
Idag bjuder jag på en verklig klassiker, en platta som jag länge haft i min ägo men som jag aldrig lagt upp här.
Harpo står naken, bortsett från en djungel-haklapp, mitt i ett snår av ormbunkar. Han har en krum, ihopsjunken hållning som signalerar att han inte alls vill stå där, naken framför kameran. Han suger in skrevet så gott han kan, samtidigt som han river sig på bröstet med båda händerna.
Någonstans efter fotograferingen måste Harpo insett vad han gått med på, och för att mötas på mitten valde de att göra hela bilden skitsuddig. Detta hjälpte förstås inte alls, utan gjorde istället att hela skivan ser ut som skräp.
En skitful logga (som är mycket skarpare än resten av bilden) och Harpos cocker spaniel-öron gör omslaget till en närmast komplett katastrof.
(Jag fattar att det var menat att Harpo skulle klä av sig sin hud, men det vore ju ingen hit det heller. Jag föredrar en djungel-haklapp.)
1974.