Michael är en enkel man med enkla nöjen. Han uppskattar kvällar då han får sitta uppkrupen i fosterställning i sin fåtölj och hålla stenhårt i sin safariskjorta. Det krampaktiga knipandet med nävarna avbryts bara när han tar för sig av sin passionsfrukt, utan att någonsin släppa sin iskalla blick in i väggen. Sådana kvällar då hans enda föda är en hel bastkorg med passionsfrukter brukar följas av en till lika delar spännande som underhållande dag ur avföringssynpunkt.
1983.
7 kommentarer:
80-talet. Vad kunde gå galet?
Färgerna, typsnittet, mönstret bakom fotot... det blir inte mer 80-tal än så här. MIcke vinner förstapris i tävlingen "Hur jävla 80-tal kan ett skivomslag egentligen bli?". Prispaketet, ett par Reebok Pump och en svart porslinspanter, skickas med posten.
Eller som ordspråket lyder: "Hårda killar äter passionsfrukt".
Är det inte han som smörjer kundvagnarna vid Gekås? Dock i något grånat utförande.
Det där är en riktigt bra skiva, jag lyssnade mycket på den när det begav sig. Sådant här fick ju en upprättelse för ett antal år sedan under etiketten "Yacht Rock". Inget katastrofalt här.
+1 på Claes Gustavssons kommentar. En av de bästa skivorna som finns. Öppningen på "Alone At Night" är ren magi.
Michael Franks är en av världens konstigaste artister. Ovårdad seriemördarimage som liknar en nylobotomerad patient som just rymt från anstalt. Ve den som möter honom i en mörk gränd. Och så öppnar han munnen och man dränks av en jämntjock smet där han släpigt väser fram orden, liksom för att komma åt din dotter när du inte ser. Kan inte karln ta i lite, jag blir galen av detta väsande. Vem köper detta egentligen? Jag är ändå en stor älskare av AOR, västkustrock, ballader. Men jag får inte ihop det.
Skicka en kommentar