James Last - Sing mit 3

 
Dags för en cameltoe tycker jag, det var ju ett tag sen nu.
James Last är en legend inom sunkmusiken, med sina hammond-covers på floorfillers så som Här kommer Pippi Långstrump och Broder Jakob. I detta fall står han med framtung hållning i ett rum fullt av ballonger. Någon ansåg att budgeten inte tillät införskaffandet av en tub helium, så istället fick de tejpa fast vanliga luftfyllda ballonger på ett fisknät som de spänt upp bakom James.
Han har sin klassiska korstågsfrisyr och bär en skjorta som inte är av denna värld; den tycks innehålla färgerna vitt, ljusblått, mörkblått, rött, orange, grönt och gult i de kombinerade mönsterna prickigt, randigt och rutigt. Någon kunde inte bestämma sig alls och valde därför att klämma in alltihop på samma plagg.
Men höjdpunkten är förstås underkroppen; ett par turkosa brallor med fickorna framme på låren, som kniper om James charkvaror utan minsta nåd.

Lite imponerande ändå är att plattan innehåller 26 spår.

1975.

Black Soul

 
Om omslagsmakaren nämns på en skiva sker det i regel på baksidan, men i detta fallet blev Richard Bernstein så nöjd med resultatet att han satte sitt namn direkt på framsidan. Och visst har han anledning att vara nöjd och stolt! Bilden är ganska imponerande tillklippt för att vara gjord av en fullkomligt blind person. Om han mot förmodad inte skulle vara kraftigt synskadad är det däremot skandalöst dåligt gjort.

Han har uppenbarligen utgått från sju olika bilder som han sedan klippt sönder med någon fullkomligt slö barnsäker sax för vänsterhänta, alternativt en sådan plastsax utan egg som används för att klippa i Play-Doh. Han var mycket noga med att inte klippa bort något av intresse, och lämnade därmed en vit rand runt om varje person.

Efter lång diskussion tilläts Lennart (mitten) vara med i bandet, då ingen kunde motbevisa hans påstående att hans själ faktiskt var svart.

Från skammens år 1977.

Jokkmokks-Jokke - Jag sjunger av glädje var dag

Jokkmokks-Jokke sjunger av glädje var dag, för en dam som hatar honom och hans musik med hela sitt sinne och förstånd. Se på henne; hon tycker inte bara att det är tråkigt, hon tycker aktivt mycket illa om mannen bredvid sig. Och visst kan vi förstå henne. Där sitter hon med sin kaffekopp och vetelängd (svenska kyrkkaffe-klassikern) och ser fram emot en god stund i stillhet. Så dyker det upp en väldig man i samisk folkdräkt, som tränger sig på och slår sig ner alldeles intill. Med gitarr och gränslös glädje förstör han sedan fullständigt den lilla damens fridfulla stund. När han så tillägger att han kommer sjunga av denna glädje varje dag hädanefter förstår gumman att livet inte har mycket mer att ge, och någonstans kring denna insikt knäpptes omslagsbilden.
1965.

Bee Gees - Spirits having flown (insleeve)

Detta är något nytt för denna blogg, då det inte egentligen kan klassas som ett skivomslag. Jag är lite osäker på hur detta hänger ihop egentligen, och nu blir det lite nördigt här en stund. Detta är "innersleeven" till Bee Gees hitplatta Sprits having flown, alltså det som skyddar skivan inuti själva omslaget. De tre männen är Bee Gees kompmusiker och skivan i fodralet är just Sprits having flown. Det märkliga är att till skillnad från de vanliga sleevarna av tunt papper så är denna i stadig kartong och har rygg och allt. Jag ägde förstås ett exemplar av Spirits having flown sedan tidigare (knappast ett riktigt katastrofalt omslag, men en klassisk platta), och den risiga tingesten jag visar upp idag går inte på något vis in i det omslaget. Istället omsluts den skivan av just ett sådant tunt pappersfodral som det brukar vara. På det pappersfodralet finner vi samma tryck som på dagens alster, men det är matt och färglöst och föga intressant. Det var därför jag reagerade när jag hittade dagens skiva; här har de tryckt bilderna i högre kvalitet på blankt fint papper och genast ser vi att de tre männen inte ser kloka ut någonstans.
Mannen till vänster är förstås den som utmärker sig direkt. Det hela ser oerhört sjukt ut och jag finner bara en rimlig förklaring till hans utseende: det verkar som att han smort in ansiktet i rapsolja, lagt sig i solariet med mössa och blindglasögon på sig och sovit ett par timmar under högsta effekt, färgat ögonbrynen diarrégröna, applicerat läppglans och mascara och sedan blivit slagen med krocketklubba över näsan som svullnade upp vackert röd. Men det förklarar ändå inte varför han är så sjukt gul i ansiktet, möjligen led han av akut gulsot eller så har han gått lös med gul tvålkrita och överstrykningspenna. Man kan förstås tänka sig att hans mäktiga lugg bär ansvaret för att hans panna är så blek, att den vanligen täcker mer av pannan. Men varför kammade han då upp den inför fotograferingen? Den vågade uppknäppningen och silverkedjan var förstås obligatoriska för en så cool person.
Nästa kille däremot är inte alls lika cool. Även han är gul, särskilt kring munnen på samma vis som när ett litet barn har ätit apelsin. Men hos honom är det främst en röd rodnad som utmärker sig. Ser vi kring (det alltför höga för en sådan frisyr) hårfästet och kring halsen kan vi ana en frodande psoriasis som kan förklara varför han inte knäppte upp skjortan djupare.
Sist men inte minst har vi mannen ute på högerkanten. Som vi ser hade Hugh Grant en alldeles fantastisk frisyr i slutet av åttiotalet: upptill är det en pomadafrisyr som man idag främst finner bland pensionerade män, med inslag av nittotalistisk mittbena, för att sedan övergå i någon slags judiska korkskruvslockar framför öronen, som sömlöst övergår i grånande polisonger. Denna frisyr, i kombination med en blick som man annars främst finner hos lax och öring, får mig att för en gångs skull sakna ord.
Sprits having flown släpptes 1979.

Meho Puzic - Mladost i iskustvo

Meho sitter framåtlutad i en manchestersoffa och ser hemskt rädd/generad ut. Det är svårt att riktigt sätta fingret på vad hans ansiktsuttryck vill förmedla, troligen därför att han ler utan att le med ögonen. Vi kan ana en bankirhockey som eventuellt kan se sjukt bra ut bakifrån, speciellt i kombination med att mannen antingen saknar hals eller också har en mycket kort sådan som är lika bred som huvudet. Det blev en kortis idag, men snart skall det bli bättring här igen!
Zagreb, 1986.