Klippans gymnasiekör - Oh what a day!

Klippans gymnasiekör (redan där känns det ju våldsamt upphetsande) spelade in en skiva och behövde förstås ett omslag. Frågan är hur många av gymnasisterna som kände sig fullkomligt nöjda när de fick se det.
Det består av ett enda grönt fält. Mitt i står en tecknad koffert, full av inklippta figurer. Men istället för att vara full av gymnasieelever så har de klippt in deras musiklärare sju gånger. Han står och dirigerar illa utklippt under texten "Oh what a day!". Titeln klingar härligt tillsammans med bilden nedtill; ett oskarpt foto i svart-brunt där kören står uppställd i en gymnastiksal där ångesten ligger tät.
För att sätta spiken i knäskålen avslutade de med att sätta den nedre texten alldeles snett.

1974.

Kimidas - Kom och dansa med mej

Jag är hemskt blasé numera gällande dansbandskläder och dumma uppställningar, då är det härligt när något sådant här dyker upp. Kläderna är förstås hemska och männen poserar i ett träd, men det uppfriskande är att de även utöver detta lyckades skitdåligt med omslaget.

 - Vad heter ni? KJMJDAS? Nähä, Kimidas? Ja men skriv det då, för detta ser inte klokt ut. I och J låter lika, men det är inte alls samma bokstav.

Det blir allt tydligare att det var en svensk specialitet att använda text med för liten kontrast mot bakgrunden. Det händer så ofta att det inte kan vara en tillfällighet. Och varför är männen så suddiga? Skärpan kan väl aldrig ha känts bra innan bilden knäpptes, de ser ju alldeles censurerade ut.

1976.

15 Tear Jerkers

Konceptet är tvärdåligt i sig; de samlar femton smöriga låtar som skall få lyssnaren att gråta. Det känns ju lockande.

Utförandet är sju resor värre; flickan gråter snor, var, smör eller någon annan tjock gulaktig vätska. Trodde de inte att man skulle se tårarna om de inte färgade dem i någon vidrig färg? Det borde ju vara rätt så uppenbart att tjejen gråter, med tanke på titeln och näsduken. Notera förresten att hon har ett blått och ett grönt öga, fast det är ju bara fräckt.

De toppade med att stava fel till artists, vilket inte var lika fräckt.

1978.

Lynn Anderson - Listen to a country song

Jag vill skrika på hjälp, men jag får inte luft.

Vad har hon gjort med sitt hår? Vad är det för stort lila ärr hon har i ansiktet? Varför kunde de inte centrera titeltexten? Varför ser hon ut som någon som just har dödat hela sin familj med en stekspade?

När någon stirrar på en med den där blicken så är det bäst att lyda utan att ifrågasätta. Lyssna genast på en countrysång, annars jävlar.

1989.

Wax - In some other world

Här kommer en ny skiva av Wax, de som gjorde plattan American English. Nu var det dacks igen, och denna gång har de lyckats pressa in ännu fler symboler i bilden.
Mitt i bilden ser vi en mystisk man som våldshånglar med ett spädbarn. Barnet har väldigt insjunken rygg, vilket antyder att mannen suger så hårt han orkar ur barnets mun. Det känns inte riktigt friskt.
Han har en klockren symfoniorkester-frilla, ett fenomen som jag uppmärksammat på senare tid. För män som spelar klassisk musik på professionell nivå gäller nämligen idealet minst fem cm långt hår och absolut inga hårprodukter. Eventuellt dra en borste rakt bakåt genom håret, eller på sin höjd någon mousse för att få ännu mer volym. Se efter själva nästa gång det går en konsert på tv; gelé och vax är fullkomligt otänkbart, och mannen på skivomslaget står och spelar rörklockor under största allvar.
Vidare finner vi två gröna grisar och två vita, en tillplattad ölburk, en fempunds-sedel, en urtavla, en gaffel, svansen från en röd stegosaurus och en massa annat krafs. Så vad försöker de säga? Jag vet inte, det är bara ett skitfult kollage.
1986.

Flamingos bästa 3

Flamingokvintetten brukar vara noga med sina skivomslag. De unisona dräkterna brukar vara utstuderat gräsliga och allt ska se koordinerat och planerat ut. Här har vi ett omslag som bryter av stenhårt mot den trenden.

Detta verkar vara ett foto taget i absolut sista stund. Alla är civilklädda, omgivningen är höstigt livlös, de är på väg in i bussen med en massa bråte (bär han på en kassaapparat?) och ljuset är långt ifrån optimalt. Trots allt detta knäppte de en bild, som sedan mot alla odds tog sig hela vägen till skivomslaget.

Mannen i mitten (som fick en tredje gradens brännskada i skrevet i fotoögonblicket) står i en enormt märklig pose med näven halvvägs höjd.  Killen som bränner honom har fått en fantastiskt odöd hudton, han är som plockad ur en kampanj mot rökning.

Det som dominerar bilden är ändå det gränslöst tråkiga ljuset. Det är så oerhört skumt och dassigt, och blixten gav en klockren reflex i nummerskylten som står ut som bildens viktigaste detalj.

1974.