Christers - Som en sommarvind

 
Nu plockar jag fram det tunga artilleriet, här har vi ett omslag som är som kaustiksoda och tabasco rakt in i synnerven.

Christers har snärjt på sig sina tightaste halssmycken (notera hajtanden till höger), hopplösa bruna västar med skära paljetter, skjortor med vida ärmar och helt sjuka kragar och slutligen, som pricken över i, dragit upp de bruna brallorna till smärtgränsen and beyond. Genom detta snilledrag bjuder de nu på snoppkavalkad deluxe, där vi tydligt kan se vad var och en har att bjuda på. Liraren längst till höger med kabanoss ner på låret ser oförskämt nöjd ut, och är onekligen stolt över vad han har att visa upp.

Mercy!

1976.

Thor-Erics - Än en gång...

 
Detta är ännu ett klassiskt exempel på en effekt som använts till överdrift. Samuelsons softade livet ur sitt omslag, medan Thor-Erics ramar in sitt omslag med en risig grå dimma. Det ger intrycket av en pågående skogsbrand omkring dem, en rejäl gasläcka eller att Thor-Erics är döda och står med skitfula kläder i himmelriket.

Hos snubben i mitten känner vi igen den klassiska "Ludgo-Roland-hållningen" som ni alla minns, med armarna tafatt fram på kroppen och nacken lätt krökt. Längst till vänster står en skäggig Jan Mybrand. Skärpen, byxorna, deras bleka pastellteeshirts i Landstinget-stil, allt suger så hårt och det är underbart.

1981.

Seawind - Window of a child

 
Se, en fisk!

Rök, mystik och en stor fisk. Detta omslag fick representera musiken på skivan. Klart slut.

Från skammens år 1977.

The Gayes - Du vita lilla duva

 
Här har vi ett tydligt exempel på ett bandnamn från en annan tid. Hela gänget står och myser i en tröstlös kombination av ljusa loafers, intensivt blå kostymer med vadderade kavajslag och polotröjor. Har gänget från öppna anstalten Svalan varit och kört go-cart? Namnet antyder en stark manlig vänskap, kanske är det bastuklubben Karlar i karlar som skapat en egen rallyklubb.

Lägg märke till Jan Malmsjö ute på vänsterkanten och den absurt korta luggen på mannen i mitten, han ser ut som en medeltida munk.

Årtal saknas.

Alf-Olles - Chans till dans

 
Här har vi ännu ett exempel på folk som inte borde sitta på huk, och som ändå gör det på sitt skivomslag. Denna gång bjuds det trefaldig skitställning.

En intressant aspekt här är att de faktiskt hittat en rätt fin miljö för sitt omslag. Det är sommar, himlen är molnfri och ljuset fungerar fint. Där kunde de stått och prytt sin skiva med självsäker stolthet, men nej då. Let's sit on huk instället. Jag fattar inte hur de kunde tänka så snett? Kände de inte att det var en dödfödd idé när magarna pöste ut över byxorna, när de inte visste vad de skulle göra av händerna och när det blev så sjukt obekvämt att de knappt kunde sitta upp i sluttningen? Fanns det månne en ond "sitt-på-huk-fotograf" som tvingade sina offer att sitta på huk på sina efterlängtade skivomslag, för att sedan bli utskrattade i evinnerlighet?

Lägg märke till mannen till höger som tittar i kameran. Han är hälften så stor som snubben intill och påminner om en sork på den blomstrande ängen.

1978.

Mia Westers - Skänk mig en dans

 
Gänget har samlats kring ett litet serveringsbord med en trattgrammofon och en röd kanna på. Trollmor i skyddsglasögon ute till vänster ser ut att ha en enorm karnevalshatt på sig, medan det i själva verket råkar stå en palm perfekt placerad bakom hennes skalle. Hasselhoff sitter på knä bredvid det lilla bordet, och ser ut att vara väldigt nöjd med det. Lägg märke till den noggrant överkammade frisyren på lurendrejaren uppe till höger och de överdrivna kavajslagen.

Slutligen har de valt de att ställa en liten korg med metallicfärgad plastfrukt framför bandet, vilket skänker en lugnande känsla av kvalitet.

1976.

Palomaz 6 - Emma

 - Sådär ja! Alla spår är inspelade, slutmixen är färdig, mastering är en överskattad procedur så det skiter vi i och hela rasket ska skickas till bolaget redan ikväll. Nu behöver vi bara ett omslag illa kvickt! Är det någon som har en kamera?
 - Jag har en, men det blir så förbannat gryniga bilder med den.
 - Det duger bra! Vi går ut på gården och knäpper en bild, på med uniformerna!
 - Jag fick ingen barnvakt, så lilltjejen och hunden får vara med på bilden (?!).
 - Fy vad kallt och räligt det var här ute, duggregnar gör det också.
 - Ställ dig på en gunga, det kan bli fräckt om du står riktigt tufft och avslappnat!

Så kan det ha gått till då Palomaz skrev historia. En gungställning på hösten. Tung, våt sand och inte ett blad på buskarna. En collie och en blek, sur unge framför bandet. Illa knutna slipsar, en alldeles vit och mulen himmel och en lirare som försöker stå coolt på en däckgunga. Obetalbart.

1983.

Noas ark

 
Detta är en riktig klassiker i min samling, som länge satt inramad bakom glas på min köksvägg. Det är nog det sämsta fotomontage jag sett hittills.

Hur var det tänkt? Skall det föreställa att de står i en båt som färdas över havet? Det utgår jag ifrån, eftersom både gruppen och skivan heter Noas ark. Men varför står de då i någon sorts blå kupol? Varenda människa med minsta lilla känsla för perspektiv ser ju att den där tunnan inte skulle klara sig långt vid en syndaflod. De ser ut som rollbesättningen ur en obehaglig dansk Dogmafilm. (Jag kan även tillägga att plattan delvis producerades av legendaren Jard Samuelson från bandet Samuelsons.)

Från skammens år 1977.

Trivs me' Brogren's - Stäm fiolen Brogren

 
Det hade regnat hela natten när de träffades för att ta bilden, och solen vägrade visa sig. Den vit-gröna fracken satt som ett korvskinn och byxtyget stramade kring pungen. De insåg att de var tvungna att hitta på någonting annorlunda och riktigt coolt för att bilden skulle duga trots det värdelösa ljuset och trista omgivningen.

Vem som kom med idén är oklart och likaså varför, men hur som helst klättrade Brogren upp och satte sig på muren. Han kunde ju inte gärna stå på den, och i den läckra fracken kunde han ju inte sätta sig på den blöta muren. Det klockrena beslutet att sätta sig på huk slog spiken i kistan på detta tidlösa mästerverk. Byxorna stramar än värre, kavajen ser ut att vilja dra honom baklänges, platåskorna ser livsfarligt hala ut och allt resulterar i ett underbart krystat leende.

1975.

Jubelklockorna

Kling klong bing bång, det var så roligt jag måste jubla!
 
1979.

Kenth-Eriks

 
Ännu en svensk titellös dansbandsskiva från den gyllene tidsåldern, de tenderar ju att bli så bra! Denna gång är det Kenth-Eriks som kliver fram och visar att både fysisk och psykisk smärta kan frambringas genom en enkel bild på kartong.

Killen på högerkanten ser mycket medveten ut om hur het han är och kör det där mystiskt överlägsna hunk-leendet som senare kom att förknippas med Luke Perry. Kostymerna är ju så klockrena att de egentligen inte kräver någon kommentar, men jag ber er ändå att titta särskilt på kavajslagen som sträcker sig utanför axlarna, samt de breda resårerna längst ut i ärmarna!

Killen i mitten med halssmycket är grymt läcker, mer behöver inte sägas om honom, och uppe till vänster har vi en anonym sovjetisk tiokampare på 230 cm. Nedanför honom står en kille och lutar sig in i bilden. Han ser ut att vara 13 år gammal och sket ner sig i fotoögonblicket av allt för intensiv glädje.

Nedanför honom chillar omslagets verkliga charmtroll, eller möjligen bara troll. Frisyren ser ut att växa ut ur hans huvud från alla sidor, eller möjligen har han cockerspaniel-öron. Kolla in de vita platå-träskorna! Hela skiten ramades in med stjärnor och en fresh bandlogga, och succén var ett faktum.

1979.

Dan-Jakob

 
Dan-Jakob (eller Dau-Jakop som han tydligen heter spegelvänt) is the man! Märk de lätt färgade glasögonen, den udda slipsknuten som sträcker sig upp mot hakan, det fromma leendet och den kassa ljussättningen med starkt motljus från en lampa i taket och en spot som gör honom alldeles gul-vit.

Detta är DJ, och han är jättekul. Jag kan inte riktigt förklara varför, men om jag behöver övertyga er om det så har vi nog inte samma humor och då har ni kommit fel. Men det är ingen fara, Dan-Jakob älskar dig ändå!

1974.

The Stormboys - Donna

 
Här har vi ett gäng riktiga hjärtekrossare! Säg den unga tös som inte skulle smälta för ett pojkband bestående av fem risiga transor?

Nere till vänster ser vi en typisk sjuttonhundratals-sminkning med likblekt ansikte (bortsett från de röda kindbenen), rejäla ögonbryn och rött läppstift. Kombinerat med en proper hockeyfrilla och Långben-teeshirt blir förödelsen närmast total. Nere till höger har vi en typisk seriemördare i pudelfrilla, som kör det alltid lika charmerande "jag ska äta dig med sked"-leendet. Ovanför honom har vi en mascaraprydd individ med halvblundande blick riktad åt ett helt eget håll. I centrum står Den Coola med örhängen, läppglans, mascara och ett moussefyllt hårsvall, redo att sätta mången tonårsflickas hjärta i brand. Till vänster om honom står ett lyckotroll.

Tillsammans bildar de "Pojkbandet som Gud och alla andra glömde"...the Stormboys.

Årtal saknas.

Swintoz

"Sätt er där vid vattenpölen och se glada ut! Det blir svårt att sitta avslappnat där utan att blöta ner bootsen, men det är det värt."

Fotografens idé är korkad. Bandnamnet är oändligt mycket värre, av en enda enkel anledning. Bandet heter Swintoz. Cederroths klassiska tvålull heter Svinto. Mannen i mitten (han som påminner om den åldrade Bilbo) har just sådan tvålull över hela huvudet. Om detta mot all förmodan var medvetet och var menat som ett skämt, så är det också märkligt. En snubbe har en frisyr som ser ut att vara ett effektivt medel mot rost och intorkad smuts, så då driver de andra med honom till den grad att de döper bandet efter hans öknamn.

Liraren på vänsterkanten ser ut som en av sjuttiotalets käcka porrskådisar, mitt under sina framgångs dagar. Killen bredvid honom påminner mest om en hobbit eller möjligen en avdankad Tomas Brolin. Jag blir heller inte riktigt klok på hans hår, det ser ut som om han har ett exceptionellt högt huvud som liksom ger ett luftigt mellanrum mellan pannan och luggen. Mannen som sitter i mitten och doppar skon i vattnet tänker jag inte vidare gå in på. Till höger om honom sitter halvjätten Hagrid, och slutligen har vi en man i vars ansikte vi kan ana en viss skam, kanske är han medveten om hur kört det är för detta bandet. Men för två papp i handen varje lördag för att ha spelat lite gitarr får man väl ställa upp på lite vanära.

Varför valde de just denna bilden? Tog fotografen bara EN bild och nöjde sig med den utan att se på resultatet? Mannen i centrum blundar ju för fan. Grattis Swintoz!

1979.

Gammalt och modernt - I mogen stil med Ludgo-Pelles

 
Bara namnet är ju katastrof. Andra gubben från vänster kallas för Ludgo-Pelle, efter Ludgo socken i Södermanland. Men är det bara i mitt sjuka huvud som tankarna förs till ett öknamn? Någon som ungarna i trakten talar om med skräckblandad förtjusning och som storebror har berättat hemska historier om. Pedo-Anders, Svett-Ragnar, Dräggel-Johan och Ludgo-Pelle, det är farbröder man inte ska följa med hem även om de bjuder på godis.

Jag vill be er titta lite extra på Roland, längst ut till höger. Där blev det väldigt fel på flera vis. Hela gänget står coolt lutade mot trädgrenen i en unison gruppuppställning, utom Roland. Han vred sig nittio grader vänster och fick till en exceptionellt tafatt hållning, med armarna hängande framme på kroppen och framåtböjd nacke som om han just fått grenen i bakhuvudet. Alla valde vita dojor som matchar banduniformen, utom Roland som körde på brunt. Det lär ju ha lagt grund för en del sura kommentarer i turnébussen. Alla log och tittade in i kameran med en charmig, förförisk blick. Alla utom Roland, som ser ut att ha drömt sig bort någon helt annanstans och tittar på något långt borta med nollställd min. (Påminner han inte om någon i barnprogrammet Skrotnisse?)

Från skammens år 1977.

Danny's - Om du vill

 
Detta är så fantastiskt, jag vet inte var jag ska börja. Deras skära platåboots? De laxfärgade sidenskjortorna? Deras sexigt maskulina scarves? Deras klassiska uppställning (notera bjuda-upp-handen till vänster och ackordmoven till höger)? Deras stödaktion till förmån för Blinda Frisörers Riksförbund eller det faktum att de står i en stor jävla tanthand?

De är inklippta, och då snackar vi inte photoshop utan med sax hanterad av helt fel person. Denne någon har varit noga med att inte klippa bort någons hårsvall, utan istället sejfat ordentligt och lämnat en tydlig vit kant runt om var och en. Samma sak runt deras skor, bättre att lämna lite mån runt om än att råka klippa bort en klack. Sen skulle de så klistra in hela det sköna gänget på en bild av en hand så att de ser ut att stå där i och vara pyttesmå (sjukt bra idé förresten), men då stämde det inte riktigt. Bilden på killarna var visst tagen uppifrån, det borde vi ha tänkt på, fan också. Men nu har jag faktiskt klippt ut dem så noga, så vi kör på den bilden ändå. Resultatet blir att deras bortre fötter hänger i luften utanför handen, men det lär ingen tänka på, hela konceptet är ju så klockrent från början.

Om kunden ändå inte skulle vara övertygad om att detta är en kanonskiva så skriver vi på omslaget att TI AMO (På Svenska) finns med, det lär ju göra susen.

1978.

Muschipower - Tempelfest/Hey Venus (12")

 
Denna pjäs bryter mönstret lite grann här i bloggen, då detta omslag inte kan försöka försvara sig med att komma från en annan tid med andra ideal. Detta är nämligen en technotolva från år 2000. 

Det är ett gäng sönderknarkade holländare som gjort musiken och som på baksidan (full av bilder av svampar och faraoner) tillägnar musiken "the power of the godess grandmother, LSDh (Left Sisters of Hedonism)" och tackar för "the spiritual support of Mario The Dragonmaster".

Musiken är minst sagt medelmåttig, men med en sådan text på baksidan kan man ju inte låta framsidan vara vardaglig? Bäst att låta en naken brud vifta med en röd badhandduk framför en teepee. Låt oss ta en gammal koskalle också och måla den i en massa olika färger, så kan hon ha den framför ansiktet som en mask! Ja, fan vad snyggt. Ovanpå detta fick inte fotografen riktigt pli på det där med skärpan, så det är långt suddigare än andra omslagsbilder från samma tid. Sen glömde de visst det där med en clean bandlogga också, så någon fick skriva "muschipower" direkt på bilden med röd kulspetspenna. Det skulle nog bli knarkigt rave-flummigt men blev bara sjukt sunkigt.

Detta blev Muschipowers första och sista skivsläpp.

2000.

Örjans - Vi håller Sverige dansande

 
Halvgenomskinligt pyjamastyg med fransar, siden-ärmar med kimonostuk, guldhalsband, glesa mustascher och taskig hållning ger Örjans-plattan den där riktigt gedigna känslan av kvalitet.

Man kan fråga sig hur de gjorde när de skulle ta bilden. De som står på övre raden står ju onekligen upp (charmigt skojfriskt från vänster/intensivt framåtlutat/slött inhängande från höger med katastrofal hållning och pårökt blick), och då kan vi ju anta att de främre lirarna sitter ner. Men de ser inte ut att sitta på stolar, i så fall har de väldigt långa överkroppar eller väldigt korta överarmar. (Hur tänkte de med armhållningen förresten?) Sitter de på knä? Är de dvärgar? Så många frågor.

Från skammens år 1977.

Helmut Zacharias - "Happy strings - Happy hits"

 
Hela konceptet bakom denna skiva är tveksamt. Helmut spelar Yellow Submarine, These boots are made for walking, When I'm 64 och andra pinsamt självklara coverlåtar på violin. Inte heller så att han gör ett fräckt arrangemang med bara violiner, utan låtarna är mer eller mindre i sin ursprungsform bortsett från att sångarens stämma ersatts med en enda fiol. Det är en kul idé i ungefär ingen minut.

Fotografen: Min brorsa har en gammal Pontiac. Vi kör upp den på grusgången så kan du lägga dig på huven! Regnet hänger i luften, men det blir nog bra ändå.

1967.

Samuelsons - Vi ska ses igen

 
Oj oj oj. Where to begin?

Mannen till höger (Jard Samuelson) har samma frisyr som min mamma hade kring 1990. Mannen till vänster har en frisyr som ser ut att vara gjord åt en Legogubbe. Låt oss stanna vid denna kalufs ett ögonblick, den blir allt mer absurd ju mer man tittar på den. Någonting har gått snett här. Hur mycket tid behöver man lägga på sin frisyr för att få fram en sådan färg och lyster? Den ser ut att ge fullgott skydd mot granatsplitter och är så bländande blank att den utgör bildens ljusaste punkt.

Vidare valde kreatören att plocka in en sågbock eller något liknande i studion som de kunde hänga coolt mot, och avslutade med att softa ner bilden så in i den jävla grad att man får ont i huvudet av att försöka fokusera på den. Succé!

1981.

Romantics - Test of time

 
Detta omslaget kräver föga kommentar. Hela bilden är full av hår och det ser inte fräscht ut helt enkelt.

Lägg märke till Zoolander-minen nere till höger, hela paradoxen bakom namnet "Romantics" i kombination med svintolugg och "Test of time" tillsammans med frisyrerna och Baywatch-typsnittet med läcker blå/skär gradient.

1985.

Mats Rådberg - Boogie

 
Jag kan inte låta bli att föreställa mig hur denna bild blev till. Någonstans skulle det plåtas till ett omslag, och någon måste ha tänkt "Ok. Killen har väldigt lite pigment i sin hud och har ljusa ögon. Låt oss försöka tona ner de attributen genom att sätta på honom en off-white skjorta, köra ljusblå bakgrund sen softa bilden till förbannelse!" Vips så hade de gjort Mats till en märklig disco-albino med en slags gloria kring huvudet. Den uttryckslösa blicken i kombination med den lätt öppna munnen för tankarna till en person som inte hängde med på första bilden i fotoautomaten. Och efter allt detta måste någon ha sagt "gött, den tar vi!"

1978.