Ballong Dansen

Nu betar vi av denna också. Jag vet att det gör ont, men det är snart över.

Titeln är särskriven på det mest ögonmosande vis, och de hävdar att plattan innehåller en ”De Luxe Version”. Detta visar sig vara en ren lögn när man plockar fram skivan, det är samma gamla skitlåt.

De skriver vidare att dessa tre män, Lasse Holm, Bert Karlsson och Torgny Söderberg under gruppnamnet ”Balla Balla”, är 1982 års modigaste män. Även om vi bortser från fegisar som alla de som stred och dog i Falklandskriget 1982, de uppåt 30 000 syrier som dödades av regimen under upproret i Hamah och arbetarna i Sollefteå som ockuperade Eisers fabrik i åtta månader i protest mot nedläggningen, så känns det rätt överdrivet när vi tittar mer noggrant på bilden. Torgny Söderbergs könsballong är inte bara ifylld med röd färg, den är kraftigt förstorad på fri hand så att ingenting skall råka synas igenom.

Lasse Holm beslöt sig för att satsa på en sexig blick med lätt öppna läppar, och vi ser ju hur eggande resultatet blev. Att ens försöka se het ut iförd endast tubsockor är en lika bra idé som produkten Roca-Gil eller att bära lajv-utstyrsel på anställningsintervjuer.

Bert Karlsson står i mitten, mannen som har lyckats bli hela Sveriges mysgubbe trots att han grundade ett främlingsfientligt parti med en agenda plockad direkt ur tjocktarmen, och här står han naken. Det räcker så.

1982.

X-Mas Twins – Zinghae (Haïala)

Detta är två synnerligen egenartade män, överösta med fransar och paljetter och en av Synoptiks minst populära modeller på näsorna.

Den vänstra av de två tycks vara mitt uppe i en fullkomligt urspårad syratripp, där hans hallucinationer säger honom att han kör jordfräs i 140 knyck och den andra snubben fattar att detta aldrig kan sluta väl.

Ovanför dem finner vi det kemiska tecknet för järn, mars eller man i åtta kopior, och vad som är christmas med de här snubbarna har jag ingen aning om. Men tydligen är de tvillingar, och det känns ju tryggt att de har varandra. Spontant känns de inte riktigt som män som problemfritt passar in i samhällets finkänsliga sociala samspel.

Detta är en sådan platta som borde ha information på baksidan om hur den skall sopsorteras, men det saknas dessvärre.

1989.

Georg Oswald - Live from Bavaria en Palma de Mallorca

Det första som slår en när man försöker ta in denna bild är att konceptet är mycket märkligt. Nio män står iförda ett mycket udda badmode, inklusive finskor, på en sandstrand. De har instrument med sig och fotografiet är taget genom ett bleckblåsinstrument. Men det finns så väldigt mycket mer bortom detta mest uppenbara!

Vi kan börja med att titta lite närmre på karlarna. Från vänster finner vi dessa nio:

1 – En som blivit sprutlackerad från sidan med vit färg

2 – En solljusallergiker

3 – En som misslyckades med att få till en fräsig pose och dessutom missuppfattade vad som var kameran

4 – En man som bantat hela livet och som har väldigt hög gren

5 – Bandets snygging

6 – En media-hipster från Södermalm som surdegsbakat sig ända tillbaka till sjuttiotalet

7 – En karaktär ur ”Skrotnisse och hans vänner” med häcken käckt på sned

8 – En kille som glömt låsa sin cykel

9 – En pannrynkande kille med otrolig hållning

Skorna tenderar ju som bekant att vara det som banden inte lyckas få unisont, och inte heller här har snubbarna likadana pjuck. Men tydligast särskiljer sig förstås snyggingens röda knästrumpor, något som hade kunnat vara en sprängklantig miss med en hetsk stämning inom gruppen till följd. Verkligheten är dock ännu bättre.

Om man undersöker skivan mycket noga (närmre än fotografiet tillåter tyvärr) så ser man att den röda färgen är tillagd i efterhand. Tuffingen med Michael Landon-vibbarna är förstås Georg Oswald, gängets huvudperson som efter fotograferingen slogs av en rädsla att inte utmärka sig bland de andra Alexander Bard-klädda männen. Därför fylldes hans vita knästrumpor i med röd färg, och genast ser vi vem av dem som bär särskilt stor skuld till att skivan blev till.

Vidare kan man fantisera om hur himmelskt bandet lär låta när de delat ut de sex blåsinstrumenten och den ensamma cymbalen.

1971.

Jan-Inges – Idag sköt jag ihjäl en okänd man

Det är underbart kul att fantisera om vem av dessa sju fromma gossar som kallblodigt mördade ihjäl en främling innan de träffades för att ta gruppbilden.

Det liknar en riktig Cluedo-gåta!

Var det klosterbrodern uppe till höger?

Eller killen till vänster, han som har en mustasch tätvuxen som ett kalhygge?

Den våldsamt glade mannen till höger som rakat fram en anti-Hitler?

Amish-sociopaten under honom eller pysslingen med badmössefrisyr nere till vänster?

Jag sätter mina pengar på den framåtlutade ynglingen i mitten, han har ett leende lika rogivande som att iförd raggsockor bli jagad av Vakttornet-försäljare över ett nybonat parkettgolv.

1970.

Jard Samuelson – Nya vägar

 

Detta är en platta från tiden efter Samuelsons, där Jard brutit sig loss och startat en solokarriär med en helt ny stil. Här är inte Jard en from söndagsskoletrallare längre; nu är han en snygg, stygg Miami Vice-hunk som anländer till tältmötena i beach buggy och ett skimmer av het fara. Elgitarr-solot har blivit ett nytt måste i låtarna och läderbrallorna har åkt på.

På baksidan finner vi honom igen, om möjligt ännu smörigare. Bara försök ta in detta! Han står iförd vit kostym, guldkedja och vit klocka, brunbränd som ett vörtbröd och lutar sig ledigt mot en röd Porsche. Detta ihop med låttitlar som ”Jesus är svaret för vår värld” blir bara för mycket.

(De blåa bokstäverna i "Jard" är kladd på mitt exemplar, de finns inte med från början. Men frisyren ser faktiskt ut så där.)

1986.

Källströms – Liljor

Denna uppställning är mycket absurd. HUR i hela Värmland tänkte fotografen? Kanske så här:

 - Du i blått! Nej, du med brillorna! Titta in i kameran. Ge mig en cool och säker blick. Så ja.

 - Du i blått! Nej, detta håller inte. Du där bak! Ja, du. Titta inte in i kameran. Titta på något ute i köket och ge mig ett ansiktsuttryck som om du just råkat svälja en insekt. Så ja! Och så luta dig lite åt höger, utan att flytta på fötterna. Mer. Mer. Just så, stå kvar där.

 - Du med tågrånar-muschen! Du kan bara titta på dörrkarmen där borta och se belåten ut. Det kvittar hur du står med kroppen, jag kommer dimma bort det mesta av dig med svart gas sen ändå.
Vänta lite, har ni satt fast pyttesmå hänglås i bältesöglorna? Nåja, låt dem hänga kvar.

 - Du den lille spetsige! Ställ dig helt i profil med kroppen, titta på min benjaminfikus som står där borta och se ut som om det vore det sjukaste du sett i hela ditt liv. Perfekt! Eller vänta, raka bort mittpartiet på din mustasch också.

Så dääär ja! Nu börjar det se ut som en jäkligt billig skiva, detta kör vi på. Jag knäpper en bild nu så får ni se resultatet när ALLT är klart och skivan redan kommit ut i handeln.

1983.

Olle Erixons - Sväng om

Ännu en bajspärla från Roldex, denna gång från 1981. Här satsade de ännu en gång på att sammanföra brunt och rött, detta eviga vansinnesprojekt. Det blir aldrig någonsin snyggt och i många fall, som i texten på denna platta, blev det direkt obehagligt för ögonen att se på.

Konceptet att låta sammetsgubbarna sitta på golvet var väl inte heller briljant, men utförandet blev fem sorger värre. De två främsta männen sitter i en märklig ställning med benen tätt ihop, särskilt i det högra fallet ser det inte det minsta bekvämt ut. De två i mitten har placerats snäppet högre, för att ge en skön triangelform i bilden. Även där var problemet att det inte gick att få till det på något naturligt sätt, särskilt inte i det vänstra fallet. Han ser ut att hålla en farlig snok pressad mot marken eller kanske har han råkat limma fast handflatan mot heltäckningsmattan. Överst finner vi en man som fick direktivet att luta sig så mycket framåt som möjligt, med resultatet att han ser ut att ha ett mycket större huvud än de övriga.

Sväng om, Erixons. Helt om och försök igen.