2015-12-28

Gustav Mahler - Das klagende lied


Den ofta omtalade och omsjungna Riddaren Med De Brutna Fötterna Och En Rustning Som Är Helt Blå var så innerligt trött på sin häst Ivar. Ivar var minst lika trött på den ofta omtalade och omsjungna Riddaren Med De Brutna Fötterna Och En Rustning Som Är Helt Blå.



– Seså, i galopp! Full fart framåt! sa RMDBFOERSÄHB.
– Gnägg, sa Ivar, med en syrlig underton som uttryckte "jag går precis så fort som jag behagar din oproportionella jävel. Titta bara på din panna, din huvudform måste vara helt grotesk."
Så där höll de på. RMDBFOERSÄHB slutade som en relativt bortglömd medeltidslegend, Ivar slutade som färs. Blandfärs dessutom, han blandades med en exceptionellt dum gris och åts inte ens upp.

Årtal saknas.

2015-12-21

Sydbandet - Visioner


På ett väldigt lila bord ligger ett sällsynt dåligt memoryspel. Det består av ett udda antal brickor och det finns inga par, bara fem bilder av olika män i arbetsläger-skjortor och flera av gubbarna har riktigt kass hållning. Men vilka karlar!

Uppe till vänster ser vi en liten herre som ger ett ansiktsuttryck åt känslan "skräckblandad förtvivlan", han ser ungefär lika bekväm ut som en säng av sten. I mitten syns en man som har kombinerat frisyren "PuBis Revision och Redovisning" med pippilotter i nacken, nere till vänster en man som växte upp med björnar och uppe till höger en ängslig kille som ursprungligen kanske kommer från Järva-Jaani i Estland. Men det skulle förvåna mig mycket, jag har inga som helst belägg för det i nuläget.

Nere i högra hörnet sitter min favorit, en man som hade tränat in en perfekt min inför fotograferingen. Han försökte hamna någonstans mellan "försöka läsa på en skylt för långt borta", "schh lyssna lyssna, det här säger jag inte bara för att jag är full" och "vad fan glor du på din jävla sittkissare". Resultatet blev förstås enastående.

(Notera bandloggan som har dekorerats genom att någon helt enkelt har tagit en färgpenna och ritat röda prickar på den gula texten.)

1985.

2015-12-07

Bröderna Lindqvist - Härligt med semester


Bröderna Lindqvist jobbar med att spela gammaldansmusik. Deras semestrar består följaktligen av dagar då de inte spelar gammaldansmusik, och det tycker de är härligt som sjutton. De har dock lite olika inställning till semesterkonceptet.

Mannen längst till vänster klär sig ledigt under sina fridagar, men släpper helst inte dragspelet trots att han får. Ledigheten består istället i att han bara spelar andra genrer som skweee, gabbertechno och filmmusiken från den med rätta bortglömda barnfilmen "På vift med Hambone".

Bredvid honom står han som aldrig riktigt kan koppla bort jobbet. Hans närstående ligger ständigt på honom om vikten av att inte ta med sig jobbet hem, att ta paus på riktigt innan man går in i väggen. Men trots alla välmenande uppmaningar så står han där iförd folkdräkt idag igen, och hans påpekanden om att han faktiskt spelar "Fjällnäspolska" i G istället för C lugnar ingen, även om det är rätt crazy gjort för att vara han.

Längst fram i stolsläge finner vi den som lyckas koppla av med stil. Det är likadant varje säsong: i samma stund som semestern sparkas igång kliver han in i en James Bond-livsstil fullt ut. Alltid skumpa eller en cocktail i handen, boende på lyxhotell alla dagar i veckan, snabba bilar och vanan att alltid slänga smutsiga kläder istället för att tvätta dem. Detta leder naturligtvis till att han är fullkomligt ruinerad efter högst två veckor, och det avgör därför längden på Bröderna Lindqvists semestrar.

Sist ut är han som alltid tar semester på riktigt. Den här killen skiter i allt. Iförd fullt jeans-ställ och höga damstövlar kliver han på charterflyget till Gran Canaria, och från det ögonblicket ger han upp all form av självrespekt och eftertanke, så som man ska göra på charter. Efter två veckor av all inclusive på Playa del Inglés vallas han hemåt av reseledarna, rödbränd nästintill cerise, sju kilo tyngre av all blaskig öl och bakteriehärden till efterrättsbuffé, med ännu en skitslarvigt gjord tatuering av en drömfångare/Tiger från Nalle Puh/kinesiskt tecken som inte alls betyder "hjälte" utan "hålslag" på kroppen, resväskan full av stulna hotellhanddukar och ett vagt ångestminne av att ha knullat med Vargen från Bamseklubben på minigolfbanan.
Mitt på dagen.
 
1976.

2015-11-17

Poul Krebs - Langt fra en ordentlig by


Poul kan man inte heta. Krebs kan man inte heller heta. Men där går han ändå omkring och surar i en uttorkad flodbädd och heter Poul Krebs.

Han traskar runt i boots, blindglasögon och skinnjacka utan någonting under bortsett från en bolo, ett sånt där cowboystetoskop som män tar på sig när de vill markera att de inte åker på dansbandsfestival med en svindyr husvagn för att lyssna på Sannex och Jhohans (nej, så kan man inte heller heta), utan att man tillhör den mystiska gubb-elit som tycker om country. Det vill säga dansband med steel guitar.

Poul surar därför att han är besviken. Två veckors semester bokar man in, och så hamnar man i något gammalt dammigt röse. Vad de än påstod på resebyrån så är inte det där vad han kallar en ordentlig by, inte på långa vägar.

1989.

2015-11-01

Nils Håkans - Förgät mig ej


Det är sällan det händer numera, men här kommer ett dansband som aldrig tidigare varit med på bloggen. Så vitt jag vet är detta den enda platta som Nils Håkans gjorde, och på omslaget har alla fem gått all-in på var sin likblek pastellfärg så att det ser ut som en finaluppställning från VM i landstingskläder.

Längst fram står en tandkrämsblå kvinna med byxor som är uppdragna norr om armvecken. Om hon ska föreställa någon sorts vårdare eller assistent så står hennes brukare strax bakom henne till vänster, klädd i färgen "margarin" kombinerad med en sådan där symfoniorkester-frisyr som är snyggt vattenkammad i tio minuter men som sedan rasar ihop fullständigt eftersom han vägrar alla sorters hårprodukter.

Till höger bakom gärdsgården står den som mest övertygande i gänget kan leverera raderna "nu blir det väl skönt för tant att få rena lakan" och "har Märta skött magen idag?". Med sin Robert Wells-frisyr och lediga hållning skulle han även kunna passera som skojfrisk bårtransportör i kulvertarna eller sjukgymnast.

Där bak i mitten finner vi den patient som inte ger någon i personalen en lugn stund. Mången morgon har rondpersonalen funnit hans vegetabila rumskamrat med olika anstötliga ansiktsmålningar, väggarna ommålade med fruktpuré och små pedantiska djurparker av katrinplommon på golvet som ingen får röra. Längst bak står den i Nils Håkans som fick ta itu med djurparken, med tretton stygn i nacken till följd.

1983.

2015-10-27

Fjärås Dragspelsklubb - Fjäråsdrill


Som ni ser råder det ett fullkomligt kaos i rummet som någon ovetande stackare hyrde ut till Fjärås dragspelsklubb. När den årliga festen "Fjäråsdrillen" är över kommer det inte finnas en hel möbel i salen, tapeterna kommer ha brunnit här och där och en stor del av golvet har brutits upp av någon som spårade ur fullständigt framåt småtimmarna. Detta är förstås uppenbart. Några saker vill jag dock fästa särskilt fokus vid:

Sveriges vid tiden mest hjulbenta däggdjur på vänsterflanken.

Mannen till höger om honom som kombinerar huksittande och knästående till något hopplöst mellanting som blir långt värre.
Barnet i mitten som någon släpat med sig, som tagit med sig en handdocka föreställande "Rowlf the Dog" från Mupparna istället för ett dragspel, vilket inte gör sig särdeles bra på skiva.
Slutligen förstås festprissen till höger om barnet, som spelar dragspel som en pumpdressin.

Jäklar vilken fest ni missade, alla ni som inte var där! Vi andra ses igen nästa år. Jag ska ta med mig trettio liter vaniljvisp och en röjsåg.

1979.

2015-10-10

Lille Palle - Jeg er så ked a'


Lille Palle sitter naken i solskenet
med sin svettiga bak emot dragspelet
I sitt kolossala hjärnsläpp
eller katastrofala konstgrepp
dolde han åtminstone klockspelet.

Det kan ha varit ett misstag
eller en dansk sorts genidrag
att bara blunda och le
och försöka komma med
i kategorin Katastrofala omslag.

                                    - Mark Twain 
1973.

2015-09-27

Samuelsons önskesånger


I likhet med resten av den kända världen får jag aldrig nog av Samuelsons. I olika konstellationer har de gjort en monumental promenad hela vägen från 60-talet fram till idag, och på ett sällsynt pricksäkert sätt har de lyckats hänga med tidsandan i genren katastrofala skivomslag längs hela vägen, och på så sätt leverera plattor som är fula på alla möjliga olika sätt. När det var inne med utställda brallor med cameltoes hade de det, när man skulle ha enorma skjortkragar hade de det, gasfylld studio - check, Legogubbefrisyrer - check. En ändlös smörig vandring längs ögonsmärtornas Via Dolorosa.

Så kom åttiotalet, och med det kom en märklig fluga som varade precis så länge som det tog för folk att se bilderna en enda gång och upptäcka att det såg ut som skit, nämligen att färglägga fotografier. Som redan var i färg. Kanske tänkte någon att det skulle se "friskt" ut med lite rött på kinderna, tippexvita tänder och rosa läppar, men naturligtvis såg det istället "sjukt" ut. De ser ut som tre obehagliga dockor som små barn har lekt skönhetssalong med, klätt i färger som trotsar optikens lagar och sedan ställt upp snett under en hysterisk titeltext som någon kastar in hårt från vänster.

1985.

2015-09-19

Zamfir - Hommage a...


 – Vänta, vänta, den här kan jag. Alltså jag vet vad det här är för något, jag har sett såna tusen gånger men jag kommer inte på det just nu. Ett räffel...räffelbräde? Räffel-rörbricka? En rör-kruk? Jag har sett en sån här på Skansen, det är något man silade utsäde genom förr i tiden. Eller nej! Det är en grej man blåser i!
Jag ska blåsa i den nu, det ska bli en hommage till...vänta, jag har det på tungan. Hommage till...

1980.

2015-09-12

Sailor's Hitparade


Om man kom på under 60-/70-talet att man av någon outgrundlig anledning ville ge ut ännu en dussinplatta med partymusik "à gogo", med potential att tråka ut vilken fest som helst, så var det ganska givet att man behövde placera en eller flera snygga tjejer på omslaget, som för att försöka distrahera köparen från att det faktiskt är oblandad skit som är till salu.
(Jag utmanar er om ni tror att jag överdriver, testa att sätta på en riktigt långsam version av "My Bonnie lies over the ocean" nästa gång ni är på ett rejält party och se om det känns att festen LYFTER. Se om folks naturliga respons är att kommentera ditt låtval som en del av en "hitparad".)

I detta fall tänkte de att sex tjejer kan sälja ännu bättre än en, men resultatet blev bara bisarrt. Det ser ut som att sex nakna kvinnor och lika många sjömän vräkts överbord och grovhackats i akterpropellern, för att sedan tråcklas ihop igen av av någon med noll fallenhet för pussel.

Årtal saknas.

2015-09-07

Michael Franks - Passion fruit


Michael är en enkel man med enkla nöjen. Han uppskattar kvällar då han får sitta uppkrupen i fosterställning i sin fåtölj och hålla stenhårt i sin safariskjorta. Det krampaktiga knipandet med nävarna avbryts bara när han tar för sig av sin passionsfrukt, utan att någonsin släppa sin iskalla blick in i väggen. Sådana kvällar då hans enda föda är en hel bastkorg med passionsfrukter brukar följas av en till lika delar spännande som underhållande dag ur avföringssynpunkt.

1983.

2015-08-31

The sound of Santabarbara


Här är ett gäng som verkar ha satsat på att kvala in på Katastrofala omslag redan från början, de har nämligen klämt in minst två attribut som brukar kamma hem en given placering i mitt avfallsgalleri: en sur hund och ett skrev som blir obarmhärtigt tillknycklat av ett par brallor.

De här brallorna är egentligen del av en jeansoverall som sytts upp med spektakulärt märkliga proportioner, en modell som marknadsfördes med reklamfrasen "ett minne för underlivet". Måttet från axlarna till mellangården är lätt en decimeter för kort, så att grenen blir fullkomligt manglad om man försöker kränga på sig overallen upp över axlarna. Man kan luras att tänka att det bara är en alldeles för liten overall i 140 centilong som liraren har gett sig Sören på att få plats i, men icke! Benen är nämligen på tok för långa. Designern har alltså föreställt sig att bäraren antingen ska ha väldigt långa ben och en ytterst liten överkropp, eller också klyvas som av ett yxhugg likt mannen på bilden. Bäraren av sterilitetsoverallen har zorromustasch, ett skägg som sitter nere på halsen och en skjorta som jag vill hävda är guppymönstrad.

Näste man har knäppt upp sin skjorta ända ner till naveln och vid fototillfället experimenterade han med hur mycket han kunde vrida runt sin högerarm innan axeln ploppade ur led. Sådana undersökningar tenderar ju att resultera i naturliga och lediga sittställningar. Notera även att den här snubben ett par decennium senare skulle bli ökänd som "Robinson-Robban".

Karln bredvid honom, i alldeles för liten skjorta, hade bett frisören om att få se ut som en triangel med polisonger som gränslöst växer ihop med hans stora cocker spaniel-öron. Kanske var det han som inspirerade Lennart Hellsing till raderna "Det var så roligt, jag måste kräkas, det kom en trekantig gubbe in".

Så till hunden. Att ha med sina husdjur på skivomslag är ett klassiskt feltänk som vi ser gång på gång här på bloggen, men så tror jag inte var fallet här. Min gissning är att byrackan var en kringstrykande gatuhund som promenerade in i bild, insåg sitt misstag men inte hann pila undan innan bilden togs. Den hann bara ge kameran en ursinnigt sur blick som förmedlar att den kommer stämma skiten ur fotografen om bilden används så att hunden på något sätt förknippas med bandet på bilden.

1976.

2015-08-24

Boströmarna - En dörr på glänt


Det kändes som en bra idé att ställa sig uppe på vägen så att man fick med hela bandet på bild, med utsikt över sjön och de där gamla husen som ingen orkat riva och där någon jobbat som guide i över tjugo år med två vilsekomna besökare i kvartalet. Det är oklart om det var fotografen eller en Boströmmare som föreslog det obegripliga, men plötsligt hade hela bandet glidit ner i diket. Fotografen måste haft en idé där alla Boströmmarhuvuden skulle ligga i en perfekt diagonal linje över bilden. Förödelse följde.

Dels lyckades det inte eftersom en hamnade för långt ner p.g.a. bristfällig skallmätning, men framförallt fokuserades det så mycket på den där huvudlinjen att ingen verkade se att de stod helt sjukt konstigt för att få huvudena på sina rätta platser.

Killen närmast kameran blev stående mitt i en otäckt vass hallonbuske som gjorde det nästan omöjligt att stå tufft och ledigt, trots ringen på lillfingret. Han bär en tröja med på tok för korta ärmar och kring halsen ett mycket litet krus med rökelse.

Nästa karl hamnade ännu längre ner i diket och står upp till anklarna i dy. Han försökte undvika att medverka på bilden genom att likt ett spädbarn gömma sig genom att blunda. Det funkade sådär.

Näste man är bandets hövding, vilket vi kan se genom att han bär flest ringar av dem alla. Killen bakom honom som är klädd i Provinstidningen Dalsland har det lite svårare. Han tilldelades en plats i diket där han knappt kunde hålla balansen, vilket gav honom en ytterst obekväm nigande ställning som han förgäves försökte tuffa till genom en hand i byxkanten.

Bakom honom är den som fått den allra sämsta platsen. För att placera in skallen perfekt mellan de andras krävdes det att han stod krampaktigt nedsjunken i ett "bulgariskt utfall" med händerna placerade i skrevet.

Sist och minst står den som fick den enkla uppgiften att stå helt vanligt uppe i vägrenen, men som ändå fick till en framskjuten Rolandhållning medan han försökte få ner sina händer i fickor rymliga som tändsticksaskar.

1974.

2015-08-18

Norma Lewis - I'm gonna tell him tonight


Ikväll ska jag berätta det för honom.
Ikväll ska jag berätta att jag lider av ett sällsynt svårt fall av skolios.
Under våra år tillsammans har jag lyckats dölja det för honom genom att alltid gå omkring med huvudet nerböjt till knäna eller sitta som på spishällen, men nu känner jag mig mogen att avslöja min hemlighet.

Malaga, 1997. Racingspel var aldrig ett problem i vårt förhållande.
 
Ribersborg, 2006. När vi satt på marken kunde jag vara mig själv.
 
Midsommarkransen, 2012. Långpromenaderna var ett gissel.

Vad förvånad han ska bli!

1987.

2015-07-27

Jermaine Stewart - The word is out


Det händer orimligt mycket i mitt civila liv just nu, och därför är det lite stiltje här. Min årliga loppisturné har dock gått av stapeln som vanligt och inbringat en drös nya katastrofer, så hösten ser härligt mörk ut!

Det är tredje gången Jermaine är med här, och inte fan blir det bättre med tiden. Idag har han klätt ut sig till en svart sopsäck med trädgårdsavfall och skaffat en hopplös lugg.

Titeln tycks vara "The word is out" följt av bacon.

1983.

2015-07-09

Vjeko Jutt - Najdrazoj na svijetu


– Nej men hej! Mitt namn är Vjeko Jutt. Detta är min vänstra arm, på den har jag en klocka. När jag vill titta på den så gör jag så här.

Detta är min högra arm. När jag vill vinka med den så gör jag så här.

Detta är min lilla brits av trä. Den har jag snickrat i smyg. När jag vill ligga på den så gör jag så här.

Ännu ett strålande skivomslag från bolaget Jugoton.

Årtal saknas.

2015-06-30

Tommy Bergs - Dansgoa låtar 1


Denna skivas titel är alltså "Dansgoa låtar 1", ett solklart plagiat på Vikingarnas monstruösa skivserie "Kramgoa låtar" som inleddes redan 1975 och sedan följdes av inte mindre än 29 plattor med samma namn.

Mitt i gänget av spårvagnskonduktörer står en man som ser ut att precis ha avslutat ett finalheat i bastu-VM, och han blir busigt petad i sidan av den andra mannen från höger. Till höger om den högröda killen står en man som blinkade i fotoögonblicket och därför står halvblundande och ser superstenad ut. Ännu ett exempel alltså på skivomslag där de tydligen bara knäppte en enda bild.

Dragplåstret på plattan är en svensk version av "I just called to say I love you", minst sagt stapplande översatt till "Det är dej som jag behöver".

Tommy Bergs har varit med två gånger tidigare, här och här.

1984.

2015-06-29

Sten & Stanley


– Duvfitta! ropade Sten.

Duvan Kevin var så van vid dessa ständiga påhopp att han knappt reagerade över huvud taget. Föräldrarnas kontakt med klassföreståndaren hade inte lett någonstans, och det talades om att byta skola.

1968.

2015-06-14

Tom Hooker - Atlantis


Ni som hörde avsnittet av "Dj 50 spänn" för ett par år sen där jag talade om fenomenet Den Harrow kanske minns den märkliga beefen mellan Den och en snubbe som hävdar att han sjungit på hans skivor. Tom Hooker var den snubben.

I korthet kan man säga att några producenter skapade en artist som hette Den Harrow: de använde en snygg fotomodell från Boston som hette Manuel Carry, men han sjöng så förbannat illa att de fick plocka in en kille som fick vara Den Harrows röst. Det gick galant tills båda två ville vara den riktiga Den Harrow. Skivbolaget medgav att Tom Hooker var den som sjöng, dessutom visade det sig att Manuel Carry egentligen hette Stefano Zandri och inte alls var amerikan. Allt var alltså genomljug: killen på skivan kallade sig "Den", fast egentligen hette han Manuel, fast Manuel hette egentligen Stefano, fast Stefanos röst tillhörde Tom Fnask, fast Tom kallade sig för T. Beecher.

Med åren spårade det ur genom en rad youtube-klipp där de två gubbarna runt 50 bast anklagade varandra i någon slags hemmagjorda presskonferenser, Hooker hävdade att Zandri hade hotat honom med stryk på facebook medan Zandri fortsatte mima i köpcentrum till Hookers sång.

Dagens platta är en av Tom Hookers försök att klara sig utan Den Harrow, och han valde förstås att omotiverat ha bar överkropp. På framsidan står han genomsvettig och tafsar läskigt på någon avrättad stackare, och på baksidan satsade han på nervgas, tighta jeans och ett bälte som heter Tom.


1987.

2015-05-29

En sång bukett


Detta är något mycket märkligt och inte så värst fascinerande faktiskt. Jag tänkte kalla det för ett stolpskott, men det är snarare ett dundrande självmål kombinerat med ett vristskott i tinningen på målvakten.

Vi börjar med omslaget. Skivan har fått det smärtsamt särskrivna namnet "En sång bukett", och är illblå bortsett från en snål mängd handmålade blommor som påminner om encelliga organismer. På denna fond har de klistrat in bilder av de medverkade på skivan. Carinas bild är ett vanligt skolfoto, Viviannes bild hade passat in klockrent i skolkatalogen på sidan med bespisningspersonal och Krystynas bild blev så där bra som det alltid blir när man klär sig i Hubba Bubba-rosa och fotograferas med blixt framför en brun fond. De gamla gubbarna har fått svartvita bilder eftersom det de är från förr i tiden och nederst står Ray mellan mina favoriter Tomtélius och det härliga Bruzabandet, vars inbördes längdskillnad ger illusionen av att de alltid står i en trappa.

Om man gör misstaget att lyssna på skivan så får man intrycket av att detta är en konceptskiva, med ett koncept som är ytterst oklart. Människor som sjunger på språk som de inte själva förstår tycks i alla fall vara återkommande, samt att bandaren de spelade in på svajade rejält till och från så att tonerna skär sig hemskt. Nedan följer ett kort ljudexempel med Ray och Krystyna. Ray sjunger:

Ack vamelan du shuwne
Doo hallygalan
Do gronabla
Säger booges lande
Ja omjagova meat idé
Follow vadelain
Till vamland jag ändå alte vande



Därefter följer ett härligt exempel med den ostadiga bandaren på besök i Polen.

1980.

2015-05-24

Baskerville - Bye bye butterfly


Om du kommer hem från en omslagsfotografering och plötsligt slås av insikten att kläderna ni hade på er var helt åt skogen, då kan det fortfarande finnas sätt att lösa det på. Man kan ta en ny bild, använda en bild av ett djur eller en häftig maskin, eller så kan man skita i hela konceptet att göra en skiva. Men sätt dig inte och rita dit flugor för hand, gör inte det. Det må kännas larvigt att påpeka detta, men bilden ovan är ett bevis på att sådana knalldumma idéer kan drabba människor som sedan kör på utan att idéerna eller människorna skjuts ner på ett tidigt stadium.

Längst till vänster finner vi en man vars mustasch är tätvuxen som en skövlad regnskog i en WWF-reklam. Bredvid honom står en som påminner om en dödstrött Pete Townshend, med en frisyr som slår upp som en krevad åt alla håll ur hårfästet. Han har just kommit på att man kan luta sig framåt.

I mitten står en man med MacGyverfrisyr, och här har vi kanske ursprunget till de där vanvettiga flugorna: han har knäppt upp betydligt mer vågat i halsen än de övriga. Kanske var det för hett för den tilltänkta publiken, kanske bar han en halskedja med en högs tveksam symbol eller kanske hade han ett födelsemärke i halsgropen som såg ut exakt som en pille.

Bakom honom står en pojke vars frisyr är dundersämst. För det första har han en vråltjock lugg som ligger som en dörrmatta över hela pannan, för det andra har han närmast perfekta cocker spaniel-öron som tillsammans med luggen får frisyren att se ut som en stor samuraihjälm. För det tredje så brinner håret.
Han har fått en ännu sämre fluga än de övriga, den överlappar gitarren på ett alldeles omöjligt sätt. Han har just kommit på att man kan luta sig bakåt.

Nere på golvet bredvid gänget står en hob. De borde bara ha skrämt bort den oinbjudna hoben, knäppt upp i halsen och tagit en ny bild. Då hade det kanske bara blivit fult. Nu blev det katastrofalt.

Från Skammens år 1977.

2015-05-13

36 minuter med "Maltes"


Här har vi fyra AIK-are som kallar sig "Maltes".
Citationstecknen fyller mig dock med tvivel. Är det så att de inte alls heter Maltes? Heter de kanske "Genesarets sjö", "Färsk sparris till ett riktigt vrakpris" eller "Sörj för god ventilation" men kallas för Maltes i folkmun? 36 minuter är hur som helst på tok för mycket.

Båda männen ute på sidorna bredvid stenen kör på klockrena fyllelutningar som riktigt berusade män tenderar att göra när de inte litar på att kunna stå upp utan stöd, gärna i kombination med att urinera på allmän plats inför fascinerade dagisgrupper.

Den finurliga mannen som satt sig på huk (jag tänker inte gå igenom det här fenomenet en gång till, bara låt bli att sätta er så där på era skivomslag) förtjänar förstås också att nämnas.

En av lirarna i bandet har det grymma namnet "Barabass" (jfr. Barabbas, snubben som fick gå fri istället för Jesus) ett klockrent alias för en basist i ett blackmetal-band, aningen mindre perfekt för en trummis i ett dansband som spelar låtar som "Var rädd om lyckan".


1975.

2015-05-07

Dockan Orvar och Janne på resa


Detta är ett fullständigt skamlöst försök att plagiera "Anita och Televinken" fullständigt genomsyrad, för att inte säga dränkt, av en pingstkyrklig agenda.

Anita spelas av Jan Sparring, som istället för att lära oss om trafikvett berättar bibliska historier som han bedyrar är "alldeles, alldeles sanna". Televinken har bytts ut mot den särdeles fula "dockan Orvar", precis som Televinken iförd snickarbyxor och randig tröja, fast med läppstift och extremt irriterande falsettröst. Tillsammans drar de till Jerusalem där Orvar ställer en massa frågor som får honom att verka helt retarderad. Ofta svarar inte ens Janne på frågorna utan kör bara på.

Det här kräver faktiskt ett ljudexempel.



En av dessa sanningar är Tredje Moseboken 25:44. "Men om du vill skaffa dig en slav eller slavinna, skall du köpa en sådan från hednafolken som bor runt omkring er." Janne tog till sig tipset och köpte därför Orvar av en hedning på Ebay. 

Angående omslaget är det en tecknad historia där Arlanda fått formen av en ovanligt liten mellanstadieskola, flygplanets nos har plattats till för att få plats och någon glömde rita fartlinjerna mellan dockans ben.

1982.

2015-05-05

Kai Warner Singers - A glass of champagne


Kai Warner var ännu en sån där tysk gubbe som gjorde genomtrist lättlyssnad partymusik, och han var faktiskt bror till James Last som väl är det främsta namnet inom denna sunkgenre. Likt sin bror har Kai skaffat en sådan där frisyr som ser fullt proper ut upptill, men med långa hundöron på sidorna.

Dagen till ära har Kais högerarm svullnat upp kraftigt och intagit tantform med nagellack, och i handen håller han ett väldigt glas fyllt med illgul champagne eller ångande urin.

1976.

2015-04-25

Sven-Erics - Santa Maria


Sven-Erics har varit med här på bloggen flera gånger tidigare, då har det i regel handlat om sjuttiotalets vansinniga dansbandsestetik. Men åttiotalet drabbade även Sven-Erics, och med full kraft slog det till med sin dödsnyans "gammal stelnad vispgrädde" och höga Seinfeld-jeans.
Till plattan "Santa Maria" knäpptes en bild som till 30% skyms av en stor suddig ormbunke, och bakom den tornar de sex ståtliga herrarna upp sig. Det är inte mycket som ser bra ut i den här konstellationen, men finns ett par detaljer vars fuldom utmärker sig särskilt:
  • Andra frisyren från vänster. Någonting slant fullständigt här, eventuellt frisörens hand eller sinne. Eller så har jag missförstått alldeles, och så har killen helt enkelt dragit på sig en vanlig hårmönstrad vintermössa. Notera även den uppvikta kavajkragen och slipsen som hänger som en ledsen remsa bacon.
  • Countrysångar-greppet i bältet längst till vänster. Få lyckas ro det i land och här funkar det förstås inte alls.
  • Mannen längst till höger som sket helt i att klä upp sig och dessutom står alldeles lealöst med armarna längs sidorna. (Se Roland-hållningen)
  • Han näst längst till höger som ser ut att ha behållit kläderna från sitt jobb som funktionär i en gokart-hall, från ett distriktsmästerskap i orientering eller från en jobbigt seriös position inom Sveriges bangolf-scen.
Den avslutande egenheten är så grav att den inte kan stå som en futtig punkt i en så tramsig lista. Jag syftar naturligtvis på nummer tre från höger; där allt har gått fel som kunde gå fel, plus en grej till som gick skitfel.
Med skolbespisnings-frisyr och hårtunt guldhalsband står han och vränger bak kavajen genom att klia sig i häcken med båda händerna samtidigt (personer som gör det bör man se upp särskilt med, särskilt om man jobbar som rekryterare för offentliga positioner). Denna armplacering får till följd att höften skjuts fram och lägger fullt fokus på den kluvna pungen. Många cameltoes har varit med på denna blogg, och dessa har nästan alltid uppstått till följd av svintighta byxor. Men den här snubben ser ut att ha rätt rymliga jeans förutom just runt the pouch area; detta är någonting alldeles nytt men inte särskilt fräscht för det.

1980.

2015-04-18

Ari Finn - Finland sjunger


Det här är det konstigaste på länge. En skitsuddig finsk man vid namn Ari Finn sitter iförd någon slags folkdräkt i en skitsuddig cockpit som har fotograferats med en sån där fin dunderblixt. Baksidan avslöjar att han sitter i "cock-pitt" på Finnairs DC-9:a "Ohjaamosta" vilket de varmt tackar luftfartsmyndigheten för. Varför i hela friden han sitter där inne låter de dock förbli ett fullkomligt mysterium.

Han har som synes välseparerade mustascher och en våldsamt rejäl comb-over, men frisyren har även den udda egenheten att det tycks ligga en tjock matta hår på huvudets vänstersida, men ingenting på den högra.

De satsade på en rejäl internationell framgång och textade därför skivans titel (och alla låtbeskrivningar) på fyra språk. Baksidan består av en lång märklig text som börjar med meningen "En alldeles speciell LP håller Du nu i Din hand?" och förtäljer sedan att "Aris sång ger dig alldeles säkert ett budskap", men inte alls vad det är tänkt att vara. Finlands rakryggade folk framhålls dock.

Från Skammens år 1977.

2015-04-06

Herman Brood & His Wild Romance - Cha cha


Denna styggelse stötte jag på gång på gång under min skivgrävarhelg i Amsterdam, den verkar alltså vara något som folk faktiskt köpte när den var ny, men som samtidigt inte var det minsta svår att skiljas från när det var dags för loppis.

En man med deformerad hals använder en mikrofon för att gnida ut säd ur håret i sin armhåla. En omslagskoncept av klass alltså.

Det är en punkig sak som spelades in live på ett ställe som kallades "The pedo ville" och på baksidan står en av bandets medlemmar alldeles naken. Min spontana känsla inför skivan var att jag fått alldeles nog av den, omedelbart.

1978.

2015-03-27

Heino - In einer Bar in Mexico


Heino är verkligen en klassiker inom genren katastrofala skivomslag. Det blir aldrig bra, hur många plattor han än gör. Samtidigt har jag alltid känt att det är hopplöst svårt att skriva en målande analys av hans alster utan att det genast blir lyteskomik av det hela.
Men låt oss därför bryta isär det där med hans lyten. Hans ögon är ju det uppenbara, men det är en sjukdom som han har och det rår han inte för. Men sen då?

Legogubbefrisyren har Heino valt själv. Det var ingen ödets nyck eller vredgade gudar som satte den på hans skalle, utan den är är ytterst välplanerad och friserad med berått mod.
Om det är Heino själv som har givit hans polisonger en nyans av ljusgrönt algblommande akvarium vet jag inte, men det är sjukt märkligt.
Glasögonens bågar, grova som cykelramar, har Heino valt själv.
Den horribla polotröjan i mint-/operationsturkost kombinerad med ljusbrun läderjacka har Heino troligen, förhoppningsvis, klätt på sig själv.
Slutligen fattade Heino själv det alltid lika förödande beslutet att sitta med öppen mun.


1971.

2015-03-21

Brunnsmusik i sommarstaden med Messingen


Snart är den grådassiga sommaren här igen! Detta skall firas med det sämsta val av textfärg som jag sett på länge. Kontrasten mot himlen därovan är närmast obefintlig och skänker läsaren en behaglig känsla av att hjärnan och ögonen sakta smälter ihop.

Skivbolaget heter kort och gott "Kenneth". Ett fullgott namn att ge till nästan vad som helst.

Just nu är tiden knapp för min del, men jag utlovar en hel massa katastrofer under våren!

1974.

2015-03-10

Linucha - E as cigarrinhas


Jag begriper ytterst lite. Klart är att en tjej med väldigt hög kjol sitter i en äcklig brun soffa och sneglar på en apatisk/uppstoppad katt. Layouten är helt åt skogen, Google translate översätter titeln till "And leafhoppers" och ingenting hintar om vad skivan kan tänkas innehålla.


(Katten på bilden är av modellen "Dörrstopp Dvala" (artikelnr. 107468) och finns att köpa på Mio från och med juni.)

Årtal saknas.

2015-03-08

Åke Söhr - Stockholms vår


Våren kom till Stockholm i år igen och lät sina gråa strålar spela över vattnet. Åke grät fullkomligt tröstlöst.

– Det kan inte alltid vara kyla och mörker Åke, det är en del av livet! försökte modern.
– Men jag vill döda våren! Döda den mor, döda den!

1972.

2015-03-06

Pippis - De svänger


Bandet heter Pippis, och någon hade tydligen hävdat att "de svänger". En märklig sak är att de året innan hade gjort en platta till med samma konstiga uppdelning i tre olika fält. Den hade det måttligt sexiga namnet "Ordning på torpet" och har varit med här på bloggen för länge sedan.

Jag blir inte klok på den nedersta bilden, huruvida någon ritat dit de flummiga ögonen och bandets logga i efterhand eller om de faktiskt hade en så väldigt märklig backdrop på scenen. Men med tanke på att de på scenen även har en grön nalle, en orgel utklädd till grankotte, någon slags skogskuliss och att två av killarna står uppe på rosa lådor så kanske det inte är så otroligt.

Ta förresten en extra titt på basisten nere till vänster som gått all-in på frisyren "boxningshjälm".

1976.

2015-03-01

Nils Gunnar Karlsson och Ruben Neander till ackompanjemang av Madeleine Westin


Den tråkigaste och längsta titeln på länge tillhör kanske det oskarpaste omslaget någonsin. Det är faktiskt så suddigt att man börjar undra om det fanns en tanke bakom det. Kanske fotograferades gänget genom en duschkabinsdörr av frostat glas? Kanske är det någon slags konst, som inte blev så bra?

Det går inte att ta miste på den otäcka, spöklika stämningen i den där kyrkan. Damen är absolut likblek och tillknäppt upp i halsen, medan den mittersta mannens suddiga hypnosblick är den läbbigaste på länge.


Den lutande mannen till vänster saknar ögon helt och hållet, och extra läskigt blir det när man upptäcker den osaliga barn-ande som står bredvid honom på det genombruna fotografiet.

(Ruben sysslar inte bara med sång utan även med talframträdanden, och kan bokas via sin hemsida www.neandertalare.se.)

Kanske 1970.

2015-02-24

Arutiun Papazjan - F. Chopin


Arutiun avled nästan 200 år innan bilden togs, men tack vare ett stadigt intag av färskt blod kunde han fortfarande spela piano och klättra jättesnabbt i taket som en spindel.

Han har en utmärkt vampyrfrilla, klassiskt rödlila foder på sin cape och en blåvit hudton som ändå får klassas som ganska frisk för en person som bränns till aska av minsta gnutta solljus.

(Nej, det är inte konstigt att han kan sitta där i ljuset. Skuggorna på väggarna visar tydligt att rummet är sidobelyst med elektriskt ljus som de där odöda typerna tål rätt så bra. Men Arutiun kastar givetvis ingen skugga själv.)

1981.

2015-02-21

Stig-Inges - 3


Här är en platta med klara paralleller till favoritplattan ”Hej hej hej” med Hux Flux. Men där fluxarna hade fått lämpliga hål utskurna i förväg fick Stig-Inges helt sonika stånga sig igenom fondtapeten.

Det påminner om en tårta eller ett paket som någon hoppat upp ur följt av publikens jubel, bortsett från att denna överraskningsattack snarare torde följas av en kompakt besvikelse.

  – Jag trodde det skulle vara en sån där cancandansare som i Lucky Luke, så hoppade Stig-Inges ut istället. Jag fick pengarna tillbaka, men man vart ju ändå förbannad.

Någon Stig finns inte med på Stig-Inges omslag. Ingen stil heller.

1983.

2015-02-04

Hans Edler - Dirty Sally


Om man kan tala om klassiker inom kategorin värdelösa skivomslag, vilket man förstås kan, så är detta en av de verkligt klassiska plattorna. Jag hade nöjet att lägga vantarna på ett exemplar när jag var i Holland nyligen. Detta är alltså en svensk platta, men under alla år av skivgrävande har jag inte stött på den förrän jag åkte utomlands och fann den i en skivbutik under den alltid lika luddiga kategorin "world music".

Omslagsbilden består av en oskarp och mycket illa inklippt Hans ovanpå en trist, grå fond. I området kring S och R är det särskild klumpigt saxat, jag fattar inte riktigt vad de var ute efter där. Han är iförd en evigt värdelös kombination av maggördel, leopard-cape och i övrigt bar överkropp. Med oimponerad min och oväntad armföring spejar han ut över sina ägor som Kejsaren av Skräp.


På baksidan tornar han upp sig ännu malligare, men eftersom han tänkt så vanvettigt fel i sitt klädval så kan han inte rädda upp det med ren självsäkerhet. Det ser inte klokt ut, och det fattade förstås alla utom Hans själv. Omslaget ratades med all rätta av skivbutiker och andra med nyktert sinne, och byttes därför ut omgående mot ett mycket mer neutralt dito.
 
Edler grundade för övrigt skivbolaget Marilla, en label med en hel massa alster som platsar här på bloggen och som med andra ord platsar på ytterst få andra ställen.

1975.

2015-01-28

Omega - Csillagok utjan


Detta är någonting alldeles, alldeles vanvettigt. Hade Jane Austen fått ge en titel till detta makabra stycke kultur hade den fått heta oförnuft och migränkänsla. Nu biter vi i den sura ungraren och betar av det här, från vänster till höger.

Först en ängslig liten herre med någon slags inkasmycken hängande kring halsen, matchat med kortkorta vita pluderhosor och vita strumpbyxor. Skulle jag dra till med en gissning så spelar han keyboard och gör även bandets bokslut.

Sedan en man i helskägg och dopklänning, med en frisyr som prickar någonstans mellan Annie Lööf och en sjuårig flicka. Kanske sitter han på knä.

Näste man (?) är ett fullkomligt vidunder. Han tycks vara dubbelt så stor som minirevisorn, frisyren mäter en dryg kubikmeter och påminner om en hel bal glasfiberisolering som han har vikt över skallen. Min klassiska term "Cocker spaniel-öron" räcker inte till på långa vägar, den här snubben har snarare två fullvuxna hundar hängande från tinningarna. Detta kombineras mot allt förnuft med en blank sidenscarf, broderad väst och en skjorta med de mest hysteriska ärmar: de påminner om sådana agilitytunnlar som speedade collies brukar kuta genom.

Till höger om honom sitter Jesus Kristus-Pettersson och myser i kortärmad frälsarsärk. Han verkar vara en rätt stadig kille av ansiktet att döma, men hans armar ser förvånansvärt späda ut.

Sist ut är en man med storslagen äventyrsfrisyr, stolt blick och kavat pose, men allt det där går rätt ner i slasken eftersom hans kläder är helt fucked up. Jag vet inte ens vad jag ska skriva, jag fattar ingenting. Det är som att han har satt på sig en korsett på fel håll, som han är jobbigt naken under, och kombinerat denna med en skitful T-shirt med broderade bårder och veckade ärmar som ser ut att vara öppna i armhålorna.

Dessa fem stolpskott har samlats för att njuta av Gasen. Låt oss nu aldrig mer prata om denna skiva.

1978.

2015-01-23

Love and kisses


VM i våldtäktsreferens avgjordes 1977 i London, och guldmedaljen gick till gänget "Love and kisses" för sitt gruppövergrepp i motljus.

Hur var detta någonsin tänkt att uppfattas på något annat sätt än fullständigt vidrigt? Hon försöker ju till och med värja sig med händerna!

Från Skammens år 1977.

2015-01-19

Duško Lokin - Ja čeznem za tobom


Duško har lagt vantarna på en alldeles ohejdbar frisyr. Det är en hockeyfrilla helt utan tuffhet, tvärt om är den prydlig hela vägen och påminner om en svart deg som någon hällt över hans bakhuvud. Hårfästet uppe på sidorna är extremt högt i förhållande till resten av frisyren, precis som hos hans förebild George Jetson.


Notera att polisongerna fortsätter växa ända ner på halsen under käkbenet, det gick tydligen inte att få mycket nog på den fronten. Han är kort sagt duško-lookin', engelskt slang för att se ut som skam.

1975.