
Detta är något nytt för denna blogg, då det inte egentligen kan klassas som ett skivomslag. Jag är lite osäker på hur detta hänger ihop egentligen, och nu blir det lite nördigt här en stund. Detta är "innersleeven" till Bee Gees hitplatta Sprits having flown, alltså det som skyddar skivan inuti själva omslaget. De tre männen är Bee Gees kompmusiker och skivan i fodralet är just Sprits having flown. Det märkliga är att till skillnad från de vanliga sleevarna av tunt papper så är denna i stadig kartong och har rygg och allt. Jag ägde förstås ett exemplar av Spirits having flown sedan tidigare (knappast ett riktigt katastrofalt omslag, men en klassisk platta), och den risiga tingesten jag visar upp idag går inte på något vis in i det omslaget. Istället omsluts den skivan av just ett sådant tunt pappersfodral som det brukar vara. På det pappersfodralet finner vi samma tryck som på dagens alster, men det är matt och färglöst och föga intressant. Det var därför jag reagerade när jag hittade dagens skiva; här har de tryckt bilderna i högre kvalitet på blankt fint papper och genast ser vi att de tre männen inte ser kloka ut någonstans.
Mannen till vänster är förstås den som utmärker sig direkt. Det hela ser oerhört sjukt ut och jag finner bara en rimlig förklaring till hans utseende: det verkar som att han smort in ansiktet i rapsolja, lagt sig i solariet med mössa och blindglasögon på sig och sovit ett par timmar under högsta effekt, färgat ögonbrynen diarrégröna, applicerat läppglans och mascara och sedan blivit slagen med krocketklubba över näsan som svullnade upp vackert röd. Men det förklarar ändå inte varför han är så sjukt gul i ansiktet, möjligen led han av akut gulsot eller så har han gått lös med gul tvålkrita och överstrykningspenna. Man kan förstås tänka sig att hans mäktiga lugg bär ansvaret för att hans panna är så blek, att den vanligen täcker mer av pannan. Men varför kammade han då upp den inför fotograferingen? Den vågade uppknäppningen och silverkedjan var förstås obligatoriska för en så cool person.
Nästa kille däremot är inte alls lika cool. Även han är gul, särskilt kring munnen på samma vis som när ett litet barn har ätit apelsin. Men hos honom är det främst en röd rodnad som utmärker sig. Ser vi kring (det alltför höga för en sådan frisyr) hårfästet och kring halsen kan vi ana en frodande psoriasis som kan förklara varför han inte knäppte upp skjortan djupare.
Sist men inte minst har vi mannen ute på högerkanten. Som vi ser hade Hugh Grant en alldeles fantastisk frisyr i slutet av åttiotalet: upptill är det en pomadafrisyr som man idag främst finner bland pensionerade män, med inslag av nittotalistisk mittbena, för att sedan övergå i någon slags judiska korkskruvslockar framför öronen, som sömlöst övergår i grånande polisonger. Denna frisyr, i kombination med en blick som man annars främst finner hos lax och öring, får mig att för en gångs skull sakna ord.
Sprits having flown släpptes 1979.