Mistlurarna - Spargrisen

Vi hänger kvar vid sparbankstemat! Mistlurarna är fyra resliga pågar, här iförda puffärms-skjortor i mönstret "maginfluensa". En kudde eller en stolsits i den klädseln hade varit anskrämlig. Att sy fyra rymliga skjortor i samma textil är fullkomligt vanvett.
Här står de i kö på banken, ett klassiskt motiv för ett skivomslag. Längst till vänster en man uppvuxen och friserad på Alvastra kloster omkring år 1190. Bredvid honom en karl i klassisk Legofrisyr och med ett fast bett om underläppen. De två männen till höger om dem känns märkligt familjära, men jag kan inte placera dem.
Man kan tänka sig att de såg först på det färdiga omslaget att den glade karln näst längst fram hade vänt sin spargris åt fel håll. Ett annat möjligt scenario var att det var en medveten grej, för att visa upp texten "sparbanken" lite diskret och bra. Det är nämligen rejält med smygreklam för Sparbanken på omslaget. Se bara på loggorna och typsnittet längst ner! Det märkliga är att det ingenstans på skivan eller omslaget står att de har sponsrats av Sparbanken på något sätt.
1978.

Eva Dahlgren - Finns det nån som bryr sig om

Finns det någon som bryr sig om smink inför en omslagsfotografering?
Eva står flammigt röd och halvblundar utanför en omvälvande vacker sparbank. Håret ser ut att ha genomlidit någon slags tromb, och fotografen valde dessutom att fotografera underifrån. Det hela resulterade i att Eva ser ut att just ha genomlidit en lång förlossning och ligger utmattad i sitt Landstinget-nattlinne. Den jobbigt uppspelta pappan tog bilden som sedan hamnade i familjens fotoalbum bredvid texten "trött men glad".
Ett stort moln är utmärkt placerat som en förlängning av Evas hår, och uppifrån himlen tittar Gud ner. Men tittar vi noga ser vi att det är Evas egna öga som lyser bakom molnen, vilket gör det hela mycket konstigt.

Eva: Finns det någon som bryr sig om?
Eva igen: Ja, jag.
1978.

Michael Quatro

Sluta av att piskas faktiskt, det svids!
1980.

De' våras

 
Fyra mähän har valt att ställa sig i leran omkring ett picknickbord, med en översvämning som backdrop. På högerkanten står någon slags insekt med högt uppdragna jeans. Bredvid henne sitter Lars Ohly och myser, och bredvid henne en tjej som ser väldigt snäll och sjuttiotalisk ut. Ute på vänsterkanten står Mikael Wiehe i en våldsamt häftig pose och visar upp sina två tänder. Det som fängslar mig är hans fot. Antingen är den djupt nedsjunken i leran eller också har han någon slags hov eller klöv. Eller har han en normalstor häl med platåklack och sedan en liten miniatyrfot framför den? Spännande.

1978.

Gammeldanssväng med Ås-Anders gäng

Detta trodde jag aldrig. För andra gången i mitt liv har jag hittat en svensk dansbandsplatta med en collie mitt i bilden. Ås-Anders gäng har ställt upp sig i en halvcirkel runt en stor, brun fåtölj (som ser ut att stickas genom kläderna och lukta bortglömd gympahandduk), och i fåtöljen har de sedan satt en stor jävla collie.

Nej, det finns inget Lassie-tema, Änglahund finns inte med på plattan och till skillnad mot på Palomas skiva så kan de inte skylla på brist på hundvakt. Detta lurviga kreatur har de medvetet placerat på allra bästa plats mitt i bilden, vilket bara kan betyda en sak; collien heter Ås-Anders. En hund med känsla för äkta gammeldans från Tierp (vilket försäljningsknep!) och med ett helt eget gäng bestående av fyra fagra farbröder. Eller också heter collien Nutley.

Vad gäller gänget vill jag bara belysa några få punkter. Dels hur dåligt det funkade för basisten att köra urringad t-shirt ovanpå långärmad skjorta (samt att han inte tittar in i kameran), dels hur gitarristen poserar med ett barréackord.
Detta är något som ständigt återkommer på skivomslag, och särskilt just på dansbandsskivor. Idén verkar vara att ta ett riktigt klurigt ackord när bilden skall knäppas, för att därigenom se ut att vara en duktig gitarrist. Se bara här:

1975.

Niels Jensen - Celluloid

Nu kommer det bli helt konstigt en stund.

På en blöt svart sopsäck beströdd med rosenblad ligger ett fotografi. Fotografiet föreställer en udda skara människor på en stor hög med skit, med Lilla sjöjungfrun-slott och fjäderfän i bakgrunden.

Det är svårt att förstå hur de sju personerna har sammanstrålat, då de alla är mycket unika karaktärer med få gemensamma nämnare.

Längst bak står Brända; en vig kvinna med mycket litet huvud. Hon hade vissa svårigheter att smälta in på sin arbetsplats, troligen på grund av sina vanor att bada naken i grunda vattenpölar och äta soppa med händerna.

Strax till höger om henne hittar vi Kewin. En Mowgli-figur som står och spänner sig iförd ett par Libero Up&Go i vuxenstorlek. I skolan var han den sortens kille som sparkade in alla skåp utom sitt eget utan att se hur det skulle kunna vändas mot honom. Storgrät sig igenom varje avsnitt av "Anslagstavlan".

Till höger om honom står en vacker flicka i vitt, vi kan kalla henne Lecksi då det är så hon heter. Hon hade en tillfällig anställning som dödare på Borås djurpark, men fick sluta då det upptäcktes att hon haft en högt uppsatt position inom Barnens Trafikklubb under deras krigsförbrytelser i forna Jugoslavien.

Till höger om Lecksi står en blond tjej vid namn Paul. Hon har ställt upp fiskpanetter istället för böcker i sina bokhyllor och drog på sig stora skulder under sin fruktlösa kampanj för att marknadsföra en after-shave med doften "vatten".

Bredvid henne sitter en ung man på knä, en yngling som valt att gå under namnet Sten Fink av de Vida Vidderna. Han bär Buttericksdräkten "Tumme Lisa Plommon" och har ansiktet täckt av ett fint lager florsocker. Under många år bodde han hos sina föräldrar i Sveg, men blev erbjuden en egen lägenhet efter att ha klubbat ner en uppsättning krocketbågar i vardagsrummets parkettgolv. Omyndigförklarad 2001.

Några meter till vänster om honom ligger en medelålders dam och fläker ut sig bredvid en trasig kassaapparat. Det är fru Kvänum, en dam som var känd i sin ungdom för att kunna springa skitfort med armarna längs sidorna. Hon lever numera ett stilla liv i Ånge, där hon även hyr en stor silo som hon fyllt med stulen fisk.

Slutligen, ute i mörkret på vänsterkanten iförd latexpyjamas och gasmask, har vi Rune. Han påbörjade ett projekt som gick ut på att gräva ett eget tunnelbanesystem mellan sin innergård och Hemköp i Gävle, men han tröttnade ganska fort. Numera är han revisor.

Eller jag vet inte, detta är rätt vilda gissningar.

1985.

Katas döttrar - Kvinnor sjung ut!

Kata Strof fick 13 döttrar, och vilken skara sen.
1979.

Tonix - Knockout

 
Fjärde gången gillt för Tonix här på Katastrofala omslag!

Jag har inte så mycket att säga faktiskt. Mannen längst till vänster ser en aning äcklad ut, ute till höger lurar ett ondsint skogstroll i mörkret och över alltihop regnar det ner snorloskor. Plattan är från 1978, loggan är dumful och särskilt bokstaven N gör bort sig.

Istället tänkte jag ventilera lite funderingar angående små konstruerade kompisgrupper. Det handlar inte om skivomslag men skit samma, jag har grubblat över det här.

Om denna grupp hade varit tecknad, eller om den hade varit ett uppdiktat element i en barnbok, hade vi kunnat förmoda att en eller två av medlemmarna hade haft en ytterst torftig personlighet. Låt mig exemplifiera.

• Bröderna Dalton. Joe är liten, arg, labil, vildsint, hatisk, våldsamt utagerande och smider sluga planer. Averell är lång, korkad, lugn och ständigt matglad. Men vilka är Jack och William? Det är detta som är min poäng, de är fullständigt ointressanta och finns bara där som utfyllnad och för att lyfta fram Joes och Averells egenskaper. Och detta fenomen återkommer ständigt.
• Bosse i Bullerbyn. Lasse är tokrolig och busig, Olle är djurkär och omtänksam medan Bosse är lika spännande som spadet längst ner i kylskåpet.
• Mellanbocken Bruse, Mellanbilen Brusso, mellanstora björnen i Guldlock. Den minsta piper "det är bara jag" med en tunn liten röst, den stora har en djup mullrande stämma. Men hurdan röst har den mellersta? Ska man läsa de replikerna med sin vanliga röst? Då låter det ju helt patetiskt.
• Brum. Nalle-Maja är resistent mot dunderhonung och misshandlar killar i skolan. Teddy är en boknörd som har lärt sig av Skalman hur man är smart. Brumma har downs syndrom, kramar våldsverkare och hallucinerar i städskåpet. Men vad gör Brum? Han målar. Ibland. That's it, han är upphetsande som en tom brun kartong som en gång innehållit andra bruna kartonger. Fuktiga kartonger.

Till raden kan läggas många fler. Rövaren Jesper i Kamomilla Stad, som står mellan ledaren Kasper och den tokige matglade Jonatan. Rafael i Turtles (en är ledare, en är teknisk, en är crazy party och en är fullkomligt onödig). Slusken och Rusken i sjörövargänget som vill dränka Bamse, Mike (och Keith) i Boyzone, Kian i Westlife.

Ofta paras trista karaktärer ihop och blir en duo, som tillsammans fyller en funktion. Pippi Långstrumps stad är full av sådana par. Kling & Klang, Dunder-Karlsson & Blom och Tommy & Annika, alla paren fyller en funktion men var för sig är de fullkomligt döda inuti. Fler exempel är Teddy & Freddy och Johan & Niklas i Saltkråkan, Tvillingarna Sherri & Terri i Lisa Simpsons klass och Knocke & Smocke.

Detta om detta.

Licence - Högt spel

Licence - ett gäng riktiga hjärtekrossare utan tvekan. Men hur heta var de egentligen, om man tittar en lång stund på var och en?
Längst till vänster har vi killen som ser riktigt bra ut. En permanentad Nick Carter med Stallone-inslag. Det man kan ifrågasätta är väl den diskret blåa koftan som han knäppt med EN knapp, och de minimala byxfickorna som han absolut skulle pressa ner nävarna i.
Till höger om honom står en kille och stirrar in i hans öra medan han säger "FFFT". Blicken utstrålar "ingen annan förstår det djupa i Skurt", frisyren ligger som en kalvfilé över huvudet och likt många i hans ålder överskattade han sin polisong-potential.
Bredvid honom står en ung kille som bara ser folk från axlarna och nedåt. Frisyren kallas "Fjällskivling" och tycks bli obefogat populär i ojämna cykler. Notera den extremt tunna halskedjan!
Bredvid honom står Joey Tempest med en intressant frisyr som bara är permanentad från tinningarna och nedåt.
Intill honom, ute på högerkanten, står två killar som ser helt sjuka ut. Båda är så glada att de skrik-skrattar rakt ut. Den vänstre bär instoppad gul skjorta och avklippt slips, och som livrem använder han ett tunt flätat lädersnöre. Posen är med rumpan käckt på sned. Kompisen som delar hans inandningsluft har även han matsvamps-frisyr, denna gång med ett blont ytskikt mot en mörkare kärna. Han klänger sig fast i en väldigt lång wienerkorv och har möjligen den mest klassiska outfiten för den som ville vara tuff men ändå snäll, ball men ändå ha femma i franska; vinröd sweatshirt (Fruit of the Loom?) med uppstickande skjortkrage och sedan halskedjan lagd utanpå.
1981.

Herr Dryck goes social

Nu händer det grejer! KO finns nu även som ansiktsbok, in och gilla! För ni vet väl att om man inte gillar något på fejjan så gillar man det inte på riktigt.

Bonus-röj från 1985.