2013-12-28

Stephan Nyman - O, du saliga Jesus från Nasaret


VARFÖR har han bar överkropp?! Klä på dig Stephan, det är helt ologiskt och det var en jätte, jättedålig idé!

En krum hållning från Skammens år 1977.

2013-12-24

Julinlägget 2013 - Die grosse Stimmungsblase


Så var julen över oss ännu en gång. Många tycker att det är en välsignad tid av njutning, medan andra tycker att det är lika jobbigt som att bli bajsnödig på badhuset.

Först är det jobbigt att simma vidare medan man sakta förlorar kampen mot känslan av att det är absolut nödvändigt att lämna bassängen. Sedan att kliva upp i kylan (hur kan det kännas skitkallt både att hoppa i och gå upp ur vattnet? Det ena borde ju vara varmare än det andra och följaktligen kännas mer behagligt) och gå den skamfyllda marschen genom badhuset med den sexiga gångarten hos någon som fryser, är barfota, bajsnödig och rädd att halka.

Sedan kommer man till själva toalettbesöket. Golvet kommer vara blött, givetvis. Men ingenting avslöjar huruvida man plaskar runt i badvatten eller urin, och man försöker undvika att tänka på det.

Att sätta sig på ringen är både svårare och obehagligare än någonsin annars, eftersom man är blöt och hal och glider runt likt en tvål som vägrar ligga kvar på ett handfat. När man väl lyckas sitta still så kommer ett starkt obehag krypande; den kompakta vanäran som infinner sig då man blir medveten om hur man ser ut när man sitter helt naken på en toalettstol.

Torkningen behöver vi inte gå in på i någon utförlig detalj, ni förstår nog själva vilken reaktion som finns att vänta när man sammanför blöta händer med kommunens budgetpapper av tunnast möjliga slag.

Så jobbigt kan det alltså kännas. Eller som på bilden; man bokar bord på restaurang och blir placerade bredvid himmelens och jordens jobbigaste människor som spelar bleckblås för sin dryck. I enlighet med julens tema tar man då till flaskan och försöker ignorera det kaos som råder runt omkring.

God jul!

1967.

2013-12-22

Pernilla Wahlgren & Roger Pontare - Fazer jul-hits 1989


Pernilla Wahlgren sitter på knä vid julgranen och ler just så smärtsamt tillgjort som man gör när man har öppnat sina julklappar och alla har visat sig innehålla godis.
– Åh, en Kalle Ankas lördagsgodis...till! Jag lägger den här bredvid alla Gröna kulor och de sex lådorna fucking Wienernougat.

Så, vilka jul-hits handlar det om på den här reklamskivan? Jo, julhitsen i plural är "Christmas time is here again" på ena sidan, och "Christmas time is here again" på andra sidan.

Det kommer ett traditionsenligt julinlägg på julafton också, fram till dess får ni njuta av paketinslagning och sådant. Då kanske ni får stöta på fenomenet "för tunt omslagspapper". Varför ett material vars enda syfte är att täcka och dölja något kan tillverkas i en sådan transparent kvalitet att det krävs flera lager för att dölja texten på lådan är helt oförklarligt. Hit hör även konceptet att paketera julklappar i gamla kartonger, så att den som öppnar får chansen att glädjas åt någon skön teknikpryl innan lådan öppnas och avslöjar den broderade julbonaden och hushållets sjunde osthyvel. Med handtag av renhorn.

1989.

2013-12-20

Flamingokvintetten - Who put the bomp / Can't help falling in lov with you


Det var så väldigt mycket som gick fel här. Först själva fotograferingen, snett uppifrån, där alla karlarna tittade åt olika håll och fick kisa så mycket i solljuset att de ser ut att blunda. Mannen längst till vänster lutar sig på ett jättekonstigt sätt mot sitt knä, och killen näst längst till höger står ännu märkligare. Här får vi för första gången i vilt tillstånd observera en RMHIS; Rolandhållning med händerna i sidorna!

Nästa sak som gick fel var färgtrycket. Det kan inte ha blivit som de hade tänkt, för ingen vid sina sinnens fulla bruk kan väl tycka att det blev snyggt? Deras baddräktsliknande plagg var säkert förkrossande fula från början, men ifyllda med en enda halvgenomskinlig blekorange färg blev det ju katastrof.

Spiken i kistan för plattan var när även titeln sket sig. Om man skulle undersöka vilket ord på engelska som folk över hela världen kan stava till så skulle det nog bli LOVE. Men icke.

1972.

2013-12-18

DJ 50 spänn julspecial

Ni som följt den här bloggen en längre tid är bekanta med att jag hyser en viss skepsis till julen och den hets som hör därtill. Detta mindes radioproducenten Tommie Jönsson som bjöd in mig till en julspecial av sin podcast "DJ 50 spänn", tillsammans med julälskaren Marcus Pettersson. Jag spelade där två plattor som var med i det allra första julspecialet, redan 2007!



Jag klistrar även in de andra typernas skivor här:

2013-12-17

L'educazione sessuale 2


Detta är en av de där skivorna som inte har ett direkt katastrofalt fult omslag, men som är kära delar av min samling eftersom konceptet är så väldigt märkligt. Detta är en talskiva innehållande sexualundervisning på italienska. Två oändligt långa sidor med en dov kvinnoröst som berättar om spiraler och ”l’irrigazione vaginale” och vilka preventiva metoder som är accepterade av den katolska kyrkan. (Man var alltså inte tvungen att välja mellan skitunge och skärseld, det fanns en del behändiga mellanalternativ.)

Frågan som slår mig är varför den här skivan finns till. Varför skulle någon vilja sitta i sitt hem och lyssna på ett långt genomsegt föredrag om sängkammaretikett? Varför inte läsa en bok i ämnet? Detta känns som frågor som man vanligtvis inte basunerar ut i sitt hem, men i vardagsrummets stereoanläggning passar det visst utmärkt. Angående omslaget pryds det av en kvinna som trycker sin arm tvärs över ansiktet, så där som man brukar göra när man omges av svävande vattenglas och stolpiller.

Skivans väldiga potential som rausplatta på hemmafester ska dock inte underskattas. När du som värd känner att kalaset borde ha tagit slut för länge sen är det bara att ersätta partymusiken med den här skivan. Efter 15-20 minuter av dämpad italienska om steriliseringsingrepp kommer även de värsta eftersläntrande gästerna börja utbrista fraser som ”nej men om man skulle ta och tänka på refrängen” och ”det är ju en dag imorgon också”.

 1973.

2013-12-12

INLÄGG NUMMER 500!


Milda Matilda, detta hade jag inte anat för sex år sedan! 500 inlägg är verkligen stört många fula skivor. Många av inläggen har ju dessutom bestått av flera skivor var, så totalt tror jag att det landar någonstans kring 520 katastrofplattor på bloggen.

Även detta inlägg tänker jag mig ska bestå av flera pinsamma alster, så nu sätter vi fart! Nu jäklar blir det inte mindre än femton kortisar på en och samma gång!

Wibra-Bröderna - Längtans melodi

På en döende gräsmatta halvligger sex män i Lilla Sjöjungfrun-pose, vilket förstås aldrig någonsin är att rekommendera, och en av dem har dessutom på sig ett par hiskeliga sandaler med strumpor i. Wibra-bröderna är en syskonskara som tycks ha ett ålderspann på runt 50 år, vilket är lite imponerande, och mannen till vänster stryker sig över blygden med en pinne. Det finns mycket mer att säga, men jag väljer att sluta där med hänsyn till gräsmattan och dess efterlevande.

Ännu en höjdare släppt på bolaget Glädje, årtal saknas.

Jokamiehen Suosikit 6  
En finsk dam i rosa mjukisdress har sparkat sin tå som ett klockrent vristskott in i dörrkarmen, på klumpigt morgontrötta människors vis. Nu sitter hon i ett rosa rum och våndas. Varför detta scenario valdes ut för att pryda ett skivomslag är ytterst oklart, och varför de gav sig på att kombinera sex appeal med tåsmärta likaså.

1981.

Wooffisarna och Lill-Babs
 
Det känns lite obehagligt att tänka på att det är en vuxen person som ritat allt detta puttinuttiga. Att avsluta namn med "is" är så äckligt gulligt, så som små barn tenderar att namnge sina gosedjur. Elefantis, Hundis, Vildsvinis och Rövhålis.

De två utomordentligt fula kreaturen är ute och cyklar, utan att nå pedalerna, på en stig som leder till Lill-Babs.
Hon har fått sitt namn särskrivet, är avhuggen vid knäna och är iförd en hysterisk lila overall som hon tycks vara bar under.

1980.

Jonny Cutz - Vi vill se er dansa

Frisyrerna, polisongerna, glasögonen, den tunna halskedjan, kragarna, glanstyget med blommor, hela färgtemat och något så udda som en sittande Roland-hållning nere till höger gör detta till en riktig tungviktare.

1975.

Blowfly - Electronic banana

En man iförd cape och en sådan huvudbonad som tjejer tar på sig när de inte orkar klä ut sig ordentligt för en maskerad tvångsmatas banan. Denna platta innehåller höjdarlåtar som "Electronic pussy sucker", "Fuck the devil" och "Gimme that old '69". Däremot ingen "Electronic banana". 

1984.

Thor Görans - Känslor mellan två

Här är Thor Görans. De var alla med om ett omskrivet solariumhaveri på Jorges Sol & Gym 1986, och sedan dess är de gredelina i hyn.
De svårt sjuka skjortorna kan de dock inte skylla på katastrofen, de är självvalda. Även dessa har en rosagredelin färg, och har små tryckta fikon överallt.

1990.

Norsklåt & Grethe Kausland - Dizzie tunes

Varför klämma in sig inne i busken istället för att stå framför den? Och varför, o varför klippte de in tjejen som en egen bild? De blev ju uppenbarligen fotograferade på samma ställe vid samma tillfälle. Notera mardrömsblicken hos mannen i rött.

1973.

Tonio K. - Romeo unchained

Designerns idéer var få och mycket dåliga. Ändå var det ingen som röt ifrån, och omslaget gick i tryck. Ingenting är logiskt, inte minst kvinnans märkliga grepp om den vinterbleka mannens handled.

1986.

Stefan Johansson - Visor från Blekinge

"Vi satsar i Blekinge" hävdar sponsorn Föreningsbanken. Det kan nog stämma, för inte fan satsade de på skivomslaget i alla fall. Layouten är helt åt skogen, med stora gråa fält och samma bild av Stefan inklistrad två gånger.
 
1984.

Zanders - Från fjärran land

Här hänger Zanders på något trestjärnigt hotell och uppvisar olika grader av förvirring och läckerhet. Där vid poolkanten är det den mustaschmissprydda ynglingen som utmärker sig mest, genom att ha ansträngt sig så mycket för att se nonchalant avslappnad ut att resultatet blivit alldeles onaturligt.

Av Tommy Seebach har de snott låten ”Play me a love song” och översatt den rakt av till ”Skriv nu en lovsång”.

1978.

Levert - Rope a dope style

 – Vad ska gossen heta? Levi är fint. Evert med. Jag önskar att man slapp välja...


Här är tre män som valde utstyrsel uteslutande riktat till folk med färgblindhet eller än svårare synfel. Den högra mannens hår tycks för övrigt vara blått. Skivans titel betyder ungefär "fånga in en pundarstil med lasso".

1990.

Curt Mortens orkester - Rätt upp och ner

Huvudpersonen i detta band heter Kurt Mårtensson. Varför "Curt Mortén" skulle kännas fräckare är ett mysterium. Hur det kunde kännas rätt med en svartvit fond med kopierade pilträd, stenhård blixt som reflekteras av fondväggen, jackor som är så korta att magarna sticker ut under och sjuka taggiga kavajslag är ännu svårare att förstå. (Skivan ser inte mer rätt ut om man vänder den upp och ner, jag har provat.)

Årtal saknas.

Raimonds Pauls - Es bij puika
 
Raimond samlade på Pauls, och hade fått ihop en rätt imponerande samling. Det hade börjat med en blond Paul och en mörkhårig, sen gick det bara utför. Han knöt gamla wettextrasor om halsarna på dem och sorterade dem i olika system, men hur många han än hittade blev Raimond aldrig lycklig. Vi ser honom här, mitt i sin samling, med ett bedrövat ansiktsuttryck.

1981.

Flamingokvintetten - 12

VEM tyckte att det var en bra idé att pryda nya skivan med en tecknad Flamingo som dunkar huvudet i loggan och ögonblickligen dör av sina skallskador?
VEM fick förtroendet att rita denna flamingo?
VEM såg den tecknade flamingon och godkände den?

Någon måste stå till svars för detta brott innan det preskriberas.

1981.

Franzéns - Det här är bara början än...

Slutligen, som en passande och hysteriskt blå avslutning av detta femhundrade inlägg; det här är bara början än!
 
1986.

Tack för den här tiden, nu kör vi vidare mot 1000!


2013-12-08

Lycksele-kvartetten - Segersång


Nu är de tillbaka, och fortfarande är det sjukt svårt det där med att räkna körmedlemmar.

Även bortsett från den uppenbara namnmissen är omslaget inte någon hit. De nio står samlade framför en kåta och en gråmulen himmel, och deras dresscode består av spräckliga kavajer (i vissa fall med uppkavlade ärmar!) och slipsar i olika grälla färger.

Den främre Farbror Blå har ett par hysteriska glasögon som tycks sätta parenteser runt hans ansikte, ett måste för personer med mindervärdeskomplex! Den enorma Farbror Skär till vänster slår till med en Rolandhållning, den blundande Farbror Skär längst bak ser ut att ha blivit kokt, och längst fram med rött tema finner vi en man som är alldeles gul.

Om inte detta är värt en segersång så vet jag inte vad.

1987.

ETT...!

2013-12-05

Jubelkvartetten - Var glad och sjung!


 – Sablar också. Det är han.
 – Det är ju den där gamla gubben som alltid dyker upp på scenen med tamburin! Hur hittade han oss här? Vi är ju mitt ute på fjället! Har du bjudit hit honom Curtivan?
 – Det är klart att jag inte har bjudit honom, du vet att jag inte gillar den där gubben. Det var ju han som slängde en medicinboll i bröstet på Jonte så att han tappade luften.
 – Men hur lyckas han alltid hitta oss när vi ska ha spelningar? Hela kvartett-grejen blir ju ologisk om vi är fem hela tiden, folk kommer tro att vi är korkade!
 – Minns ni när vi körde fast i snön utanför Krokom förra vintern, då dök han ju också upp från ingenstans! Han stod utanför bilen och spelade trumpet och vägrade hjälpa till. (Vänstra bilden)
 – Ja, jag höll på att gå sönder av ilska. Sen misstänker jag starkt att det är han som stämmer om min gitarr till arabisk kvartstonskala innan vi går upp på scen varenda helg. Första låten blir ju katastrof varenda gång. (Högra bilden)
 – Smyger han sig med på omslagsbilden denna gången också så dödar jag honom. Kolla vad han har gjort med din slips Theofil, den är helt sned!
 – Åh, jag blir så trött. Jag säger till honom varenda gång att han inte är med i bandet, men han verkar inte fatta. Han hävdar att han är roadie. Vad är det här för jävla gig förresten, taket på vår loge är gjort av mossa!

I den tydligen svårräknade konstellationen finner vi faktiskt de udda förnamnen Theofil och Curtivan.

1969.

TVÅ...

2013-12-02

Solistkvartetten


Att det ska vara så svårt att räkna till fyra! Ännu en gång ser vi en inte så noggrant räknad skara grå herrar i en grå miljö. De står samlade framför något som ser ut som ett gammalt kommunistmonument, säkert är det någon av er läsare som känner till stenklumpen.

Det som gör omslaget katastrofalt är naturligtvis det falska påståendet att gruppen är en kvartett, kombinerat med det alldeles bedövande tråkgråa färgintrycket. Det är ändå värt att titta extra på den luriga mannen längst till höger, den främsta mannen som hålls fast i ett polisgrepp och den mörkblåa herren som är sjukt nöjd med sitt knä. Varför de valt att kliva ner ett trappsteg från fotografens nivå är oklart.

Hemmets Härliga Härold, 1968.

TRE...

2013-11-30

Hillbilly five


Termen "Hillbilly" används ofta nedsättande, och syftar då på obildade lantisar som bränner egen sprit, bär spår av långt gången inavel och har fler tår än tänder. Detta är förstås ett rent falsarium, och de fyra medlemmarna av familjen Hillbilly har inte några problem med att till exempel skriva och räkna.

1976.

Detta är första delen av en kort nedräkning! FYRA...

2013-11-27

Bhonus - Jennifer


Denna magnifika pjäs väcker många frågor. Den mest uppenbara är förstås varför de inte gick ut och tog en bild utomhus. Hur kunde det någonsin kännas mindre besvärligt att ta en bild i en studio, och sedan klippa ut bandet och klistra in den ovanpå en annan bild? Det är ju inte heller så att de klistrats in i en spektakulär landskapsbild från Bhutan eller Arn-byn, alltså en miljö som var orimlig besöka på riktigt. Bakgrundsbilden består ju bara av blå himmel, en suddig asp och lite vatten och pill nere i hörnet.

Fråga två är på samma tema. Varför i hela friden kändes det aktuellt och snyggt att låta bildens centrala punkt vara en tjock död gren? Det kanske skulle relatera till de fyra kvadratcentimeter vatten som vi kan ana nere i hörnet, och få oss att tänka "ah, det är säkert något bråte de har hittat där på stranden". Där skulle man sedan sluta tänka, och inte fortsätta "de måste ha tyckt att den där grova pinnen var asfin, så de la den på en stor läderkudde som de hade med sig till stranden och sen samlades hela bandet runt den och låtsades att det döda trädet hette Jennifer".

Den kassa inklippningen mot den oskarpa bakgrunden var förstås nog för att fördärva hela bilden, men även utan det hade det inte blivit något vidare. Frisyrerna, kläderna och typsnitten får ironiskt nog stubben att passa in rätt bra i den övriga skönhetsgraden.

Från skammens år 1977.

(Efter påtryckningar från er läsare har jag nu lagt till skivan i kategorin "Roland-hållningen". Mannen till vänster kvalar in alldeles utmärkt.)

2013-11-26

Yale Bate - On the prowl


Detta är en platta från tiden då hårdrocken såg som mest pinsam ut; full on makeup, pannband, örhängen och dödsseriösa ansiktsuttryck kombinerat med Chewbaccafrisyrer. Sprak och fest och färg, i vårt fraggelberg.

Bandet valde det charmiga namnet "Yale bate", en omskrivning av termen "jail bait" vilket syftar på snygga minderåriga tjejer som väcker mäns ohejdbara åtrå och får dem att hamna i fängelse för våldtäkt mot barn. Kontentan är alltså att sexiga barn som antastas av vuxna personer inte är offer utan bete som lurar in de stackars karlarna. Men om nu bandet själva heter Yale bate så antyder ju det att de själva är betena, lite research visar dock att killarna var myndiga när plattan släpptes. Skivtiteln "On the prowl" alltså "ute på jakt" antyder att de snarare är aktiva jägare än några som lockas av ett bete, men nu släpper vi det här.

Exakt hur fet chans är det att de här grabbarna verkligen heter Alis, Jonah, Chris, Andy och Jake när plattan är utgiven av Kooperativa förbundet? Jake är för övrigt samma Jakob Samuel som numera sjunger i The Poodles och agerar i diverse tv-program.

En halvintressant detalj är att omslaget som hållit så hopplöst dåligt för tidens tand designades av Beatrice Uusma, numera känd som Augustprisvinnande författare och illustratör som tidigare var gift med Henrik Schyffert.

1988.
DetDettaNative American opera singer Bonnie Jo Hunt
Read more at http://www.snopes.com/critters/gnus/cricketsong.asp#TXRJtMlHkhRJgZ3h.99
Native American opera singer Bonnie Jo Hunt
Read more at http://www.snopes.com/critters/gnus/cricketsong.asp#TXRJtMlHkhRJgZ3h.99
Native American opera singer Bonnie Jo Hunt
Read more at http://www.snopes.com/critters/gnus/cricketsong.asp#TXRJtMlHkhRJgZ3h.99

2013-11-24

Chart Runners part 1 & 2


Detta är en samlingsskiva med en massa "fast moving tracks" av olika klassiska högtempo-artister som U2, Climax Blues Band och Dionne Warwick. För att matcha den snabba rymdålderskänslan i till exempel en dämpad rock-tryckare av Gary Moore behövdes en bild med riktig sci-fi-feeling.

Förslaget som spånades fram placerade en häftig actionhjälte i ett rymdlandskap som skulle kännas lite "Tron". Men att sedan ta den idén och göra verklighet av den skulle visa sig vara långt över Roncos förmåga.

Rymdhjälten i deras fantasi fick utgöras av en man med ett blått sken, kajal under ögonen och den där frisyren som blir till av sig själv om man låter en vanlig barnfrisyr växa fritt i ett par månader, och som får mamma att börja sucka om att man verkligen behöver gå till frisören igen. Men hans fräcka rymddräkt är det som verkligen förstör omslaget. Det är helt enkelt en grå mjukisdress, aningen för liten och fullkomligt ohäftig. Överdelen ser ut som ett sådant underställ som rödkindade pappor utan självrespekt sitter och dricker Fernet i på after ski i Funäsdalen. Det han håller i handen ska nog vara någon slags vapen, men jag blir ändå inte rädd eftersom han sitter på huk i vinterpyjamas.

Chart runners part 1 är alltså styggelsen på bilden, och part 2 ska man få gratis vid köp av part 1. Det kom aldrig någon tredje del av skivserien, så man kan ju tänka sig att det aldrig blev någon imponerande succé. Att del två skulle följa med på köpet var dolt av ett stort klistermärke i mitt fall, så jag upptäckte det först när jag kommit hem, annars hade jag tjatat hål i huvudet på Myrorna-personalen om att jag lovats en gratis uppföljare som de är skyldiga att leta upp åt mig.

1983.

- UPPDATERING, ETT ÅR SENARE -



Nu har jag äntligen hittat den andra och sista delen av skivserien! Kort sagt så fortsätter det på samma grundvattenlåga nivå. Detta om detta.

2013-11-21

Special: DJ 50 spänn


Här kommer ett riktigt udda inslag! För första gången har ni alla chansen att höra hur jag låter. Tv- och radioproducenten Tommie Jönsson kontaktade mig och ville ha med mig i en podcast som föll mig utmärkt i smaken. Jag antog utmaningen att köpa fem skivor för högst 50 spänn sammanlagt, i fem olika kategorier. Håll till godo!



2013-11-13

Hobsons - Säg, får jag lov!


Här är ett gäng som gick in så mycket för att göra ett fräckt omslag att det resulterade i att det ser ut som ett enda stort feltryck. Det är väldigt ovanligt med dansbandsomslag med dramatiska fotoeffekter, och på goda grunder känns det ut som. Effekten de använde förmedlar en enda känsla, nämligen att det inte blev som de hade tänkt.

Högst upp finner vi två särdeles fula stjärnor, och mellan dessa en styggelse till maskot som ser ut som en skelögd tops med tandlossning och människofötter. Under den står bandets sex medlemmar, iförda ovanligt osynkroniserade outfits. De är förstås dansbandsgräsliga allihop, men på olika sätt. Allt ifrån sjömanskragen till vänster, de monstruösa puffärmarna bredvid och lampskärmarna som den längsta mannen har fäst vid sina knän och armbågar. Mannen till höger om lampskärmarna passade förresten på att dra till med det fotogeniska ansiktsuttrycket "överraskad och livrädd".

Efter att ha frilagt medlemmarnas ansikten från den hiskeliga fotoeffekten var det ingen som orkade ge sig i kast med händerna. Följaktligen ser alla sex ut att komma direkt från en blodig operationssal eller slaktbod.

Sist kommer vi till skivans titel.
"Säg får jag lov!" är en uppmaning.
"Säg, får jag lov?" är en fråga.
"Säg, får jag lov!" är lika logiskt som en reklamkampanj för ökad nagelsvamp. Bandloggan är förstås gräslig den med, men man har ju sett så mycket sådan skit nu att man börjar bli immun.

1976.

2013-11-09

Tomtélius - Små nära ting


Så var de tillbaka. Tomtélius är ett av de band som misslyckats med en så stor del av sina skivomslag att det inte längre går att skylla på otur eller yttre faktorer. Nu har de blivit så många att jag lägger in dem som en egen kategori här till höger.

Ännu en gång har de valt att ta bilden i sitt hem. Jag förmodar åtminstone att det är deras hem, för annars är det ännu konstigare. Farsan sitter och myser på sned i en fåtölj, medan kraftiga vindar från grovköket ute till höger slår in över hans frisyr. De tre sönerna har pressats ner i något som kanske kallades ”tresitssoffa” i broschyren, men som uppenbarligen inte är bred nog för tre personer. Rumporna får förvisso plats, men att sitta med den sortens trängsel och till exempel se en långfilm hade varit alldeles olidligt.

Alla fyra bär strumpor i olika gräsliga färgteman, skjortor i nyansen "obehagliga operationsbilder" och den mittersta av bröderna är sig lik med sin Legogubbe-lugg. Det redan kassa helhetsintrycket dras ner ytterligare av flera små detaljer i bilden; deras gamla skiva "Min vårdröm" som de spikat upp på väggen, Snobben på bordet, den bruna heltäckningsmattan och givetvis det gråa kreatur som sitter på golvet.

Hela familjen har iklätts klockrena rehab-dojor av samma modell. Det är en term som tidigare har mötts med oförstående från en del läsare här på bloggen, så låt mig förklara. Rehab-dojor är stora fotriktiga skor, oftast vita, med märkligt stora och fula sulor som måste fylla någon avancerad ergonomisk funktion för att deras fuldom ska kunna rättfärdigas. De har inte heller snörning, i vissa fall har de kardborreband. Ännu en gång; om en vuxen människa ska bära skor med kardborreband bör hen ha en bra medicinsk ursäkt för det. Detta är tingestar som kategoriseras som ”hjälpmedel” eller ”friskvård” istället för skor. Att samma slags hjälpmedel passar alla på bilden tyder på att det är något besvär som ligger i släkten.

1979.

2013-11-01

Vandra med - Ett sångspel om efterföljden


Om den upphetsande titeln mot förmodan inte skulle räcka för att sälja in plattan hos köparna så valde de att klippa in en hand som bjuder på färska spädbarnsfötter. Efterföljden för mannen kan förmodas ha blivit sluten psykiatrisk vård för lemlästning och mellanhand för överlämning av fötter, så kallat häleri. Om dessa påföljder gjordes tydligen ett sångspel.

Detta är ett exempel på hur det kan gå när ingen tänker efter, över huvud taget.

1984.

2013-10-26

Candys - Godis 1


Den här gruppen heter Candys. Inte Candy's på klassiskt dansbandsvis eller som att bandets centrala medlem heter Candy. Det handlar inte heller om det framgångsrika dansbandet Cool Candys, detta är det mindre coola gänget. Och det är inte Candys som i godisar, för det stavas "candies". Men vi kan ändå gissa att godis är ett centralt tema; plattan heter "Godis 1", bandnamnet är skrivet med polkagrisar och de fem medlemmarna får det verkligen att vattnas i munnen. Lite som när man känner att man kommer kräkas när som helst.

I hiskeliga grå kostymer och skjortor i ljusblått och smörgult står de samlade till vänster om blindtarmarna. Längst bak står en man som är blekare än döden själv och har en väldigt flygig lugg, och till vänster om honom en allvalig kille som ser ut som en baltisk politiker med udda hållning.

De återstående tre återkopplar till godistemat på ett fascinerande och lärorikt sätt, som en frosseriets livscykel! Mannen som står ute på högerkanten i tredje balettposition representerar känslan av att erbjudas godis i stora lass. Det lyser i hans ögon och han har svårt att hålla händerna i styr. I mitten sitter känslan av att ha ätit alldeles för mycket. Han är fortfarande rätt så glad, men han mår förbannat illa. Längst ner sitter magkatastrofen på huk och mår som han förtjänar.

1985.