Little Feat - Down on the farm

Titta en stund på denna bilden. När ni har smält det slemhinnefärgade temat, den leende tigern med cognacskupan och givetvis den hiskeliga varelsen i solstolen kan vi ta en närmare titt.
Vidundret i stolen är förstås Anna Anka. Vi känner igen de sneda ögonen på pricken, modellbenen och utstrålningen av hög intelligens, för att inte nämna hela livsstilen med drink, nagellack och SS-piska vid en pool vid någon flott mansion. Vidare är hon ju faktiskt en anka, med läppar längst fram på näbben på ett märkligt sätt. Ni som uppskattat hennes kloka uttalanden i hennes realityserier kan glädjas åt beskedet att det kommer mer! Närmast är det en dokusåpa där Anna och Paul Ankas barn (Kalle Anka, Peking Anka och W-C Anka) skall slåss till döden mot varandra, den som överlever längst vinner två månaders kändisskap.
1979.

Ove Engström & Ulla Roxby - Visa i vintertid

Det som gör detta omslaget så otäckt är den stora satsning som har gjorts för att få dem att se fromma ut. Milda, väna leenden och huvuden på sned i en tjock dimma av mysgas. Resultatet blev dessvärre att kvinnan ser ut som en intet ont anande flicka på 14 år, medan mannen ser ut som en porraktör på 40+ som inte alls borde tillåtas trycka sig så nära Ulla. Han klär sig i päls som ser ut att komma från något gosedjur eller en sån där billig fäll från IKEA, och håret har en härlig svintokaraktär. Jag ska inte gå vidare in på grymma beskrivningar av stackarna, denna får ni fantisera själva utifrån. Upplägget ger ju upphov till ganska störda tankar men dem får ni gärna hålla för er själva.
1980.

Rondo' Veneziano

Detta är så misslyckat så det är otroligt. Det är ett försök att framföra nyskriven musik, som ska verka som gammal klassisk musik, men som ska verka vara från framtiden eller från rymden, som suger, men som ska verka häftig. Någon spelar disco-komp på ett vanligt trumset till nästan-klassisk stråkmusik. Genom hela skivan.
Det vore förstås lätt att såga hela konceptet hos omslaget, att påpeka att männen inte överlevt en minut där ute i rymden och att de dessutom hade dött helt i onödan eftersom flöjtmusik inte gör sig så bra i vakuum. Men det vore lite löjligt eftersom det förhoppningsvis inte var menat att verka verklighetsförankrat, så det gör jag inte.
Det som det står att vi ska ha sett på tv måste vara program som musiken förekommit i, för om det är låttitlar så finns ingen av dem med på skivan.
1980.

Lill-Nickes Mogenband Halmstad- Svenska mästare gammaldans

Här ser vi ett närmast hysteriskt glatt gäng, bortsett från en av medlemmarna. Grevert, gossen ute till höger, försöker tappert le men vi kan se tårarna blänka i hans ögon och näsan är rödgråten.
Det var hans bil. Det var han som erbjöd sig att skjutsa ut allihopa i den svarta natten för fotografering, men föga visste han då vad som komma skulle. "Vi sätter oss på bilen!" utbrast Gunvard, och innan Grevert hann försöka skratta bort den hemska idén hade de övriga tre stämt in i glada bifall. Livard och Hävert stegade upp över motorhuven så att det smällde i plåten, och när Grevert inte trodde det kunde bli värre plockade Gunvard fram sin strandstol. Med ett skrik rev de vassa träbenen ner sig i lacken, och när han satte sig med sin fulla tyngd bucklades hela taket in med ett ljudligt "bang" så att lackflagorna flög. Så satt de där uppe alla fyra på Greverts älskade ögonsten, och han visste inte vart han skulle ta vägen. "Kom upp och sätt dig!" ropade Hävert. Grevert försökte intala de övriga att han gärna stod bredvid, men de gav sig inte. "Alla måste sitta på bilen" förklarade de, och med en hård klump i bröstet försökte Grevert göra sig så lätt som möjligt när han gick upp och satte sig på takets stadigaste del.
Därefter knäpptes bilden, och idag kan vi se resultatet här på bloggen. Vita tubsockor i loafers, turkosgröna tubsockor tillsammans med gräddgul kavaj, floursköljgröna kavajer och Gunvards ondskefulla leende i blänkande glasögon. Det är en tragisk historia, men framförallt är det ett tarmvridande fult skivomslag.
1985.

General Kane - Wide open

Det som fångade mig först med denna plattan bygger på en intern historia om ordet "KANE". Eller historia är väl att ta i, det är helt enkelt en övertygelse om att ordet KANE uttalat högt och tydlig (på svenska, med långt A och uttalat E) är ett av de fulaste ord som våra stämband kan frambringa. Följaktligen har det länge använts som kraftuttryck och smädelse, och vi var flera som blev eld och lågor när vi upptäckte makeupmärket KANE-BO och den danska förskolan Kanebo Barnehage.
Här har vi alltså General Kane, mannen som personifierar uttrycket och som gör det med bravur. Med gem i stickkontakten-frisyr och hundhalsband pryder han sitt rakt igenom horribla omslag, som ser ut att ha använts som golvskydd vid ett ommålningsarbete. Han har en Hulk Hogan-mustasch i stubbform, jag vet inte om det var avsiktligt eller ej men han kan ju inte ha tänkt helt klart. Själva ansiktsuttrycket är inte helt lyckat det heller, med ledsna hundögon och halvöppen mun. Vi ser en liten ros på ena axeln, fyra stjärnor på vänster, en liten brosch ovanför...brösten?! General Kane har bröst, med ett inbjudande dekolletage. Kräver väl ingen vidare beskrivning, titta själva och förvirras.
För övrigt irriterar jag mig oerhört på att hela omslaget lutar åt vänster, som om man inte blir tillräckligt snurrig av att se allt elände generalen visar upp. För att gardera sig mot sågande kritiker gav han sin skiva fem stjärnor redan från början. Och tre lårben.
1987.