Detta är en skiva som man
kan vända på hur många gånger som helst utan att lyckas hitta framsidan.
Det som kan förmodas
föreställa en framsida innehåller klassiska baksidesattribut som spårlista,
producenternas namn och en skitsuddig bild på kören. Notera killen till vänster
om siffran två i nyss nämnda bild. Jag undrar vad han gjorde för handsignal eller
vilket hädiskt tryck han hade på sin tröja, som gjorde det befogat att stryka
över hela hans överkropp med turkos färg. Bredvid honom sitter den ende som
inte sjöng med, utan som bara satt och log i en väldigt snäll form av
ungdomsrevolt.
På andra sidan ser vi ett
kollage med en hel massa frikyrkliga ungdomar, och Gunnar Karlsson. Om de nu ändå kostat på sig färgtryck på båda sidorna, kunde de då inte kört färgfotografier i kollaget?
Notera mannen högst upp i
vänstra hörnet, som ställer sig ytterst skeptisk till den plötsliga odör som just
spridit sig i sångbåset.
1974.
15 kommentarer:
Framsidan är väl den sidan där öppningen för skivan är till höger?
F ö ett skivomslag som misslyckats på ett helt unikt sätt eller hur?
Eller har man gjort ett skivomslag för vänsterhänta?
Åh jaaaa, jag har sångboken någonstans... med liknande omslag...
Kul att de valde ett Vilda Västerntypsnitt för den här bibliska titeln.
Fast det här är ju amatörer som gjort ett amatöromslag. Därför blir misslyckandet inte lika roligt, eller katastrofalt, eftersom de började från en mycket lägre förväntansnivå.
Varför måste hon i rött till varje pris döljas av A:et i HALLELUJA på BÅDE framsida och baksida? Är det Rosemary's Baby som växt till sig?
Varför är bara Gunnar Karlsson och Karin Gustafsson betrodda med mikrofoner?
Hade det varit en profan skiva så hade den med all säkerhet varit utgiven på labeln "Ett jävla liv".
Med en del fantasi påminner den färggranna sidan av omslaget om Sgt Pepper (Beatles). Kanske en subtil hyllning?
Aaaah Neumann U 87-mickar!
Den där skivan måste låta mycket bra!Vad är det för mystiska hål i baksidan på skivfodralet?
Men man måste ändå ge plattan en del respekt. Självaste Leonard Cohen har uppenbarligen gjort en cover på titellåten (utan 2:an, då).
Okej, det här omslaget lägger minsann KATASTROF i katastrofal. Mein Gott...
Jag gillar särskilt de långa pilarna som pekar mot bilderna på baksidan (?). De känns väldigt tekniska och exakta, det enda som fattas är att de skulle fortsätta ända in i bilden och in i pannan på respektive person. Helt underbart!
Killen i mitten ser ut som en rödhårig version av knugen som bölar som en mistlur
Men nog ser di lyckliga ut, di där kristna ungdomarna!
Gaaah. Den här sångboken hade mina föräldrar när jag växte upp. Brukade sitta och titta på alla fåniga ansikten och deras töntiga kläder. Behöver jag säga att jag gick min egen väg när jag blev äldre
Skicka en kommentar