2014-12-21

Dubbel Rex Gildo - Ich geh mit dir + Neue Lieder

    
Skådisen och sångaren Rex Gildo satsade alla kort på att vara en läckerbit. (Ja, det är ett taget artistnamn. Jag överväger det dock som ett dubbelnamn till en eventuell framtida son. Rex-Gildo.) Troligen tilldelades han just attributet "läckerbit" (eller lekkergebicht) under hela sin uppväxt och tidiga karriär, och kände att det var rätt väg att gå.

Han är ju snygg, absolut, men resultatet av att en snygg person är så fullkomligt medveten om sin snyggelse och gör en grej av det blir ofta just så här: så smörigt att de vita fredsduvorna kräks floder. Jag menar, grässtrå i munnen? Skjortan är både tunn och kortärmad, ändå kändes det rätt och riktigt att kavla upp ärmarna och knäppa upp minst fyra knappar. Han är faktiskt så het att det får anses direkt olämpligt att ligga på en så snustorr äng utan att åtminstone bygga en provisorisk eldstad av stenar runt honom.


På baksidan avnjuter Rex en roddtur i loafers, så där avslappnat som man gör när man fiskar gädda eller är med i någon sorts utvikningstidning för sportfiskofiler.

1970.


Sju år senare är Rex precis lika läcker och uppknäppt, men självförtroendet har lyfts ännu ett snäpp. Nu behöver han inte längre draghjälp av en sommaräng med grillförbud eller en romantisk eka, tvärt om litar han så på sin egen dragningskraft att han fläker ut sig på någon industrilott med endast grått grus och ogräs.

Från Skammens år 1977.

2014-12-18

Jaap Dekker Boogie Set speelt Kinderliedjes


Jaap (!) har en kombination av skägg och frisyr som man vanligen finner bland virvelmarsvin och i viss mån bland män som levde helt och hållet av egenodlad råkost och kramades i kuddrum för vuxna under sjuttiotalet. Han klär sig givetvis i brunt, hans glasögon har en udda hexagonform och ansiktsuttrycket är så milt som det någonsin kan bli. Bakom alla dessa drivor av hår finns det en man med fullkomlig inre frid. Sedan vänder vi på skivan, och fasaden rämnar som en glidtacklad julgran.


Jaap (!) har nu lämnat sin bebisblå tillvaro och sitter istället i ett mörkt rum i sitt underlinne, med en alldeles tom blick och ett lika delar apatiskt som desperat ansiktsuttryck. Till och med glasögonen har förlorat sin forna stadga och säckat ihop till en vanlig oval tråkform. Titeln berättar att Jaap (det namnet upphör aldrig att vara kul!) spelar för barn på plattan. Min teori är att bilderna är före och efter denna barnspelning; en rofylld mysfarbror tog emot med en varm, brun famn och spexiga glasögon, och efter ett musikpedagogiskt möte med 35 gallskrikande barn i "pröva rösten-åldern" återstod endast ett upprivet skal av en människa. I bara underkläderna.

1972.

2014-12-14

Miki - Zagreb 77


– Välkommen Miki! Det här kommer gå jättefort, vi har riggat upp här och är klara att sätta igång. Du ska sitta här och hålla i din gitarr. Nej, inte så, tänk mer att gitarren är en svan som du stryper och vrider nacken av. Så där ja!

Så ställer vi den här tjejen här bredvid, så där... Hon kommer vara alldeles suddig ute i kanten av bilden, vad jag är ute efter är att du tittar på henne medan jag tar bilderna. Känslan i din blick betyder allt, så jag ska ge dig några ledord:

Avsmak. Förakt. Missnöje. "Jag har sett allt förut". Besvikelse. Migrän. Eller helt enkelt att det luktar piss i rummet.

Då kör vi!

Från Skammens år 1977.

2014-12-11

Janne Önnerud & CO. - Running Bear


Bilden visar en översminkad man som heter Janne, som iförd en läskig lillfingerring kämpar med att få in sina jätteblåa kontaktlinser. Färgtemat och den softade looken är verkligen magvändande; det är någonting här som jag finner ytterst obehagligt, inte bara fult. Det är högst oklart vad det är han har försökt framföra med den här designen. Spontant tänker jag rymden/robot/cyborg/transexuell frigörelse, men sen verkar låten handla om någon indian. Barnteckningarna ovanför titeln för ju också tankarna åt det hållet.

Innehållet på plattan är en discodänga som helt oblygt snor kör-idén från "Hooked on a feeling" och låter ett gäng män skaldera "hooga-hacka" om och om igen.
(Fast å andra sidan var Björn Skifs och Blåblus version bara en ren cover på Jonathan Kings version av låten, som i sin tur var en cover på Mark James original. Men ändå.)

B-sidan har märkts med texten "Do not play this side" och innehåller tystnad. I tvåminuters-sektioner, tydligt avskilda med mellanrum som också är tysta. Jag måste säga att jag föredrar B-sidan.

1979.

2014-12-09

Åter till Bibeln - Maranataförsamlingarnas sommarkonferens i Malmköping


På framsidan kan vi läsa att detta var en lågprisplatta, och det får man verkligen hoppas. Detta är kanske den tråkigaste skivan jag äger, sett till hela rasket med omslag och innehåll. Hela plattan är en oredigerad liveupptagning från en konferens som Maranataförsamlingen hade i Malmköping. (Maranatarörelsen är ett helfestligt gäng som förespråkar barnaga men tycker att abort och evolutionslära är dumheter som folk borde lägga av med.)

Omslaget består av två kartongskivor i nyansen "jättegammal människas hy" som helt enkelt tejpats ihop med maskeringstejp. Partytiteln "Åter till BIBELN" har gjorts med någon sorts utklippt mall som man målat över, det är skevt, kladdigt och dant åt alla håll. Under texten sitter en bild i svart och smutsbrunt som visar upp några hundra glada figurer som säger nej till livet.

"FÖR MASSPRIDNING"
står det gång på gång längs baksidan, detta är en platta som verkligen skulle vräkas ut. En hel massa människors utsagor om konferensen står tryckta på baksidan, så att alla lyssnare ska fatta vilket jävla röj det var.

"Stunderna vid brödbrytelserna var oförglömliga" säger Arnold från Göteborg. "Jag känner nästan som om jag vore i himlen" låter Rudolf meddela. Ernst från Vansbro bangar inte ta i från tårna och hävdar att "Gud har skrivit ett nytt blad i väckelsehistorien. Jag tror att det kommer få oöverskådliga konsekvenser för hela vårt land."

"Jag blev lagd" skrev ingen.

Ingenstans står det vilket år evenemanget gick av stapeln och skivan blev till.

2014-12-06

Sven Berglund - Längtan


Jag skrattade rakt ut när jag hittade denna, och jag misstänker att det är en sådan platta som man antingen tycker är rolig direkt eller inte fattar alls. Men jag ska ändå försöka förklara mig.

För det första att Sven ger sin platta titeln "Längtan". Ingen låt på skivan heter längtan, vilket gör det ännu mer djupt och poetiskt. Denna längtan illustreras med hjälp av en väldigt grynig svartvit bild av en läskig typ som står och trycker inne i någon slags hus med hemmaritad ingångsskylt. Jag vet inte hur Sven ser ut, så det skulle kunna vara han på bilden. Det är ju annars mycket vanligt att man som soloartist placerar en bild av sig själv på omslaget, åtminstone om man inte är en mycket välkänd artist. Särskilt ovanligt är det att en enda person avbildas på omslaget och att denna person är någon annan än soloartisten.

Min tes är att bilden föreställer Sven som står inne på något landsortscafé som någon öppnat i sin bostad, och längtar efter att få komma ut därifrån. Han har tagit sig ända till dörren, men då hans liv till stor del formas av en överväldigande pliktskyldighet törs han inte bryta mot reglerna och passera ut genom en dörr märkt "ingång". När Sven gick in på caféet var hans hår klippt i en tuff snagg, men de gångna månaderna av längtan och tvekan har satt sina spår.

Om denna tes stämmer så tycks Sven gilla pärlhalsband och påminner om Micke Persbrandt när han spelade i filmen Tre Solar.

1988.

2014-12-03

Clear Sound - Lige i øret


1974 enades fyra danska män om att den centrala och huvudsakliga delen av omslaget till deras första LP skulle utgöras av ett minnesmärke i sten över fyndplatsen av bronsåldersföremålet Trundholmsvagnen. Detta är ett hjärnsläpp av en amplitud som sedan dess aldrig har överträffats.

Även om vi försöker bortse från den trista sten som tar upp 50% av bilden så blir det inget vidare. Bilden är oerhört suddig, tryckt på ett knöggligt papper som någon verkar ha tillverkat på fritids och männen är iförda skjortor med mönstret "bältros".

Mannen till vänster ser väldigt lurig ut och har samma frisyr som "Sussie" i Kalle och Hobbe, och bakom stenen gömmer sig en man som är så blond att frisyren nästan smälter ihop med bakgrunden. På högerkanten står en kille vars frisyr är bred som ett liggunderlag och nere på marken sitter en udda typ och gömmer sig bakom sin gitarr. Jag försöker inte ens larva mig nu, vad ska det annars föreställa? Han hukar sig maximalt och försöker dra in armarna, men att gömma sig bakom en gitarrhals är oftast en dålig idé. Är det dessutom så att man precis håller på att ta omslagsfotot till sin debut-LP, och man sitter framför ett sådant stenmonument som ingen någonsin njuter av att besöka, då är det alltid en dålig idé.

1974.

2014-11-30

Mats Rådberg och Rankarna - Full fart mot gryningen


Mats och hans rankare är ett countryband som spelar svensk countrymusik, det är något som är fullkomligt tydligt genom hela deras katalog.
Så varför ser de plötsligt ut som ett gäng ur en väldigt billig science fiction-serie om sex mäns kamp för överlevnad i galaxen X-Krementia? Varför denna rymd-look? Man finner inga svar bland låtarnas titlar eller skivans sound, så det förblir högst oklart. Serien skulle jag dock gärna se.

Mannen på vänsterkanten visar sig vara en cyborg, föga förvånande. Han ansvarar för driften av skeppets system och styr alla parametrar genom att tillfälligt lossa sitt huvud och fästa det på ett litet podium. Mannen i svart ansvarar för skeppets vapen och väser ofta fram termer som "lock and load" fastän de alla talar svenska. Farbror röd där bak är seriens nördiga "hacker" fastän cyborgen logiskt sett borde vara bättre än honom på det där. Seriens comic relief som levererar halvroliga one-liners i varje avsnitt.

Mats själv i den vita jackan är förstås kapten. Han ser rymdig ut även han, men han har behållit lite av sin look sedan livet på jorden då han var en snubbe som hoppade över skit med sin motorcykel inför publik. Mannen uppe till höger ansvarar, med hård men rättvis hand, för bespisningen och allt som har med mat att göra. Bortsett från jordnötsringar.

Mannen nere till höger ansvarade för att det skulle finnas jordnötsringar till fredagsmyset. Han skötte det skitdåligt och efter en snabb omröstning redan i avsnitt tre slungades han ut genom en bränsleport och brann upp.

1986.

2014-11-28

Full Force - Your love is so def


Hiphopen har verkligen varit gränslöst ful innan den blev cool.

Uppe till vänster står en kille med en postiljonsmössa från 1870, helt rätt inom åttiotalets hiphop och postväsende. Bredvid honom finner vi en kroppsbyggare i bordsmargarin och linne med trådsmala axelband. Av bekvämlighetsskäl har han tejpat fast sin plånbok med vulktejp runt huvudet och demonstrerar här hur man på bästa sätt bär en höna.
Till höger om honom är står en snubbe med munnen full av saftsoppa som han varken tillåts svälja eller spotta ut, därav det sammanbitna ansiktsuttrycket. Det stora blåa fältet under honom är resultatet av att de inte hittade några stolar som hiphopparna kunde stå på, därför fotograferades tuffingarna helt enkelt tre och tre och klipptes ihop i efterhand.

Mannen i mitten på nedre raden har samlat alla sina tappade mjölktänder och bär dem uppträdda på ett snöre i örat. Han har dragit upp sina byxor över naveln, och vid första anblicken verkar det som att en tecknad häxa som helt okommenterat sträcker sig upp ur bildens nederkant för att dra ner dem till en mer sansad nivå. Sanningen visar sig dock vara ännu värre. Den där tecknade handen är inte en del av omslagsdesignen utan är målad på snubbens byxor! Om vi vänder på plattan så ser vi det tydligt.


På baksidan har de klämt ihop sig på ett härligt naturligt sätt, så där som kompisar brukar hänga tillsammans. Saftsoppesnubben har fortfarande inte tillåtits spotta och slår missmodigt ut med händerna över detta. Bakom honom står en kille som är helt grå i ansiktet, troligen till följd av den gastkramande dumma kroppsställning han har intagit. Den är helt oförklarlig, det liknar ju ingenting! Plånbokskillen har bytt om till en lång bit Edet Maxi om huvudet och bär både västvärldens största bältesspänne och säkerhetsnål i midjan.
Här får vi en bättre bild av exakt hur hysteriskt fula byxor killen med häxhanden har fått tag på, han har dessutom belönats med en egen hundögd fransbärare som han kan bära runt på axeln och mata med diverse frön och kex. (Hösten 1990 flög den dessvärre ner från axeln och blev ihjälbiten av en katt.)

1988.

2014-11-26

Dans på glader's lo' till Orust Special


Kanske var det någon som uppmärksammade att det var alldeles för mörkt för att ta fotografiet där inne, men icke. Gänget ville absolut sitta där inne i den smutsiga ladan.

Till vänster på den mycket smala bänken sitter en man med skägg och lugg. Det syns. Sedan kommer det nån lurvig typ i väldigt höga jeans, men det är hopplöst att försöka se vem det ska föreställa eftersom ansiktet bara är ett svart hål. Efter jeansingen kommer något som vi kan gissa är en kille, men eftersom han passade på att titta ner när den kolsvarta bilden togs kan vi knappast känna igen honom heller.

Sedan kan man ana att det sitter någon där ännu längre ute till höger, men det är med den karaktären som med den där retsamma planeten bortanför Pluto; det sägs att den finns där, för någon kunnig person har räknat ut att det borde vara så, men ingen kan se den hur mycket de än försöker eftersom det är FÖR JÄVLA MÖRKT I DEN DÄR LADAN. Kliv ut i ljuset, det är ju ljust där ute till vänster! Men nej, nu blev det istället Dans på skitdyster lo' till Olust Special.

1980.

2014-11-23

Apopocalyps - Pattar


Gud sände syndafloden, och för att riktigt knäcka de få överlevande människorna gav han dem konceptet "After Ski".

Bandets medlemmar bär kläder i alla färger och mönster som det mänskliga ögat kan uppfatta, på samma gång. Det är som att alla Electric Banana Bands oäkta turnéavkommor samlats för en gemensam gruppbild, eller som att Synskadades Riksförbund haft textilworkshop på fyllan.

Apopocalyps finns fortfarande även om bandet betat av över 100 (!) olika medlemmar genom åren. Detta är dock när bandet var i startblocken, och som första release valde de att göra en singel om pattar. Det känns ju som en bra idé för att visa en mer seriös sida av After Ski; ett sätt att motverka fördomarna om illröda fulla pappor som dryper av svett när de klappar takten värdelöst ovanför huvudet, iförda underställ med polokrage, och samtidigt spanar in evenemangets fyra tjejer i konfirmationsåldern sedan fruarna gått i förväg till stugbyn med övertrötta barn som bajsat ner sig i slaskblöta overaller. Ett vettigt budskap också med tanke på att skivan är officiellt sponsrad av familjeresorten Lindvallen Sälen.

Skivans två sidor döptes till A-kupa och B-kupa, och låtens refräng står utskriven för att allsången skall bli så helhjärtat skränig som möjligt:


Jag kan riktigt se framför mig hur Margarina, Kamelia och de två andra tjejerna på Lindvallens After Ski klämde i för full hals när de rimmade "stora och små" med "mjuka som hård" för att helhjärtat ge uttryck för sitt begär efter bröst.

1988.

2014-11-20

Leif hultgrens - Boogie Woogie Baby


Leif hultqrens är fem störtballa snubbar, så rebelliska att de vägrar inleda namnet med versal.

Det är högst oklart vad tanken var bakom bilden. Utgångsläget var hur som helst att de hade tagit en klassisk dansbandsbild i studio, så långt var det klart. Men i det läget måste de ha kommit fram till att det var absolut nödvändigt och dessutom skitsnyggt att ha med sin oerhört bruna buss på bilden. Därför togs ännu en bild. Bussen parkerades i skymningen när regnet hängde i luften under en ledsen grå himmel, med de bländande lamporna påslagna. Till och med Volvo-loggan ser sned och ledsen ut.

Därefter slog de helt enkelt ihop de två dåliga bilderna, för att således skapa något långt värre. Plötsligt är det bländande ljust inne i den dassiga bussen, och fem personer åker i framsätet på ett sätt som är fullständigt olagligt. Killen i förarsätet är förhållandevis bra inklippt, men med de andra två på främre raden blev det supermisslyckat. De smälter rakt igenom karossen som ovanligt trevliga spöken. Uppe vid bussens kritvita tak finner vi en kille med våfflad lugg som bär ett par specialglasögon för delfiner och andra vars ögon sitter i höjd med näsborrarna, och en man som påminner om "Jaws" med mungipe-mustasch.

1978.

2014-11-17

Jesaja 53


Jag har den ganska stora äran att presentera skivbolaget Credo, som härmed tilldelas priset "Solnas tråkigaste idé någonsin".
Juryns motivering lyder som följer:
För att ha låtit hela omslaget utgöras av en "Landskapsbild från Jugoslavien" (ja, med kort och koncis bildtext) och ett bibelcitat som handlar om skuld, våld och lidande.

På baksidan finner vi en text i fetstil högst upp:
LYSSNA PÅ DENNA SKIVA skriker den.

Som spiken i sin egen kista valde de att inte göra ett ordentligt omslag av eländet, utan bara en sån där sladdrig vikt papperslapp som är beroende av en plastficka för att hålla skivan på plats.

Årtal saknas.

2014-11-10

Novi fosili - Za dobra stara vremena


Väldigt många softade sina omslagsfotografier på 80-talet, för att få till den där smörigt glammiga looken. Men i Jugoslavien tog man verkligen i från tårna; bilden på bandet Novi Fosili är så söndersoftad att man knappt kan fästa blicken på den, det är som att betrakta ett fotografi genom ett ark smörgåspapper.

Och det kanske är för väl, för motivet är ett gäng människor med glansiga kavajer med uppkavlade ärmar, en lilaskimrande skjorta på högerkanten som ser ut att tillhöra en cirkusartist och den speciella sortens hockeyfrillor som kombineras med högt hårfäste. Effekten är att de som ser ut som vanliga herrfrisyrer som har tappat greppet och glidit en decimeter bakåt över huvudet.

1986.

2014-11-05

Stratos Dionysioy - Poios Allos


Min tydning av artistens namn och skivans titel är högst lekmannamässig, men min gissning är att det står ungefär så här: "Jag måste kissa exakt NU. Nu håller jag tätt med hjälp av fingrarna, men så snart jag släpper mitt nyp så står vi inför en katastrof. Öppna dörren omedelbart.

1990.

2014-10-27

Sonny James - This is the love


– Hej, jag är Sonny. Jag är absolut livsfarlig, och nu tänker jag visa dig vad kärleken är. Jag föreslår att du springer.

Sonnys hår ser ut att klå vilken pälsmössa som helst i värmehållning, rejält stor är den också. Faktum är att om någon hade köpt en mössa som var så stor som Sonnys hår så hade man tyckt att det var att ta i en aning. Fast med en sådan massiv frisyr kan man säkert sova bekvämt var som helst, det måste ju vara som att ha en Tempurkudde fastlimmad kring huvudet. Notera även den udda luggen, det är som en comb-over fast tvärs över pannan.

Sonny (Games?) har dessutom kammat hem två Oscars för Bästa Skägg, det är så absurt tätt att det nästan ser ditmålat ut. Titta noga på det, visst ser det ut som kritstreck? Särskilt det att skägget är så stört tätt ända upp längs hela underläppen gör att det ser ut som att han har gjort en blackface-målning fast nöjt sig med nedre halvan av ansiktet, eller kanske roat sig med att äta Nutella ur en stor bunke utan att använda händerna.

Hur som helst ser det ut som att han inom kort kommer äta upp någon i sin närhet med hull och hår och nyckelknippa. Kanske blir det du, kanske blir det jag, kanske blir det tralala!
Fast troligen du.

1978.

2014-10-25

Sven Ulatofta - Byn som försvann


Sven var en av de sista musikanter som förgäves sökte lyckan genom att spela musik för säd; en genre med en föga köpstark målgrupp främst bestående av råg, hirs och dinkel. Många hävdar att hans gitarrspel hade kunnat bli mycket bättre om han hade börjat spela tvåhändigt, istället för att bära runt på ett glin under sina konserter.

På skivomslaget rapporterar Sven från platsen där hans by senast skådades. Han mottog ett fåtal tips från folk som sade sig ha sett byn ligga och skräpa på olika ställen, men den återfanns aldrig. Troligen stals den nattetid, Sven hävdar dock bestämt att den var låst. En annan förklaring är att den helt enkelt gled iväg, eftersom allt på platsen tycks luta åt vänster.

Typsnittet tycks vara tecknat för hand, och skivans namn fick det charmiga tillägget "2". Ännu märkligare och otäckare är det att ännu en tvåa ligger och smyger hotfullt bakom Sven.

1990.

2014-10-22

Humppatusina – Tulipunaruusut


Med bruna skjortor med storrutiga detaljer och idel trötta blickar umgås det utan minsta antydan till munterhet. Blixten smashar stenhårt in i bakgrunden, blickarna flackar åt alla håll och den dominerande hudtonen är "cirkulationssvikt", en frisk kulör nästan lika blek som den vita väggen bakom dem.

– Fyyy, sa Marko uppe till höger, och blinkade.

Från Skammens år 1977.

2014-10-14

Janne Lindgren & Country Minstrels

 
Detta fotografiet är så himla dåligt. Det är suddigt, grynigt, kontrasterna är jättemärkliga och färgerna blandas i varandra på ett hemskt sätt. Ovanpå detta har de tryckt en text i en skär slemhinnefärg som är nästan hopplös att läsa mot bakgrunden.

Sen föreställer bilden fyra män i röda scout-scarves och en man som sitter på en steel guitar, och det hjälper ju inte precis.
Jag känner dem inte personligen, men en inre röst säger mig klart och tydligt att detta är ett gäng färgstarka karaktärer: En av dem samlade på kapsyler ända upp i vuxen ålder. En av dem bytte ut hushållets alla batterier mot minimorötter. En av dem krävde skyddad identitet för att våga lämna Tippenklubben. En av dem besvarade alla frågor i högskoleprovet på ett språk som inte finns, och en av dem brukade dansa ensam i smyg hela nätter i sträck i sitt pannrum. Tror jag.

Jag försöker förstå vad jag ser mellan Jannes knän, men jag blir inte klok på det. Har någons ben ett avlångt hål som vi kan se gräsmattan genom, eller är det någon slags grön spene? Snubben nere till höger vet säkert vad det är, han ser rekordlurig ut.

1975.

2014-10-05

Musik i Skatås


Vanligtvis när jag kommer över skivomslag som någon har kladdat ner med sitt namn och adress, en personlig betygsättning av skivans låtar, kroppkakerecept eller annat jobbigt så brukar jag försöka få bort det. Är det alldeles omöjligt brukar jag åtminstone sudda ut tramset digitalt innan jag publicerar bilden här på bloggen. Men i detta fall gav den personliga hälsningen en helt ny dimension till skivan, en dimension av nattsvart besvikelse.

Amanda firade någonting den 14 september 1982. Kanske fyllde hon år, kanske blev hon kvinna eller färdig stomiterapeut. Hur som helst var hon jubilar, och hade önskat sig en platta med Kiss. Vi ska komma ihåg att Kiss var aptuffa 1982; det var äkta hårdrock med eldsprutande och bloddräglande som fick föräldrar att förfasas just så som man eftersträvade.

Det platta, hoppingivande paket som öppnades denna septemberdag visade sig inte innehålla någon skiva med det fräcka bandet. Istället för "Unmasked" eller "Music from The Elder" var det en platta med den storslaget osexiga titeln "Musik i Skatås", och istället för svartvitt sminkade snyggningar pryddes det grådassiga omslaget av bilder på folk som dansar pardans i näbbskor och nån tjej som blir snurrad av en snubbe med vattenskalle.

Här vill man ju tänka att presenten kom från någon stackars gammal släkting som inte visste bättre. Men den lilla hälsningen meddelar att "Jarp" visste precis vad Amanda ville ha, men tyckte att folkmusik framfört riktigt otight av banden Häftiga Hängslen, Göstas Sväng-Gäng och Världens Gäng var mycket mer passande och karaktärsdanande än "Kizz". 

(Själva skivan var i skicket "GAO" när jag fick den; Givetvis Alldeles Ospelad.)
 
1980.

2014-09-28

Lennart/Roland


Lennart SLASH Roland har gjort den här plattan, två unga herrar med en hel del udda attribut. Till att börja med har de med liv och lust gett sig in på det här med luggar, utan de mest grundläggande förkunskaper. Lennart klippte sin lugg ganska kort, för att sedan ångra sig djupt när han såg resultatet halvvägs igenom klippningen, och valde därför att låta vänstersidan förbli mycket längre. Snedstreck Roland smorde in sin lugg med fett fläsk för att få till en läckert vågig hårkorv i pannan, och var orimligt nöjd med resultatet.

Kläderna är förstås helt åt skogen de med. De har dragit på sig skitmärkliga väst-klänningar i röd manchester, med midjebälten och konstig kvadratisk skärning i halsen. Under dessa tingestar bär de vita stickade polotröjor som det tycks ha fastnat en massa mörkt smuts på. 

Skivan innehåller kanonlåtar som "Det finns ingen här som Jesus" och "Snart så kommer han".

Årtal saknas.

2014-09-21

Snöstorm


Bandet "Snowstorm" är mest kända för en stor, jobbig hit som de hade 1980 med låten "Sommarnatt". Sen sket det sig och bandet splittrades. Två av originalmedlemmarna startade då ett nytt band med det mindre sexigt klingande namnet "Snöstorm", som släppte två plattor (för mycket) innan de lade ner projektet. Detta är en av dessa två, och som bakgrundsbild var de rörande överens om att satsa på en bild som såg ut som skam.

Fotografiet är supersuddigt och har fångat alla medlemmarna på ett strålande dåligt vis. Killen längst till vänster halvblundar och tittar ner i marken framför fotografen, han bär fluga till brun skinnjacka och han har en frisyr bred som en kylskåpsdörr. Näste man bär blottar-rock med öppningen dold bakom den första killen, en perfekt A-lagarkombination av frisyr och mustasch och roar sig med Jujja och Tomas Wieslanders sånglek "Häl på häl på". Om det är erkänt obehagligt att möta en blottare på cykelstigen så är det etter värre att stöta på en blottare som ägnar sig åt "visor för hela kroppen" med Mamma Mu.

Näste man står med fötterna provocerande långt isär, som att hans hala loafers sakta glider ut i en allt mer ohållbar spagat mot det blanka golvet. Hans frisyr har en högre densitet än järn, medan killen längst till höger har en frisyr som växer rakt ut åt sidorna.


På baksidan är medlemmarna fotograferat i ett orange ljus som får dem att se ut som några läskiga foster ur en bok av Lennart Nilsson, eller som grillade kycklingar i ett värmeskåp.

Flera låtar på plattan har texter som inte riktigt hållit för tidens tand, i en av dem lyder refrängen "Du är en gang-bang-tjej, och du tror att du är ok".

1982.

2014-09-17

D.C. LaRue - Confessions


En jättestor, självlysande karl i glansiga kläder står och svankar med hakan tryckt mot bröstet, han lyser på oss med en ficklampa som han har nypt fast mellan låren och med häpnadsväckande simultankapacitet styr han samtidigt fyra dansande marionetter. Det är förresten riktigt fattiga marionettdockor som sitter fast med två snören var, en i varje arm. I en verklig dockteater borde dramat och dockornas realism bli rätt begränsad med en sådan uppsättning.

Ännu dummare blir det om man ställer in hjärnan på att tänka att han faktiskt står på det där golvet (det borde ju faktiskt vara så det var tänkt). Då får han nämligen en oproportionerligt kort underkropp med knäbyxor och jättetunna bruna ben som är märkligt knöliga.

(Den som spelat "Resident Evil 4" från 2005 kan se den uppenbara parallellen till den mekaniska statyn av Ramon Salazar, till och med rummet är ju mycket likt.)

1978.

2014-09-10

Trivs me´ Brogrens - 11:n kommer nu!!


Nu är de tillbaka, bandet som är så övermysiga att de uppmanar till trivsel mitt i bandnamnet. Sedan när det kommer till plattans titel så saknar jag ord. Den är otrolig, oerhörd, ohållbar. Den påminner mycket om deras gamla klassiker "10:an är hääär", men de skippade ett A eftersom det redan finns med i "elva".
 
Omslaget har en brungrå nyans som faktiskt är en av de tråkigaste synliga färger som ögat kan registera. (Berguven kan se en ännu tråkigare färgton, men den är svår att beskriva.) Mitt i den bruna purén sitter en löjligt liten sned bild, som visar upp bandet där de står på en grusgång. Om man tänker sig att den långa mannen till vänster är av högst medelmåttig längd så blir det genast ganska lustigt, det är som att han står bredvid fyra hober. Notera även den högraste mannen i sällskapet, han har dragit ner slipsknuten under brösthöjd och sedan stoppat ner slipsen i byxorna.

På baksidan klämmer de in svårbegripliga bilder på Jämshögs damfotbollslag och några typer som applåderar på stranden, samt en bild av Jan-Erik som spelar dragspel i ett stort mörker iförd clownbyxor (ett koncept även känt som "Helvetet").



På innerkonvolutet ber de lyssnarna att önska deras låtar i radio och tv, och de är så envisa att de skickar med adresserna till inte mindre än 11 olika höjdarprogram så som "Skivor för sjukskrivna" och "Hallå trafikant". De bifogar även dansinstruktioner så att man på korrekt sätt kan dansa till låtarna "Agadoo" och "Klapp klapp dans" (som de stavar på två olika sätt).

1984.

2014-09-09

Nantucket


– Nu vet jag! En kräfta i jeans och korvliknande klackskor. Har du inget bättre så kör vi på det tycker jag.

Designerns fönsterazalea hade inga andra förslag. Detta är ett utmärkt exempel på vilka idéer som kan kännas logiska när man har tillgång så mycket droger att man kan leka apotek.

1978.

2014-08-31

Derek Bell - Carolan's favourite


Som diorama-projekt i ämnet "bild och form" lämnade Jonas in en modell av en liten märklig Ipren-man, spelandes harpa på ett litet blått podium. Betyget blev ett "med tvekan godkänt" och följdes av ett bekymrat samtal med Jonas föräldrar och klassföreståndare.

Derek är en brun herre med comb-over, tweed och loafers, precis en sådan stil som man tänker sig passar perfekt till sådan här nördig universitetsprofessor-i-musikhistoria-musik. Vi snackar uteslutande irländsk harpmusik från åren 1670-1738, en hyfsat smal genre som kräver sin mogna utövare med riklig mjäll. Ett stort tack ska de ha för att de vägleder så här bussigt på baksidan: "File under 18th century Irish harp music."
Det hjälpte mig asmycket, jag hade slitit mitt hår över huruvida jag skulle sortera in det under "Irländsk harpmusik från sextonhundratalet", "Irländsk harpmusik från sjuttonhundratalet" eller "Övrigt brännbart".

(Notera även att detta är platta nummer två i den trådsmala genren.)

1981.

2014-08-23

The best of Greece


Jag undrar om detta verkligen är det BÄSTA Grekland har att erbjuda. Det vore riktigt sorgligt.

Greklands höjdpunkt representeras i så fall av en sådan där restaurang som man kliver in i och genast känner att man kommit alldeles fel, och hoppas hinna ut igen innan någon anställd stormar fram med menyer. Det är en källarlokal i betong, med ett extremt sandigt golv och stämningsfull mysbelysning bestående av en enda naken glödlampa. Mitt i lokalen står en stor mur som någon har målat något skojfriskt på, och ovanpå denna finner vi naturligtvis plastblommor. Ute till vänster hänger ett knippe lök och några äckliga bruna korvar som någon tejpat fast i taket.

En av stammisarna demonstrerar här för sina vänner hur man i ett enda vigt språng kan klappa händerna både ovanför och under låret, spräcka finbyxorna längs hela gylfen och bryta både knäskålen och nyckelbenet i en ohygglig vurpa ner i stengolvet. En annan av dem sitter med ett radband och ber för att ovan nämnda ska inträffa, och en tredje spelar ackompanjerande slapstickmusik iförd nätstrumpor. Den fjärde stammisen heter Erymanthus och är en katt med egen bordsplacering, det känns ju faktiskt jävligt Grekland.

Fotografen som tog denna bild har av allt att döma klättrat upp på en stol och tagit bilden ovanför sitt huvud utan att kunna se i sökaren, alternativt att hen trasslade in sig på något sätt och knäppte bilden under fallet från stolen. Det finns inte en rät linje i bilden, allt är sjukt snett och benbrottaren fick sin fot avskuren. (Det påminner en hel del om detta alster som jag presenterade 2009.)

1974.

2014-08-18

Palomaz 12 - En bukett blå violer


Palomaz, ett av mina verkliga favoritband när det kommer till skitomslag och kanske dansbandet med allra sämst tålamod vid fotograferingar, är tillbaka med en tolfte platta. Denna bukett blå personer stod uppställda på ett planerat sätt och var unisont klädda, men när de väl ställt sig på plats så knäppte de som vanligt EN enda bild. Mannen som får allra mest plats fångades ju för Sören mitt i en blinkning! Hans hållning är för övrigt under all kritik den med, den är som ett mellanting mellan en Kristusgestalt som välsignar barnen och en snubbe som får hjälp hem av sina polare efter att ha druckit skadliga mängder cocoslikör.

Antingen kunde de inte sitta stilla och ville avbryta plåtningen så fort det bara gick, eller så var budgeten begränsad till en enda filmruta i kameran. Oavsett vilket så får man förmoda att denna bild var det enda alternativet, om inte så skulle jag verkligen vilja se bilderna som ratades.

1987.

2014-08-13

Taxi, var god dröj...


Skivbolaget Glädje upphör aldrig att leverera apdeppiga skivomslag. Nu har de dessutom fått en slogan: Glädje - Den andliga skivan med verklig livsglädje!
Aldrig kommer du hitta en skiva som är så nöjd med sitt liv.

Typiskt för detta skivbolag var att de ideligen gjorde skivomslag som inte signalerade känslan "glädje", utan istället satsade hela vägen in i kaklet på upplevelser som "tristess", "melankoli" och "blytung besvikelse". Den här gången gjorde de ett skivomslag med Skandinaviska Enskilda Banken på. I mörker.

Titeln står som synes inte på framsidan, utan på baksidan. Plattan heter "Taxi, var god dröj..." och är en samling sånger av ett gäng som kallar sig "Taxibröderna". Dessa bröder är något av det jobbigaste tänkbara. Jag trodde bara att jag hade haft otur som hamnade i samma bil som jobbigt pratglada taxichaufförer, men det visar sig ha varit något mycket organiserat. Taxibröderna var ett gäng som tog sig an uppgiften att snacka sönder sina passagerare på jobbigast möjliga sätt, eller som de skriver på baksidan: "många är de som fått vägledning av en taxibroders enkla vittnesbörd om sin tro på Jesus".

Jag ringde en taxi. Ville jag bli frälst? Nej, jag ville till Sturup. Exakt hur fan var det otydligt?

1973.

2014-08-07

Tord Torderup - Tord Torderup


Min spontana första tanke är "mardröm".
Nu är han i alla fall tillbaka, och med sin självbetitlade förstaplatta dessutom!

Men hur tänkte han? Tords ansikte täcker halva skivan, så att man får känslan av att vara ASNÄRA Tord. Huvudet är så stort på omslaget att det faktiskt blir större än naturlig storlek, vilket ger en märkligt obehaglig känsla. Jag tvivlar på att det var syftet. Tord i onaturlig storlek är faktiskt så otäck att jag medvetet plockade undan skivan efter att ha blivit vettskrämd när han kikade fram bakom en fåtölj i vardagsrummet.

Tords hår ("Tordhåret") klipptes av skarpt och snyggt för en naturlig look, och namnet skrevs jättestort på högerkanten. Allt är för stort, som att omslaget anpassats efter att kundkretsen består av folk som bara har ledsyn eller hela tiden rör sig extremt fort så att de har väldigt svårt att fokusera.

Obekräftade källor (i min skalle) hävdar att Tord Torderup heter "Tord" även i mellannamn.

1984.

2014-08-03

Jubelkvartetten


Det är svårt att tänka sig något sämre sätt att ta den här bilden på. De saker som kan tänkas vara intressanta att visa upp på skivomslaget är väl i första hand bandet, publiken eller korset. Allt sket sig dock.

Bandet, Jubelkvartetten, är ju det mest givna att visa upp på bilden. Men det sket sig, eftersom något snille valde att ta bilden bakifrån. Vi kan urskilja dragspelarens profil ute till vänster, men efter det följer bara ryggar, en märklig bena som går tvärs över huvudet från öra till öra, ett ansikte täckt av ett kors och en nacke.

Om man nu väljer att fotografera ett band bakifrån så kan man ju anta att det är publiken som ska visas upp. Men det sket sig, eftersom något snille valde att ta bilden i normal ögonhöjd. Vi kan ana några sura miner och klassiskt glasögon-blänk här och där, men de flesta är täckta av ovan nämnda ryggar och bakhuvuden. En viktig detalj om man ska låta en publikbild representera ett framträdande är att välja en publik som uppskattar framträdandet, inte en drös människor som sitter och längtar efter punkten "postludium" och "trefaldigt amen" i programbladet så att de får kuta ut och lassa i sig mjuk pepparkaka och Skånerost.

Skulle man nu mot all förmodan tycka att korset var det viktigaste att lyfta fram, så sket även det sig tack vare något snille. Korset beskars hårt eftersom fotografen stod så nära det (varför välja att fotografera från bakom korset?) och blixten smällde förstås rakt in i det så att det blev jätteljust.

För övrigt vill jag hävda att Walter Erixons låt "Gud som barnet haver kär" är en fet ripoff av "Gud som haver barnen kär". Inspirerad av detta kommer jag i höst släppa singlarna "Hit me one more time baby" och "Öppna landskap trivs jag bäst i".

1966.

2014-07-30

Conny Selmers - Vi mal på!


Bara 57 män i Sverige behöver dras med namnet Selmer, ett namn som stavningskontrollen hävdar att jag stavat fel. "Conny Selmer" räknas knappast ens som ett namn, snarare som någon sorts förbannelse eller smädelse.

Männen på omslaget bär skjortor i ett av det kända universums allra fulaste material. Vi har sett liknande hos Yvonne mé Lallas och Fendox, men jag vänjer mig aldrig riktigt. Särskilt inte när det slemmigt glansiga tyget är i någon könsrosa slemhinnenyans. Och så ständigt dessa minimala fickor som dansbandare skulle försöka pressa ner händerna i!

Titeln "Vi mal på!" är inte så lockande den heller, det låter snarast som att Conny Selmers vägrar sluta spela trots folks protester. 

Från Skammens år 1977.

2014-07-24

Gilbert Becaud - Becaud


Med ett dramatiskt svep ryckte han undan sin cape, och som av ett trollslag var krukan borta. Plötsligt befann vi oss ute i rymden och Gilberts namn stod skrivet i blod, men just då låg allas fokus på den försvunna krukan.

1987.

2014-07-17

Moe Bandy - It was always so easy (to find an unhappy woman)


Här ser vi Moe Bandy ("mer bandy" på svenska), en ytterst obehaglig sol- och vårare som sitter och hänger i en väldigt mörk bar. Han beklagar sig nu över hur branschen har gått utför på sistone.

"Det brukade alltid vara så lätt att hitta ett olyckligt fruntimmer att investera i" säger han, medan han spanar in ställets servitris och överväger om det är värt ett sista desperat försök. Hon har ju trots allt sett honom där genom åren, och vet mycket väl att Moe inte är en karl man ska ge "ett litet kompislån, bara över helgen" eller ens låta honom komma nära silverbesticken.

Som för många andra i hans bransch är det missbruk och dyra vanor som fört honom in på den osköna banan. Hans vrålvita kostym kräver kemtvätt bara han tänker på att äta någonting med tomatsås, och han har köpt polisonger för en hel årslön.

1975.

2014-07-12

Finn Ziegler - Live a la Fontaine


– Så där ja, och så titta lite mer åt vänster... Och så bjuder vi på ett stort leende! Eller, glöm det förresten.

1978.

2014-07-06

Flamingokvintetten 1


Det är hög tid att ta itu med Flamingokvintettens etta, ett omslag som väcker en hel del frågor. Varför sitter de inknycklade i något slags trångt hål? Varför bär alla Buttericksdräkten "Vuxen indian"? Varför ser de så missnöjda och griniga ut?

Den absoluta höjdpunkten på omslaget är dock mannen längst till höger. Han har nämligen lyckats riva av den kanske bästa Roland-hållningen i mannaminne, en fantastisk bedrift i fuldomens tecken. Armarna hänger framme på kroppen och både hållningen och ansiktsuttrycket påminner om ett barn som står och gnäller missnöjt. "Men mammaaaa... Jag viiiill äta saaand..."

1970.

2014-07-02

Tchaikovsky - The nutcracker suite


Detta är alltså en platta med Tchaikovsky, bara fin klassisk musik. Ingen galen remake, ingen mash-up med libanesisk gråtsång eller något annat som skulle kunna rättfärdiga den vansinniga omslagsdesignen, bara en vanlig symfoniorkester.

Detta faktum gör förstås konceptet ännu dummare, ett koncept som bygger på att tjyven Marv från "Ensam hemma" ligger nedbäddad i 9607 valnötter framför ett ostruket lakan i nyansen "turistmage".

Årtal saknas.

2014-06-27

Kenth-Erics


Alla ifrågasatte ljusförhållandena. En efter en ställde bandmedlemmarna ödmjukt trevande frågor till fotografen; vore det inte en bra idé att tända i taket? Kanske ta bilden på dagen? Eller kanske åtminstone dra ifrån de decimetertjocka militära mörkläggningsgardinerna? Till och med ägaren av den lilla hemma-puben (Janek Brugdestrut hette han, men det är irrelevant) kom in och tände en massa lampor åt dem, så där som mammor välmenande och irriterande gör "för att man ska se vad man läser" i tidigare behagligt lågmäld belysning.

Fotografen var dock oklädsamt självsäker och påstod gång på gång att det var mer än tillräckligt ljust för omslagsfotografering, och att den trötta gillestuge-baren var den perfekta platsen. "Man får väl lita på den som är proffs" tänkte Kenth-Erics, och lät proffset ta en bild som blev skitdålig.

Hela fotot blev dassigt och murrigt, men framförallt blev både Vladimir Putin och killen bakom bardisken så mörka att de knappt går att identifiera. Vladde står dessutom och stirrar blint ut i luften, och den lilla nätcylinder som fotografen hade vävt av halm och saliv och sedan hängt upp över bardisken blev en besvikelse även den.

I ett desperat försök att rädda upp situationen och få den alldeles för mörka bilden att verka avsiktlig så gjorde de även porträttbilderna på baksidan nattsvarta. Resultatet blev ett gäng bilder som inte ens de fotografer som letar efter Nessie, Den Förfärlige Snömannen eller WC-Ankan hade sett som tillräckligt tydliga.


En lite kuslig grej som de upptäckte först när skivan hade gått i tryck och de kunde titta noggrant på bilden var snubben bakom baren; han ingick ju inte alls i bandet. Det var någon random snubbe med såna där rejäla glasögon som man kan se Jupiters månar med, men det var ingen som kände igen honom.

1978.

2014-06-24

Jean Shepard and Ray Pillow - I'll take the dog


Jean "sex kilo hår med volym som en basketboll" Shepard och Ray "Draculafrisyr med ögonbryn i singularis" Pillow ligger i urmysig skilsmässa där de slåss med näbbar och klor. Båda är måna om att få behålla hunden, och Ray demonstrerar genom kennelklubbens officiella strypgrepp att han gärna skickar hem Jean med en död byracka om han inte får behålla kräket själv.

Plattan är från 1966, alltså tiden före folk började stämma skiten ur företag om de hävdade saker om sina produkter som de inte kunde styrka. Därför står det en del väldigt självsäkra saker på baksidan, bland annat följande skrytramsa:

"This monophonic microgroove recording cannot become obsolete. It will continue to be a source of outstanding sound reproduction, providing the finest monophonic performance from any phonograph."

Skivan är alltså oförstörbar, och Capitol records lovar mig enastående ljudåtergivning oavsett vad jag har för stereoutrustning. Ni må tro att jag blev besviken!

Under flera månader hade jag växlande använt skivan som mellanliggande skyddslager mot asfalten när jag släpat tunga möbler mellan olika bostäder och som underlägg för glödande järnföremål i min privata (hemliga) smedja. När det så var dags att lyssna på de flisor som återstod av plattan förväntade jag mig förstås en orgasmisk musikupplevelse, men icke! Min skivspelare har jag snickrat ihop själv av glasspinnar och gamla grenar, det är alltså en strömlös variant utan roterande skivtallrik som jag är mycket stolt över. Med hushållssnöre som kablage hade jag kopplat den till en förstärkare som jag vanligen använder som durkslag, den brinner vackert varje gång man kopplar in den. Högtalare har jag prioriterat bort.

Ord kan inte beskriva min besvikelse över ljudkvaliteten. Det lät inte dåligt, men jag håller inte med om att det var "the finest monophonic performance" som jag har upplevt.

1966.

2014-06-21

Jan Öjlers - Det är dej vi tänker på


Jan Öjlers valde muren. När muren var vald var det bara att knäppa av en bild, men ingen av grabbarna hjälpte direkt till att göra det till ett vrålbra omslag.

Killen längst till vänster såg glad och trevlig ut, men satsade på en cool och ledig stil genom att prega in armbågen i ett hål i muren. Den andra handen pressade han ner så långt det gick i den svintighta fickan, med andra ord inte långt alls.

Näste man är helt otrolig. Frisyren, brillorna, mustascherna och polisongerna gör honom till en klockren sjuttiotals-hunk, som plockad ur en amerikansk snutserie. Men nu är han inte en amerikansk skådis utan musiker i ett svenskt dansband, och med det i bakhuvudet blir han plötsligt en märklig svankande typ med jeanskluven pung istället.

Killen till höger om honom påminner om Buffalo Bill i "När lammen tystnar" och har ställt sig i en liten smutsgrop, på tå med ena foten och på häl med den andra.

Nästa snubbe ser ut som en vädurskanin med långa hängande öron.

Näst längst till höger står en man som klivit så långt fram att han blivit oskarp, och han stirrar på oss med en blick som ligger någonstans mellan "nöjd och glad" och "ett steg närmre så bankar jag in framtänderna i huvudet på dig".

På högerkanten har det slagit slint fullständigt. Att klättra upp på en mur iförd träskor är en störtdålig idé. Att försöka sitta tufft på en minimal avsats där man hela tiden håller på att glida ner, att upptäcka att det inte hjälper att hålla sig fast i sitt eget bälte och därför försöka spjärna emot med träskorna på ett högst onaturligt sätt för att inte rasa ner och skrapa upp röven mot teglet är en järnspett-genom-magen-dålig idé. Att göra det ovan nämnda på ett skivomslag är en järnspett-genom-magen-OCH-VIDARE-GENOM-DEN-SISTA-LEVANDE-JÄTTEPANDAN-dålig idé.

Och genom allt detta så tänkte de på dig.

1973.

2014-06-19

Robert Wells - Rhapsody in rock part two


Robert Wells och hela Sveriges mysfarbror Tito Beltrán sitter och glassar på var sin bil, i en helt okommenterad reklam för Mitsubishi. Högst obekräftade källor hävdar att Titos bil rivstartade ögonblicket efter att bilden togs, så att han stöp i plattläggningen och bröt kroppen av sig.
Blixten har frätt ut bilden alldeles så att det ser ut som skräp, och nedanför har de klippt in tre bilder som alla visar samma sak.



På baksidan sitter Robert och är 109% innerlig och alla under 60 år kräks i näven.
Konceptet "Rhapsody in rock" har nu fungerat i 25 år, vilket skrämmer mig mer än tankarna på smältande polarisar och bostadsrättsföreningens städdag.

1990.