2012-05-14

Stålblåsning


Sex män spelar blåsinstrument i en fabrik, och det ser för bedrövligt ut.
Längst ut till vänster hittar vi en snubbe som inte alls borde ha varit där. Hans uppspärrade sneglande ögon visar att han upptäckte i fotoögonblicket att han var på helt fel plats, och under de följande sekunderna lär han sakta ha backat ut ur bilden med uppskjutna axlar.
Är det kanske bara fem av dem som spelar instrument? Mannen till höger om den nyss nämnde verkar bara skrika i en tratt av plåt, det räknas väl inte som blåsinstrument? Att han blundar gör det inte bättre.
Den dominerande missen här (bortsett från hela konceptet att göra en skiva som heter "Stålblåsning") är dock suddigheten. Det är så hisnande oskarpt och männen är bleka som lik.
1976.

22 kommentarer:

Anonym sa...

Mmm, så där härligt värdelöst som bara ett 70-talsomslag kan vara.

Göran Lundbom sa...

Begreppet "blåskatarr" får en ny innebörd...

X-pert sa...

Verkligen en kulturgärning av herrarna i blått. Från höger en bashelikon, sedan en svensk kornett (skulle jag tro),valthorn, trumpet (Perinets system), ventiltrombon och en trattsångare (bara det). Han i hjälm vill oxå vara med och är nu på gång och förfärdigar klockstycket till världens största bastuba i gjutstål. Blåsmusik brukar ju vara nästan synonymt med mässingmusik. Snart skall vi få höra blåsmusik via ett instrument av stål: stålblåsning.

Perra sa...

Oj, oj! Det blir bara värre och värre omslag...

Daniel sa...

Varför vill han bakom trombonen (eller vafan skiten heter) inte vara med på bild? Det ser ut som att han medvetet höjer den mot kameran.

Sicket oskick!

John sa...

Tratten påminner mig om den här klassiska sketchen: http://www.youtube.com/watch?v=h7pxOjeAJ2o

Markus sa...

Det som är riktigt bisarrt med detta omslag är att titeln egentligen skall utläsas St. Ålblåsning.

Anonym sa...

Blytungt!

Ullabella (min egen sekreterare) sa...

Mannen till vänster blåser ju i en trafikkon av plast - en nödlösning som grabbarna fick ta till efter missödet med trumpeten som i ivern hamnade i smälthärden...

Anonym sa...

Ja DETTE var et katastrofalt omslag! Og da har vi ikke engang nevnt den merkelige svarte kanten!

Hildur sa...

Mannen längst till vänster är en skyltdocka. Jag orkar/vågar inte spekulera i vad den gör där.

@Markus: Ålblåsning utövades flitigt på den skånska landsbygden för länge sedan. Idag är det ett helt bortglömt hantverk, ersatt av den mer lönsamma ålrökningen.

Anonym sa...

Att det dessutom är MÄSSING dom blåser i gör ju inte det hela bättre. Eller kanske...

Sir Rastus Bear sa...

Ser inte de stackars männen ut att tillhöra ett koncentrationsläger från 2:a världskriget i sina lägerdräkter? Nu tvingas de ge en sista oompa-oompa konsert innan de "försvinner" i den stora eldhärden. Usch, sån tragik!

Markus Ahlbom sa...

Han med megafonen/tratten är lika Hasse Alfredsson. Kanske kan han ha etet finger med i spelet?

Historiska Tweets sa...

Man får lite Fritz Lang-vibbar av detta.

Anonym sa...

Tredje gubben från höger kan mycket väl vara John Cleese, och en koppling till Monty Python skulle väl förklara en del.

Och - den till synes aparta gubben allra längst till vänster är i själva (stål)verket en trumslagare som bankar på den stora bastrumman med huvudet. Då är det skönt med hjälm.

Anonym sa...

Snyggt!

Dock en kommentar om upplösningen på albumomslagen. Jag tycker det var bättre förr när man kunde klicka och få en helbild på omslagen, man kunde då se så många fler dråpliga detaljer som nu inte riktigt syns.

Herr Dryck sa...

Anonym: Det kan man fortfarande! Åtminstone med firefox.

Livsängel sa...

Den kanske egentligen skulle ha hetat "Råblåsning"? Visst, man skall ju inte döma en bok efter omslaget (och förmodligen inte en skiva heller) men allvarligt talat kan ju inte musiken på skivan vara den bästa heller.

Greve Af Öring sa...

Mannen längst till vänster drar krampaktigt i skinnflöjten, eggad av samlingen med män som får handbollslandslaget att framstå som adonisar i jämförelse.

John sa...

Text på baksidan:

I Fagersta - liksom på andra svenska järnbruksorter - medförde brukets ställning som dominerande arbetsgivare ett naturligt engagemang och ansvar för verksamheter långt på sidan om framställningen av järn och stål. Bruksmusiken sågs i äldre tider som en företagsangelägenhet. Musikanterna arbetade förstås på bruket, och ofta var det bruket som inköpte och ägde instrumenten.

I våra dagar är inte musiklivet beroende av det stora företaget på samma sätt som förr. Det moderna samhället förfogar över resurser för att stödja kulturaktiviteter av olika slag. Bruksmusiken har utvecklats till Fagersta Stadsmusikkår med Storbandet och Stålblecket och Orkesterföreningen till Bergslagens Symfoniorkester. Kommunens musikledare håller sin professionella hand över det hela, vilket borgar inte bara för hög ambitionsnivå utan också för hög kvalitet.

Kontakten mellan musiklivet i kommunen och Fagersta AB är fortfarande mycket god - många av musikerna är ju anställda vid företaget. Då orkestrarna beslutade att spela in en grammofonskiva, var det därför naturligt att Fagersta AB ställde upp och stödde projektet.


Sextetten Stålblecket poserade villigt men valde försiktigtvis att framföra "Det går så länge som det går" när Åke Fridfeldt ställde upp dem för fotografering framför en av de stora, heta, dånande ugnarna i stålverket i Fagersta. I ugnen omvandlas 33 ton flytande järn till stål - processen kallas blåsning!

Johan sa...

Bra skrivet ovan. Dock är det så för den inbitne att det hela är en väldigt delikat ordlek. Blåsorkestern står framför en konverter. I en konverter BLÅSER man ur kol ur råstål i processen att tillverka rostfritt stål.
Riktigt delikat för en pöjk som jobbar vid en konverter.