måste vara stor och jag ber om förlåtelse för detta, men bördan är för tung att bära ensam. Det är lika bra att bara avverka det snabbt och direkt, som att rycka bort en lång remsa gaffatejp som suttit klistrad i ett öppet sår på lårets insida. Så, här ser vi gänget en gång till.
Intentionen att förmedla någon sorts erotisk stämning eller enkel porrkänsla finns kvar, men denna gång misslyckas de om möjligt ännu värre. Mannen till vänster leker ledsen albatross med plågad min, iförd skitfula små lack-loafers, svart linne, tegelstensfrisyr och genomskinlig laxfärgad helfigursdräkt. Herregud. Vilket material! Vem kände på det, såg att ljuset passerade närmast oberört genom det för att sedan välja att använda det vid tillverkning av kortbenta kostymer? Djävulen, är förstås svaret som ligger närmast till hands. Hin Håle skrädderi och skärseld.
Näste man har samma jävla kostym, fast i gult. Med oerhört dum min spärrar han upp näsborrarna på vid gavel och öppnar dramatiskt "kavajen" för att visa sitt bröst. Det hade inte behövts, då materialet ändå är så glest och tunt att vi med kväljande tydlighet kan urskilja hans små svarta herrtrosor genom byxtyget.
Sist men inte minst har vi Herr Rosa, som försöker minnas den hjärtkrossande blicken han övade in framför hallspegeln. Det gick sådär, han ser mer ut som en gammal trött hund av rasen "puli". Kostymen i budgetmaterialet är som sagt rosa i detta fall, och vilken rosa nyans sen. Det är en sådan färg som får en att vilja köra ner armar och ben i närmsta flistuggare för att få uppleva något behagligare. En antydan till chipsmage hänger ut och hans pose är helt skum, någon sorts kompromiss mellan "försvinn, jag vill inte se dig" och ett stadigt skridskoskär.
Nu slutar vi prata om det här, det är för svårt att både hålla tårarna borta och lunchen nere.
1986.

Imagination - Body talk

 
Detta är fullständigt horribelt. Gruppen Imagination släppte flera skivor med skrämmande omslag, vilket ni snart skall bli varse, och detta exempel tvingar åskådaren att kisa eller titta bort som när man plötsligt får ett helljus i ögonen.

Grundupplägget är att tre svarta killar av det porrigaste slaget ålar runt på och under en flygel som står i ankeldjup rök. Den översta mannen sitter och sätter klackmärken i klaviaturlocket (med sina upphostat-slem-bruna boxarkängor), samtidigt som han lutar sig mot notstället så att det är på väg att brytas när som helst. Han är iförd en dopklänning i 190 centilång, under det bär han en liten smörgul outfit med guldskärp och shorts med resår som smiter åt ända uppe i ljumskarna. För att verkligen få obehagsbägaren att svämma över som en bombad damm bär han ett vitt strumpeband med spets runt vaden. Jag orkar inte ens reflektera över det, det är för jobbigt. Han blänger förföriskt mot något han trodde var kameran.

Näste man sitter på baken i Roger Pontare-röken och håller antingen fast sig i flygeln för att inte tippa åt sidan till följd av hopplöst dålig balans, eller så gör han en vinkande "kom hit-rörelse" åt oss åskådare vilket vore en tanke mer skrämmande än tankarna på döden. Även han bär ett jävla strumpeband, denna gång i guld och uppdraget ända långt upp på låret. Jag beklagar att behöva göra er uppmärksamma på det, men låret fortsätter naket ända ner under röknivån och vi kan dra slutsatsen att om han bär shorts så är det de minsta shorts världen skådat sedan Patrik Sjöberg -87. Vidare bär han en ringbrynja av guld och ler ett leende som får mig att föreställa mig att han skrattar på ett gnälligt och nasalt sätt, som Peter Griffin i "Family Guy" ungefär.

Längst till höger finner vi en man som helt uppenbart har svåra problem med att ta sig fram på två ben. Ett krampaktigt tag om flygeln, andra handen i golvet och benen släpande efter sig. Han bär en puffig skjorta och hans hår påminner om sorgeflor eller en sån där knypplad liten duk som man inte kan ha till någonting. Loggan är galet 80 och den lilla röda klisterlappen försöker lugna våra bristande nerver genom att påstå att det bara är en illusion och att vi inte behöver kasta oss på våra svärd för att komma undan de tre männen.

1982.

Kurt Reines - Ajka Salaika

 
Idag bjuds det mintgröna farbröder i ett fuktigt stenigt område, med uppenbara paralleller till "Swintoz" omslag. Varför välja en så karg och hopplös plats för fotograferingen, och varför välja en dag med så tradigt väder? Regnet hänger i luften och fukten kryper upp genom de tighta byxbakarna på dem som tvingats sitta ner.

Han som sitter längst till höger har ett par årtionden mer innanför rocken än de övriga, vi kan för enkelhetens skull förmoda att han är far till de andra i bandet. Nästa sittande från höger blev känd hos en hel generation som Kenta från "Dom kallar oss mods", här ser vi honom innan hans pipa hunnit straffa den stackars kroppen allt för mycket. Nästa till vänster är en polare till Stoffe och Kenta som inte lyftes fram i Jarls filmer, men som uppenbarligen spenderat en aktningsvärd tid i diverse grovsoprum. Nästa på tur är en lurvig womanizer med sytrådsrulle i halsband i bästa Pippi-stil och en knappt synbar men ack så tilldragande bula i grenen. Näste man tillhör åldersgruppen mellan fadern och sönerna, för enkelhetens skull kan vi förmoda att han är mor till barnen. Han har ett uttryck i ansiktet som tydligt uttrycker "och vad faan glor du på" vilket tillför lite bett åt omslagsbilden, och även han har en inbjudande knöl i skrevet som han nog borde kolla upp hos något proffs. Sist men verkligen inte minst har vi en kisande man som ser väldigt finsk ut, med en imponerande luggboll som han nog lade ner en hel del tid på varje morgon.

Vidare är loggan helt åt urskogen med sitt typsnitt och sin färg, och skärpan i bilden är sådär. En skön detalj är att bandnamnet är felstavat på skivans rygg, där står det "KURE REINES". En tiopoängare helt enkelt.

1976.

Thom Anderz - Borta bra men hemma bäst

 
Vilket underbart dansbandsnamn! De hänger i ett buskage fullständigt fyllt av en tjock brun rök, iförda skjortor i en horribel nyans som tycks ligga mellan alla andra riktiga färger. Slipsknutarna är små som hasselnötter och mannen till höger bär ett par shadade solbrillor plockade direkt från ett Hed Kandi-omslag. Årtal saknas tyvärr, men vilka lirare! Aldrig kan man få nog av så fagra män i rök.

Zenits - Fröken vår

 
Ojojoj. Var börjar man?

Vi kan väl börja med namnet. Den verkligt uppmärksamma läsaren känner igen namnet Zenits, och mycket riktigt har de varit med förut. Inlägget hette "Hösten är här" och välkomnade er tillbaka från sommarferierna. Eller har de varit med förut? Zenits har varit med förut, men vart har alla de underbara bandmedlemmarna tagit vägen? Den enda som uppenbart är sig lik är den lite kraftigare av gullungarna, som poserade med glasögon på den gamla bilden. Men de andra? Jag är förvirrad.

Så till logotypen. Sist vi såg Zenits använde de en kantig logga som såg ut att ha ritats under en fartfull tur i radiobilarna, vilken de nu övergivit till förmån för ett helt sjukt typsnitt (som påminner om det som prydde "Markus" skiva för inte så länge sen). Det ger en obehaglig känsla som för tankarna till Barbapapa, trögflytande kroppsvätskor och Ghostbusters. Barndom helt enkelt.

Kolla in blicken på den mörke killen, den är så fantastiskt intensiv! Jämför den gärna med blicken hos mannen längst till höger, där har vi en blick som förmedlar det gutturala flåsljudet "öuhh".

Slutligen vill jag be er att titta lite extra på pojken nere till vänster, som kör den tidlösa moven där man biter sig i tungan och för in hakan mot bröstet. Ingenting i hela världen är så sexigt som det, och med andra ord finns det heller ingenting hetare än han.

Bibellandet med Lennart Swahn

Jag var bara tvungen att leta upp denna gamla pärla då en läsare påpekade den mittersta av Juni-71-karlarnas likhet med Lennart Swahn. Inte främst för att omslaget är illa kladdigt målat utan för att det känns som en så märklig idé från början. Lennart Swahn av alla människor läser ur bibeln för barn, en sådan skiva kan man bara inte låta bli att köpa när man hittar den. Nu kommer säkerligen en del läsare av den bittrare typen klaga på att omslaget inte är fult nog, men det skiter jag faktiskt i från djupet av min stjärt. Nästan 200 omslag på denna sida är fula som stryk, och jag tycker denna platta är hur kul som helst.
1982.