KATASTROFALA OMSLAG

Rio - Sex crimes

2012-01-28T10:57:00.001+01:00

Här har vi ännu en produktion som nådde den där kritiska punkten.
– Skit. Det här funkar inte. Nu måste vi ha bröst, illa kvickt.
Deras lösning var att plocka in en trumpen vildvittra med hängsnara och fyrpunktsbälte. Vidare har hon fluffig pojkfrisyr, VVS-packningar i öronen och en extremt högt uppdragen bikiniunderdel.
1986.

Roger Waters - The pros and cons of hitch hiking

2012-01-25T12:28:00.002+01:00

Denna talar egentligen för sig själv. De fick en idé och löpte linan ut utan att någonsin tänka efter det minsta lilla. Idén i sin helhet var att hyra in ett fruntimmer som fotograferades naken bortsett från högklackade skor och en ryggsäck.

Kombinationen T-shirt och naken underkropp är en klassiker bland folk som vill framstå som stabila personligheter, här har de tagit det konceptet till en ny nivå. Damen klipptes in enormt fult i ett blått landskap, och sedan var de nöjda.

Idén var ungefär lika briljant som att samarrangera husdjursmässan och årsmötet för Sveriges chockallergiker, att be att få sin pizza vändstekt eller att satsa sina besparingar på utgivningen av den bortglömda Astrid Lindgren-boken "Pippi får en hjärnblödning".

1984.

Tommy Bergs - Sommarens vänner är vi

2012-01-23T20:17:00.000+01:00

Tommy Bergs behövde ett skivomslag. Resonemanget förlöpte som nedan.

– Nu skojar vi till det som fasiken grabbar! På med snickarbyxorna och era mest hysteriska leenden, så tränger vi in oss i en tom tavelram! Så blir det som om vi vore målade.
– Vad har det med titeln att göra? "Sommarens vänner är vi"?
– Allt. Eller ok, inte allt, men om vi lägger in en massa solar så kommer ingen tänka på att fotografiet trotsar all logik.
– Jag tycker att det blir lite tramsigt.
– Oroa dig inte, nu ska vi ta en annan bild till baksidan! Här ska det bli dramatiskt värre. Bort med tavelramen och kräma på alla spotlights till max!
– Vi har bara en spotlight.
– Rikta den mot Sune då. Och inga glada miner, nu är det dags att se snygga och mystiska ut.

Resultatet blev en tokrolig framsida med sex glada gubbar som spexar loss. Baksidan å andra sidan, föreställer sex sexigt spännande snubbar varav en har en lampa som lyser honom rakt i ansiktet. Bland dem finner vi även en fjunig yngling som slår Joe Cocker på käften med snedvriden arm.

Ännu ett alster från skammens år 1977.

Ludgo-Pelles - Lisebergsloopen

2012-01-19T21:53:00.000+01:00

Så, äntligen, var det dags för en ny platta med Ludgo-Pelles. Det härliga gänget, som blivit mångas favoriter här på bloggen, har nu tagit sig till Göteborg för omslagsfotografering.
Som backdrop valde de den klassiska berg-och-dalbanan Lisebergsloopen. Med sin fruktade nedförsbacke och särskrivna skylt var den det allra häftigaste man kunde våga åka under många år, så det är inget dåligt val av bakgrund.
Gubbarna är glada och byxorna är otäckt trånga i skreven, så allt är som det ska.
Men varför, VARFÖR placerade de hela gänget mitt i loopen? Vem kom med den idén, och varför togs det emot som ett vinnande alternativ? De är skapligt utklippta och ljuset övertygar ganska väl, de hade kunnat stå där i samlad trupp framför loopen och allt hade varit finemang. Det är som gjort för att ha bandet ståendes i nederkant, med bandnamnet mitt i loopen i läckert rött mot blått. Men istället bytte de plats, alla karlarna skars av i lårhöjd och flyttades upp till bildens mitt.
Ok, det hade kanske inte blivit snyggt på det andra sättet heller, men detta blev ju som att sätta läppstift mellan ögonbrynen eller att envist försöka kissa genom naveln.
1981.

Bengt "Polo" Johanson - Ofta önskad

2012-01-14T16:47:00.001+01:00

Bengt bestämde sig för en jätteblond frisyr, av samma slag som bars av Jonatan och Sårskorpan Lejonmjälte. I öronhöjd blev det en tvär skarv, där det blonda håret plötsligt ersattes av brunt skägg. Resultatet blev att Bengt påminner om en vandrande chokladbiskvi eller något annat som chokladdoppats till hälften, en kaka iförd polotröja utan någonting under.
Jag skulle kunna fortsätta med paralleller till Two-Face i Batman, en brunhårig man i ljus hjälm, bipolaritet, en halvfull kopp varm choklad med grädde, dragerade tabletter och Yin-Yang, men det struntar jag i.
Ibland krävs det väldigt lite för att göra ett skivomslag till en katastrof.
1974.

ТЯЖЕЛЫЙ ДЕНЬ

2012-01-10T21:03:00.002+01:00

Här har vi hårdrock från Sovjet, med ett gäng som ser fantastiskt sovjetiska ut. Enligt min översättning lyder texten "hård dag", om några rysktalande läsare vet bättre får ni gärna höra av er! I den rejält dassiga bilden står fyra män i ett mjölkigt dunkel. Det är en halvflint man inlindad i kassler-nät, en man med böljande hårsvall och gles mustasch, en blond Edward Furlong med inövat mystisk blick och en oskarp typ som missat kameran helt och ser ut att vara stenad på ugnsrengöring. Rekvisitan består av stubbar som de slagit i en massa spik i.

Baksidan är inte bättre. Här får vi en tydligare bild av den halvflinta mannens illa valda frisyr, och han har nu fått på sig någon slags haklapp som makes no sense what so ever.
1989.

Santa Esmeralda - Beauty

2012-01-03T10:01:00.000+01:00

En ung dam omfamnar en man som ser ut som ett snår i ansiktet.
Snubben kombinerar ett imponerande unibrow, Gene Simmons-hårfäste, Klasse Kock-mustasch, Stitch-tänder och mascara. Kvinnan bakom honom glöms lätt bort i sammanhanget, notera dock hennes överdimensionerade skulderblad.

Angående den läckra titeln nere till höger för den mina tankar till SVT-programmet på nittiotalet vars signatur avslutades med att en tanthand med rött nagellack underströk titeln med ett hemskt nagelskrap. Vad hette programmet?
1978.

Evert Sandins

2012-01-01T16:25:00.000+01:00

Här har vi fyra män med ett alternativt färdmedel. Eller, färdmedlet är en vanlig vevstartad bil, det originella är att de här männen inte förstod det. Istället satte de sig tillrätta i plåtdroskan och väntade. När den motoriserade hästen vägrade gå började Evert slå den med en mattpiska, utan några större resultat. När bilden togs hade de gått ännu ett steg längre och tvingat sällskapets äldste medlem att kliva ur och putta på. Fort går det inte, men alla är glada för det.

1968.

Polarna, Jörgen Edman

2011-12-29T16:48:00.001+01:00

Det är något läskigt med vuxna män som har pyjamasparty.
Polarna och Jörgen Edman har varit med förut, det var det där gänget som hatade dig så innerligt.
Nu är de tillbaka, hysteriskt glansiga och fina. Precis som sist skiljer sig Jörgen klart och tydligt från sina undersåtar, genom att kaxigt bryta mot dresscoden och bära extra mycket brösthår. Halslänkarna på detta omslag är precis så där äckliga som de ska vara, och frisyrerna är bedårande.
Jörgen är förstås Den Snygge. Med en jättefrisyr tjock som en brunbjörnspäls och machohaka slår han de övriga på walk over. Killen nere till höger har en klockren revisor-look och påminner mycket om Napoleon Dynamites bror Kip.
Skivan tycks inte ha någon titel.
1974.

God jul 2011!

2011-12-24T13:19:00.001+01:00

Så var det dags för ett julspecial! Ett av de vanligaste önskemålen från er läsare genom åren har varit att få höra lite musik från skivorna. Mitt svar har alltid varit att min blogg handlar om skivornas omslag och inget annat, men nu gör jag ett undantag.Här kommer så en liten julklapp, ett kort medley av några av de allra sämsta skivorna som figurerat på bloggen.

Grattis på julafton till er alla!

/Herr Dryck

Max Rogers - Med dej i mina armar

2011-12-20T21:08:00.000+01:00

Max Rogers har vi träffat flera gånger förut, men här visar de upp en lyxig sida av sig själva som är alldeles ny.
De har samlats i ett rum fyllt av den hopplösa bruna gas som så ofta pryder denna sortens skivomslag. Allihop bär högtidskläder och den nedre ynglingen har till och med vita handskar och cylinderhatt. Han har dem inte på sig förvisso, men han ska ändå ha extrapoäng för att försöka få en dansbandsorkester från Norrköping att kännas luxuös och fin.
Blixten eller lamporna som fotografen använde förstör bilden som en slägga genom en tevagn. De speglas perfekt i varenda glasöga på ett alldeles underbart vis, vi får förmoda att de inte tog några fler bilder då reflektionerna knappast hade kunnat bli värre.
Färgskalan är som synes jublande festlig. Ungefär som att få ett presentkort på Fonus, eller EN biobiljett till Smurfarna med svenskt tal.
1984.

Tre blå - Gamla blåtiror!

2011-12-17T11:03:00.003+01:00

Ge plats på scen för tre karlar i blått som står och kissar tillsammans.
Mannen på vänsterkanten har något så anmärkningsvärt som ett skägg med mittbena. Det känns som ett mode som aldrig riktigt tog skruv, men han ska ha en eloge för att ha försökt.
Mannen i mitten ser enormt klurig ut, han påminner om en femårig tjej med en hemlighet. Den tandlöse till höger ser busig ut han med, om det inte vore för den rikliga hårväxten i deras ansikten hade de kunnat vara ett spralligt kompisgäng i klass 2 B.
De tre blåtirorna signerade skivor vid något tillfälle, och en av dem valde tydligen en penna som inte höll för tidens tand. Varken hälsningen upptill eller hans signatur är särskilt knivskarp.
1974.

Boken är på väg!

2011-12-15T15:16:00.001+01:00

Det drar ihop sig! Nu finns boken att bevaka på bokaffärer på nätet!

Mia Westers - Ge mej din hand

2011-12-14T19:28:00.000+01:00

Ett par glasögons styrka bestäms i regel av linsernas slipning, inte av bågarnas grovlek eller glasens storlek i centimeter.
Mia missförstod detta.
1978.

Lucilia do Carmo - Foi na Travessa da Palha

2011-12-11T18:01:00.003+01:00

Denna genombruna bild föreställer en kvinna som sjunger på en restaurang, där absolut ingen uppskattar hennes gapande framförande.

– Ser hon inte att vi sitter och äter här? Börje, säg till henne...!

En uppenbar parallell är förstås omslaget där Jokkmokks-Jokke förstör trivseln för en gammal dam.
Inget årtal.

Vilket liv! Med Psaltis

2011-12-08T23:19:00.003+01:00

Låt mig få presentera en bortglömd tecknad karaktär, en satsning som aldrig riktigt tog skruv. Här är Psaltis, den levande psaltaren.
Hela idén är så groteskt dum, ett hjärnsläpp bortom alla gränser. (Innan någon skriver och hävdar att han är en psalmbok kan jag inflika att han heter Psalty på engelska, och om han är en levande psalmbok är det ändå en lika värdelös idé.)
På omslagets framsida ser vi Psaltis i tecknad version, då ser han ut som något äckligt väsen ur Dr Snuggles. Titeln är skriven med härliga gula och skära pastellkritor, likaså allt slumpmässigt kladd som omger bilderna av de stackars barnen.
Bilderna illustrerar pedagogiskt de olika rörelser som lämpar sig medan man lyssnar på skivan. Överst i mitten ser vi hur man frivilligt kapitulerar inför psaltaren Psaltis och hans råbarkade gäng. De är nämligen inte att leka med. Psaltis brukar synas nere på torget tillsammans med den levande Konungaboken Konny, Fille Filipperbrev och Uppenbarelsebobby; alla levande böcker med allvarliga aggressionsproblem.
Bland de övriga bilderna finner vi hur man enkelt tar tempen på Psaltis, en breakdance-move utförd av tre av världens minst streetcreddiga personer, och en dyrkar-pose som är seriöst obehaglig.

Vänder vi på skivan finner vi ett fotografi av Psaltis och hans kuvade undersåtar.

Här är Psaltis en stor otäck karl med vita fält målade i ansiktet och en helt sjuk Psaltar-kostym som någon suttit och sytt. Alla visar än en gång hur man kontrollerar Psaltis rumptemperatur och det ligger en rejält obehaglig stämning över bilden.
1980.

Flambierte Ananas und Pfirsiche "Alaska"

2011-12-04T11:55:00.001+01:00

Denna skiva platsar här på bloggen tack vare hela sitt koncept.
Detta är både en skiva och ett omslag, eller kanske varken eller. Nålen släpps ner direkt på bilden, därav hålet i mitten. Bildskivor är inget nytt säger ni då, men det kommer mer. Detta är dessutom ett vykort, med plats för text på baksidan. Den lycklige som får vykortet kan då spela upp ljud från sin glada semesterhälsning. Men det är inte heller allt, det är nämligen inte musik på skivan!
Skivan innehåller bara en inspelning av en man som står och tillagar flamberad ananas och persika, då och då avbruten av en uppmuntrande tysk kvinna som försäkrar att det luktar förbannat gott.

Några enkla frågor dyker upp i mitt huvud när jag försöker ta in allt detta.
Hur många gånger lyssnar man på en sådan skiva?
Skulle någon få för sig att använda skivan som ett recept, och ställa sig och elda frukt i sitt kök efter hans direktiv?
Tillsätt ananas till vilken rätt som helst så kan du lägga till epitetet "Hawaii". Hawaiipizza, hawaii-hamburgare, hawaii-gris och hawaii-dropp. Men vad i tillagningen får rätten att kallas "Alaska"? Guld? Trä? Björn?

Vidare är kocken klädd i någon slags vid kavaj utan knäppning, med två stora paneler framtill som är fyllda med krimskrams. Notera även att vi inte ser någon ananas på bordet.

Detta är givetvis en reklamgrej, som skulle locka folk till restaurangen "Stuben" i München.
1960.

Gregg Allman - Laid back

2011-12-01T21:35:00.006+01:00

Greggs första soloskiva var nästan färdig när släkten samlades den där julen. Alla satt kring matbordet och hivade i sig mat medan de ideligen gratulerade Gregg och talade om hur fantastiskt det var med hans framgångar. Så kom den obekväma situationen som en rak höger.
– Har ni gjort skivomslaget ännu? frågade moster Benjamina.
– Nej, inte ännu, svarade Gregg utan att inse vilken enorm skit han just trampat i.
– Då kan Rut måla ett omslag! Det vore väl fantastiskt, att ha ett skivomslag målat av sin egen kusin!
– Vilken underbar idé, fyllde Greggs mor i.
– Kanske, jag vet inte, svarade Gregg, och slog därmed spiken i sin egen kista.
Från detta läge fanns det ingen återvändo. Moster Benjamina upplevde att Gregg nu hade lovat och svurit att Rut skulle få göra omslaget, och Greggs mor skulle aldrig låta Gregg göra sin kusin besviken. Så nu återstod det bara att vänta på domen.
Han visste inte hur stor fallenhet Rut hade vid staffliet, men hennes bristande intellekt var ett välkänt faktum som aldrig någonsin nämndes inom släkten. (Det hade dock varit ett svårt ämne att undvika många gånger, till exempel när hon åkte dit för att ha snattat blåa skoskydd från folktandvården och alla de gånger då hon gått runt och sugit på småpengar.)

Dagen då omslagsbilden var färdig störtade han hem till sin kompis Kid. Gregg stormade in genomsvettig och viftade hysteriskt med den lilla pannån.
– Titta! Titta vad hon har gjort! Det där ska föreställa mig! Hon har utgått från två olika fotografier, och målat in dem i samma bild! Ett vanligt halvprofil-kort för näsan och munnen, och sen ett snett ovanifrån när hon har målat ögonen!
Gregg visade förtvivlat vad han menade genom att täcka över den övre och nedre halvan av ansiktet om vartannat.
– Hon har gjort mig helt skev! Och hur tänkte hon med håret? Det är alldeles illgult! Och titta på skägget, det växer i en enda tunn rad ur underläppen! Och vad är det för gult vågigt hår som växer från mina kinder? Den där kind-manen är dessutom dubbelt så lång på högra sidan!
Gregg pausade i en dryg sekund medan han tog ny luft.
– Och hur tänkte hon med resten av bilden? Är jag någon slags jätte som tittar in i ett lila hus? Eller är det ett dockskåp inrett med vattendroppar?
– De där lila väggarna är väl åtminstone målade med rätta perspektiven? försökte Kid.
– Det spelar väl ingen roll?! Hon har ju fått MIG att se ut som en stor äcklig docka med ögonen på olika höjd, på min debutplatta! Och nej, Kid. Perspektiven stämmer inte.
– Baksidan då...?
– Hon har gjort den med, suckade Gregg utmattat. Hon har målat en vulkan. Och ännu mer lila väggar. Värst är ändå att hon målade dit mitt bakhuvud också, på helt fel höjd och för långt bort så att jag verkar ha ett jättelångt huvud.
Gregg satte sig ner på golvet alldeles utschasad och räckte fram den utvikbara bilden.

– Kid, mitt liv är förstört.

1973.

Limmericks - Det är musiken

2011-11-29T23:57:00.003+01:00

De hade bestämt att de skulle sitta på knä och blåsa maskrosfrön på omslaget, men det går inget bra alls.
Den ende som fixar det är mannen uppe till höger. Han har hår och skägg till den milda grad att han ser ut som ett snår i ansiktet, men han lyckas blåsa bort fröna.

Mannen mitt i bilden plockade en färsk och pigg maskros, och sitter nu skitbesviken och undrar hur han ska göra. Mannen till vänster om honom fattat ännu mer fel, och har plockat en smörblomma istället. Men han är glad för det, han hajade visst inte där med att blåsa bort frön. Bakom honom sitter en kille som lyser av glädje. Kanske är han glad för att han redan lyckats och är färdig med sin blomma. På högerkanten sitter en kille som missat hela grejen. Han sitter och blundar med kass hållning och verkar påverkad av något mycket starkt. Eventuellt håller han något i nypan, i så fall lite dill eller nåt annat krafs.

Notera hur de softat nedre vänstra hörnet av bilden men inget mer, samt att bandnamnet är felstavat.

1975.

Danny's - Hej svejs

2011-11-25T12:04:00.000+01:00

- Vad är detta för studio? Två lampor och en svart vägg?
- Kläderna kommer väga upp det.
- Men ska vi bara stå här?
- Nej då, jag har en suverän idé. Du minns de där gamla lådorna som jag hittade i grovsoprummet? Jag visste väl att de skulle komma väl till pass en vacker dag. Vi slår in dem i aluminiumfolie så kommer de se ut som något från rymden!

Efter två timmars pillande med den ideligen sprickande folien hade Danny's skapat en egen futuristisk studioatmosfär. Notera den korta luggen på mannen längst till höger, de långa fransarna på deras ärmar och hals-polisongerna på mustaschmannen i mitten. Han har fått hyvla bort ett lager från sina platåskor, troligen konstaterade de att han inte behärskade lika höga klackar som de övriga efter ett par ofrivilliga stage-dives ner i parketten.

Danny's har producerat så många hopplösa skivomslag att de nu förtjänar en egen kategori här på Katastrofala omslag.
1975.

Niclas Wahlgren - Tidlös

2011-11-23T21:29:00.005+01:00

Titeln är fullkomligt klockren.
Det finns ingenting med denna bild som som är tidlöst, snarare är den daterad på ett sätt som fullkomligen spikar fast den vid just året 1986. Niclas bär höga, svarta läderbyxor med något litet dambälte till, ett torsoplagg som landar mitt emellan t-shirt, linne och sönderriven sopsäck, röda hängslen och ett tunt guldarmband.
Vidare står han och lutar sig käckt mot en gul rektangel, som han bara snuddar vid med den yttersta spetsen av sin armbåge. Frisyren, fickorna framme på byxorna och till och med det röda typsnittet är daterat. Det enda som förtjänar att kallas tidlöst är väl det tradiga typsnittet som ordet "tidlös" är skrivet med, och eventuellt den vita bakgrunden. Men det är lunch!
1986.

Stravinsky/Strauss - Petrushka/Till Eulenspiegel

2011-11-19T19:53:00.002+01:00

Detta är så väldigt otäckt.

Vi är i ett mörkt rum. Ned från himlen sänker sig en hemsk figur med stigmata-sår i handflatorna och stora svarta ögon utan ögonvitor. Den sortens uttryckslösa dockor, med ögon som mörka hål, tenderar att göra mig en aning illa till mods. Särskilt när de som i detta fall är nästan i mänsklig storlek och har en strid ström av blod rinnande från sin avskurna hals.

På golvet, eller möjligen på ett rött bord, ligger nästa anledning till oro. En ung pojke i kalasbyxor och feminina skodon ligger utfläkt i en utmanande ställning och tar sig på låret. Den andra handens fingrar vilar finurligt mot kinden. Notera att han inte tittar på den nedstigande dödsängeln utan på någon utanför bild, någon lägre ner ute till vänster. Vi ser inte upp i skrevet på pojken, men denna någon har fri sikt innanför tunikan och möts av en otäck blick från den unge mannen.

Nu lägger vi ner det här, det är bara sjukt obehagligt alltihop.

1963.

Frank Valdor and his Dimension Singers - Rubber boat party

2011-11-17T23:09:00.002+01:00

Nu betar vi av denna också, så har vi herr Valdor avbockad för några månader framåt.

Så klev Frank slutligen över den klassiska gränsen; pattvårtor i bild. Valdor har redan visat upp sig flera gånger här på bloggen, var gång omgiven av långt yngre tjejer. Denna gången var det dags att betala brudarna ännu lite mer, och få dem att fimpa överdelarna för bilden till skivans baksida. Det är en klassisk nödlösning som människan tagit till ända sedan vi var jägare och samlare; när något inte blir så bra som man tänkt sig så ser man till att visa nakna rattar. Det förekommer ständigt i dåliga filmer och tv-serier som inte riktigt håller måttet, och även på skivomslag är det en katastroftrend. I detta fall blev resultatet en bild där Frank tutar trombon in i drunkningsdöden och fem toplessdamer flyr bort från honom, planskande i panik.

Speciellt för denna skiva är att det inte är en renodlad soloplatta, utan en av skivorna han gjorde ihop med sina "Dimension Singers".

1972.

Rörelserock

2011-11-13T14:32:00.002+01:00

20 vitklädda ungdomar ser på tv tillsammans, och det verkar inte vara särskilt kul. Förklaringen är enkel; de ser på en inspelning av sig själva uppträdandes på en scen.
Framträdandet suger, och nästan allihop vet om det.
Vissa av karaktärerna utmärker sig särskilt, och dem ska vi nu få lära känna lite bättre.
För första gången här på bloggen får vi ta till en extrabild för att få ordning på gänget, de är ju så många! Låt oss sätta igång.

Vi börjar med Heinz. Han har uppenbarligen skittråkigt, men vi kan även ana en viss avsmak i hans ansikte.
Den här killen heter Keddy och han ser mycket orolig ut. Jag vet inte mer om honom.
Nummer tre är Odd. Han är troligen den äldste i gänget, och hans ansikte uttrycker ett bistert missnöje över det han får se. "Ska det vara sådär? Är det så vi ska ha det verkligen?"
Horst är så uttråkad att han knappt kan hålla ögonen öppna, och mustaschen håller på att lossna av tristess.
Toddy är en ung kille med blond lugg-hockey. En djup besvikelse syns i hans blick, framträdandet som visas upp gör honom mycket ledsen.
Bredvid honom sitter en kille som ser alldeles paralyserad ut och som har ansiktet fullt av lugg. Han heter Kåre och utbildar sig till öron-näsa-rövläkare.
Djuria har långt hår och lysande ögon. Hon berörs inte av inspelningen eftersom hon är en maskin.
Adel hör till de mest sammabitna i sällskapet. Han biter ner sina naglar allt mer efter hand som han blir klar över att den där föreställningen aldrig går att få ogjord, och att han var en del av den.
Ute till vänster sitter Ketty. Hon har en enorm frisyr kombinerad med ett par enorma glasögon, som tillsammans maskerar närmare 70% av hennes ansikte. Ketty är mycket skeptisk till det hon får se.
Även Muna har glasögon i Buttericks-storlek. Hon ser ut att inte riktigt kunna eller vilja ta in bilderna som visas, något som i terapisammanhang brukar kallas för en hobbymusikalisk förnekelseprocess.
Lillemord är den enda av de här nämnda som är nöjd, men ändå står det inte riktigt rätt till. Hon är så spränglycklig att hon sitter och headbangar till musikteatergruppens musik, med ett suddigt ansikte som följd.
Med hakan i handen sitter Kuno, ännu en av de besvikna ungdomarna.
Bredvid honom sitter Runo. Han försöker se lika tragiskt deppig ut som sin bror Kuno, men han kan inte låta bli att le. Förklaringen är lika enkel som den är grym; Runo är en av de två ljudteknikerna. I honom lever ingen skam, då han aldrig syns i bild under uppträdandet. Man hör klart och tydligt hur illa de andra spelar, vilket betyder att Runo har skött sitt jobb.
Nummer tolv heter Kennerth. Han är den i skaran som ser allra mest bedrövad ut, till den grad att vi inte längre kan avgöra om det är sorg, skam eller raseri som gömmer sig i hans ansikte. Men även här finns en hemlighet och en förklaring. Det är Kennerth som är den andre ljudteknikern. Detta ter sig alldeles uppenbart när man väl vet om det; han har en frisyr- mustasch- och håglöshetskombination som man bara finner hos ljudtekniker och unga hårdrockare. Kennerths genomsura uppsyn har inte att göra med det som utspelar sig på tv-skärmen; det är en del av hans image.
Liggande på golvet hittar vi Märy, en nio år gammal tjej som föddes utan ryggrad och med en kraftigt deformerad fot.
Slutligen har vi Texas Ranger Johansson, en pojke utan varken näsa eller ögon.

1984.

Paul Dennis - Danspartaj

2011-11-10T22:39:00.002+01:00

Här har vi ett bedårande gäng som står uppställda mot en härligt brun fond. Men vi börjar högst upp.
Låttiteln "Jag gillar underbara saker" är nästan lika dum som uttrycken "det är roligt att skratta" och "den jeg elsker, elsker jeg". Inte heller titeln "Låt bli att glömma bort att älska henne" ligger särskilt bra i mun. Borde det inte finnas ett lite enklare sätt att få fram det budskapet? Reaktionen blir mer "vad i hela friden menar han" än "lyssna på denna texten Gösta, åh så sant det är".
Kläderna är förstås under all kritik, det är ju uppenbart. Men lägg märke till hur de snackat ihop sig om hur de ska stå! De mittersta fyra står och håller upp sina brallor medan de två yttersta står med armarna häftigt korslagda.
Så till den klassiska detaljen här på KO; skorna. Den allra gladaste i gänget var även den ende som vägrade acceptera regeln "vi ska ha mörkbruna skor".
Paul Dennis har varit med förut, då i en glamourös sandlåda.
1975.

Frank Valdor - Wonderful world of trumpets

2011-11-08T23:26:00.004+01:00

Frank Valdor har varit med många gånger förut. På detta omslag står han och ler lika charmigt som alltid, det är uppknäppt, guld och en massa hår.

Men denna gången bjuder Franny på ett dubbelalbum, och det är när vi öppnar konvolutet som den verkligt spännande bilden visar sig. (Klicka för större bild.)
Här står han framför sitt privat-jet omgiven av en stor skara människor, ett uppenbart skrytförsök i samma stil som hans övriga skivomslag. Det fåniga är att de så uppenbart ställt upp sig framför ett vanligt kalt flygplan, och sedan ritat dit de snygga detaljerna direkt på fotografiet. Flygmaskinen hade inte såna fräcka turkosa ränder, och det stod inte "Valdor" på det heller. Tecknaren har gjort sig besväret att försöka kröka bokstäverna, men det blir inte precis övertygande för det. Notera hur den turkosa linjen överlappar den vinkande mannens arm! Notera även de två stackars personerna som hamnade mitt i vecket och som knappast går att urskilja alls.
Att hela den högra sidan är dassigt brun får ses som en bonus.
1975.

James Ingram - It's real

2011-11-04T18:13:00.001+01:00

Detta är ett sådant omslag som kommer få vissa åttiotalsförnekare att klaga högljutt. "Men ååh han är ju skitcool typ! Vacker är han, stilig är han och fager är han när han dansar." Men seri fucking öst, James går på stan iförd följande: Höga skinnbrallor, bälte med fetingspänne i bästa westernstil och en jacka i hälften skinn och hälften fleece. Dessutom ser hans frisyr ut som en Scotch brite.
1989.

Vacaciones en Mallorca

2011-11-02T20:20:00.002+01:00

Här har vi tre friskt brunbrända ynglingar på mallorcasemester. Bilden är tagen på den tiden då Mallorca och havet lutade åt vänster, och mycket har förändrats sedan dess. Kroppsidealet som visas upp är sundare än det man valigen ser idag, men inte är det särskilt läckert för det. Bortsett från den brittiska hudtonen kan vi skylla detta på badmodet. Det mustaschprydda muskelberget i mitten bär randiga badbyxor med bälte. Kvinnan på vänstersidan bär en bylsig bikini och har en mer iögonfallande skrevbula än karln bredvid. På högersidan står slutligen en tjej som inte kunde bestämma sig. Man skulle kunna påstå att hon bär bikini, men samtidigt har hon både krage, ärmar och byxben.
De tre står uppradade sådär ledigt och avslappnat som man gör när man står på ett underlag som gör ont i fötterna.
1971.

Katastrofala omslag på Fotomässan 2011!

2011-10-31T14:05:00.002+01:00

Ärade läsare!
Den 18-20 november kommer jag ställa ut omkring 50 av mina värsta skivomslag, i original, tillsammans med texter på Fotomässan i Stockholm! 20 meter av mässans väggar kommer prydas av katastrofala omslag, inklusive flera skivor som inte visats upp på bloggen.
Bland utställarna kan nämnas Magnus Wennman, Elisabeth Ohlson Wallin, Mattias Klum och HERR DRYCK. Mer än en aning absurt med andra ord.
Det kommer även finnas möjlighet att förhandsboka ett exemplar av min kommande bok!
Mer information om mässan hittar ni här.

Välkomna!

Hammond hits á gogo

2011-10-30T21:53:00.001+01:00

Detta är ÄNNU en skiva med undertiteln "à gogo", ett tillägg som nästan alltid betyder att musiken är skittråkig. För att ändå kunna sälja skräpet behövdes ett lockande omslag. Idén var lika enkel som den var värdelös; en naken kvinna med illgult hår ska sitta och åma sig med bomber målade på tuttarna.
De målade runda svarta bomber i bästa Rosa Pantern-stil, men sedan bad fotografen kvinnan att lyfta armarna över huvudet. Genast blev de runa bomberna päronformade och inte alls lika övertygande, samtidigt som den ena brinnande stubinen hamnade i skymundan mellan halsen och armen. Den som fick i uppgift att måla kvinnan hade dock inte nöjt sig med bomberna, utan fortsatt kladda längre ner på damen.
Han valde att lägga till en man i hatt, stora oformliga händer och ett mycket smalt lår. Han ska förmodligen föreställa skurken som tände eld på stubinerna, med en väldigt stor tändsticka som han nyss tappat. Det som förbryllar mig är att det är hans huvud som ryker och inte tändstickan eller stubinerna. Mannens öron avger en tung blå rök som slingrar sig ner för kvinnan, ner till hennes ena ben som är alldeles blått bortsett från fläckar på foten som målaren missat.
Inget årtal.

Nonnes - Vi sticker ut...

2011-10-26T23:09:00.004+02:00

...men inte på ett bra sätt. "Raggar-hörivorna" nådde aldrig samma status som de konkurrerande raggarbilarna.
Nonnes kom inte in på diskoteket den kvällen heller.
1975.

Small fat'n beautiful - Änglar

2011-10-24T09:19:00.003+02:00

Att två av grabbarna fick kallas "Small" och "Fat" må kännas grymt, men det finns ändå en uppenbar logik i det. (Om man vänder på skivan får man se att Small står på en trave böcker, så han var faktiskt riktigt liten.) Det som river den logiska strukturen är att de gav den mittersta wookien namnet "Beautiful". Han kunde ha hetat "Hairy", "Tired", "Före Pepsodent Whitening" eller kanske på sin höjd "Normal".
Detta är ett band som lätt hade kunnat ramla i Dalton-fällan, fenomenet som jag beskrev för en tid sedan där en mellankaraktär mellan två extremer blir fullkomligt ointressant. Därför bestämde managern att mellanbarnet skulle tilldelas rollen som snygg flickidol, utan att basera beslutet på verkliga fakta.
Här står de iklädda färgglada kläder som de ser ut att ha sytt i slöjden. Naturligtvis har Vacker mycket fränare kläder än Fet och Liten; med blottad bringa, vit handske och pannband slår han de andras coolhet med hästlängder.
Notera Tjocks läckra solglasögon! De är inåtlutade på ett sätt som kan få vem som helst att se ut som en idiot, en modell som var fräck långt in på nittiotalet men som numera bara bärs av cykelnördar med vuxenblöjor insydda i shortsen.
Fet och Liten har båda på sig kepsar med det festliga trycket "Run SFB"; en medveten flirt med den legendariska gruppen Run DMC och som antyder att de alldeles missuppfattat sin hiphophistoria. Run var en av medlemmarna, DMC en annan. "Run SFB" blir alltså inte "Coola hiphopgänget Small Fat n' Beautiful" utan "Joseph Simmons, Small Fat n' Beautiful".
1988.

Tummen i rövven

2011-10-22T11:10:00.007+02:00

Detta är en riktigt absurd platta. Konceptet är enkelt; en barnskiva med låtar som är uppenbart olämpliga för barn. Och då menar jag inte att man inte bör uppmuntra barn att skratta åt kiss och bajs, det tycker jag absolut att man kan göra. Grejen är att detta är en helt annan slags humor. Om vi sätter på skivan får vi bland annat höra följande rader:

Janne han knulla var eviga kväll, så fittan vart fri ifrån bladlöss och mjäll
Janne han knulla så skjortan blev våt, ändå fråga kärringen om Janne var kåt

Vi får även avnjuta glada rader som
Du ska få en barkad stam att stoppa i ditt hål därfram
och
Jag är en liten kona som lägger mig på ryggen för en krona

Ni fattar. På samma sätt fortsätter skivan genom 42 spår, med titlar som "Kåta Lisa", "Lisa hos doktorn" och "Vägen till Hitler".
Det handlar inte heller om ett missförstånd, detta ÄR tänkt att vara en barnskiva. På baksidan kan vi läsa "Kör ut alla vuxna, smyg in till skivspelaren, lås dörren, stoppa papper i nyckelhålet, sätt på dej lurarna och lyssna."
Märkliga detaljer i sammanhanget är att den annars storslagne Sture Nordin står för arrangemang och bas, och att de lyckats övertala Rolf Lidberg att måla ett av sina klassiska troll på en potta full av skit.
1986.

Les rita mitsouko - Marc & Robert

2011-10-19T09:04:00.007+02:00

Den som fick i uppgift att beskära bilden till en lämplig kvadrat hette Janob. Tyvärr visste inte Janob hur man gjorde. Han ville behålla hela bilden, eftersom varenda centimeter var så bedårande vacker. Men när den långsmala bilden trycktes ihop till en kvadrat pressades även huvudpersonerna ihop till skeva, korta figurer med märkliga proportioner.
Fotografiet var taget av en person med väldigt långt vänsterben. Det berodde på att han föddes med två knän ovanpå varandra på det benet, och det rådde ju inte han för. Men det resulterade i att hela bilden lutade åt höger, och behövde därför roteras en aning åt vänster innan den trycktes på omslaget. Detta var Janobs jobb, men Janob visste inte hur man gjorde.
I detta läge borde Janob ha bett om hjälp. Han borde ha låtit någon visa honom hur man gjorde, eller lämnat över sitt arbete till en mer kompetent person. Istället valde Janob att ljuga, och påstå att han hade läget under kontroll. Ingen ifrågasatte Janob, skivomslaget trycktes upp efter hans godkännande och skammen är evig.
Les rita mitsouko poserar i ett rum med minst tre olika gräsliga tapetmönster och ett ännu gräsligare gardin. Den sneda mannen bär vit polo utan ärmar, vilket borde ses som ett brott mot mänskligheten . Titeln är också märklig. Ingen låt på skivan heter Marc & Robert, och om den tvåkönade duon heter så blir det ännu konstigare. Ingenstans nämns heller att Ola Salo utgör ena halvan av duon.

1988.

Carlos - Hier...Ajourd'hui

2011-10-15T22:45:00.004+02:00

Carlos är en luden, bredmagad fransman som här sitter i badet och dricker päronsoda med is. Det är inte här man vill hitta honom, en mer påklädd variant hade varit mer skonsam för hjärnans syncentrum. Detta insåg dessvärre inte personerna som var ansvariga för att ordna en omslagsbild till Carlos skiva.
De valde att plåta honom i ett nedsläckt rum med en skitstark blixt, som slog ner i Carlos ansikte som ett kilo mjöl. Han ser ut som en berusad clown som klätt av sig naken, en kritvit halvblundande drinkare med helt annan hudfärg nedanför skägget. Notera även glasets säregna rehab-fattning.
Budget-badskummet började tunnas ut till ett oroväckande glest skikt under fotograferingen, och allt för mycket av Carlos tillgångar riskerade att hamna på bild. Då var det någon i teamet som fick en snilleblixt av det slag som bara kan komma av långt gånget buljongmissbruk eller en hel flaska ägglikör före frukost.
- Håll delfinen framför dasen! ropade denne briljante person, och genast tog Carlos skiva klivet från medelmåttigt omslag in i den eviga skamvrå som är Katastrofala omslags skräckkabinett.
1981.

Tord Torderup - Två sidor

2011-10-12T16:40:00.004+02:00

Han är tillbaka! Nu med ännu ett omslag helt utan logik och med ett helfräsigt typsnitt. Tord står med lätt öppen mun och ser fly förbannad ut, i en pose som förmedlar "nej NU är det stora måttet helt". Ännu en gång är han helt klädd i jeans. För ett ledigt intryck har han låtit de fyra översta knapparna vara oknäppta, och han verkar vara naken under jeansjackan vilket inte känns så väldigt läckert.
Men titeln, ihop med bilden, är helt ologisk. Vad då två sidor? Hade man velat visa upp två sidor av Tord hade man ju lämpligen haft två bilder av honom, men de valde istället tre. Och det är ju samma bild varje gång, så det är två likadana sidor av någonting som visas upp. Det känns som en ganska ovanlig metafor; "det finns två sidor av den här historien/myntet/kruset, och de är likadana båda två."
1986.

Spliff - Carbonara

2011-10-10T10:27:00.003+02:00

Spliff var ett tyskt band som spelade med Nina Hagen när det begav sig. När hon sedan valde att köra solo så fortsatte Spliff att spela själva. För er som inte är så streetsmarta så är en spliff detsamma som en joint, en marijuanacigarett. Det visste givetvis de här grabbarna, det roliga (eller kanske snarare tragikomiska) är hur tydligt deras drogvanor syns i deras anleten. Det ser ut som fyra efter-bilder i stil med "Faces of meth". När ens passfoto går att använda som avskräckande exempel för högstadieelever är det dags att tänka på att leva lite sundare.
Överst till vänster ser vi en man med hängande haka, insjunkna kinder och en död blick som förmedlar budskapet "jag har levt mitt liv i ett arbetsläger/mina föräldrar smakade ungefär som fläsk/jag onanerar till naturfilm.
Till höger om honom har vi en riktig lirare. Detta är en karl som är mer "salta gänget på torget" än "pundaren i konsumgaraget". Notera Kenta-mustaschen!
Nere till vänster sitter en kille som verkar suga på något och som har otäcka ögon. Detta är en sån där kille som visade operationsbilder på klassens timme.
Bredvid honom sitter en kille i stora damglasögon, han verkar vara den som klarat sig bäst. Kanske sålde han mer än han konsumerade.
Gräsdebatten rasar överallt, kanske når den även kommentarssidorna på Katastrofala omslag efter detta.
1982.

Lennart Swahn och John Blund

2011-10-05T16:43:00.003+02:00

Dags för läsartävling!
Nu har jag hittat en till. John Blund har nu fått ett rymdskepp som dockat med Lennart via en slang in i huvudet. Möjligen mjölkar han Lennart på en näringsrik vätska, eller så rör det sig om någon slags befruktning.
Titeln är något bättre än sist, men det är fortfarande inte helt logiskt att Lennart talar med sig själv.
Allt det ovan nämnda kan kvitta, det märkligaste är förstås handen. Han gör fortfarande samma gest, vad är det han demonstrerar? Den som kommer med det bästa förslaget belönas med ett Katastrofalt omslag hem i brevlådan!

Mistlurarna - Spargrisen

2011-09-28T11:41:00.005+02:00

Vi hänger kvar vid sparbankstemat! Mistlurarna är fyra resliga pågar, här iförda puffärms-skjortor i mönstret "maginfluensa". En kudde eller en stolsits i den klädseln hade varit anskrämlig. Att sy fyra rymliga skjortor i samma textil är fullkomligt vanvett.
Här står de i kö på banken, ett klassiskt motiv för ett skivomslag. Längst till vänster en man uppvuxen och friserad på Alvastra kloster omkring år 1190. Bredvid honom en karl i klassisk Legofrisyr och med ett fast bett om underläppen. De två männen till höger om dem känns märkligt familjära, men jag kan inte placera dem.
Man kan tänka sig att de såg först på det färdiga omslaget att den glade karln näst längst fram hade vänt sin spargris åt fel håll. Ett annat möjligt scenario var att det var en medveten grej, för att visa upp texten "sparbanken" lite diskret och bra. Det är nämligen rejält med smygreklam för Sparbanken på omslaget. Se bara på loggorna och typsnittet längst ner! Det märkliga är att det ingenstans på skivan eller omslaget står att de har sponsrats av Sparbanken på något sätt.
1978.

Eva Dahlgren - Finns det nån som bryr sig om

2011-09-25T14:26:00.006+02:00

Finns det någon som bryr sig om smink inför en omslagsfotografering?
Eva står flammigt röd och halvblundar utanför en omvälvande vacker sparbank. Håret ser ut att ha genomlidit någon slags tromb, och fotografen valde dessutom att fotografera underifrån. Det hela resulterade i att Eva ser ut att just ha genomlidit en lång förlossning och ligger utmattad i sitt Landstinget-nattlinne. Den jobbigt uppspelta pappan tog bilden som sedan hamnade i familjens fotoalbum bredvid texten "trött men glad".
Ett stort moln är utmärkt placerat som en förlängning av Evas hår, och uppifrån himlen tittar Gud ner. Men tittar vi noga ser vi att det är Evas egna öga som lyser bakom molnen, vilket gör det hela mycket konstigt.

Eva: Finns det någon som bryr sig om?
Eva igen: Ja, jag.
1978.

Michael Quatro

2011-09-22T10:56:00.004+02:00

Sluta av att piskas faktiskt, det svids!
1980.

De' våras

2011-09-21T12:46:00.002+02:00

Fyra mähän har valt att ställa sig i leran omkring ett picknickbord, med en översvämning som backdrop. På högerkanten står någon slags insekt med högt uppdragna jeans. Bredvid henne sitter Lars Ohly och myser, och bredvid henne en tjej som ser väldigt snäll och sjuttiotalisk ut. Ute på vänsterkanten står Mikael Wiehe i en våldsamt häftig pose och visar upp sina två tänder. Det som fängslar mig är hans fot. Antingen är den djupt nedsjunken i leran eller också har han någon slags hov eller klöv. Eller har han en normalstor häl med platåklack och sedan en liten miniatyrfot framför den? Spännande.

1978.

Gammeldanssväng med Ås-Anders gäng

2011-09-18T19:30:00.002+02:00

Detta trodde jag aldrig. För andra gången i mitt liv har jag hittat en svensk dansbandsplatta med en collie mitt i bilden. Ås-Anders gäng har ställt upp sig i en halvcirkel runt en stor, brun fåtölj (som ser ut att stickas genom kläderna och lukta bortglömd gympahandduk), och i fåtöljen har de sedan satt en stor jävla collie.

Nej, det finns inget Lassie-tema, Änglahund finns inte med på plattan och till skillnad mot på Palomas skiva så kan de inte skylla på brist på hundvakt. Detta lurviga kreatur har de medvetet placerat på allra bästa plats mitt i bilden, vilket bara kan betyda en sak; collien heter Ås-Anders. En hund med känsla för äkta gammeldans från Tierp (vilket försäljningsknep!) och med ett helt eget gäng bestående av fyra fagra farbröder. Eller också heter collien Nutley.

Vad gäller gänget vill jag bara belysa några få punkter. Dels hur dåligt det funkade för basisten att köra urringad t-shirt ovanpå långärmad skjorta (samt att han inte tittar in i kameran), dels hur gitarristen poserar med ett barréackord.
Detta är något som ständigt återkommer på skivomslag, och särskilt just på dansbandsskivor. Idén verkar vara att ta ett riktigt klurigt ackord när bilden skall knäppas, för att därigenom se ut att vara en duktig gitarrist. Se bara här:

1975.

Niels Jensen - Celluloid

2011-09-12T09:43:00.006+02:00

Nu kommer det bli helt konstigt en stund.

På en blöt svart sopsäck beströdd med rosenblad ligger ett fotografi. Fotografiet föreställer en udda skara människor på en stor hög med skit, med Lilla sjöjungfrun-slott och fjäderfän i bakgrunden.

Det är svårt att förstå hur de sju personerna har sammanstrålat, då de alla är mycket unika karaktärer med få gemensamma nämnare.

Längst bak står Brända; en vig kvinna med mycket litet huvud. Hon hade vissa svårigheter att smälta in på sin arbetsplats, troligen på grund av sina vanor att bada naken i grunda vattenpölar och äta soppa med händerna.

Strax till höger om henne hittar vi Kewin. En Mowgli-figur som står och spänner sig iförd ett par Libero Up&Go i vuxenstorlek. I skolan var han den sortens kille som sparkade in alla skåp utom sitt eget utan att se hur det skulle kunna vändas mot honom. Storgrät sig igenom varje avsnitt av "Anslagstavlan".

Till höger om honom står en vacker flicka i vitt, vi kan kalla henne Lecksi då det är så hon heter. Hon hade en tillfällig anställning som dödare på Borås djurpark, men fick sluta då det upptäcktes att hon haft en högt uppsatt position inom Barnens Trafikklubb under deras krigsförbrytelser i forna Jugoslavien.

Till höger om Lecksi står en blond tjej vid namn Paul. Hon har ställt upp fiskpanetter istället för böcker i sina bokhyllor och drog på sig stora skulder under sin fruktlösa kampanj för att marknadsföra en after-shave med doften "vatten".

Bredvid henne sitter en ung man på knä, en yngling som valt att gå under namnet Sten Fink av de Vida Vidderna. Han bär Buttericksdräkten "Tumme Lisa Plommon" och har ansiktet täckt av ett fint lager florsocker. Under många år bodde han hos sina föräldrar i Sveg, men blev erbjuden en egen lägenhet efter att ha klubbat ner en uppsättning krocketbågar i vardagsrummets parkettgolv. Omyndigförklarad 2001.

Några meter till vänster om honom ligger en medelålders dam och fläker ut sig bredvid en trasig kassaapparat. Det är fru Kvänum, en dam som var känd i sin ungdom för att kunna springa skitfort med armarna längs sidorna. Hon lever numera ett stilla liv i Ånge, där hon även hyr en stor silo som hon fyllt med stulen fisk.

Slutligen, ute i mörkret på vänsterkanten iförd latexpyjamas och gasmask, har vi Rune. Han påbörjade ett projekt som gick ut på att gräva ett eget tunnelbanesystem mellan sin innergård och Hemköp i Gävle, men han tröttnade ganska fort. Numera är han revisor.

Eller jag vet inte, detta är rätt vilda gissningar.

1985.

Katas döttrar - Kvinnor sjung ut!

2011-09-09T08:38:00.003+02:00

Kata Strof fick 13 döttrar, och vilken skara sen.
1979.

Tonix - Knockout

2011-09-06T21:29:00.004+02:00

Fjärde gången gillt för Tonix här på Katastrofala omslag!

Jag har inte så mycket att säga faktiskt. Mannen längst till vänster ser en aning äcklad ut, ute till höger lurar ett ondsint skogstroll i mörkret och över alltihop regnar det ner snorloskor. Plattan är från 1978, loggan är dumful och särskilt bokstaven N gör bort sig.

Istället tänkte jag ventilera lite funderingar angående små konstruerade kompisgrupper. Det handlar inte om skivomslag men skit samma, jag har grubblat över det här.

Om denna grupp hade varit tecknad, eller om den hade varit ett uppdiktat element i en barnbok, hade vi kunnat förmoda att en eller två av medlemmarna hade haft en ytterst torftig personlighet. Låt mig exemplifiera.

Bröderna Dalton. Joe är liten, arg, labil, vildsint, hatisk, våldsamt utagerande och smider sluga planer. Averell är lång, korkad, lugn och ständigt matglad. Men vilka är Jack och William? Det är detta som är min poäng, de är fullständigt ointressanta och finns bara där som utfyllnad och för att lyfta fram Joes och Averells egenskaper. Och detta fenomen återkommer ständigt.
Bosse i Bullerbyn. Lasse är tokrolig och busig, Olle är djurkär och omtänksam medan Bosse är lika spännande som spadet längst ner i kylskåpet.
Mellanbocken Bruse, Mellanbilen Brusso, mellanstora björnen i Guldlock. Den minsta piper "det är bara jag" med en tunn liten röst, den stora har en djup mullrande stämma. Men hurdan röst har den mellersta? Ska man läsa de replikerna med sin vanliga röst? Då låter det ju helt patetiskt.
Brum. Nalle-Maja är resistent mot dunderhonung och misshandlar killar i skolan. Teddy är en boknörd som har lärt sig av Skalman hur man är smart. Brumma har downs syndrom, kramar våldsverkare och hallucinerar i städskåpet. Men vad gör Brum? Han målar. Ibland. That's it, han är upphetsande som en tom brun kartong som en gång innehållit andra bruna kartonger. Fuktiga kartonger.

Till raden kan läggas många fler. Rövaren Jesper i Kamomilla Stad, som står mellan ledaren Kasper och den tokige matglade Jonatan. Rafael i Turtles (en är ledare, en är teknisk, en är crazy party och en är fullkomligt onödig). Slusken och Rusken i sjörövargänget som vill dränka Bamse, Mike (och Keith) i Boyzone, Kian i Westlife.

Ofta paras trista karaktärer ihop och blir en duo, som tillsammans fyller en funktion. Pippi Långstrumps stad är full av sådana par. Kling & Klang, Dunder-Karlsson & Blom och Tommy & Annika, alla paren fyller en funktion men var för sig är de fullkomligt döda inuti. Fler exempel är Teddy & Freddy och Johan & Niklas i Saltkråkan, Tvillingarna Sherri & Terri i Lisa Simpsons klass och Knocke & Smocke.

Detta om detta.

Licence - Högt spel

2011-09-05T13:08:00.003+02:00

Licence - ett gäng riktiga hjärtekrossare utan tvekan. Men hur heta var de egentligen, om man tittar en lång stund på var och en?
Längst till vänster har vi killen som ser riktigt bra ut. En permanentad Nick Carter med Stallone-inslag. Det man kan ifrågasätta är väl den diskret blåa koftan som han knäppt med EN knapp, och de minimala byxfickorna som han absolut skulle pressa ner nävarna i.
Till höger om honom står en kille och stirrar in i hans öra medan han säger "FFFT". Blicken utstrålar "ingen annan förstår det djupa i Skurt", frisyren ligger som en kalvfilé över huvudet och likt många i hans ålder överskattade han sin polisong-potential.
Bredvid honom står en ung kille som bara ser folk från axlarna och nedåt. Frisyren kallas "Fjällskivling" och tycks bli obefogat populär i ojämna cykler. Notera den extremt tunna halskedjan!
Bredvid honom står Joey Tempest med en intressant frisyr som bara är permanentad från tinningarna och nedåt.
Intill honom, ute på högerkanten, står två killar som ser helt sjuka ut. Båda är så glada att de skrik-skrattar rakt ut. Den vänstre bär instoppad gul skjorta och avklippt slips, och som livrem använder han ett tunt flätat lädersnöre. Posen är med rumpan käckt på sned. Kompisen som delar hans inandningsluft har även han matsvamps-frisyr, denna gång med ett blont ytskikt mot en mörkare kärna. Han klänger sig fast i en väldigt lång wienerkorv och har möjligen den mest klassiska outfiten för den som ville vara tuff men ändå snäll, ball men ändå ha femma i franska; vinröd sweatshirt (Fruit of the Loom?) med uppstickande skjortkrage och sedan halskedjan lagd utanpå.
1981.

Herr Dryck goes social

2011-09-02T16:27:00.003+02:00

Nu händer det grejer! KO finns nu även som ansiktsbok, in och gilla! För ni vet väl att om man inte gillar något på fejjan så gillar man det inte på riktigt.

Bonus-röj från 1985.

Bei uns dahoam

2011-07-29T13:49:00.007+02:00

Jag nåddes nyss av nyheten att Katastrofala Omslag passerat 1,500,000 besök! Stort tack, hjort-schack och bordsfrack för det!
Här kommer en höjdare! En österrikisk skiva som är skitful.
Let's go.
Bara för att börja någonstans, fotografiet i sig är helt värdelöst. Blixten slår ner som en bomb och gör allt mjölkigt och dassigt. Mjölkkannan, väggen och allt annat ljust blir helt utfrätt, och dessutom stod blixten till vänster om kameran och kastar svarta skuggor bakom våra vackra karaktärer.
Så, vidare till dem. Det är två extremt bruna människor som sitter och äter lingongrova och fett kött. Kvinnan undrar vad det är hon dricker, och mannen kiknar av skratt/försöker fisa/har kraftiga smärtor i ljumske och bukhåla, eller kanske alltihop samtidigt. Är det någon slags avancerad pipa han håller i? Någon slags snidad trä-bong? Och vem är kvinnan på högerkanten som ville vara med men inte fick? Spets-ärmen antyder att hon är ännu en sån där brun barbrud. Jag vet inte vad som inräknades i deras arbetsuppgifter, men man får anta att de fick betalt för att klänga på den skäggige mannen. Man riktigt ser vilken intensiv mogen lukt han utsöndrar.
1973.

Tempo Dominicano, Los Chulisimos - Chuleria con brujeria!

2011-07-08T13:24:00.009+02:00

Det var ett tag sen jag bjöd på ett omslag med härligt inklippta figurer, så här kommer några trevligt saxade dominikaner.
Uppe till höger står en kille som helt saknar anletsdrag. Han påminner starkt om dockan som jag fick lära mig hjärt- och lungräddning på en gång i tiden, eller möjligen Byggare Bob.
Överst i mitten står en grabb som förnöjt pressar in ett häftstift i tinningen.
Till vänster lutar sig en tröglori in i bilden, och längst ner sitter en kille som inte hänger med alls.
1988.

Allan Sherman - My son, the celebrity

2011-07-08T13:22:00.009+02:00

Här vill de göra en liten kul grej av att mamman presenterar sin son, och därför får vi se familjen bakom honom. Men vad är det för familj han har egentligen? Det är en fantastiskt snobbig familj ska ni veta.
Två ynglingar står ute till vänster, det är Allans två barn. Längst till vänster står hans dotter i fancy ridutstyrsel med hjälm och piska, slips och filtkavaj. Killen bredvid är klädd för hästpolo. (Spelar någon det på riktigt? Är inte det bara en image konstruerad för att antyda att man inte kan finna en tillräckligt dyr hobby?)
Kvinnan bredvid honom borde vara Allans morsa. I själva verket är det hans fru, Allans mor finns inte med på bilden vilket gör titeln helt ologisk. Damen är iförd ankellång päls trots t-shirtväder och en fucking tiara på huvudet. Decimeterbrett med diamanthalsband, vita handskar och en tjock beagle i koppel.
Sen blir det ännu värre. Bredvid modern står deras svarta hus-slav och serverar ägg av rent guld från ett fat. Hon bär den klassiska svartvita hemhjälpsdräkten, precis som tanten i Tom & Jerry som man aldrig fick se ansiktet på, men sen blir det riktigt absurt. Även hemhjälpen bär nämligen päls och tiara. Familjen är alltså så förmögen att de kan betala sina passopper VD-löner.
I bakgrunden ser vi ännu en färgad anställd, denna gång är det deras chaufför som svängt upp deras flådiga bil för uppvisning. Då detta var Amerika 1963 så råder det ingen tvekan om att detta faktiskt var anställd arbetarklass, vars hudfärg bestämde klasstillhörigheten.
Längst fram står Allan och skrålar, men det kan ju kvitta.
1963.

Ronnie McDowell - Country Boy's Heart

2011-07-08T13:21:00.004+02:00

Uppe på hästryggen sitter Ronnie. Han har en frisyr tjock som en brunbjörns, en välansad mustasch och hans suktande blick har ett makalöst sug. Djupa brunnar, brinnande eldar eller vidbrända flarn; många metaforer stämmer in på hans hundvalpsblick. Han bär en vit sweatshirt utan ärmar men däremot med kapuschong, och om halsen har han knutit en liten scarf.
Han rider barbacka och håller sig fast i manen med ett våldsamt grepp. Det är något med titeln Country boy's heart, scarfen och den bestämda masturbationsfattningen som får mig att känna att detta nog inte är helt straight. Skall man gå ännu ett steg längre kan man väga in att Ronnie här visar sig öppen för konceptet "bareback".
1983.

Our hero... Pat Cooper

2011-07-08T13:17:00.005+02:00

Se, där ligger Pat på köttet.
1968.

The Bill Gaither Trio ...in retrospect

2011-06-26T13:34:00.007+02:00

Idag får vi stifta bekantskap med ett gäng som är så hysteriskt lyckliga som bara kristna amerikaner kan vara.

Till höger står en karl som bara är Tryggt Vänlig. Han är en klippa och han är en öppen famn, en man som vågar kramas och en spridare av stilla frid. Räkna med storstryk om du ifrågasätter hur åtminstone 1,7 miljoner arter (x2) fick plats ombord på Arken.

Till vänster står den Käckt Glada gubben. Han skojar roligt fast bara snällt, han är den högljudde och tokiga som märks mest vid kyrkkaffet och han sätter händerna i sidorna och kastar huvudet bakåt när han skrattar. Associationerna går genast till Jack i The Shining. (Han har för övrigt ett knä väldigt högt uppdraget, det är oklart varför.)

I mitten finner vi så den Lyckliga Kvinnan. Som vi ser utstrålar hennes ansikte en sådan brinnande glädje, som om det fanns en svällande ballong inuti hennes huvud som pressar anletsdragen till bristningsgränsen. Krampen sliter i ögon, kinder och mun och skulle kräva omfattande elbehandling (eller eventuellt operation) för att släppa sina fasta lägen. Hennes frisyr har mejslats fram ur ett hårt träslag, handmålats och sedan spikats på plats. Hon har de bästa recepten men delar gärna med sig, hon unnar alla det bästa utan minsta avund, hon vet sin plats och argumenterar mot sina egna rättigheter.

Vi vänder på skivan och ser de tre ännu en gång. De sticker upp ur gräset en bit bort, poserande med samma självklara frid. De är så lyckliga att de när som helst kan springa gallskrikande tills de kräks och stupar till marken.

1975.

Count Basie - Super chief

2011-06-26T13:23:00.004+02:00

Detta är ett utmärkt exempel på hur ett ambitiöst omslag kan fördärva en i övrigt bra produktion. De kunde helt enkelt ha tagit ett fotografi av Count Basie och sedan låta hans musikaliska begåvning tala för sig, men icke. Istället anlitade de en konstnär vid namn David Willardson, som målade upp Basie som Ångloket Thomas.
Denna typ av airbrushade porträtt får mig alltid att känna mig en aning illa till mods. Basie blev äcklig, och Willardson blev så nöjd att han skrev sitt namn på omslagets framsida.
1972.

The Readers

2011-06-26T13:05:00.007+02:00

Här ser vi ett gäng som hittade på en gemensam dresscode: alla killarna skulle ha långa vita polotröjor med svart skärp utanpå uppe i navelhöjd. Detta var fullständigt vansinne naturligtvis, som ni kan se på bilden. Men trots den bestämda klädkoden kände de inte att de borde införskaffa sina uniformer tillsammans, utan det blev var man för sig. Därför kan vi nu se fyra nästan unisont klädda män. Fyra olika sorters vita polotröjor och minst tre olika sorters skärp i olika bredd, och i centrum en flicka i hög pälsmössa.
Tillsammans sprider de evangeliet genom glatt lockande visor som "Tag mitt liv" och "Gripen av Gud".
1971.

Marita Hammar

2011-06-26T12:53:00.004+02:00

Här kommer ännu en trädlutarbild. Sist såg vi hur Mats Wikström stod i blåbärsriset och lutade sig coolt och ledigt mot en trädstam, här kommer en dam som tar konceptet till en ny nivå.
Istället för att sätta handen mot trädet lutar hon hela kroppen mot trädstammen. Då hon valt ett lutande träd får det följden att Marita också lutar, vilket ser helt sjukt ut. Jag hoppas så innerligt att hon står sådär lutad hela vägen ner längs stammen, så att hon hade rasat ihop i en hög om stammen plötsligt skulle försvinna.
Man skulle kunna säga att Marita var långt före sig tid och i själva verket försökte sig på konceptet planking, om än i ovanligt lodrät stil.
Vidare kan vi kort konstatera att hon tittar rakt ut i luften med tom blick utan att pricka kameran, att hon bär en värmande mössa med öronlappar och att den vita texten mot bakgrunden ger henne namnet Maria Hammar.
Inget årtal.

Mats Wikström

2011-06-26T12:32:00.006+02:00

Mats har valt blått hår.
Jag skulle kunna avsluta där, men jag vill bara kort uppmärksamma några små detaljer.
Märk hur håret, de shadade solbrillorna, slipsen och byxorna kämpar tappert för att lyckas matcha varandra. Istället blir det ett sånt där stenhårt stolpskott där nyanserna hamnar tillräckligt nära varann för att det ska värka i bihålorna att se på. Till och med mustaschen skär sig mot den övriga behåringen. Näsduken finns där som ett märkligt undantag, så långt ifrån att matcha att den ser ut att ha ritats dit med med highlighterpenna.
Och ja, jag ser kåktatueringarna på hans händer, men de är ursäktade tycker jag. Mats var missbrukare innan han Fann Jesus och började sjunga kyrksmör för gamla människor, det roliga är hur han då stylat om sig på ett så uträknat missmatchande sätt och ställt sig lutad mot ett träd.
Och färgat håret blått.
1989.

Clas Pehrsson

2011-06-23T16:49:00.002+02:00

Clas är mycket noga med sina blockflöjter. Han har tagit fram sina sju flöjter och noggrant placerat dem på ett bord. (Han verkar sitta inomhus att döma av handtaget på fönstret, men det känns väldigt mycket som en uteplats.) Nu skall han påbörja dagens flöjtunderhåll, då han sjukt noga putsar och polerar varje detalj med en mängd olika små tofsar och pinnar.
Så långt framstår Clas som en allvarlig nörd som ser blockflöjter som något mycket viktigt. Någon gång under fotograferingen slogs de av detta, och kände att de absolut behövde skoja till det lite grann på baksidan. Han behövde bjuda på sig själv, men ändå blanda in flöjterna på något sätt.
De bestämde att Clas skulle ÄTA flöjterna. Bra tänkt.
1976.

Los Marismeños

2011-05-31T18:07:00.002+02:00

Idag bjuds det på distriktsmästerskap i högt uppdragna byxor! Vi har sett många brallor uppslitna långt förbi smärtgränsen här på bloggen, men detta är ju absurt. De här karlarna har lyckats hitta någon slags fusion mellan vadarbyxor och chinos, med en halvmeter lång gylf och patetiska små hängslen till. Seriöst, behöver de hängslen? Skulle de där byxorna tendera att halka av annars? De är som baggy-hängets antites; istället för att hänga ledigt nere på höfterna kramar de åt över revbenen. En mogen dam iförd de där tingestarna hade lätt kunnat stoppa ner brösten i byxfickorna. Till dessa monsterbrallor bär de skjortor i knypplad duk-stil som säkert är nedstoppade 30 cm.

Det retar mig att fotografen skurit av dem vid knäna, jag skulle vilja veta hur de ser ut nertill. Brutalt utsvängda som små kjolar? Tio nummer för korta? En blommig bård? Påsydda gummistövlar?

Det dramatiska grodperspektivet får byxorna att framträda ännu mer, och herrarna ser ut att vara hemskt stolta över sina outfits. Med all rätt, de där plaggen kommer man inte glömma i första taget.
Inget årtal.

Sydkust-teamet

2011-05-21T12:29:00.004+02:00

På bilden ser vi fem män. Fyra av dem hatar den femte, och ett överhängande hot om våld hänger i luften. Anledningen är uppenbar; Den lila herren ute till höger spelar kornett, skithögt, rakt i ansiktet på de övriga.
Han har till och med tagit på sig njurbältet för att kunna komma upp i abnorma volymstyrkor utan att något brister i bukpartiet. Vi vet inte hur länge han har stått där och spelat, men alla som hört det potentiella ljudtrycket från en kornett på två decimeters avstånd förstår att varje ton skär genom märg och ben på de stackars frälsningsmusikerna.
Mannen som är mest utsatt, och vars trumhinnor lär ha sprungit läck för länge sen, sitter ned med imponerande kass hållning och nollställd bedjande min. Han sitter uthasad på stolskanten så att låren pekar nedåt, med skuldrorna framskjutna och armarna hängande närmast förlamade längs sidorna. Till höger bakom honom ser vi en kille med någon sorts dam-polo med alldeles för korta ärmar, och en majestätiskt gles mustasch. Varför var det ingen som sa till honom att det är ett fullständigt dödfött projekt att försöka styra upp en stilig mustasch när man har tunnare skäggväxt än de flesta korta tanter kring 70-strecket?
Bredvid honom står en snubbe som vi inte ser mycket av, mer än en bister min och en blick med djupaste kornetthat.
Intill honom däremot, finner vi den i gänget som ser mest trolig ut att kunna explodera. Hans framskjutna ansikte och intensiva blick vittnar om att han nog kommer vara den av herrarna som kliver fram och drar en gräns för det hela, kanske genom att vänligt men bestämt föra upp hela kornetten i blåsarens rectum.
Gemensamt för åhörarskaran är att de har mycket långa armar, och även hos denna killen hänger de lealöst längst sidorna.
Hur dramat löste sig är oklart, men man kan tänka sig att det blev en aning spänt i gänget och att ingen talade högt om att de en gång varit en kvintett.
1971.

Stefan Rüdén - Jag har funnit mig själv

2011-05-15T12:39:00.003+02:00

Stefan meddelar att han har funnit sig själv. Vi ser att han sitter i en skinnmöbel, han är iförd en sammetskostym och bär en kyssvänlig ring på lillfingret. Vidare kan vi konstatera att han har ett vänligt ljusgrönt öga och ett svart skräckfilmsöga, men det förklarar inte vad det är han har funnit. Låt oss vända på skivan.

Ok, nu klarnar det. Genom Stefans sökande efter sig själv har han kommit till slutsatsen att han är någon slags lockig tsar med vansinnigt dålig smak, och han har dekorerat sin bostad därefter. Han sitter med mallig min nere i hörnet, nedhasad i den sjukt svettiga fåtöljen och smuttar på ett glas portvin. Möjligen är det blod.

Det som fullständigt dominerar bilden är en helt enorm möbel i mintgrönt och guld. Det är en monstruös tingest med potential att dödsmörda vilken smakfull inredning som helst. (I de många facken har Stefan sorterat en mängd saker efter färg, doft och densitet: olika sorters betor och säd, långa snören som han tvinnat av hår och talg, en stor samling smurfar av plast och egenhändigt ritade kartor över städer som inte finns.) Bakom sig har han en stor målning av något som kan förmodas föreställa en påfågel, men som mer ser ut som en tupp med människoögon och ekorrsvans.

I kombination med fårskinnsmössan ser vi att han har rakat slitzar i sitt skägg; små kala snoppformer som löper ner för kinderna. Den klotrunda lampan har nu flyttats ut till höger, och i bildens överkant ser vi skuggan av någonting som hamnat i vägen.

Stefan fann alltså sig själv, men upptäckten visade sig bli en besvikelse.

1976.

Börge Lindgren s - Nr. 3

2011-04-26T18:54:00.002+02:00

Börge (med G) och gänget har travat upp sina instrument på en liten vagn, som de nu stolt men mycket försiktigt presenterar.
De har funnit en egen mellanväg mellan att sätta en apostrof mellan n och s och att sammanskriva dem som sig bör. De har (troligen för hand) satt ett halvt mellanslag mellan dem, och sänkt s:et en aning.
Notera Lennart Jähkel näst längst till höger.
1987.

Carl Holmberg - Du svarte zigenare

2011-04-06T16:20:00.002+02:00

Carl ger sig huvudstupa in i debatten om utvisningen och den missgynnande behandlingen av Europas romer.
På omslaget bjuder han på sitt mest strålande leende, framför ett vackert färglagt stadshus och en bergshäll med en ovanligt stor karljohansvamp på. Den pomadainbakade frisyren är som huggen ur marmor, och den smakfulla färgläggningen av Carls ögon ger en varm känsla av att han när som helst kan släppa lös sitt uppbyggda hat och slå dig sönder och samman i gränslöst raseri.
Möjligen från 1958, tiden då vi fick lära oss att månens klara strålar var farliga.

Lars Åke Lundberg - Det finns en glädje

2011-04-04T15:52:00.002+02:00

Idag har jag glädjen att presentera en av Sveriges bästa enarmade gitarrister. Det finns en glädje, glöm aldrig bort det.
1967.

Lennart Swahn berättar sagor för John Blund

2011-03-24T11:44:00.003+01:00

Detta går inte riktigt ihop. Lennart Swahn berättar sagor FÖR John Blund, karaktären som kommer med paraplyer och ska få barn att somna. Varför ska han berätta sagor för honom? Ännu konstigare blir det när man vet att Lennart Swahn gjorde John Blunds svenska röst i den östtyska produktionen som denna skivan lär höra ihop med. Han berättar alltså sagor för sig själv. Då hans röst alltså känns igen som John Blund lär förvirringen bli total hos barn som lyssnar på skivan. Alltihop hade kunnat förebyggas om de istället hade kallat skivan "John Blund berättar sagor" och haft John Blund på omslaget istället för Lennart som visar hur man bäst hugger tag i ett bröst.
Notera den goa kontrasten mellan bakgrund och text högst upp på skivan.
Inget årtal.

God jul önskar Magnus

2011-03-15T16:16:00.003+01:00

Det blev ju inget traditionsenligt julspecial förra året, så här kommer en fin liten ersättare.
Jag tänker mig att detta är någon slags privat produktion, men jag får inte riktigt ihop det. Alla som får skivan (för de lär ju inte gärna köpa den) känner uppenbarligen Magnus personligen på något vis, så det behövs inga efternamn. Men det känns ju lite väl satsigt att dra ihop en hel orkester för en inspelning, och sedan pressa den på vinyl i säg 500 exemplar, om den bara ska bli en julklapp till faster Anne-Klorin och resten av släkten. Om så faktiskt var fallet kan vi föreställa oss hur strålande glada alla barn i åldrarna 4-25 ska ha blivit för årets julklapp från Magnus. Det skulle bli ihågkommet som den julen då Magnus bombarderade hela sin bekantskapskrets, alla skulle tvunget få den där jävla skivan.
Klicka på bilden och zooma in. Texten är otroligt pixlig och ser ut att vara gjord med någon tidig ordbehandlare. Med samma grova digitala teknik har de klippt in Magnus där han står, med julens klarröda ton blossande i hyn.
Det är alltså lite väl påkostat för att vara en hemmaslöjdad julklapp. Samtidigt är omslaget så enormt fult gjort att det knappast kan vara en kommersiell grej, eller ens en "årets julklapp från företaget". Det hade å andra sidan varit ett kul scenario;
Magnus är Chefen, som unnar alla sina anställda en julklappsskiva där han själv spelar trumpet i 45 minuter. Det var den julledigheten då de anställda på Kakel Spektakel på allvar började ifrågasätta sina platser i yrkeslivet och ältade frågor som "är detta allt livet har att ge".
Tyvärr saknas årtal på skivan.

Jokkmokks-Jokke och Hildur - Vägen hem

2011-03-13T14:56:00.005+01:00

Jokkmokks-Jokke har vi skrattat åt förut, men denna gången handlar det inte främst om honom. Här får vi stifta en ny bekantskap, Hildur från Mörka Skogen. Hon räddade livet på Jokke en gång när han inte hittade tillbaka till sin bil efter en dags hjortronplockning.
Jokke hann vandra runt på myrarna i nio dygn innan han bytte taktik och gick rakt ut i den täta granskogen. Han hade lyckats hålla sig vid liv genom en diet endast bestående av hjortron och mygg, vilket efter en vecka hade börjat ge honom en orange hudton och en brandgul avföring tunnare än vatten. Skogen kändes som ett vettigt alternativ, inte minst för att få lite skugga efter nio dagar och nio nätter av gassande solsken. Barken smakade himmelskt. Trots den nya kosten hann Jokke inte vandra mer än ett par mil innan han kollapsade i mossan, med skavsår ända upp på låren och Nangijala-positiv ringande i öronen.
Det var i detta dramatiska skede som Hildur från Mörka Skogen kom in i bilden. Hon släpade ner Jokke (med munnen) i sitt gryt under en gammal stubbe. Genom varma kräkomslag på pannan och en buljong kokad på jord och gammal kaja gav hon honom sakta livet åter. (Hon gjorde en Yoda kort sagt.) När Jokke var på benen igen tog Hildur honom över axeln och släpade ut honom ur skogen, i riktning mot människornas rike. När de slutligen nådde skogens rand möttes de av en fotograf som tog bilden vi ser här ovan. Som vi tydligt kan se var Hildur inte riktigt bekväm i situationen; hon visar tänderna och håller en gren i ett krampaktigt grepp. Jokke fick hjälp att komma hem och Hildur pilade tillbaka mellan träden.
Just namnet Hildur från Mörka Skogen var något som pressen hittade på, själv kunde hon ju inte prata. Hon lät mer som ett rådjur ungefär.

Stigs, Värmlandspôjkera - Nu är det dags igen

2010-12-12T11:48:00.002+01:00

Nu är det dags igen.
Stigs trotsade allt sunt förnuft och slog sig ner på gräsmattan i kritvita byxor. Minst en av dem lär ha gnällt högljutt när de reste på sig och inspekterade gräsfläckarna och de typiska blaffor i grönt och gult som endast kan komma från kanadagåsens avföring. Troligen var det den liggande mannen som klagade mest högljutt, då han var den enda som lyckats få kanadasås på armbågen. Titta noga på deras skodon. Det är vita träskor i klassiskt snitt, men med en halv decimeter klack.
De har samlat sina instrument i bakgrunden, och lutat gitarren och basen mot en spännande staty. Statyn föreställer en tjur/puma/lo/kroppsbyggare som intagit den klassiska ställningen "nu ska Ludde bajsa, har du en påse på dig". Stigs valde att posera framför denna fantastiskt vackra pjäs, på ett sådant sätt att vi kan föreställa oss hur de alldeles strax blir översköljda av det bruna guldet.
Dagens inlägg går i bajsets tecken, detta för att fira tredje advent.
1978.

Sven Erik Vikström - Du är min hela värld

2010-11-25T16:38:00.002+01:00

Du är hela min värld heter det.
De där ögonen har verkligen potential att skrämma ihjäl någon, det sitter en sån fruktansvärd ondska i den blicken! Leendet tillsammans med de ledsna ögonbrynen ger ett intryck av att han ber så hemskt mycket om ursäkt. Sven Erik har gjort något förbjudet i smyg, men vi vet ännu inte vad.
1978.

Bröderna Lindqvist - Solglitter

2010-11-11T00:42:00.003+01:00

Denna får en plats här på sidan helt enkelt för att det är det allra tråkigaste färgintryck jag fått från ett skivomslag. Och detta i kontrast till titeln "Solglitter".
1971.

Uma noite no faia

2010-10-28T12:14:00.003+02:00

Ludgo-Pelles satt och drack lingondricka på någon krog för länge sedan och Vikingarna gjorde smygreklam för en servering som erbjöd svärdmördat svin, men detta tar priset. De är så måna om att lyfta fram sina snygga matsalslokaler att det faktiskt är det enda som bilderna föreställer. Bilderna är dessutom suddiga och visar upp lokalen i ett dassigt dunkel. Det enda årtalet jag hittar är 1975.
Just nu är det fullt upp, så det blir en kortis idag.

Kristin

2010-10-22T13:09:00.002+02:00

Någon fick den briljanta idén att låta Kristin Kaspersen spela in en platta. Det blev sådär.
Omslagsmässigt är det som synes ingen pärla. Kristin står framför en häftigt klottrad vägg och är nedsprutad med serpentinspray, vilket inte är logiskt på något sätt alls. Till höger om henne ser vi en teckning av några skyskrapor, som ser ut att ha blivit till under en bildlektion i perspektivteckning. Och eleven har ju inte ens lyckats, perspektivet på den översta fasaden till exempel är helt åt skogen.
Men här måste vi passa på att lyssna på skivan, för där döljer det sig några riktiga katastrofer.
A-sidan heter "Storstadsliv". Det är en hopplös popdänga på svenska som försöker låta så cool och urban som möjligt, vilket misslyckas fullständigt.
Kristin skrålar:

Storstadslivet har ingen varningsskylt
Var rädd om dig själv annars är det försynt

Inte nog med att det är en extremt dålig idé att försöka nödrimma "varningsskylt" med "försent", för att det över huvud taget skulle ha en chans att passera obemärkt lät de henne faktiskt sjunga "FÖRSYNT".
B-sidan är en höjdare även den. Låten heter "He's dangerous" och handlar om en farlig kille man bör akta sig noga för. Kristin sjunger surt rakt igenom och låten är enormt tråkig. Det intressanta är att den skrevs av Billy Butt, som sen åkte i fängelse för nio våldtäkter. En mysigt självbiografisk låttext kort sagt.
1984.

Walter Eriksson - Tjhosan!

2010-10-13T18:20:00.004+02:00

Vem kommer någonsin på tanken att stava "tjosan" med ett H mitt i?! Det är fullkomligt absurt, det har ingenting med Åland att göra och det återknyter inte till Walter på något fyndigt sätt. Det är bara galet fult. Och på tal om det så föreställer omslaget Walter Eriksson med blixtreflekterande dragspel och glasögon. Inklippt ovanpå en bild av Åland. Grattis, det blev ju fräsigt.
1981.

Andere Länder andere Witze

2010-10-09T11:00:00.001+02:00

Här har vi ett härligt nutidsporträtt som visar hur vår värld ser ut. Schablonerna är klockrena: En amerikan lägger stövlarna på bordet och har en blick av ren ondska. En ryss är alltid en militär. En engelsman är en snobb. En fransman har basker och kineser är senapsgula med hårpiska och föredrar att ligga på golvet framför att sitta på stolar. Nationerna representeras av män som innerligt önskar varandra död och olycka, men som kan enas i hetsandet av en naken kvinna på ett bord.
Dessvärre inget årtal.

Bröderna Almkvist - Gammeldanssväng

2010-10-01T19:22:00.002+02:00

Aj. Var börjar man?
Vi börjar övergripande. Fyra håriga män i gult sitter på ett parkettgolv. Det är dassigt ljus, vi kan ana en stol ute till vänster och en matta till höger som nog inte var tänkta att komma med. Ovanför de fyra lurviga hänger texten "GAMMELDANSSVÄNG". Ok, där har vi upplägget.
Vidare till de fyra skyldiga. Högst upp finner vi en karaktär med sömnig/pårökt blick och en frisyr hämtad ur Bröderna Lejonhjärta, med kompletterande helskägg. Till höger om honom sitter en man som antingen låtit snuset rinna fritt eller som har en extra framtand i en härlig brun nyans. Frisyren och skägget påminner om den övre mannens, fast med en fyllig snedlugg. Tvärs över ute på vänsterkanten finner vi en makak. Frisyren är enormt böljande och tillsammans med det märkliga skägget råder ett hårigt kaos runt mannens ansikte. Nederst i mitten sitter den snälle och väna. På hjässan råder hög tupévarning, men i övrigt känns han som den oskuldsfulle i sammanhanget. Denna föreställning raseras fullständigt i samma ögonblick som man upptäcker Pungen.
1974.

Isley Jasper Isley - Caravan of love

2010-09-26T20:54:00.001+02:00

Här är Isley, Jasper och Isley. De har startat en egen karavan.
Jag imponeras lite av hur oberörda de två högra lirarna lyckas se ut, fastän de trängt ihop sig med jättestora hästhuvuden hängande över axlarna. Men den tredje killen då? Varför fick han ingen häst, ska han få springa efter karavanen? Jag måste säga att det känns som en rätt kass karavan med bara två hästar. Vad är då en ensam häst? Ett hästspann? En flock?
De har gjort sina egna smycken också! De har samlat på sig guldiga folieformar ur Toffifee-askar som de sedan knycklat kring armarna och midjan. Uppfinningsrikt.
Ett tydligt tecken på att det varit ett riktigt klipp-och-klistrajobb ser vi uppe i titeln; runt "Caravan of love" ser vi hur texten klippts ut ur ett annat papper med en något rödare ton.
Slutligen vill jag bara rikta er uppmärksamhet mot karavanens främste man, vars frisyr/polisong/skäggcombo är alldeles enormt kickass.
1985.

Ny-David med döttrar - Gospel Country / Det bästa ligger framför

2010-09-23T21:29:00.001+02:00

Ny-David har varit med en gång förut, men då lade jag inte alls tillräcklig vikt vid hans artistnamn. Ny-David är nämligen ett enormt märkligt namn som väcker många frågor. Finns det en gammal David som tagits ur bruk? Har han själv varit en annan David, som sedermera konverterat till idiot och fått byta namn? Är han från New York eller från en liten ö i Norra Yngern? Är det ett tillägg som folket i trakten lagt till hans namn för att markera att man talar om just den David som är nybörjare/nynazist/nyfödd/nymfoman? Jag vet inte, men det är inte jättesnyggt.
Här sitter han och mår på staketet till en hästhage. I bakgrundens oskärpa finner vi två lurviga kreatur som sitter på var sin häst. Minst två av de fyra får förmodas vara Ny-Davids döttrar. Byxorna är högt uppdragna som sig bör, särskilt den vänstra figurens byxor är ett verkligt praktexemplar. Vi kan anta att skivans andra titel "Det bästa ligger framför" syftar på staketet i bilden, för inte fan finns det mycket att hetsa upp sig över på andra sidan.
Skulle det mot förmodan syfta på skivans baksida stämmer det in fint det också. Vi har sett många exempel på alltför låg kontrast mellan typsnitt och bakgrund, men Ny-David tar det till en helt ny nivå. Låtlistan ser ut som något ur ett sällskapsspel som kräver speciella glasögon för att kunna tydas.
1983.

Levi Klausen - Livin' on love

2010-09-22T11:06:00.011+02:00

Idag blir det en specialare. För en gångs skull går jag ifrån min stenhårda regel, som kräver att jag själv skall äga skivan och att den skall vara pressad på vinyl. Idag är jag förbannad.

Detta är Levi. Han är före detta aktiv nynazist, och förstanamn på Sverigedemokraternas valsedlar i Filipstad. Han intervjuades av SVT om sina geniala planer och åsikter, en intervju som spridits snabbt på sistone. Levi planerar att bevara fornminnen och julafton, och det känns ju akut.

Men idag är han inte (främst) här i egenskap av neanderthalare och rikspucko, utan som musiker. Levi har nämligen en egen hemsida som ser ut att komma direkt från 1997, där han delar med sig av sina hemmagjorda covers. Hans koncept är att göra någon slags epatraktor-hardstyle av välkända svenska låtar, och sen sjunga värdelöst ovanpå. Ett exempel kan vi finna här.
Det blir naturligtvis fel på så väldigt många vis. Levi föddes med en halv hjärna, och den andra halvan krympte och försvann under de första 25 åren eftersom den aldrig användes. Detta faktum kan förklara varför han som nazist väljer att framföra en låt av Björn Afzelius, en man som ägnade sitt liv åt att motverka sådana rörelser som Levi tycker är härliga.

Om vi skall ägna någon minut åt skivan på bilden så kan vi kort konstatera följande:

Levi Klausen ser ut som någon sorts nattlevande gnagare med underbett och tom blick.
Hans skiva heter Livin' on love, det vill säga motsatsen till det han försöker åstadkomma när han försöker livnära sig inom en hatisk organisation.
Vissa av låtnamnen följs av asterisker, som i sin tur inte leder någonstans.
Han klämmer in låten om "my brown eyed girl", en tjej som han alltså inte borde ha beblandat sig med enligt hans ariska rastänk.
Att göra en cover på "Främling" när man företräder Sveriges största främlingsfientliga parti är också en succé. "Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon?" är väl en skepsis delad av Levi och hans rädda partikamrater.
Han gör en version av John Lennons "Imagine". Jag orkar inte ens förklara hur fel det är. Om du någon gång har lyssnat på låten inser du själv att det krävs en bajskorvs intellekt för att få det till ett Sverigedemokratiskt budskap.
Givetvis skrev han sitt artistnamn med en kulör som får det att blandas fullständigt med bakgrunden. Som sig bör.

En skrämmande stor del av Sveriges befolkning valde att lägga sin röst på personer som Levi, och det är fullkomligt vidrigt. Och nu är det inte så att Levi bara är någon efterbliven byfåne som säger att han gillar Sverigedemokraterna. Levi är en efterbliven byfåne som FÖRETRÄDER Sverigedemokraterna, som första namn i sin kommun.

Vakna, människor.

Birgitta Wollgård - Ställd mot väggen

2010-09-20T14:06:00.001+02:00

Birgitta är inte alls Ställd mot väggen, hon är Satt i duschen och det går inte ihop någonstans. Och varifrån kom förslaget att låta Birgitta Vårtgård bära genomskinlig badrock? Trycket från allmänheten lär ju inte ha varit sådär överväldigande. Vidare grimaserar hon som om hon blir spolad i ansiktet, fastän hon riktar munstycket från sig. Ingenting känns vettigt.
1978.

"Non Stop" motion och dans

2010-09-17T19:16:00.002+02:00

Detta omslaget vittnar om en oskyldigare tid. En tid då ingen svor på TV, då folk kunde sylta och safta och sa saker som "vilken trevlig tevagnsduk".
En tid då ett sånt här skivomslag kunde passera ända ut i handeln utan att någon påpekat att bilden föreställer någon slags Barbagrön som spänner på en annan glad typ bakifrån.
Notera "även" de onödiga citationstecknen, som klargör att motionen och dansen faktiskt tar slut förr eller senare.
1975.

Pat & Mick - Use it up and wear it out

2010-09-15T19:16:00.003+02:00

Detta omslag är ett underbart nittiotalsporträtt. Skåda T-tröjorna, med sina långa ärmar och tighta kragar, instoppade i de höga ljusa jeansen. Kronjuvelen är givetvis den närmast gudomliga, fläckvis blonderade, hockeyfrillan. Detta att de två männen utkämpar en dödlig strid med plastblommor får väl ses som en oviktig detalj.
Ofta ser man killar och tjejer som förälskat sig i rockabilly-modet, och som anstränger sig till sitt yttersta för att i detalj lyckas kopiera femtiotalets mode och ideal. På samma vis längtar sig andra tillbaka till sextio- och sjuttiotalets alternativa livsstilar och gröna tankesätt. De stickar sina egna underkläder och köper allt från skor till livsmedel och medicin på Erikshjälpen.
Mina funderingar rör nittiotalet. Varför ser vi så lite drömmande återblickar mot detta fulländade decennium? Nittiotalet hade allt. Att leva efter nittiotalets ideal hade varit mer än en livsstil, det hade varit som en religion.
Jag funderar på att påbörja ett nytt liv. Ett liv i mitt eget nittiotal, med stränga budord och regler som aldrig får överträdas.

Jag skall ENDAST gå att nå via fax.
Jag ska kräva att alltid få betala med cash-kort.
På lördagskvällarna skall jag se inspelade avsnitt av 24 Karat, Det Kommer Mera och 7 Till 9.
Jag ska beställa mat från restauranger som kursat för åratal sen.
Jag ska tycka att det är hippt att åka rollerblades.
Jag ska signera mitt hyreskontrakt med gnuggisar.
Jag ska klä mig i Champion-sweatshirts, Buffalo- eller Filaskor och skaffa decimeterlångt hår med mittbena.
Jag ska köpa Pandoras "One Of A Kind" på CD-singel.
Jag skall gå och sura över att importerade filmer inte får titlar på svenska längre, och jag ska ställa till ett jävla liv om Hemmakväll inte kan erbjuda mig Rädda Willy på VHS.

1990.

Min barndoms jul

2010-09-14T16:52:00.003+02:00

Min barndoms jul sög.
Vi barn fick sitta på golvet, och en del av oss hade inte ens byxor att sätta på oss. Vi fick se på när mor och far åt julmiddag, och sedan fick vi höra far läsa de årliga bibelorden om herrens tuktan. Framåt kvällen ursäktade sig far med att han skulle gå ut och köpa sex, och strax därpå bultade Tomten på dörren. Det gällde att bibehålla full disciplin under Tomtens besök, sedan incidenten med Lottas hjärnskakning visste vi att han inte var att leka med. Från tidigare jular visste vi att paketen alltid innehöll deprimerande hemmastickade sockar, vedklabbar och gamla döda sjöfåglar, det förklarar varför vi inte ser minsta antydan till leenden hos barnen vid paketöppningen. Far kom alltid tillbaka strax efter att Tomten äntligen lämnat oss. Han manade oss i säng, sade godnatt och sparkade oss till sömns. Ack, den julfriden.
1970.

Streaplers - Om igen!

2010-09-13T15:24:00.002+02:00

Nu kör vi!
Här kan vi ha en ny silverplacering i kampen om den bästa Roland-hållningen! Den unge mannen på vänsterflanken har nämligen en kroppspose som är helt absurd.
Han står bredbent med låsta knän, med armarna invikta bakom kroppen och händerna vridna så att lillfingrarna pekar framåt. Från de sluttande axlarna har han sedan skjutit fram huvudet maximalt, och genom det geniala draget satte han kronan på verket.
Denna samling streaplers har sorterats efter kroppslängd. Styggelsen längst ut till vänster är så väldig att hans huvud sticker upp i lövverket, medan Merry och Pippin ute på högerkanten knappt är en tvärhand höga.
Lägg märke till tvillingarna i mitten! Det är ett intressant fenomen vi har att göra med här. De är två genetiskt lika personer, de har samma frisyr och likadana kläder bortsett från en färgvariation. Men! Genom en förstärkning av kontraposten, en kyparenhållerhandduk-pose med armen och ett bländande leende med het blick lyckas den skära varianten (B2) gå om sin bror (B1) i läckerhet med närmare 70%! Fascinerande.
1969.

Cristy Lane - Here's to us

2010-06-10T13:50:00.003+02:00

Nu blir det lite sommaruppehåll! Jag hoppas kunna slänga upp ett nytt omslag lite då och då, annars sätter det fart igen när regnperioden sätter in.
Jag avslutar våren med att presentera Cristy; en kvinna som ser ut som Onkel Fester med björnskinnsmössa och kalkondräkt. Färgerna och tyget ser ut att höra hemma på omslaget av en sådan tantsnusk-pocket som säljer bra på bensinmackarna i sommartider. Där knyter vi ihop säcken!
Glad sommar allihop!
1982.

Little Feat - Down on the farm

2010-05-31T15:38:00.002+02:00

Titta en stund på denna bilden. När ni har smält det slemhinnefärgade temat, den leende tigern med cognacskupan och givetvis den hiskeliga varelsen i solstolen kan vi ta en närmare titt.
Vidundret i stolen är förstås Anna Anka. Vi känner igen de sneda ögonen på pricken, modellbenen och utstrålningen av hög intelligens, för att inte nämna hela livsstilen med drink, nagellack och SS-piska vid en pool vid någon flott mansion. Vidare är hon ju faktiskt en anka, med läppar längst fram på näbben på ett märkligt sätt. Ni som uppskattat hennes kloka uttalanden i hennes realityserier kan glädjas åt beskedet att det kommer mer! Närmast är det en dokusåpa där Anna och Paul Ankas barn (Kalle Anka, Peking Anka och W-C Anka) skall slåss till döden mot varandra, den som överlever längst vinner två månaders kändisskap.
1979.

Ove Engström & Ulla Roxby - Visa i vintertid

2010-05-27T12:46:00.002+02:00

Det som gör detta omslaget så otäckt är den stora satsning som har gjorts för att få dem att se fromma ut. Milda, väna leenden och huvuden på sned i en tjock dimma av mysgas. Resultatet blev dessvärre att kvinnan ser ut som en intet ont anande flicka på 14 år, medan mannen ser ut som en porraktör på 40+ som inte alls borde tillåtas trycka sig så nära Ulla. Han klär sig i päls som ser ut att komma från något gosedjur eller en sån där billig fäll från IKEA, och håret har en härlig svintokaraktär. Jag ska inte gå vidare in på grymma beskrivningar av stackarna, denna får ni fantisera själva utifrån. Upplägget ger ju upphov till ganska störda tankar men dem får ni gärna hålla för er själva.
1980.

Rondo' Veneziano

2010-05-16T16:32:00.003+02:00

Detta är så misslyckat så det är otroligt. Det är ett försök att framföra nyskriven musik, som ska verka som gammal klassisk musik, men som ska verka vara från framtiden eller från rymden, som suger, men som ska verka häftig. Någon spelar disco-komp på ett vanligt trumset till nästan-klassisk stråkmusik. Genom hela skivan.
Det vore förstås lätt att såga hela konceptet hos omslaget, att påpeka att männen inte överlevt en minut där ute i rymden och att de dessutom hade dött helt i onödan eftersom flöjtmusik inte gör sig så bra i vakuum. Men det vore lite löjligt eftersom det förhoppningsvis inte var menat att verka verklighetsförankrat, så det gör jag inte.
Det som det står att vi ska ha sett på tv måste vara program som musiken förekommit i, för om det är låttitlar så finns ingen av dem med på skivan.
1980.

Lill-Nickes Mogenband Halmstad- Svenska mästare gammaldans

2010-05-06T01:55:00.002+02:00

Här ser vi ett närmast hysteriskt glatt gäng, bortsett från en av medlemmarna. Grevert, gossen ute till höger, försöker tappert le men vi kan se tårarna blänka i hans ögon och näsan är rödgråten.
Det var hans bil. Det var han som erbjöd sig att skjutsa ut allihopa i den svarta natten för fotografering, men föga visste han då vad som komma skulle. "Vi sätter oss på bilen!" utbrast Gunvard, och innan Grevert hann försöka skratta bort den hemska idén hade de övriga tre stämt in i glada bifall. Livard och Hävert stegade upp över motorhuven så att det smällde i plåten, och när Grevert inte trodde det kunde bli värre plockade Gunvard fram sin strandstol. Med ett skrik rev de vassa träbenen ner sig i lacken, och när han satte sig med sin fulla tyngd bucklades hela taket in med ett ljudligt "bang" så att lackflagorna flög. Så satt de där uppe alla fyra på Greverts älskade ögonsten, och han visste inte vart han skulle ta vägen. "Kom upp och sätt dig!" ropade Hävert. Grevert försökte intala de övriga att han gärna stod bredvid, men de gav sig inte. "Alla måste sitta på bilen" förklarade de, och med en hård klump i bröstet försökte Grevert göra sig så lätt som möjligt när han gick upp och satte sig på takets stadigaste del.
Därefter knäpptes bilden, och idag kan vi se resultatet här på bloggen. Vita tubsockor i loafers, turkosgröna tubsockor tillsammans med gräddgul kavaj, floursköljgröna kavajer och Gunvards ondskefulla leende i blänkande glasögon. Det är en tragisk historia, men framförallt är det ett tarmvridande fult skivomslag.
1985.

General Kane - Wide open

2010-05-01T19:52:00.003+02:00

Det som fångade mig först med denna plattan bygger på en intern historia om ordet "KANE". Eller historia är väl att ta i, det är helt enkelt en övertygelse om att ordet KANE uttalat högt och tydlig (på svenska, med långt A och uttalat E) är ett av de fulaste ord som våra stämband kan frambringa. Följaktligen har det länge använts som kraftuttryck och smädelse, och vi var flera som blev eld och lågor när vi upptäckte makeupmärket KANE-BO och den danska förskolan Kanebo Barnehage.
Här har vi alltså General Kane, mannen som personifierar uttrycket och som gör det med bravur. Med gem i stickkontakten-frisyr och hundhalsband pryder han sitt rakt igenom horribla omslag, som ser ut att ha använts som golvskydd vid ett ommålningsarbete. Han har en Hulk Hogan-mustasch i stubbform, jag vet inte om det var avsiktligt eller ej men han kan ju inte ha tänkt helt klart. Själva ansiktsuttrycket är inte helt lyckat det heller, med ledsna hundögon och halvöppen mun. Vi ser en liten ros på ena axeln, fyra stjärnor på vänster, en liten brosch ovanför...brösten?! General Kane har bröst, med ett inbjudande dekolletage. Kräver väl ingen vidare beskrivning, titta själva och förvirras.
För övrigt irriterar jag mig oerhört på att hela omslaget lutar åt vänster, som om man inte blir tillräckligt snurrig av att se allt elände generalen visar upp. För att gardera sig mot sågande kritiker gav han sin skiva fem stjärnor redan från början. Och tre lårben.
1987.

James Last - Sing mit 3

2010-04-13T20:21:00.007+02:00

Dags för en cameltoe tycker jag, det var ju ett tag sen nu.
James Last är en legend inom sunkmusiken, med sina hammond-covers på floorfillers så som Här kommer Pippi Långstrump och Broder Jakob. I detta fall står han med framtung hållning i ett rum fullt av ballonger. Någon ansåg att budgeten inte tillät införskaffandet av en tub helium, så istället fick de tejpa fast vanliga luftfyllda ballonger på ett fisknät som de spänt upp bakom James. Han har sin klassiska korstågsfrisyr och bär en skjorta som inte är av denna värld; den tycks innehålla färgerna vitt, ljusblått, mörkblått, rött, orange, grönt och gult i de kombinerade mönsterna prickigt, randigt och rutigt. Någon kunde inte bestämma sig alls och valde därför att klämma in alltihop på samma plagg.
Men höjdpunkten är förstås underkroppen; ett par turkosa brallor med fickorna framme på låren, som kniper om James charkvaror utan minsta nåd.
Lite imponerande ändå är att plattan innehåller 26 spår.
1975.

Black Soul

2010-04-13T20:18:00.006+02:00

Om omslagsmakaren nämns på en skiva sker det i regel på baksidan, men i detta fallet blev Richard Bernstein så nöjd med resultatet att han satte sitt namn direkt på framsidan. Och visst har han anledning att vara nöjd och stolt! Bilden är ganska imponerande tillklippt för att vara gjord av en fullkomligt blind person. Om han mot förmodad inte skulle vara kraftigt synskadad är det däremot skandalöst dåligt gjort.
Han har uppenbarligen utgått från sju olika bilder som han sedan klippt sönder med någon fullkomligt slö barnsäker sax för vänsterhänta, alternativt en sådan plastsax utan egg som används för att klippa i Play-Doh. Han var mycket noga med att inte klippa bort något av intresse, och lämnade därmed en vit rand runt om varje person.
Efter lång diskussion tilläts Lennart (mitten) vara med i bandet, då ingen kunde motbevisa hans påstående att hans själ faktiskt var svart.
1977.

Jokkmokks-Jokke - Jag sjunger av glädje var dag

2010-04-13T20:15:00.006+02:00

Jokkmokks-Jokke sjunger av glädje var dag, för en dam som hatar honom och hans musik med hela sitt sinne och förstånd. Se på henne; hon tycker inte bara att det är tråkigt, hon tycker aktivt mycket illa om mannen bredvid sig. Och visst kan vi förstå henne. Där sitter hon med sin kaffekopp och vetelängd (svenska kyrkkaffe-klassikern) och ser fram emot en god stund i stillhet. Så dyker det upp en väldig man i samisk folkdräkt, som tränger sig på och slår sig ner alldeles intill. Med gitarr och gränslös glädje förstör han sedan fullständigt den lilla damens fridfulla stund. När han så tillägger att han kommer sjunga av denna glädje varje dag hädanefter förstår gumman att livet inte har mycket mer att ge, och någonstans kring denna insikt knäpptes omslagsbilden.
1965.

Bee Gees - Spirits having flown (insleeve)

2010-04-13T20:12:00.008+02:00

Detta är något nytt för denna blogg, då det inte egentligen kan klassas som ett skivomslag. Jag är lite osäker på hur detta hänger ihop egentligen, och nu blir det lite nördigt här en stund. Detta är "innersleeven" till Bee Gees hitplatta Sprits having flown, alltså det som skyddar skivan inuti själva omslaget. De tre männen är Bee Gees kompmusiker och skivan i fodralet är just Sprits having flown. Det märkliga är att till skillnad från de vanliga sleevarna av tunt papper så är denna i stadig kartong och har rygg och allt. Jag ägde förstås ett exemplar av Spirits having flown sedan tidigare (knappast ett riktigt katastrofalt omslag, men en klassisk platta), och den risiga tingesten jag visar upp idag går inte på något vis in i det omslaget. Istället omsluts den skivan av just ett sådant tunt pappersfodral som det brukar vara. På det pappersfodralet finner vi samma tryck som på dagens alster, men det är matt och färglöst och föga intressant. Det var därför jag reagerade när jag hittade dagens skiva; här har de tryckt bilderna i högre kvalitet på blankt fint papper och genast ser vi att de tre männen inte ser kloka ut någonstans.
Mannen till vänster är förstås den som utmärker sig direkt. Det hela ser oerhört sjukt ut och jag finner bara en rimlig förklaring till hans utseende: det verkar som att han smort in ansiktet i rapsolja, lagt sig i solariet med mössa och blindglasögon på sig och sovit ett par timmar under högsta effekt, färgat ögonbrynen diarrégröna, applicerat läppglans och mascara och sedan blivit slagen med krocketklubba över näsan som svullnade upp vackert röd. Men det förklarar ändå inte varför han är så sjukt gul i ansiktet, möjligen led han av akut gulsot eller så har han gått lös med gul tvålkrita och överstrykningspenna. Man kan förstås tänka sig att hans mäktiga lugg bär ansvaret för att hans panna är så blek, att den vanligen täcker mer av pannan. Men varför kammade han då upp den inför fotograferingen? Den vågade uppknäppningen och silverkedjan var förstås obligatoriska för en så cool person.
Nästa kille däremot är inte alls lika cool. Även han är gul, särskilt kring munnen på samma vis som när ett litet barn har ätit apelsin. Men hos honom är det främst en röd rodnad som utmärker sig. Ser vi kring (det alltför höga för en sådan frisyr) hårfästet och kring halsen kan vi ana en frodande psoriasis som kan förklara varför han inte knäppte upp skjortan djupare.
Sist men inte minst har vi mannen ute på högerkanten. Som vi ser hade Hugh Grant en alldeles fantastisk frisyr i slutet av åttiotalet: upptill är det en pomadafrisyr som man idag främst finner bland pensionerade män, med inslag av nittotalistisk mittbena, för att sedan övergå i någon slags judiska korkskruvslockar framför öronen, som sömlöst övergår i grånande polisonger. Denna frisyr, i kombination med en blick som man annars främst finner hos lax och öring, får mig att för en gångs skull sakna ord.
Sprits having flown släpptes 1979.

Meho Puzic - Mladost i iskustvo

2010-04-11T21:51:00.002+02:00

Meho sitter framåtlutad i en manchestersoffa och ser hemskt rädd/generad ut. Det är svårt att riktigt sätta fingret på vad hans ansiktsuttryck vill förmedla, troligen därför att han ler utan att le med ögonen. Vi kan ana en bankirhockey som eventuellt kan se sjukt bra ut bakifrån, speciellt i kombination med att mannen antingen saknar hals eller också har en mycket kort sådan som är lika bred som huvudet. Det blev en kortis idag, men snart skall det bli bättring här igen!
Zagreb, 1986.

NEDA

2010-03-26T16:54:00.002+01:00

Skivan heter bara Neda, det måste väl vara hon då. Neda är någon sorts Jugoslavisk cross-dressingversion av en Elvisimitatör, som här ligger avslappnat på en tjockmatta med röd sarg som de ritat dit i efterhand. Typsnittet är fult, jackan är skitful och kombinationen med tights är absurd.
Vad som ger denna obcenitet ännu en dimension av misslyckande är årtalet; denna plattan är från 1993. Inte nog med att CD:n redan tagit över i väst vid denna tid, kläderna, frisyren och inte minst bildens oskärpa och dunkla färger tyder på att det borde vara en betydligt äldre skiva.

Red Rockers - Schizophrenic circus

2010-03-16T17:33:00.002+01:00

Hej 80-tal.
Hunken på högerkanten har någon sorts Narnia-outfit och ser ut att frysa rejält.
Den blonda mannen i mitten har en sminkning som vi osökt förknippar med konstverket "Sexparalysappeal" av Wilhelm Freddie. Kort sagt ser det ut som att han har ritat en dase i ansiktet, inte alltid ett smart drag om man vill uppfattas som en trygg och samlad person.
Den enda som inte tittar in i kameran är han som klätt ut sig till någon sorts blandning av Trazan Apansson och Xena krigarprinsessan, med något gult gegg på kinden och ett guldband om vaden som för tankarna till Imaginations "Bodytalk".
I bakgrunden ser vi en skär tjej som sitter på en enhjuling och som helt uppenbart stödjer sig på sin högerfot i sanden. Vi ser även en häst med skötare i någon sorts cabaretdräkt, och en karl långt bort som spänner sig.
En udda detalj med denna platta är att baksidan är vänd uppochner.
1984.

Halid Beslic - Otrov

2010-03-09T17:08:00.003+01:00

Här har vi mannen som tog hem fjolårets Oscar för Mest Östeuropeiska Utseende! Jag hade velat säga Kiev eller Smolensk, men dessvärre är han från det något tråkigare Zagreb. Vad är det då som ger honom denna speciella aura av tundra? Troligen hänger det mycket på ögonen, den grumliga blick som man får av minimal kontrast mellan ögonvita och iris. Ansiktets rundhet bidrar nog mycket också, kompletterad av kassa tänder och läderjacka ihop med skjorta och slips. Notera även den rekordsmala slipsknuten och det underbart malplacerade hårdrockstypsnittet.
Djupdykningen i det regionala utseendet är egentligen en parantes, för det som egentligen ger skivan en given plats här på bloggen är Halids otroliga revisor-hockey. Det är en sällan sedd kombination som förenar en fullständigt proper herrfrisyr med rebellisk coolhet i nacken. Håller vi för håret under öronen framstår han som en mäklare eller frikyrkopastor, och om vi håller för håret uppe på huvudet ser vi en superhjälte. Detta exemplaret lever till fullo upp till hockeyfrillans valspråk: Business in the front - Party in the back.
Ett enormt plus med denna plattan är att det medföljer en idolplansch på Halid, med samma bild som på omslaget.
1986.

Joe Walsh - So What

2010-03-03T12:36:00.003+01:00

Joe har valt ett mycket ovanligt sätt att framstå som häftig på, och nyckeln till hans storslagna misslyckande bygger till stor del på en enda detalj. Oavsett om han hade klätt sig annorlunda eller helt bytt tema på omslaget hade det varit förgäves, så länge han trycker hakan mot bröstet.
Att trycka ner hakan mot bröstet är en företeelse som annars främst återfinns i tre situationer. Det första är när man åker rodel, för att kunna se vart man är på väg (precis som att man skulle kunna välja en annan väg, så snart man satt fart borde väl vägen vara rätt utstakad tycker man). Det andra är när mycket små barn ätit mer än de klarar av, och är extremt dästa och i behov av att kräkas. Det tredje tillfället är när vuxna människor vill se ut som idioter, för att se rolig ut på bild till exempel. Jag betvivlar att Joe satsade på något av de tre ovanstående. Av blicken och det allvarliga uttrycket att döma ville han tvärt om se rätt tuff ut, och däri ligger misslyckandet.
Han kompletterar ansiktsuttrycket med Crazy Frog-glasögon, fladdrande halsduk och vindmaskin som får hemlösmissbrukarfrisyren att fladdra. Typsnittet är förstås också grymt och härligt wrestling.
En fråga återstår, och den är viktig: Varför har han bar överkropp? Vill han se ut som ett flygaress går det inte ihop, försöker han se ut som något annat går det inte heller ihop för vad fan skulle det vara, och är det för att visa upp håren på sin bringa håller det inte heller eftersom de är sex stycken.
1974.

Kikka - Mä haluun viihdyttää

2010-03-03T11:14:00.007+01:00

Detta är så fantastiskt smaklöst på så många plan. Dels hela konceptet; att fotografera en svettig jättefinsk tjej med Graaf-blick framför fotografens Fondtyg Nr 1 (den bakgrund som man annars ser på pinsamma familjefoton tagna hos en fotograf, samt på alla miljoner skolfotografier där barnen fotograferats enskilt). Dels alla de grymma detaljerna man ser när man väl smält helhetsintrycket.
Det går inte riktigt ihop. Kikka ska troligen se ut att ha kämpat sig igenom en tuff workout, för att sedan stå och visa upp sig så där jättesexig som man känner sig efter att ha idrottat till kräktröskeln. Men fastän svetten dryper på bröstet har hon inte en enda svettpärla i ansiktet och hennes decimetertjocka vitryska sminkning har inte rubbats det minsta. Inte heller armen är svettig, och ser vi sedan noga på tyget under armhålan finner vi att det är en skarp gräns mellan den torra ryggen och den våta framsidan!
Andra detaljer är ögonfransarna som är alldeles ihopklumpade av mascara, överläppens övre kant som har missats av läppstiftet och armhålan med härlig stubb (alla dessa är tydligare på skivomslaget än på bilden, jag fick inte till en tillräcklig upplösning så ni får helt enkelt lita på mig). En viktig detalj i hennes ansikte är förstås hennes kolsvarta, misstänkt maligna födelsemärke. Detta leder oss vidare till skivans baksida.
Här har kicka bytt om till lackkorsett och tre gånger så långt hår. Det är i stort sett bara en förlängning av framsidan, Kikka ska se så fuckable ut som möjligt och that's it. Men vad har hänt i ansiktet? Leverfläcken har plötsligt sladdat ut på vänsterkanten och landat ett par centimeter längre från munnen, ett tydligt tecken på att man bör låta en läkare ta sig en titt.
Och ja, musiken motsvarar omslagets kvalitet.
1989.