Harpo - Leo the leopard

Idag bjuder jag på en verklig klassiker, en platta som jag länge haft i min ägo men som jag aldrig lagt upp här.
Harpo står naken, bortsett från en djungel-haklapp, mitt i ett snår av ormbunkar. Han har en krum, ihopsjunken hållning som signalerar att han inte alls vill stå där, naken framför kameran. Han suger in skrevet så gott han kan, samtidigt som han river sig på bröstet med båda händerna.
Någonstans efter fotograferingen måste Harpo insett vad han gått med på, och för att mötas på mitten valde de att göra hela bilden skitsuddig. Detta hjälpte förstås inte alls, utan gjorde istället att hela skivan ser ut som skräp.
En skitful logga (som är mycket skarpare än resten av bilden) och Harpos cocker spaniel-öron gör omslaget till en närmast komplett katastrof.
(Jag fattar att det var menat att Harpo skulle klä av sig sin hud, men det vore ju ingen hit det heller. Jag föredrar en djungel-haklapp.)
1974.

Music of El Topo

Jag förstår inte.
Varför skulle man vilja se ut som en vettskrämd myskoxe på sitt skivomslag? Varför sneglar han ner i hörnet? Vad är det där för min? Han verkar ha pudrat sin näsa med florsocker, och hela bilden är full av hår.

På baksidan fortsätter dumheterna. Här får vi ta del av en pistolduell mellan en mörk figur och någon som bär endast hölster och halsband.

Jag fattar fortfarande ingenting.

1970.

Hälsningar Anders

Det är en stressig tid vi lever i.
Under hetsiga dagar med spring och stök är det en oändlig tröst att veta att man alltid kan ta sin tillflykt till Anders. Vad än livet ger kan man alltid finna honom där, ledigt vilande mot sin trävägg, med ett saligt lugn och med lite grönt bös i nyporna.

Tack Anders.

1973.

Nysse - Jag vill ha mycke' pengar

Nysse vill ha mycke' pengar. Hade han det skulle han klä sig i basketskor och en svart-gul-grön-rödrutig skjorta som övergår sömlöst i korta shorts. Han hade även bytt ut sina möbler mot mysiga gröna kuber i grön plywood.
1984.

Mathz Ronnies - Vissna blommor

Oh happy day!
Här har vi ett gäng riktigt ledsna killar, på ett omslag som nog var menat att utstråla vemod och eftertanke. Metoden var att sätta fem långhåriga snubbar i vita sidenkostymer runt ett litet bord med trötta döende blomster på. En av killarna sitter uttråkad och plockar sönder växterna, medan mannen mitt emot tittar på med ett aningen roat ansiktsuttryck. Alltihop ramas in av påmålad svart rök som inte ser ut att vara sund att inandas.
Detta ska alltså se sorgligt ut, men det skiter sig redan uppe vid bandnamnet. Det är väldigt svårt att utstråla ett själsligt djup med svärta och melankoli när man heter Mathz-Ronnie. Mats-Ronnies hade varit ett sjukt fult bandnamn, men sedan slängde de in ett H och ett Z också och skippade bindestrecket.
En udda detalj är att det finns en Mats med i bandet, men ingen Ronnie. Däremot spelar både Sonnhy och Benny i bandet, men det lät visst inte fräckt nog.

1975.