2014-02-12

Johnny Dynell and the New York 88 - The big throwdown


En vettskrämd, blind hund med full katarakt har tvingats i ett par bräckliga hörlurar som spelar musik in i halsen på henne. Tittar vi noga så ser vi att någon faktiskt håller fast hörlurarna högst upp i bygeln! Hunden är ju förskräckligt dåligt frilagd, men om de nödvändigtvis skulle klippa ut den kunde de väl ha klippt bort handen också?

Bredvid hunden står Johnny uppvriden i en märkvärdig stretchingposition med framskjutet bröst och låsta knän. Han tar sig för magen och hans lidande ansiktsuttryck bekräftar att han förmodligen mår mycket illa. Han bär en sjuk ärmlös frack-jacka med glitterband och axelklaffar med långa glitterfransar, det ser ut som en misslyckad sammanslagning av en persisk prins och en förvuxen stjärngosse. Sen är det lite stjärnor och annat bös. Låt oss vända på eländet.



Där finner vi tre fruntimmer som hojtar och har sig. En av dem har knappt en tråd på kroppen och bär på ett jordklot med jobbigt inverterade färger. "Call-i-call" utbrister hon, det är ett uttryck som betyder ungefär "Gnejs i munnen" eller något annat nonsens. De andra två gastar "Hey" och "Beat beat now", fraser som inte heller dom har något med skivans innehåll att göra. Texterna är svåra att tyda och färgtemat förmedlar en pikant känsla av maginfluensa.

Den här plattan borde ha hetat "The big throwaway".

1983.

9 kommentarer:

Nisse sa...

Heter hunden "New York 88"???

Frisse sa...

Det är ju tydligt att damen i mitten snott sin stil från Dee Snider i Twisted Sister.

Anonym sa...

Eller The big throwup...

X-pert sa...

Att han väljer att låta sig associeras med New York är ju en enorm pr-triumf för staden ifråga. Det stycke musik han har givit upphov till är naturligtvis epokgörande eftersom det förekommer fyra gånger på samma skiva.

nada sa...

Av nå'n anledning kände jag mig tvungen att kolla upp Jompa på nätet... Ååååh vad jag hatar mig själv. Om jag hade en tidsmaskin skulle jag åka tillbaka 1,3 minuter i tiden och slå mig själv i bakhuvudet. Hårt.

Jag avråder å det bestämdaste alla och envar från att försöka ta reda på hur Jorma och Nya York åttioåtta låter.

För er som prompt måste veta, så låter musiken (jag använder ordet i dess allra vidaste begrepp) exakt som baksidan ser ut. Alltså som tre lågbudgettransor framför den i Tyskland bästsäljande fondtapeten "insidan av en magsäck" (Das Innere des Magens, artikelnummer 378462-666 hos Mengele Interiör i Düsseldorf).

Gustav sa...

På baksidan står ju vilka som gjort skivan, inklusive "cover design". Det risiga färgvalet och tillhörande grynigt tryck gör det lite svårläst, men jag väljer att läsa namnet som Dickhead, vilket nog är korrekt på ett eller annat sätt.

Gustav sa...

För övrigt borde väl detta alster taggas "Frilagt" också?

Anonym sa...

Sist jag såg något liknande var i en sovjetisk rymdkapsel.

Stefan sa...

Det roliga är ju att killen fortfarande är aktiv och ser ungefär lika gammal ut (plastkirurgi någon?)

http://www.johnnydynell.com/