Juni-71 - Dag för dag

Upplägget är klassiskt för ett riktigt räligt skivomslag; fem lurviga karlar i platåskor och uniformer. De har valt kavajer med tydliga asien-vibbar, tyvärr verkar det än en gång ha blivit sådär jobbigt att skräddaren hade glansigt tyg i fyra färger. Istället för att då enas om en färg så valde de att ha en färg var så långt sortimentet räckte. Följaktligen fick den sittande damen med läskigt matchande hårfärg likadan kavaj som snubben till höger som ser ut som ett snår i ansiktet. Notera de klockrena brillorna på den Gröne Jätten till vänster!

Denna skiva spelades in i augusti 1975, vilket ju titeln tydligt klargör.

Jan-Inges 2

 
Här sitter Jan-Inges och myser i historiens brunaste vardagsrum.

Bortsett från att medlemmarna är fantastiskt vackra finns det en mängd underbara små detaljer att insupa i denna katastrofpjäs. Näbbtofflorna till höger. Mattan. De små fransarna på gardinerna. Hur otäckt nära mannen näst längst till höger verkar vara att välta omkull kandelabern. Det dunkla ljuset och muggiga kontrasten i bilden, och den hemskt låga kontrasten mellan mattan och texten. Halsbanden. Den riktigt kladdigt hemmatecknade loggan, och kontrasten mellan denna och den skarpa siffran två.

Detta är helt klart killar som vet hur man myser.

1976.

Michael Landon - Gimme a little kiss

Genom alla tider tycks folk lyckas inom en nöjesbranch, bli kända för det de gör för att därefter inte nöja sig med det utan satsa inom nästa nöjesfalang utan en tanke på om det är en bra idé eller ej.
En person som är vacker behöver inte kunna agera trovärdigt på en scen, en begåvad skådespelare kan inte nödvändigtvis sjunga och en musikaliskt duktig artist kan vara fullständigt hopplös som skådespelare. Listan över kända personligheter som aldrig borde ha klivit utanför gränsen till sitt eget område kan göras hur lång som helst.
Här var det Michael Landon som satsade på sång istället för att rynka smörigt på ögonbrynen i olika westernserier. För att bättra på chanserna till succé behöll han både namnet "Little Joe Cartwright" och hatten som han stulit ur rekvisitaförrådet.
Han sjunger inte orent, däremot pratsjunger på ett sätt som är straffbart i de flesta länder, och sångtexterna bär spår av en tid med en helt annan syn på politisk korrekthet. "Gimme a little kiss" handlar helt enkelt från början till slut om hur han hetsar en tjej att kyssas med honom, alltmedan hon tydligt säger nej och berättar att hon inte vill. Joe ger sig inte, och det hela är väldigt obehagligt.
Endast hans huvud har klippts in i bilden (på ett klassiskt fult sätt med en skarp ljus kant runt om) vilket ser skitdumt ut. De kunde ju ha sparat hans överkropp, nu ser det ut som introt på en märklig tecknad film.
Inget årtal.

Ratt - You're in love

Här kommer fler hemskt förföriska rockare från åttiotalet!
Den vänstraste killen är den som anstränger sig allra mest för att se sexig ut, och kanske är det han som misslyckas värst också. Han ser ut som en alldeles förvuxen trettonårig tjej, illa sminkad och lite småfet. Jättestor är han också, och det är något obehagligt med väldiga personer i makeup och scarves.
Bredvid honom har vi en kille som jobbar på den där looken som Birk Borkason fick efter en vinters svält, han suger in kinderna och fetar på med rougen.
Bredvid honom står Peter Andre och visar upp en välfylld liten säck med kön i sina byxor, nedstänkta med ketchup. Resten av hans kropp är klädd i ett material som man annars tillverkar saftsilar av.
Till höger om honom står en skräckinjagande ful man i vita tights och ringbrynja som låtsas skjuta åskådarna. Han ser ut att vara minst femton år äldre än han ser sig själv, håret sitter som en stor vintermössa med öronlappar på hans huvud och blicken avslöjar att hur många som än skulle bedyra att hans dragningskraft ligger på en minimal nivå så skulle han fortfarande vara fullständigt övertygad om sin oslagbara sexappeal. Han håller om en liten luden sak som fick vara med för att han hade en bil.
1985.

Pokvarena masta i prljave strasti

En gammal gubbe läser lebb-porr som brinner. Det kan bara bli succé, simple as that.
1981.

Godbitar från Kran-Elve

 
Minns ni när man var på kalas som liten och det äntligen, äntligen vankades fiskdamm? Eller ännu bättre, att man fick gå hem och ta med sig sin godispåse? Gratis godis, ibland fastän det inte var lördag, var the shit. När det nappade i andra änden av att någon ymnigt svettande pappa på bristningsgränsen låg bakom draperiet och ryckte i fiskelinan, när man äntligen fick påsen i handen och kände dess påtagliga vikt. -Damn, det är ju mycket godis i påsen, den är ju tung!
Så kom besvikelsen.

Möjligen det värsta sveket mot den unga generationen, en tyngre synd än folklögnerna om Jultomten och skrämselhistorierna om den beryktade kramp som infinner sig om man inte låter sina föräldrar dricka kaffe i minst en timme efter maten innan man sliter dem från bordet för att få bada.

Det låg en FRUKT i påsen. En clementin, eller i värsta fall, ett jävla äpple! Tillsammans med ett litet paket Sunmaid-russin, för att ytterligare dryga ut vikten, återstod en mikroskopisk liten mängd godis. Det var som att riva av omslagspappret från ett Playstation 3 på julafton, för att därefter upptäcka att kartongen var full med nerskitna kalsonger eller sedan länge döda fåglar.

Kran-Elve, ditt brott skall aldrig glömmas!
Inget årtal.

Chiquita brass - Gamle kompis

 
Nu är det är dags för lite dansband från sjuttiotalet igen tycker jag! Idag blir det orange explosion tillsammans med grabbarna (?) i Chiquita Brass.

Skjortorna är hur grymma som helst, de skriker högre än en femårig tjej med sockerchock på ett bibliotek. Byxorna är gröna och tajta och bilden är tagen av en paparazzifotograf som gömt sig bakom några blad och nån märklig stubbe med grovt hår.

Medlemmarna är även de alldeles underbara, särskilt då den röde till vänster som fångats mitt i en djup hostning, den våldsamt drogpåverkade fraggeln högst upp, den förföriske glasögonkillen som tar sig på penis och Ingrik ute till höger som besitter en riktigt förförisk blick.

1973.

Simon Brehm - Onkel Charlie...

Vi fortsätter på USA-temat, eftersom det blev så hetsigt debatterat! Här ser vi urtypen av en riktig amerikansk man; han har en kopiöst stor cowboyhatt, vart han går vajar den starspanglande bannern bakom honom, han röker alltid en fet cigarr som pekar uppåt, äter bara blodigt kött och dricker bara svart olja.
Om det är någon av dina bröder eller svågrar som du inte skall lämna ensam med din dotter på släktträffarna så är det Onkel Charlie.

The perfect background music for your home movies

Detta är en skön platta som släpptes innan de egenhändigt inspelade, och av alla middagsgäster så innerligt fruktade, semesterfilmerna ackompanjerades av ett ljudspår. Istället för att sitta och somna till de stumma bilderna av moster Fränhild som stoppar broskkorv i 45 minuter kunde man nu lägga denna skiva på familjens grammofon och plötsligt njuta av en fantastiskt gripande film.
Det låter bra tycker ni? Nej, det är perfekt meddelar titeln. Så snart du köpt denna feta platta är du all set, du behöver aldrig mer oroa dig. Den innehåller nämligen ljudspår för alla tänkbara heminspelningar, med klassiska spår som "Family and friends", "Party time" och "Christmas".
På bilden ser vi den ändlöst lyckliga familjen Ulk som samlats för att tillsammans avnjuta en fartfylld inspelning av ett ganska så rått samlag mellan pappa Bruno och mamma Salmonella. Pappas glödande cigarett vilar i hans hand spännanade nära dotterns panna, och den dödande röken dansar hemtrevligt i projektorns sken.
Att de ser så innerligt lyckliga ut allihop beror på två saker:

1. Att familjen är från Amerikas Förenta Stater
2. Att de känslomässigt upprivande bilderna spelas upp tillsammans med spåret "Moments To Remember".

Tyvärr saknas årtal.

Var dag i visa och versch

 
Det finns ett flertal exempel på skivor med tomma, enfärgade omslag, som senare kommit att klassas som tidlösa mästerverk. The Beatles vita album har inte ett tråkigt omslag, det har ett annorlunda och tankeväckande omslag. Jag äger själv hundratals vinylskivor som släppts helt utan omslag. De vilar i tunna vita pappersfickor utan tryck, vissa har något klistermärke på sig eller en slarvigt handskriven rad om skivans innehåll. De skivorna upplever jag inte som tråkiga, de är spännande och okända bootlegs och whitelabels som blir än mer intressanta genom sitt hemmasnickrade yttre.

Ponera att du brutit ett trettiotal ben i din kropp, och stelgipsats från haka till tår. Du ligger med fixerad stödkrage i en horisontell sjukhussäng, där allt din blick kan nå är vitt tak i alla riktningar och varken tv eller radio finns att tillgå. Du är ensam i rummet och vet att du inte kommer få besök av någon det närmaste dygnet. Det dygnet skulle inte vara det minsta tråkigt. Inte jämfört med dagens katastrofala omslag.

De gjorde en skiva där vers stavades ”versch”, och behövde en lämplig omslagsbild. På ett och samma suddiga fotografi lyckades de få med så många klassiskt paniktråkiga ting:
Fabriker, slask, den odefinierade årstiden Höstvintervår som råder i södra Sverige mellan september och mars, dimma, luftföroreningar, en tom sned flaggstång, livlöst blött ris och en truck.

"HÄR tar vi bilden, det blir festligt. Mitt i rabatten, med den tragiska utsikten som bakgrund." Så sa den snuvige herr Enqvist och lade därmed grunden till ett av världshistoriens tråkigaste skivomslag.

1980.

Treat - Ride me high

 
Här fortsätter följetongen om hårdrocksidealet!
Thor (som jag skrivit om tidigare) framställdes som urmannen, den mest maskulina karl som vandrat på jorden sedan Guillou. Han äter sten och ormar till frukost, byter till vinterdäck på tre minuter blankt med ryggen som domkraft, trivs bäst när det regnar eld och syra från himlen och slår omkull träd med knytnävarna.

Här har vi det andra laget. Musiken är fortfarande cool som lössnus och medlemmarna är fortfarande oerhört tuffa, men istället för en machoimage satsar de på att helt enkelt se ut som kvinnor. Rött läppstift, svallande permanentat hår med en volym på en kubikmeter per skalle (bortsett från den vänstraste snubben, vars hårtäthet inte riktigt tillåter en sådan frisyr men som ändå satsar på axellångt hår, något som i hög grad förekommer i genren gubb-metal som jag kanske får tillfälle att avhandla någon dag), örhängen, scarves, mascara, putande läppar och förföriskt kisande blickar.

1985.

Tord Torderup - Tillbaks till mina rötter

Enligt den lilla information jag lyckats skrapa ihop har Tord Torderup sina rötter i Bjuv, och följaktligen är det Bjuvs skyline med tornande skyskrapor vi kan se på omslaget.
Tord själv står iförd en snäv, vågad jeansdress och digitalklocka och har genomgått den sämsta retuschering jag sett på mycket länge.
Han har helt enkelt blivit färglagd i efterhand, med skära highligts, ny guldfärg på klockan och knapparna, två kritvita färgkluttar på framtänderna (varav den högra faktiskt målats utanför ganska ordentligt) och en softning av hyn i ansiktet utan dess like som får honom att se ut att ha blivit nerkladdad med pastellkritor.
Frågan är hur de tänkt i alla dessa fall där figurer klippts in i bilder med helt annat ljus, kan det någonsin se bra ut?
1988.

Tonix - Möt mig i Stockholm

 
Fjärde gången gillt för Tonix, Torsk på Tallinn-Rolands favoritband! Den här gången presenteras de i en dimma tillsammans med en fikus och pinnstolar med väldigt höga ryggstöd.

Klädvalet är som vanligt fullständigt horribelt. Nyligen presenterade jag en teori om den gula färgens skadeeffekter på det mänskliga psyket, och här kommer ytterligare belägg för mina forskningsresultat. Kavajerna är i nyansen Bordsmargarin och bryts av genom en titel i Senap.

Valet av linnen under kavajerna ger en ny dimension till eländet genom de skärande mönsterna, och byxorna är både korta och sitter illa i grenen ute på högerflanken. Frisyrerna är klassiskt 1983 i sitt tvekande mellanläge mellan vilt och propert, och skorna sträcker sig från vita klackstövlar och Farbror Joakim-galoscher till bruna cowboyboots och handikappanpassade stödskor med kardborreknäppning.

Notera även den lilla knypplade duken på pelaren!
Kannan på golvet innehåller vanligt kranvatten, vilket är ämnat för att släcka eventuella småbränder som uppkommer då rekvisitan självantänder till följd av den längsta herrens okontrollerade erotiska hetta.

Stevie B - Dreamin' of love

Håret är så tunt, mustaschen är så lång, armhålan är så synlig, halsbandet är så tunt, luggen är så fucked up puffig!
Dream on Stevie, behåll åtminstone jeansjackan på nästa gång.
Så snart jag får en stund över skall jag ladda upp ett gäng nya omslagsbilder som ni kan gotta er åt, just i dessa dagar är stressen värre än önskvärt. Håll ut och håll koll på sidan!