The Bill Gaither Trio ...in retrospect

Idag får vi stifta bekantskap med ett gäng som är så hysteriskt lyckliga som bara kristna amerikaner kan vara.

Till höger står en karl som bara är Tryggt Vänlig. Han är en klippa och han är en öppen famn, en man som vågar kramas och en spridare av stilla frid. Räkna med storstryk om du ifrågasätter hur åtminstone 1,7 miljoner arter (x2) fick plats ombord på Arken.

Till vänster står den Käckt Glada gubben. Han skojar roligt fast bara snällt, han är den högljudde och tokiga som märks mest vid kyrkkaffet och han sätter händerna i sidorna och kastar huvudet bakåt när han skrattar. Associationerna går genast till Jack i The Shining. (Han har för övrigt ett knä väldigt högt uppdraget, det är oklart varför.)

I mitten finner vi så den Lyckliga Kvinnan. Som vi ser utstrålar hennes ansikte en sådan brinnande glädje, som om det fanns en svällande ballong inuti hennes huvud som pressar anletsdragen till bristningsgränsen. Krampen sliter i ögon, kinder och mun och skulle kräva omfattande elbehandling (eller eventuellt operation) för att släppa sina fasta lägen. Hennes frisyr har mejslats fram ur ett hårt träslag, handmålats och sedan spikats på plats. Hon har de bästa recepten men delar gärna med sig, hon unnar alla det bästa utan minsta avund, hon vet sin plats och argumenterar mot sina egna rättigheter.

Vi vänder på skivan och ser de tre ännu en gång. De sticker upp ur gräset en bit bort, poserande med samma självklara frid. De är så lyckliga att de när som helst kan springa gallskrikande tills de kräks och stupar till marken.

1975.

Count Basie - Super chief

Detta är ett utmärkt exempel på hur ett ambitiöst omslag kan fördärva en i övrigt bra produktion. De kunde helt enkelt ha tagit ett fotografi av Count Basie och sedan låta hans musikaliska begåvning tala för sig, men icke. Istället anlitade de en konstnär vid namn David Willardson, som målade upp Basie som Ångloket Thomas.
Denna typ av airbrushade porträtt får mig alltid att känna mig en aning illa till mods. Basie blev äcklig, och Willardson blev så nöjd att han skrev sitt namn på omslagets framsida.
1972.

The Readers

Här ser vi ett gäng som hittade på en gemensam dresscode: alla killarna skulle ha långa vita polotröjor med svart skärp utanpå uppe i navelhöjd. Detta var fullständigt vansinne naturligtvis, som ni kan se på bilden. Men trots den bestämda klädkoden kände de inte att de borde införskaffa sina uniformer tillsammans, utan det blev var man för sig. Därför kan vi nu se fyra nästan unisont klädda män. Fyra olika sorters vita polotröjor och minst tre olika sorters skärp i olika bredd, och i centrum en flicka i hög pälsmössa.
Tillsammans sprider de evangeliet genom glatt lockande visor som "Tag mitt liv" och "Gripen av Gud".
1971.

Marita Hammar

Här kommer ännu en trädlutarbild. Sist såg vi hur Mats Wikström stod i blåbärsriset och lutade sig coolt och ledigt mot en trädstam, här kommer en dam som tar konceptet till en ny nivå.
Istället för att sätta handen mot trädet lutar hon hela kroppen mot trädstammen. Då hon valt ett lutande träd får det följden att Marita också lutar, vilket ser helt sjukt ut. Jag hoppas så innerligt att hon står sådär lutad hela vägen ner längs stammen, så att hon hade rasat ihop i en hög om stammen plötsligt skulle försvinna.
Man skulle kunna säga att Marita var långt före sig tid och i själva verket försökte sig på konceptet planking, om än i ovanligt lodrät stil.
Vidare kan vi kort konstatera att hon tittar rakt ut i luften med tom blick utan att pricka kameran, att hon bär en värmande mössa med öronlappar och att den vita texten mot bakgrunden ger henne namnet Maria Hammar.
Inget årtal.

Mats Wikström

Mats har valt blått hår.
Jag skulle kunna avsluta där, men jag vill bara kort uppmärksamma några små detaljer.
Märk hur håret, de shadade solbrillorna, slipsen och byxorna kämpar tappert för att lyckas matcha varandra. Istället blir det ett sånt där stenhårt stolpskott där nyanserna hamnar tillräckligt nära varann för att det ska värka i bihålorna att se på. Till och med mustaschen skär sig mot den övriga behåringen. Näsduken finns där som ett märkligt undantag, så långt ifrån att matcha att den ser ut att ha ritats dit med med highlighterpenna.
Och ja, jag ser kåktatueringarna på hans händer, men de är ursäktade tycker jag. Mats var missbrukare innan han Fann Jesus och började sjunga kyrksmör för gamla människor, det roliga är hur han då stylat om sig på ett så uträknat missmatchande sätt och ställt sig lutad mot ett träd.
Och färgat håret blått.
1989.

Clas Pehrsson

Clas är mycket noga med sina blockflöjter. Han har tagit fram sina sju flöjter och noggrant placerat dem på ett bord. (Han verkar sitta inomhus att döma av handtaget på fönstret, men det känns väldigt mycket som en uteplats.) Nu skall han påbörja dagens flöjtunderhåll, då han sjukt noga putsar och polerar varje detalj med en mängd olika små tofsar och pinnar.
Så långt framstår Clas som en allvarlig nörd som ser blockflöjter som något mycket viktigt. Någon gång under fotograferingen slogs de av detta, och kände att de absolut behövde skoja till det lite grann på baksidan. Han behövde bjuda på sig själv, men ändå blanda in flöjterna på något sätt.
De bestämde att Clas skulle ÄTA flöjterna. Bra tänkt.
1976.