2011-12-29

Polarna, Jörgen Edman

 
Det är något läskigt med vuxna män som har pyjamasparty.
Polarna och Jörgen Edman har varit med förut, det var det där gänget som hatade dig så innerligt.

Nu är de tillbaka, hysteriskt glansiga och fina. Precis som sist skiljer sig Jörgen klart och tydligt från sina undersåtar, genom att kaxigt bryta mot dresscoden och bära extra mycket brösthår. Halslänkarna på detta omslag är precis så där äckliga som de ska vara, och frisyrerna är bedårande.

Jörgen är förstås Den Snygge. Med en jättefrisyr tjock som en brunbjörnspäls och machohaka slår han de övriga på walk over. Killen nere till höger har en klockren revisor-look och påminner mycket om Napoleon Dynamites bror Kip.
Skivan tycks inte ha någon titel.

1974.

2011-12-24

God jul 2011!


Så var det dags för ett julspecial! Ett av de vanligaste önskemålen från er läsare genom åren har varit att få höra lite musik från skivorna. Mitt svar har alltid varit att min blogg handlar om skivornas omslag och inget annat, men nu gör jag ett undantag.

Här kommer så en liten julklapp, ett kort medley av några av de allra sämsta skivorna som figurerat på bloggen.

Grattis på julafton till er alla!

/Herr Dryck

2011-12-20

Max Rogers - Med dej i mina armar

Max Rogers har vi träffat flera gånger förut, men här visar de upp en lyxig sida av sig själva som är alldeles ny.
De har samlats i ett rum fyllt av den hopplösa bruna gas som så ofta pryder denna sortens skivomslag. Allihop bär högtidskläder och den nedre ynglingen har till och med vita handskar och cylinderhatt. Han har dem inte på sig förvisso, men han ska ändå ha extrapoäng för att försöka få en dansbandsorkester från Norrköping att kännas luxuös och fin.
Blixten eller lamporna som fotografen använde förstör bilden som en slägga genom en tevagn. De speglas perfekt i varenda glasöga på ett alldeles underbart vis, vi får förmoda att de inte tog några fler bilder då reflektionerna knappast hade kunnat bli värre.
Färgskalan är som synes jublande festlig. Ungefär som att få ett presentkort på Fonus, eller EN biobiljett till Smurfarna med svenskt tal.
1984.

2011-12-17

Tre blå - Gamla blåtiror!

 
Ge plats på scen för tre karlar i blått som står och kissar tillsammans.

Mannen på vänsterkanten har något så anmärkningsvärt som ett skägg med mittbena. Det känns som ett mode som aldrig riktigt tog skruv, men han ska ha en eloge för att ha försökt.

Mannen i mitten ser enormt klurig ut, han påminner om en femårig tjej med en hemlighet. Den tandlöse till höger ser busig ut han med, om det inte vore för den rikliga hårväxten i deras ansikten hade de kunnat vara ett spralligt kompisgäng i klass 2 B.

De tre blåtirorna signerade skivor vid något tillfälle, och en av dem valde tydligen en penna som inte höll för tidens tand. Varken hälsningen upptill eller hans signatur är särskilt knivskarp.

1974.

2011-12-14

Mia Westers - Ge mej din hand

 
Ett par glasögons styrka bestäms i regel av linsernas slipning, inte av bågarnas grovlek eller glasens storlek i centimeter.
Mia missförstod detta.

1978.

2011-12-11

Lucilia do Carmo - Foi na Travessa da Palha

Denna genombruna bild föreställer en kvinna som sjunger på en restaurang, där absolut ingen uppskattar hennes gapande framförande.

 – Ser hon inte att vi sitter och äter här? Börje, säg till henne...!

En uppenbar parallell är förstås omslaget där Jokkmokks-Jokke förstör trivseln för en gammal dam.
Inget årtal.

2011-12-08

Vilket liv! Med Psaltis

 
Låt mig få presentera en bortglömd tecknad karaktär, en satsning som aldrig riktigt tog skruv. Här är Psaltis, den levande psaltaren.
Hela idén är så groteskt dum, ett hjärnsläpp bortom alla gränser. (Innan någon skriver och hävdar att han är en psalmbok kan jag inflika att han heter Psalty på engelska, och om han är en levande psalmbok är det ändå en lika värdelös idé.)

På omslagets framsida ser vi Psaltis i tecknad version, då ser han ut som något äckligt väsen ur Dr Snuggles. Titeln är skriven med härliga gula och skära pastellkritor, likaså allt slumpmässigt kladd som omger bilderna av de stackars barnen.

Bilderna illustrerar pedagogiskt de olika rörelser som lämpar sig medan man lyssnar på skivan. Överst i mitten ser vi hur man frivilligt kapitulerar inför psaltaren Psaltis och hans råbarkade gäng. De är nämligen inte att leka med. Psaltis brukar synas nere på torget tillsammans med den levande Konungaboken Konny, Fille Filipperbrev och Uppenbarelsebobby; alla levande böcker med allvarliga aggressionsproblem, böcker som har hamnat på glid.

Bland de övriga bilderna finner vi hur man enkelt tar tempen på Psaltis, en breakdance-move utförd av tre av världens minst streetcreddiga personer, och en dyrkar-pose som är seriöst obehaglig.

Vänder vi på skivan finner vi ett fotografi av Psaltis och hans kuvade undersåtar.

Här är Psaltis en stor otäck karl med vita fält målade i ansiktet och en helt sjuk Psaltar-kostym som någon suttit och sytt. Alla visar än en gång hur man kontrollerar Psaltis rumptemperatur och det ligger en rejält obehaglig stämning över bilden.

1980.

2011-12-04

Flambierte Ananas und Pfirsiche "Alaska"

 
Denna skiva platsar här på bloggen tack vare hela sitt koncept.

Detta är både en skiva och ett omslag, eller kanske varken eller. Nålen släpps ner direkt på bilden, därav hålet i mitten. Bildskivor är inget nytt säger ni då, men det kommer mer. Detta är dessutom ett vykort, med plats för text på baksidan. Den lycklige som får vykortet kan då spela upp ljud från sin glada semesterhälsning. Men det är inte heller allt, det är nämligen inte musik på skivan!
Skivan innehåller bara en inspelning av en man som står och tillagar flamberad ananas och persika, då och då avbruten av en uppmuntrande tysk kvinna som försäkrar att det luktar förbannat gott.

Några enkla frågor dyker upp i mitt huvud när jag försöker ta in allt detta.
Hur många gånger lyssnar man på en sådan skiva?
Skulle någon få för sig att använda skivan som ett recept, och ställa sig och elda frukt i sitt kök efter hans direktiv?
Tillsätt ananas till vilken rätt som helst så kan du lägga till epitetet "Hawaii". Hawaiipizza, hawaii-hamburgare, hawaii-gris och hawaii-dropp. Men vad i tillagningen får rätten att kallas "Alaska"? Guld? Trä? Björn?

Vidare är kocken klädd i någon slags vid kavaj utan knäppning, med två stora paneler framtill som är fyllda med krimskrams. Notera även att vi inte ser någon ananas på bordet.

Detta är givetvis en reklamgrej, som skulle locka folk till restaurangen "Stuben" i München.

1960.

2011-12-01

Gregg Allman - Laid back


Greggs första soloskiva var nästan färdig när släkten samlades den där julen. Alla satt kring matbordet och hivade i sig mat medan de ideligen gratulerade Gregg och talade om hur fantastiskt det var med hans framgångar. Så kom den obekväma situationen som en rak höger.
– Har ni gjort skivomslaget ännu? frågade moster Benjamina.
– Nej, inte ännu, svarade Gregg utan att inse vilken enorm skit han just trampat i.
– Då kan Rut måla ett omslag! Det vore väl fantastiskt, att ha ett skivomslag målat av sin egen kusin!
– Vilken underbar idé, fyllde Greggs mor i.
– Kanske, jag vet inte, svarade Gregg, och slog därmed spiken i sin egen kista.
Från detta läge fanns det ingen återvändo. Moster Benjamina upplevde att Gregg nu hade lovat och svurit att Rut skulle få göra omslaget, och Greggs mor skulle aldrig låta Gregg göra sin kusin besviken. Så nu återstod det bara att vänta på domen.
Han visste inte hur stor fallenhet Rut hade vid staffliet, men hennes bristande intellekt var ett välkänt faktum som aldrig någonsin nämndes inom släkten. (Det hade dock varit ett svårt ämne att undvika många gånger, till exempel när hon åkte dit för att ha snattat blåa skoskydd från folktandvården och alla de gånger då hon gått runt och sugit på småpengar.)


Dagen då omslagsbilden var färdig störtade han hem till sin kompis Kid. Gregg stormade in genomsvettig och viftade hysteriskt med den lilla pannån.
– Titta! Titta vad hon har gjort! Det där ska föreställa mig! Hon har utgått från två olika fotografier, och målat in dem i samma bild! Ett vanligt halvprofil-kort för näsan och munnen, och sen ett snett ovanifrån när hon har målat ögonen!
Gregg visade förtvivlat vad han menade genom att täcka över den övre och nedre halvan av ansiktet om vartannat.
– Hon har gjort mig helt skev! Och hur tänkte hon med håret? Det är alldeles illgult! Och titta på skägget, det växer i en enda tunn rad ur underläppen! Och vad är det för gult vågigt hår som växer från mina kinder? Den där kind-manen är dessutom dubbelt så lång på högra sidan!
Gregg pausade i en dryg sekund medan han tog ny luft.
– Och hur tänkte hon med resten av bilden? Är jag någon slags jätte som tittar in i ett lila hus? Eller är det ett dockskåp inrett med vattendroppar?
– De där lila väggarna är väl åtminstone målade med rätta perspektiven? försökte Kid.
– Det spelar väl ingen roll?! Hon har ju fått MIG att se ut som en stor äcklig docka med ögonen på olika höjd, på min debutplatta! Och nej, Kid. Perspektiven stämmer inte.
– Baksidan då...?
– Hon har gjort den med, suckade Gregg utmattat. Hon har målat en vulkan. Och ännu mer lila väggar. Värst är ändå att hon målade dit mitt bakhuvud också, på helt fel höjd och för långt bort så att jag verkar ha ett jättelångt huvud.
Gregg satte sig ner på golvet alldeles utschasad och räckte fram den utvikbara bilden.


– Kid, mitt liv är förstört.

1973.

2011-11-29

Limmericks - Det är musiken

De hade bestämt att de skulle sitta på knä och blåsa maskrosfrön på omslaget, men det går inget bra alls.
Den ende som fixar det är mannen uppe till höger. Han har hår och skägg till den milda grad att han ser ut som ett snår i ansiktet, men han lyckas blåsa bort fröna.
Mannen mitt i bilden plockade en färsk och pigg maskros, och sitter nu skitbesviken och undrar hur han ska göra. Mannen till vänster om honom fattat ännu mer fel, och har plockat en smörblomma istället. Men han är glad för det, han hajade visst inte där med att blåsa bort frön. Bakom honom sitter en kille som lyser av glädje. Kanske är han glad för att han redan lyckats och är färdig med sin blomma. På högerkanten sitter en kille som missat hela grejen. Han sitter och blundar med kass hållning och verkar påverkad av något mycket starkt. Eventuellt håller han något i nypan, i så fall lite dill eller nåt annat krafs.
Notera hur de softat nedre vänstra hörnet av bilden men inget mer, samt att bandnamnet är felstavat.
1975.

2011-11-25

Danny's - Hej svejs

- Vad är detta för studio? Två lampor och en svart vägg?
- Kläderna kommer väga upp det.
- Men ska vi bara stå här?
- Nej då, jag har en suverän idé. Du minns de där gamla lådorna som jag hittade i grovsoprummet? Jag visste väl att de skulle komma väl till pass en vacker dag. Vi slår in dem i aluminiumfolie så kommer de se ut som något från rymden!

Efter två timmars pillande med den ideligen sprickande folien hade Danny's skapat en egen futuristisk studioatmosfär. Notera den korta luggen på mannen längst till höger, de långa fransarna på deras ärmar och hals-polisongerna på mustaschmannen i mitten. Han har fått hyvla bort ett lager från sina platåskor, troligen konstaterade de att han inte behärskade lika höga klackar som de övriga efter ett par ofrivilliga stage-dives ner i parketten.

Danny's har producerat så många hopplösa skivomslag att de nu förtjänar en egen kategori här på Katastrofala omslag.
1975.

2011-11-23

Niclas Wahlgren - Tidlös

 
Titeln är fullkomligt klockren.

Det finns ingenting med denna bild som som är tidlöst, snarare är den daterad på ett sätt som fullkomligen spikar fast den vid just året 1986. Niclas bär höga, svarta läderbyxor med något litet dambälte till, ett torsoplagg som landar mitt emellan t-shirt, linne och sönderriven sopsäck, röda hängslen och ett tunt guldarmband.

Vidare står han och lutar sig käckt mot en gul rektangel, som han bara snuddar vid med den yttersta spetsen av sin armbåge. Frisyren, fickorna framme på byxorna och till och med det röda typsnittet är daterat. Det enda som förtjänar att kallas tidlöst är väl det tradiga typsnittet som ordet "tidlös" är skrivet med, och eventuellt den vita bakgrunden. Men det är lunch!

1986.

2011-11-19

Stravinsky/Strauss - Petrushka/Till Eulenspiegel

 
Detta är så väldigt otäckt.

Vi är i ett mörkt rum. Ned från himlen sänker sig en hemsk figur med stigmata-sår i handflatorna och stora svarta ögon utan ögonvitor. Den sortens uttryckslösa dockor, med ögon som mörka hål, tenderar att göra mig en aning illa till mods. Särskilt när de som i detta fall är nästan i mänsklig storlek och har en strid ström av blod rinnande från sin avskurna hals.
På golvet, eller möjligen på ett rött bord, ligger nästa anledning till oro. En ung pojke i kalasbyxor och feminina skodon ligger utfläkt i en utmanande ställning och tar sig på låret. Den andra handens fingrar vilar finurligt mot kinden. Notera att han inte tittar på den nedstigande dödsängeln utan på någon utanför bild, någon lägre ner ute till vänster. Vi ser inte upp i skrevet på pojken, men denna någon har fri sikt innanför tunikan och möts av en otäck blick från den unge mannen.
Nu lägger vi ner det här, det är bara sjukt obehagligt alltihop.
1963.

2011-11-17

Frank Valdor and his Dimension Singers - Rubber boat party

 
Nu betar vi av denna också, så har vi herr Valdor avbockad för några månader framåt.

Så klev Frank slutligen över den klassiska gränsen; pattvårtor i bild. Valdor har redan visat upp sig flera gånger här på bloggen, var gång omgiven av långt yngre tjejer. Denna gången var det dags att betala brudarna ännu lite mer, och få dem att fimpa överdelarna för bilden till skivans baksida. Det är en klassisk nödlösning som människan tagit till ända sedan vi var jägare och samlare; när något inte blir så bra som man tänkt sig så ser man till att visa nakna rattar. Det förekommer ständigt i dåliga filmer och tv-serier som inte riktigt håller måttet, och även på skivomslag är det en katastroftrend. I detta fall blev resultatet en bild där Frank tutar trombon in i drunkningsdöden och fem toplessdamer flyr bort från honom, planskande i panik.
 
Speciellt för denna skiva är att det inte är en renodlad soloplatta, utan en av skivorna han gjorde ihop med sina "Dimension Singers".

1972.

2011-11-13

Rörelserock

 
20 vitklädda ungdomar ser på tv tillsammans, och det verkar inte vara särskilt kul. Förklaringen är enkel; de ser på en inspelning av sig själva uppträdandes på en scen.

 
Framträdandet suger, och nästan allihop vet om det.
Vissa av karaktärerna utmärker sig särskilt, och dem ska vi nu få lära känna lite bättre.
För första gången här på bloggen får vi ta till en extrabild för att få ordning på gänget, de är ju så många! Låt oss sätta igång.


  1. Vi börjar med Heinz. Han har uppenbarligen skittråkigt, men vi kan även ana en viss avsmak i hans ansikte.
  2. Den här killen heter Keddy och han ser mycket orolig ut. Jag vet inte mer om honom.
  3. Nummer tre är Odd. Han är troligen den äldste i gänget, och hans ansikte uttrycker ett bistert missnöje över det han får se. "Ska det vara sådär? Är det så vi ska ha det verkligen?"
  4. Horst är så uttråkad att han knappt kan hålla ögonen öppna, och mustaschen håller på att lossna av tristess.
  5. Toddy är en ung kille med blond lugg-hockey. En djup besvikelse syns i hans blick, framträdandet som visas upp gör honom mycket ledsen.
  6. Bredvid honom sitter en kille som ser alldeles paralyserad ut och som har ansiktet fullt av lugg. Han heter Kåre och utbildar sig till öron-näsa-rövläkare.
  7. Djuria har långt hår och lysande ögon. Hon berörs inte av inspelningen eftersom hon är en maskin.
  8. Adel hör till de mest sammanbitna i sällskapet. Han biter ner sina naglar allt mer efter hand som han blir klar över att den där föreställningen aldrig går att få ogjord, och att han var en del av den.
  9. Ute till vänster sitter Ketty. Hon har en enorm frisyr kombinerad med ett par enorma glasögon, som tillsammans maskerar närmare 70% av hennes ansikte. Ketty är mycket skeptisk till det hon får se.
  10. Även Muna har glasögon i Buttericks-storlek. Hon ser ut att inte riktigt kunna eller vilja ta in bilderna som visas, något som i terapisammanhang brukar kallas för en hobbymusikalisk förnekelseprocess.
  11. Lillemord är den enda av de här nämnda som är nöjd, men ändå står det inte riktigt rätt till. Hon är så spränglycklig att hon sitter och headbangar till musikteatergruppens musik, med ett suddigt ansikte som följd.
  12. Med hakan i handen sitter Kuno, ännu en av de besvikna ungdomarna.
  13. Bredvid honom sitter Runo. Han försöker se lika tragiskt deppig ut som sin bror Kuno, men han kan inte låta bli att le. Förklaringen är lika enkel som den är grym; Runo är en av de två ljudteknikerna. I honom lever ingen skam, då han aldrig syns i bild under uppträdandet. Man hör klart och tydligt hur illa de andra spelar, vilket betyder att Runo har skött sitt jobb.
  14. Nummer tolv heter Kennerth. Han är den i skaran som ser allra mest bedrövad ut, till den grad att vi inte längre kan avgöra om det är sorg, skam eller raseri som gömmer sig i hans ansikte. Men även här finns en hemlighet och en förklaring. Det är Kennerth som är den andre ljudteknikern. Detta ter sig alldeles uppenbart när man väl vet om det; han har en frisyr- mustasch- och håglöshetskombination som man bara finner hos ljudtekniker och unga hårdrockare. Kennerths genomsura uppsyn har inte att göra med det som utspelar sig på tv-skärmen; det är en del av hans image.
  15. Liggande på golvet hittar vi Märy, en nio år gammal tjej som föddes utan ryggrad och med en kraftigt deformerad fot.
  16. Slutligen har vi Texas Ranger Johansson, en pojke utan varken näsa eller ögon.
1984.

2011-11-10

Paul Dennis - Danspartaj

 
Här har vi ett bedårande gäng som står uppställda mot en härligt brun fond. Men vi börjar högst upp.

Låttiteln "Jag gillar underbara saker" är nästan lika dum som uttrycken "det är roligt att skratta" och "den jeg elsker, elsker jeg". Inte heller titeln "Låt bli att glömma bort att älska henne" ligger särskilt bra i mun. Borde det inte finnas ett lite enklare sätt att få fram det budskapet? Reaktionen blir mer "vad i hela friden menar han" än "lyssna på denna texten Gösta, åh så sant det är".

Kläderna är förstås under all kritik, det är ju uppenbart. Men lägg märke till hur de snackat ihop sig om hur de ska stå! De mittersta fyra står och håller upp sina brallor medan de två yttersta står med armarna häftigt korslagda.

Så till den klassiska detaljen här på KO; skorna. Den allra gladaste i gänget var även den ende som vägrade acceptera regeln "vi ska ha mörkbruna skor".

Paul Dennis har varit med förut, då i en glamourös sandlåda.

1975.

2011-11-08

Frank Valdor - Wonderful world of trumpets

Frank Valdor har varit med många gånger förut. På detta omslag står han och ler lika charmigt som alltid, det är uppknäppt, guld och en massa hår.
Men denna gången bjuder Franny på ett dubbelalbum, och det är när vi öppnar konvolutet som den verkligt spännande bilden visar sig. (Klicka för större bild.)
Här står han framför sitt privat-jet omgiven av en stor skara människor, ett uppenbart skrytförsök i samma stil som hans övriga skivomslag. Det fåniga är att de så uppenbart ställt upp sig framför ett vanligt kalt flygplan, och sedan ritat dit de snygga detaljerna direkt på fotografiet. Flygmaskinen hade inte såna fräcka turkosa ränder, och det stod inte "Valdor" på det heller. Tecknaren har gjort sig besväret att försöka kröka bokstäverna, men det blir inte precis övertygande för det. Notera hur den turkosa linjen överlappar den vinkande mannens arm! Notera även de två stackars personerna som hamnade mitt i vecket och som knappast går att urskilja alls.
Att hela den högra sidan är dassigt brun får ses som en bonus.
1975.

2011-11-04

James Ingram - It's real

Detta är ett sådant omslag som kommer få vissa åttiotalsförnekare att klaga högljutt. "Men ååh han är ju skitcool typ! Vacker är han, stilig är han och fager är han när han dansar." Men seri fucking öst, James går på stan iförd följande: Höga skinnbrallor, bälte med fetingspänne i bästa westernstil och en jacka i hälften skinn och hälften fleece. Dessutom ser hans frisyr ut som en Scotch brite.
1989.

2011-11-02

Vacaciones en Mallorca

 
Här har vi tre friskt brunbrända ungdomar på mallorcasemester. Bilden är tagen på den tiden då Mallorca och havet lutade åt vänster, och mycket har förändrats sedan dess. Kroppsidealet som visas upp är sundare än det man vanligen ser idag, men inte är det särskilt läckert för det. Bortsett från den brittiska hudtonen kan vi skylla detta på badmodet. Det mustaschprydda muskelberget i mitten bär randiga badbyxor med bälte. Kvinnan på vänstersidan bär en bylsig bikini och har en mer iögonfallande skrevbula än karln bredvid. På högersidan står slutligen en tjej som inte kunde bestämma sig. Man skulle kunna påstå att hon bär bikini, men samtidigt har hon både krage, ärmar och byxben.
De tre står uppradade sådär ledigt och avslappnat som man gör när man står på ett underlag som gör ont i fötterna.
1971.

2011-10-31

Katastrofala omslag på Fotomässan 2011!

Ärade läsare!
Den 18-20 november kommer jag ställa ut omkring 50 av mina värsta skivomslag, i original, tillsammans med texter på Fotomässan i Stockholm! 20 meter av mässans väggar kommer prydas av katastrofala omslag, inklusive flera skivor som inte visats upp på bloggen.
Bland utställarna kan nämnas Magnus Wennman, Elisabeth Ohlson Wallin, Mattias Klum och HERR DRYCK. Mer än en aning absurt med andra ord.
Det kommer även finnas möjlighet att förhandsboka ett exemplar av min kommande bok!
Mer information om mässan hittar ni här.

Välkomna!

2011-10-30

Hammond hits á gogo

 
Detta är ÄNNU en skiva med undertiteln "à gogo", ett tillägg som nästan alltid betyder att musiken är skittråkig. För att ändå kunna sälja skräpet behövdes ett lockande omslag. Idén var lika enkel som den var värdelös; en naken kvinna med illgult hår ska sitta och åma sig med bomber målade på tuttarna.

De målade runda svarta bomber i bästa Rosa Pantern-stil, men sedan bad fotografen kvinnan att lyfta armarna över huvudet. Genast blev de runa bomberna päronformade och inte alls lika övertygande, samtidigt som den ena brinnande stubinen hamnade i skymundan mellan halsen och armen. Den som fick i uppgift att måla kvinnan hade dock inte nöjt sig med bomberna, utan fortsatt kladda längre ner på damen.

Han valde att lägga till en man i hatt, stora oformliga händer och ett mycket smalt lår. Han ska förmodligen föreställa skurken som tände eld på stubinerna, med en väldigt stor tändsticka som han nyss tappat. Det som förbryllar mig är att det är hans huvud som ryker och inte tändstickan eller stubinerna. Mannens öron avger en tung blå rök som slingrar sig ner för kvinnan, ner till hennes ena ben som är alldeles blått bortsett från fläckar på foten som målaren missat.

Inget årtal.

2011-10-26

Nonnes - Vi sticker ut...

...men inte på ett bra sätt. "Raggar-hörivorna" nådde aldrig samma status som de konkurrerande raggarbilarna.
Nonnes kom inte in på diskoteket den kvällen heller.
1975.

2011-10-24

Small fat'n beautiful - Änglar

 
Att två av grabbarna fick kallas "Small" och "Fat" må kännas grymt, men det finns ändå en uppenbar logik i det. (Om man vänder på skivan får man se att Small står på en trave böcker, så han var faktiskt riktigt liten.) Det som river den logiska strukturen är att de gav den mittersta wookien namnet "Beautiful". Han kunde ha hetat "Hairy", "Tired", "Före Pepsodent Whitening" eller kanske på sin höjd "Normal".

Detta är ett band som lätt hade kunnat ramla i Dalton-fällan, fenomenet som jag beskrev för en tid sedan där en mellankaraktär mellan två extremer blir fullkomligt ointressant. Därför bestämde managern att mellanbarnet skulle tilldelas rollen som snygg flickidol, utan att basera beslutet på verkliga fakta.

Här står de iklädda färgglada kläder som de ser ut att ha sytt i slöjden. Naturligtvis har Vacker mycket fränare kläder än Fet och Liten; med blottad bringa, vit handske och pannband slår han de andras coolhet med hästlängder.

Notera Tjocks läckra solglasögon! De är inåtlutade på ett sätt som kan få vem som helst att se ut som en idiot, en modell som var fräck långt in på nittiotalet men som numera bara bärs av cykelnördar med vuxenblöjor insydda i shortsen.

Fet och Liten har båda på sig kepsar med det festliga trycket "Run SFB"; en medveten flirt med den legendariska gruppen Run DMC och som antyder att de alldeles missuppfattat sin hiphophistoria. Run var en av medlemmarna, DMC en annan. "Run SFB" blir alltså inte "Coola hiphopgänget Small Fat n' Beautiful" utan "Joseph Simmons, Small Fat n' Beautiful".

1988.

2011-10-22

Tummen i rövven

Detta är en riktigt absurd platta. Konceptet är enkelt; en barnskiva med låtar som är uppenbart olämpliga för barn. Och då menar jag inte att man inte bör uppmuntra barn att skratta åt kiss och bajs, det tycker jag absolut att man kan göra. Grejen är att detta är en helt annan slags humor. Om vi sätter på skivan får vi bland annat höra följande rader:

Janne han knulla var eviga kväll, så fittan vart fri ifrån bladlöss och mjäll
Janne han knulla så skjortan blev våt, ändå fråga kärringen om Janne var kåt

Vi får även avnjuta glada rader som
Du ska få en barkad stam att stoppa i ditt hål därfram
och
Jag är en liten kona som lägger mig på ryggen för en krona

Ni fattar. På samma sätt fortsätter skivan genom 42 spår, med titlar som "Kåta Lisa", "Lisa hos doktorn" och "Vägen till Hitler".
Det handlar inte heller om ett missförstånd, detta ÄR tänkt att vara en barnskiva. På baksidan kan vi läsa "Kör ut alla vuxna, smyg in till skivspelaren, lås dörren, stoppa papper i nyckelhålet, sätt på dej lurarna och lyssna."
Märkliga detaljer i sammanhanget är att den annars storslagne Sture Nordin står för arrangemang och bas, och att de lyckats övertala Rolf Lidberg att måla ett av sina klassiska troll på en potta full av skit.
1986.

2011-10-19

Les rita mitsouko - Marc & Robert

Den som fick i uppgift att beskära bilden till en lämplig kvadrat hette Janob. Tyvärr visste inte Janob hur man gjorde. Han ville behålla hela bilden, eftersom varenda centimeter var så bedårande vacker. Men när den långsmala bilden trycktes ihop till en kvadrat pressades även huvudpersonerna ihop till skeva, korta figurer med märkliga proportioner.
Fotografiet var taget av en person med väldigt långt vänsterben. Det berodde på att han föddes med två knän ovanpå varandra på det benet, och det rådde ju inte han för. Men det resulterade i att hela bilden lutade åt höger, och behövde därför roteras en aning åt vänster innan den trycktes på omslaget. Detta var Janobs jobb, men Janob visste inte hur man gjorde.
I detta läge borde Janob ha bett om hjälp. Han borde ha låtit någon visa honom hur man gjorde, eller lämnat över sitt arbete till en mer kompetent person. Istället valde Janob att ljuga, och påstå att han hade läget under kontroll. Ingen ifrågasatte Janob, skivomslaget trycktes upp efter hans godkännande och skammen är evig.
Les rita mitsouko poserar i ett rum med minst tre olika gräsliga tapetmönster och ett ännu gräsligare gardin. Den sneda mannen bär vit polo utan ärmar, vilket borde ses som ett brott mot mänskligheten . Titeln är också märklig. Ingen låt på skivan heter Marc & Robert, och om den tvåkönade duon heter så blir det ännu konstigare. Ingenstans nämns heller att Ola Salo utgör ena halvan av duon.
1988.

2011-10-15

Carlos - Hier...Ajourd'hui

Carlos är en luden, bredmagad fransman som här sitter i badet och dricker päronsoda med is. Det är inte här man vill hitta honom, en mer påklädd variant hade varit mer skonsam för hjärnans syncentrum. Detta insåg dessvärre inte personerna som var ansvariga för att ordna en omslagsbild till Carlos skiva.
De valde att plåta honom i ett nedsläckt rum med en skitstark blixt, som slog ner i Carlos ansikte som ett kilo mjöl. Han ser ut som en berusad clown som klätt av sig naken, en kritvit halvblundande drinkare med helt annan hudfärg nedanför skägget. Notera även glasets säregna rehab-fattning.
Budget-badskummet började tunnas ut till ett oroväckande glest skikt under fotograferingen, och allt för mycket av Carlos tillgångar riskerade att hamna på bild. Då var det någon i teamet som fick en snilleblixt av det slag som bara kan komma av långt gånget buljongmissbruk eller en hel flaska ägglikör före frukost.
- Håll delfinen framför dasen! ropade denne briljante person, och genast tog Carlos skiva klivet från medelmåttigt omslag in i den eviga skamvrå som är Katastrofala omslags skräckkabinett.
1981.

2011-10-12

Tord Torderup - Två sidor

Han är tillbaka! Nu med ännu ett omslag helt utan logik och med ett helfräsigt typsnitt. Tord står med lätt öppen mun och ser fly förbannad ut, i en pose som förmedlar "nej NU är det stora måttet helt". Ännu en gång är han helt klädd i jeans. För ett ledigt intryck har han låtit de fyra översta knapparna vara oknäppta, och han verkar vara naken under jeansjackan vilket inte känns så väldigt läckert.
Men titeln, ihop med bilden, är helt ologisk. Vad då två sidor? Hade man velat visa upp två sidor av Tord hade man ju lämpligen haft två bilder av honom, men de valde istället tre. Och det är ju samma bild varje gång, så det är två likadana sidor av någonting som visas upp. Det känns som en ganska ovanlig metafor; "det finns två sidor av den här historien/myntet/kruset, och de är likadana båda två."
1986.

2011-10-10

Spliff - Carbonara

Spliff var ett tyskt band som spelade med Nina Hagen när det begav sig. När hon sedan valde att köra solo så fortsatte Spliff att spela själva. För er som inte är så streetsmarta så är en spliff detsamma som en joint, en marijuanacigarett. Det visste givetvis de här grabbarna, det roliga (eller kanske snarare tragikomiska) är hur tydligt deras drogvanor syns i deras anleten. Det ser ut som fyra efter-bilder i stil med "Faces of meth". När ens passfoto går att använda som avskräckande exempel för högstadieelever är det dags att tänka på att leva lite sundare.
Överst till vänster ser vi en man med hängande haka, insjunkna kinder och en död blick som förmedlar budskapet "jag har levt mitt liv i ett arbetsläger/mina föräldrar smakade ungefär som fläsk/jag onanerar till naturfilm.
Till höger om honom har vi en riktig lirare. Detta är en karl som är mer "salta gänget på torget" än "pundaren i konsumgaraget". Notera Kenta-mustaschen!
Nere till vänster sitter en kille som verkar suga på något och som har otäcka ögon. Detta är en sån där kille som visade operationsbilder på klassens timme.
Bredvid honom sitter en kille i stora damglasögon, han verkar vara den som klarat sig bäst. Kanske sålde han mer än han konsumerade.
Gräsdebatten rasar överallt, kanske når den även kommentarssidorna på Katastrofala omslag efter detta.
1982.

2011-10-05

Lennart Swahn och John Blund

Dags för läsartävling!
Nu har jag hittat en till. John Blund har nu fått ett rymdskepp som dockat med Lennart via en slang in i huvudet. Möjligen mjölkar han Lennart på en näringsrik vätska, eller så rör det sig om någon slags befruktning.
Titeln är något bättre än sist, men det är fortfarande inte helt logiskt att Lennart talar med sig själv.
Allt det ovan nämnda kan kvitta, det märkligaste är förstås handen. Han gör fortfarande samma gest, vad är det han demonstrerar? Den som kommer med det bästa förslaget belönas med ett Katastrofalt omslag hem i brevlådan!

2011-09-28

Mistlurarna - Spargrisen

Vi hänger kvar vid sparbankstemat! Mistlurarna är fyra resliga pågar, här iförda puffärms-skjortor i mönstret "maginfluensa". En kudde eller en stolsits i den klädseln hade varit anskrämlig. Att sy fyra rymliga skjortor i samma textil är fullkomligt vanvett.
Här står de i kö på banken, ett klassiskt motiv för ett skivomslag. Längst till vänster en man uppvuxen och friserad på Alvastra kloster omkring år 1190. Bredvid honom en karl i klassisk Legofrisyr och med ett fast bett om underläppen. De två männen till höger om dem känns märkligt familjära, men jag kan inte placera dem.
Man kan tänka sig att de såg först på det färdiga omslaget att den glade karln näst längst fram hade vänt sin spargris åt fel håll. Ett annat möjligt scenario var att det var en medveten grej, för att visa upp texten "sparbanken" lite diskret och bra. Det är nämligen rejält med smygreklam för Sparbanken på omslaget. Se bara på loggorna och typsnittet längst ner! Det märkliga är att det ingenstans på skivan eller omslaget står att de har sponsrats av Sparbanken på något sätt.
1978.

2011-09-25

Eva Dahlgren - Finns det nån som bryr sig om

Finns det någon som bryr sig om smink inför en omslagsfotografering?
Eva står flammigt röd och halvblundar utanför en omvälvande vacker sparbank. Håret ser ut att ha genomlidit någon slags tromb, och fotografen valde dessutom att fotografera underifrån. Det hela resulterade i att Eva ser ut att just ha genomlidit en lång förlossning och ligger utmattad i sitt Landstinget-nattlinne. Den jobbigt uppspelta pappan tog bilden som sedan hamnade i familjens fotoalbum bredvid texten "trött men glad".
Ett stort moln är utmärkt placerat som en förlängning av Evas hår, och uppifrån himlen tittar Gud ner. Men tittar vi noga ser vi att det är Evas egna öga som lyser bakom molnen, vilket gör det hela mycket konstigt.
Eva: Finns det någon som bryr sig om?
Eva igen: Ja, jag.
1978.

2011-09-21

De' våras

 
Fyra mähän har valt att ställa sig i leran omkring ett picknickbord, med en översvämning som backdrop. På högerkanten står någon slags insekt med högt uppdragna jeans. Bredvid henne sitter Lars Ohly och myser, och bredvid henne en tjej som ser väldigt snäll och sjuttiotalisk ut. Ute på vänsterkanten står Mikael Wiehe i en våldsamt häftig pose och visar upp sina två tänder. Det som fängslar mig är hans fot. Antingen är den djupt nedsjunken i leran eller också har han någon slags hov eller klöv. Eller har han en normalstor häl med platåklack och sedan en liten miniatyrfot framför den? Spännande.

1978.

2011-09-18

Gammeldanssväng med Ås-Anders gäng


Detta trodde jag aldrig. För andra gången i mitt liv har jag hittat en svensk dansbandsplatta med en collie mitt i bilden. Ås-Anders gäng har ställt upp sig i en halvcirkel runt en stor, brun fåtölj (som ser ut att stickas genom kläderna och lukta bortglömd gympahandduk), och i fåtöljen har de sedan satt en stor jävla collie.

Nej, det finns inget Lassie-tema, Änglahund finns inte med på plattan och till skillnad mot på Palomas skiva så kan de inte skylla på brist på hundvakt. Detta lurviga kreatur har de medvetet placerat på allra bästa plats mitt i bilden, vilket bara kan betyda en sak; collien heter Ås-Anders. En hund med känsla för äkta gammeldans från Tierp (vilket försäljningsknep!) och med ett helt eget gäng bestående av fyra fagra farbröder. Eller också heter collien Nutley.

Vad gäller gänget vill jag bara belysa några få punkter. Dels hur dåligt det funkade för basisten att köra urringad t-shirt ovanpå långärmad skjorta (samt att han inte tittar in i kameran), dels hur gitarristen poserar med ett barréackord.

Detta är något som ständigt återkommer på skivomslag, och särskilt just på dansbandsskivor. Idén verkar vara att ta ett riktigt klurigt ackord när bilden skall knäppas, för att därigenom se ut att vara en duktig gitarrist. Se bara här:

1975.

2011-09-12

Niels Jensen - Celluloid

 
Nu kommer det bli helt konstigt en stund.
På en blöt svart sopsäck beströdd med rosenblad ligger ett fotografi. Fotografiet föreställer en udda skara människor på en stor hög med skit, med Lilla sjöjungfrun-slott och fjäderfän i bakgrunden.
Det är svårt att förstå hur de sju personerna har sammanstrålat, då de alla är mycket unika karaktärer med få gemensamma nämnare.
Längst bak står Brända; en vig kvinna med mycket litet huvud. Hon hade vissa svårigheter att smälta in på sin arbetsplats, troligen på grund av sina vanor att bada naken i grunda vattenpölar och äta soppa med händerna.
Strax till höger om henne hittar vi Kewin. En Mowgli-figur som står och spänner sig iförd ett par Libero Up&Go i vuxenstorlek. I skolan var han den sortens kille som sparkade in alla skåp utom sitt eget utan att se hur det skulle kunna vändas mot honom. Storgrät sig igenom varje avsnitt av "Anslagstavlan".
Till höger om honom står en vacker flicka i vitt, vi kan kalla henne Lecksi då det är så hon heter. Hon hade en tillfällig anställning som dödare på Borås djurpark, men fick sluta då det upptäcktes att hon haft en högt uppsatt position inom Barnens Trafikklubb under deras krigsförbrytelser i forna Jugoslavien.
Till höger om Lecksi står en blond tjej vid namn Paul. Hon har ställt upp fiskpanetter istället för böcker i sina bokhyllor och drog på sig stora skulder under sin fruktlösa kampanj för att marknadsföra en after-shave med doften "vatten".
Bredvid henne sitter en ung man på knä, en yngling som valt att gå under namnet Sten Fink av de Vida Vidderna. Han bär Buttericksdräkten "Tumme Lisa Plommon" och har ansiktet täckt av ett fint lager florsocker. Under många år bodde han hos sina föräldrar i Sveg, men blev erbjuden en egen lägenhet efter att ha klubbat ner en uppsättning krocketbågar i vardagsrummets parkettgolv. Omyndigförklarad 2001.
Några meter till vänster om honom ligger en medelålders dam och fläker ut sig bredvid en trasig kassaapparat. Det är fru Kvänum, en dam som var känd i sin ungdom för att kunna springa skitfort med armarna längs sidorna. Hon lever numera ett stilla liv i Ånge, där hon även hyr en stor silo som hon fyllt med stulen fisk.
Slutligen, ute i mörkret på vänsterkanten iförd latexpyjamas och gasmask, har vi Rune. Han påbörjade ett projekt som gick ut på att gräva ett eget tunnelbanesystem mellan sin innergård och Hemköp i Gävle, men han tröttnade ganska fort. Numera är han revisor.

Eller jag vet inte, detta är rätt vilda gissningar.
1985.

2011-09-06

Tonix - Knockout

 
Fjärde gången gillt för Tonix här på Katastrofala omslag!
Jag har inte så mycket att säga faktiskt. Mannen längst till vänster ser en aning äcklad ut, ute till höger lurar ett ondsint skogstroll i mörkret och över alltihop regnar det ner snorloskor. Plattan är från 1978, loggan är dumful och särskilt bokstaven N gör bort sig.
Istället tänkte jag ventilera lite funderingar angående små konstruerade kompisgrupper. Det handlar inte om skivomslag men skit samma, jag har grubblat över det här.
Om denna grupp hade varit tecknad, eller om den hade varit ett uppdiktat element i en barnbok, hade vi kunnat förmoda att en eller två av medlemmarna hade haft en ytterst torftig personlighet. Låt mig exemplifiera.
  • Bröderna Dalton. Joe är liten, arg, labil, vildsint, hatisk, våldsamt utagerande och smider sluga planer. Averell är lång, korkad, lugn och ständigt matglad. Men vilka är Jack och William? Det är detta som är min poäng, de är fullständigt ointressanta och finns bara där som utfyllnad och för att lyfta fram Joes och Averells egenskaper. Och detta fenomen återkommer ständigt.
  • Bosse i Bullerbyn. Lasse är tokrolig och busig, Olle är djurkär och omtänksam medan Bosse är lika spännande som spadet längst ner i kylskåpet.
  • Mellanbocken Bruse, Mellanbilen Brusso, mellanstora björnen i Guldlock. Den minsta piper "det är bara jag" med en tunn liten röst, den stora har en djup mullrande stämma. Men hurdan röst har den mellersta? Ska man läsa de replikerna med sin vanliga röst? Då låter det ju helt patetiskt.
  • Brum. Nalle-Maja är resistent mot dunderhonung och misshandlar killar i skolan. Teddy är en boknörd som har lärt sig av Skalman hur man är smart. Brumma har downs syndrom, kramar våldsverkare och hallucinerar i städskåpet. Men vad gör Brum? Han målar. Ibland. That's it, han är upphetsande som en tom brun kartong som en gång innehållit andra bruna kartonger. Fuktiga kartonger.
Till raden kan läggas många fler. Rövaren Jesper i Kamomilla Stad, som står mellan ledaren Kasper och den tokige matglade Jonatan. Rafael i Turtles (en är ledare, en är teknisk, en är crazy party och en är fullkomligt onödig). Slusken och Rusken i sjörövargänget som vill dränka Bamse, Mike (och Keith) i Boyzone, Kian i Westlife.

Ofta paras trista karaktärer ihop och blir en duo, som tillsammans fyller en funktion. Pippi Långstrumps stad är full av sådana par. Kling & Klang, Dunder-Karlsson & Blom och Tommy & Annika, alla paren fyller en funktion men var för sig är de fullkomligt döda inuti. Fler exempel är Teddy & Freddy och Johan & Niklas i Saltkråkan, Tvillingarna Sherri & Terri i Lisa Simpsons klass och Knocke & Smocke.

Detta om detta.

2011-09-05

Licence - Högt spel

 
Licence - ett gäng riktiga hjärtekrossare utan tvekan. Men hur heta var de egentligen, om man tittar en lång stund på var och en?
Längst till vänster har vi killen som ser riktigt bra ut. En permanentad Nick Carter med Stallone-inslag. Det man kan ifrågasätta är väl den diskret blåa koftan som han knäppt med EN knapp, och de minimala byxfickorna som han absolut skulle pressa ner nävarna i.

Till höger om honom står en kille och stirrar in i hans öra medan han säger "FFFT". Blicken utstrålar "ingen annan förstår det djupa i Skurt", frisyren ligger som en kalvfilé över huvudet och likt många i hans ålder överskattade han sin polisong-potential.

Bredvid honom står en ung kille som bara ser folk från axlarna och nedåt. Frisyren kallas "Fjällskivling" och tycks bli obefogat populär i ojämna cykler. Notera den extremt tunna halskedjan!

Bredvid honom står Joey Tempest med en intressant frisyr som bara är permanentad från tinningarna och nedåt.

Intill honom, ute på högerkanten, står två killar som ser helt sjuka ut. Båda är så glada att de skrik-skrattar rakt ut. Den vänstra bär instoppad gul skjorta och avklippt slips, och som livrem använder han ett tunt flätat lädersnöre. Posen är med rumpan käckt på sned.

Kompisen som delar hans inandningsluft har även han matsvamps-frisyr, denna gång med ett blont ytskikt mot en mörkare kärna. Han klänger sig fast i en väldigt lång wienerkorv och har möjligen den mest klassiska outfiten för den som ville vara tuff men ändå snäll, ball men ändå ha femma i franska; vinröd sweatshirt (Fruit of the Loom?) med uppstickande skjortkrage och sedan halskedjan lagd utanpå.

1981.

2011-09-02

Herr Dryck goes social

Nu händer det grejer! KO finns nu även som ansiktsbok, in och gilla! För ni vet väl att om man inte gillar något på fejjan så gillar man det inte på riktigt.

Bonus-röj från 1985.

2011-07-29

Bei uns dahoam


Här kommer en höjdare! En österrikisk skiva som är skitful.

Bara för att börja någonstans, fotografiet i sig är helt värdelöst. Blixten slår ner som en bomb och gör allt mjölkigt och dassigt. Mjölkkannan, väggen och allt annat ljust blir helt utfrätt, och dessutom stod blixten till vänster om kameran och kastar svarta skuggor bakom våra vackra karaktärer.

Så, vidare till dem. Det är två extremt bruna människor som sitter och äter lingongrova och fett kött. Kvinnan undrar vad det är hon dricker, och mannen kiknar av skratt/försöker fisa/har kraftiga smärtor i ljumske och bukhåla, eller kanske alltihop samtidigt.

Är det någon slags avancerad pipa han håller i? Någon slags snidad trä-bong? Och vem är kvinnan på högerkanten som ville vara med men inte fick? Spets-ärmen antyder att hon är ännu en sån där brun barbrud. Jag vet inte vad som inräknades i deras arbetsuppgifter, men man får anta att de fick betalt för att klänga på den skäggige mannen. Man riktigt ser vilken intensiv mogen lukt han utsöndrar.

1973.

2011-07-08

Tempo Dominicano, Los Chulisimos - Chuleria con brujeria!

Det var ett tag sen jag bjöd på ett omslag med härligt inklippta figurer, så här kommer några trevligt saxade dominikaner.
Uppe till höger står en kille som helt saknar anletsdrag. Han påminner starkt om dockan som jag fick lära mig hjärt- och lungräddning på en gång i tiden, eller möjligen Byggare Bob.
Överst i mitten står en grabb som förnöjt pressar in ett häftstift i tinningen.
Till vänster lutar sig en tröglori in i bilden, och längst ner sitter en kille som inte hänger med alls.
1988.

Allan Sherman - My son, the celebrity

Här vill de göra en liten kul grej av att mamman presenterar sin son, och därför får vi se familjen bakom honom. Men vad är det för familj han har egentligen? Det är en fantastiskt snobbig familj ska ni veta.
Två ynglingar står ute till vänster, det är Allans två barn. Längst till vänster står hans dotter i fancy ridutstyrsel med hjälm och piska, slips och filtkavaj. Killen bredvid är klädd för hästpolo. (Spelar någon det på riktigt? Är inte det bara en image konstruerad för att antyda att man inte kan finna en tillräckligt dyr hobby?)
Kvinnan bredvid honom borde vara Allans morsa. I själva verket är det hans fru, Allans mor finns inte med på bilden vilket gör titeln helt ologisk. Damen är iförd ankellång päls trots t-shirtväder och en fucking tiara på huvudet. Decimeterbrett med diamanthalsband, vita handskar och en tjock beagle i koppel.
Sen blir det ännu värre. Bredvid modern står deras svarta hus-slav och serverar ägg av rent guld från ett fat. Hon bär den klassiska svartvita hemhjälpsdräkten, precis som tanten i Tom & Jerry som man aldrig fick se ansiktet på, men sen blir det riktigt absurt. Även hemhjälpen bär nämligen päls och tiara. Familjen är alltså så förmögen att de kan betala sina passopper VD-löner.
I bakgrunden ser vi ännu en färgad anställd, denna gång är det deras chaufför som svängt upp deras flådiga bil för uppvisning. Då detta var Amerika 1963 så råder det ingen tvekan om att detta faktiskt var anställd arbetarklass, vars hudfärg bestämde klasstillhörigheten.
Längst fram står Allan och skrålar, men det kan ju kvitta.
1963.