2010-12-12

Stigs, Värmlandspôjkera - Nu är det dags igen

Nu är det dags igen.
Stigs trotsade allt sunt förnuft och slog sig ner på gräsmattan i kritvita byxor. Minst en av dem lär ha gnällt högljutt när de reste på sig och inspekterade gräsfläckarna och de typiska blaffor i grönt och gult som endast kan komma från kanadagåsens avföring. Troligen var det den liggande mannen som klagade mest högljutt, då han var den enda som lyckats få kanadasås på armbågen. Titta noga på deras skodon. Det är vita träskor i klassiskt snitt, men med en halv decimeter klack.
De har samlat sina instrument i bakgrunden, och lutat gitarren och basen mot en spännande staty. Statyn föreställer en tjur/puma/lo/kroppsbyggare som intagit den klassiska ställningen "nu ska Ludde bajsa, har du en påse på dig". Stigs valde att posera framför denna fantastiskt vackra pjäs, på ett sådant sätt att vi kan föreställa oss hur de alldeles strax blir översköljda av det bruna guldet.
Dagens inlägg går i bajsets tecken, detta för att fira tredje advent.
1978.

2010-11-25

Sven Erik Vikström - Du är min hela värld

Du är hela min värld heter det.
De där ögonen har verkligen potential att skrämma ihjäl någon, det sitter en sån fruktansvärd ondska i den blicken! Leendet tillsammans med de ledsna ögonbrynen ger ett intryck av att han ber så hemskt mycket om ursäkt. Sven Erik har gjort något förbjudet i smyg, men vi vet ännu inte vad.
1978.

2010-11-11

Bröderna Lindqvist - Solglitter

 
Denna får en plats här på sidan helt enkelt för att det är det allra tråkigaste färgintryck jag fått från ett skivomslag. Och detta i kontrast till titeln "Solglitter".

1971.

2010-10-28

Uma noite no faia

 
Ludgo-Pelles satt och drack lingondricka på någon krog för länge sedan och Vikingarna gjorde smygreklam för en servering som erbjöd svärdmördat svin, men detta tar priset. De är så måna om att lyfta fram sina snygga matsalslokaler att det faktiskt är det enda som bilderna föreställer. Bilderna är dessutom suddiga och visar upp lokalen i ett dassigt dunkel. 

1975.

2010-10-22

Kristin

Någon fick den briljanta idén att låta Kristin Kaspersen spela in en platta. Det blev sådär.
Omslagsmässigt är det som synes ingen pärla. Kristin står framför en häftigt klottrad vägg och är nedsprutad med serpentinspray, vilket inte är logiskt på något sätt alls. Till höger om henne ser vi en teckning av några skyskrapor, som ser ut att ha blivit till under en bildlektion i perspektivteckning. Och eleven har ju inte ens lyckats, perspektivet på den översta fasaden till exempel är helt åt skogen.
Men här måste vi passa på att lyssna på skivan, för där döljer det sig några riktiga katastrofer.
A-sidan heter "Storstadsliv". Det är en hopplös popdänga på svenska som försöker låta så cool och urban som möjligt, vilket misslyckas fullständigt.
Kristin skrålar:

Storstadslivet har ingen varningsskylt
Var rädd om dig själv annars är det försynt

Inte nog med att det är en extremt dålig idé att försöka nödrimma "varningsskylt" med "försent", för att det över huvud taget skulle ha en chans att passera obemärkt lät de henne faktiskt sjunga "FÖRSYNT".
B-sidan är en höjdare även den. Låten heter "He's dangerous" och handlar om en farlig kille man bör akta sig noga för. Kristin sjunger surt rakt igenom och låten är enormt tråkig. Det intressanta är att den skrevs av Billy Butt, som sen åkte i fängelse för nio våldtäkter. En mysigt självbiografisk låttext kort sagt.
1984.

2010-10-13

Walter Eriksson - Tjhosan!

 
Vem kommer någonsin på tanken att stava "tjosan" med ett H mitt i?! Det är fullkomligt absurt, det har ingenting med Åland att göra och det återknyter inte till Walter på något fyndigt sätt. Det är bara galet fult. Och på tal om det så föreställer omslaget Walter Eriksson med blixtreflekterande dragspel och glasögon. Inklippt ovanpå en bild av Åland.

Grattis, det blev ju fräsigt.

1981.

2010-10-09

Andere Länder andere Witze

Här har vi ett härligt nutidsporträtt som visar hur vår värld ser ut. Schablonerna är klockrena: En amerikan lägger stövlarna på bordet och har en blick av ren ondska. En ryss är alltid en militär. En engelsman är en snobb. En fransman har basker och kineser är senapsgula med hårpiska och föredrar att ligga på golvet framför att sitta på stolar. Nationerna representeras av män som innerligt önskar varandra död och olycka, men som kan enas i hetsandet av en naken kvinna på ett bord.
Dessvärre inget årtal.

2010-10-01

Bröderna Almkvist - Gammeldanssväng

 
Aj. Var börjar man?
Vi börjar övergripande. Fyra håriga män i gult sitter på ett parkettgolv. Det är dassigt ljus, vi kan ana en stol ute till vänster och en matta till höger som nog inte var tänkta att komma med. Ovanför de fyra lurviga hänger texten "GAMMELDANSSVÄNG". Ok, där har vi upplägget.

Vidare till de fyra skyldiga. Högst upp finner vi en karaktär med sömnig/pårökt blick och en frisyr hämtad ur Bröderna Lejonhjärta, med kompletterande helskägg. Till höger om honom sitter en man som antingen låtit snuset rinna fritt eller som har en extra framtand i en härlig brun nyans. Frisyren och skägget påminner om den övre mannens, fast med en fyllig snedlugg. Tvärs över ute på vänsterkanten finner vi en makak. Frisyren är enormt böljande och tillsammans med det märkliga skägget råder ett hårigt kaos runt mannens ansikte. Nederst i mitten sitter den snälle och väna. På hjässan råder hög tupévarning, men i övrigt känns han som den oskuldsfulle i sammanhanget. Denna föreställning raseras fullständigt i samma ögonblick som man upptäcker Pungen.

1974.

2010-09-26

Isley Jasper Isley - Caravan of love

 
Här är Isley, Jasper och Isley. De har startat en egen karavan.

Jag imponeras lite av hur oberörda de två högra lirarna lyckas se ut, fastän de trängt ihop sig med jättestora hästhuvuden hängande över axlarna. Men den tredje killen då? Varför fick han ingen häst, ska han få springa efter karavanen? Jag måste säga att det känns som en rätt kass karavan med bara två hästar. Vad är då en ensam häst? Ett hästspann? En flock?

De har gjort sina egna smycken också! De har samlat på sig guldiga folieformar ur Toffifee-askar som de sedan knycklat kring armarna och midjan. Uppfinningsrikt.

Ett tydligt tecken på att det varit ett riktigt klipp-och-klistrajobb ser vi uppe i titeln; runt "Caravan of love" ser vi hur texten klippts ut ur ett annat papper med en något rödare ton.

Slutligen vill jag bara rikta er uppmärksamhet mot karavanens främste man, vars frisyr/polisong/skäggcombo är alldeles enormt kickass.

1985.

2010-09-23

Ny-David med döttrar - Gospel Country / Det bästa ligger framför

 
Ny-David har varit med förut, men då lade jag inte alls tillräcklig vikt vid hans artistnamn. Ny-David är nämligen ett enormt märkligt namn som väcker många frågor. Finns det en gammal David som tagits ur bruk? Har han själv varit en annan David, som sedermera konverterat till cowboy och fått byta namn? Är han från New York eller från en liten ö i Norra Yngern? Är det ett tillägg som folket i trakten lagt till hans namn för att markera att man talar om just den David som är nybörjare/nynazist/nyfödd/nymfparakit? Jag vet inte, men det är inte jättesnyggt.

Här sitter han och mår på staketet till en hästhage. I bakgrundens oskärpa finner vi två lurviga kreatur som sitter på var sin häst. Minst två av de fyra får förmodas vara Ny-Davids döttrar. Byxorna är högt uppdragna som sig bör, särskilt den vänstra figurens byxor är ett verkligt praktexemplar. Vi kan anta att skivans andra titel "Det bästa ligger framför" syftar på staketet i bilden, för inte fan finns det mycket att hetsa upp sig över på andra sidan.
Skulle det mot förmodan syfta på skivans baksida stämmer det in fint det också. Vi har sett många exempel på alltför låg kontrast mellan typsnitt och bakgrund, men Ny-David tar det till en helt ny nivå. Låtlistan ser ut som något ur ett sällskapsspel som kräver speciella glasögon för att kunna tydas.

1983.

2010-09-22

Levi Klausen - Livin' on love

Idag blir det en specialare. För en gångs skull går jag ifrån min stenhårda regel, som kräver att jag själv skall äga skivan och att den skall vara pressad på vinyl. Idag är jag förbannad.

Detta är Levi. Han är före detta aktiv nynazist, och förstanamn på Sverigedemokraternas valsedlar i Filipstad. Han intervjuades av SVT om sina geniala planer och åsikter, en intervju som spridits snabbt på sistone. Levi planerar att bevara fornminnen och julafton, och det känns ju akut.

Men idag är han inte (främst) här i egenskap av neanderthalare och rikspucko, utan som musiker. Levi har nämligen en egen hemsida som ser ut att komma direkt från 1997, där han delar med sig av sina hemmagjorda covers. Hans koncept är att göra någon slags epatraktor-hardstyle av välkända svenska låtar, och sen sjunga värdelöst ovanpå. Ett exempel kan vi finna här.
Det blir naturligtvis fel på så väldigt många vis. Levi föddes med en halv hjärna, och den andra halvan krympte och försvann under de första 25 åren eftersom den aldrig användes. Detta faktum kan förklara varför han som nazist väljer att framföra en låt av Björn Afzelius, en man som ägnade sitt liv åt att motverka sådana rörelser som Levi tycker är härliga.

Om vi skall ägna någon minut åt skivan på bilden så kan vi kort konstatera följande:
  • Levi Klausen ser ut som någon sorts nattlevande gnagare med underbett och tom blick.
  • Hans skiva heter Livin' on love, det vill säga motsatsen till det han försöker åstadkomma när han försöker livnära sig inom en hatisk organisation.
  • Vissa av låtnamnen följs av asterisker, som i sin tur inte leder någonstans.
  • Han klämmer in låten om "my brown eyed girl", en tjej som han alltså inte borde ha beblandat sig med enligt hans ariska rastänk.
  • Att göra en cover på "Främling" när man företräder Sveriges största främlingsfientliga parti är också en succé. "Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon?" är väl en skepsis delad av Levi och hans rädda partikamrater.
  • Han gör en version av John Lennons "Imagine". Jag orkar inte ens förklara hur fel det är. Om du någon gång har lyssnat på låten inser du själv att det krävs en bajskorvs intellekt för att få det till ett Sverigedemokratiskt budskap.
  • Givetvis skrev han sitt artistnamn med en kulör som får det att blandas fullständigt med bakgrunden. Som sig bör.
En skrämmande stor del av Sveriges befolkning valde att lägga sin röst på personer som Levi, och det är fullkomligt vidrigt. Och nu är det inte så att Levi bara är någon efterbliven byfåne som säger att han gillar Sverigedemokraterna. Levi är en efterbliven byfåne som FÖRETRÄDER Sverigedemokraterna, som första namn i sin kommun.

Vakna, människor.

2010-09-20

Birgitta Wollgård - Ställd mot väggen

 
Birgitta är inte alls Ställd mot väggen, hon är Satt i duschen och det går inte ihop någonstans. Och varifrån kom förslaget att låta Birgitta Vårtgård bära genomskinlig badrock? Trycket från allmänheten lär ju inte ha varit sådär överväldigande.
Vidare grimaserar hon som om hon blir spolad i ansiktet, fastän hon riktar munstycket från sig. Ingenting känns vettigt.

1978.

2010-09-17

"Non Stop" motion och dans

Detta omslaget vittnar om en oskyldigare tid. En tid då ingen svor på TV, då folk kunde sylta och safta och sa saker som "vilken trevlig tevagnsduk".
En tid då ett sånt här skivomslag kunde passera ända ut i handeln utan att någon påpekat att bilden föreställer någon slags Barbagrön som spänner på en annan glad typ bakifrån.
Notera "även" de onödiga citationstecknen, som klargör att motionen och dansen faktiskt tar slut förr eller senare.
1975.

2010-09-15

Pat & Mick - Use it up and wear it out

Detta omslag är ett underbart nittiotalsporträtt. Skåda T-tröjorna, med sina långa ärmar och tighta kragar, instoppade i de höga ljusa jeansen. Kronjuvelen är givetvis den närmast gudomliga, fläckvis blonderade, hockeyfrillan. Detta att de två männen utkämpar en dödlig strid med plastblommor får väl ses som en oviktig detalj.
Ofta ser man killar och tjejer som förälskat sig i rockabilly-modet, och som anstränger sig till sitt yttersta för att i detalj lyckas kopiera femtiotalets mode och ideal. På samma vis längtar sig andra tillbaka till sextio- och sjuttiotalets alternativa livsstilar och gröna tankesätt. De stickar sina egna underkläder och köper allt från skor till livsmedel och medicin på Erikshjälpen.
Mina funderingar rör nittiotalet. Varför ser vi så lite drömmande återblickar mot detta fulländade decennium? Nittiotalet hade allt. Att leva efter nittiotalets ideal hade varit mer än en livsstil, det hade varit som en religion.
Jag funderar på att påbörja ett nytt liv. Ett liv i mitt eget nittiotal, med stränga budord och regler som aldrig får överträdas.

Jag skall ENDAST gå att nå via fax.
Jag ska kräva att alltid få betala med cash-kort.
På lördagskvällarna skall jag se inspelade avsnitt av 24 Karat, Det Kommer Mera och 7 Till 9.
Jag ska beställa mat från restauranger som kursat för åratal sen.
Jag ska tycka att det är hippt att åka rollerblades.
Jag ska signera mitt hyreskontrakt med gnuggisar.
Jag ska klä mig i Champion-sweatshirts, Buffalo- eller Filaskor och skaffa decimeterlångt hår med mittbena.
Jag ska köpa Pandoras "One Of A Kind" på CD-singel.
Jag skall gå och sura över att importerade filmer inte får titlar på svenska längre, och jag ska ställa till ett jävla liv om Hemmakväll inte kan erbjuda mig Rädda Willy på VHS.

1990.

2010-09-14

Min barndoms jul

 
Min barndoms jul sög.

Vi barn fick sitta på golvet, och en del av oss hade inte ens byxor att sätta på oss. Vi fick se på när mor och far åt julmiddag, och sedan fick vi höra far läsa de årliga bibelorden om herrens tuktan. Framåt kvällen ursäktade sig far med att han skulle gå ut och köpa sex, och strax därpå bultade Tomten på dörren. Det gällde att bibehålla full disciplin under Tomtens besök, sedan incidenten med Lottas hjärnskakning visste vi att han inte var att leka med. Från tidigare jular visste vi att paketen alltid innehöll deprimerande hemmastickade sockar, vedklabbar och gamla döda sjöfåglar, det förklarar varför vi inte ser minsta antydan till leenden hos barnen vid paketöppningen. Far kom alltid tillbaka strax efter att Tomten äntligen lämnat oss. Han manade oss i säng, sade godnatt och sparkade oss till sömns.

Ack, den julfriden.

1970.

2010-09-13

Streaplers - Om igen!

Nu kör vi!
Här kan vi ha en ny silverplacering i kampen om den bästa Roland-hållningen! Den unge mannen på vänsterflanken har nämligen en kroppspose som är helt absurd.
Han står bredbent med låsta knän, med armarna invikta bakom kroppen och händerna vridna så att lillfingrarna pekar framåt. Från de sluttande axlarna har han sedan skjutit fram huvudet maximalt, och genom det geniala draget satte han kronan på verket.
Denna samling streaplers har sorterats efter kroppslängd. Styggelsen längst ut till vänster är så väldig att hans huvud sticker upp i lövverket, medan Merry och Pippin ute på högerkanten knappt är en tvärhand höga.
Lägg märke till tvillingarna i mitten! Det är ett intressant fenomen vi har att göra med här. De är två genetiskt lika personer, de har samma frisyr och likadana kläder bortsett från en färgvariation. Men! Genom en förstärkning av kontraposten, en kyparenhållerhandduk-pose med armen och ett bländande leende med het blick lyckas den skära varianten (B2) gå om sin bror (B1) i läckerhet med närmare 70%! Fascinerande.
1969.

2010-06-10

Cristy Lane - Here's to us

Nu blir det lite sommaruppehåll! Jag hoppas kunna slänga upp ett nytt omslag lite då och då, annars sätter det fart igen när regnperioden sätter in.
Jag avslutar våren med att presentera Cristy; en kvinna som ser ut som Onkel Fester med björnskinnsmössa och kalkondräkt. Färgerna och tyget ser ut att höra hemma på omslaget av en sådan tantsnusk-pocket som säljer bra på bensinmackarna i sommartider. Där knyter vi ihop säcken!
Glad sommar allihop!
1982.

2010-05-31

Little Feat - Down on the farm

 
Titta en stund på denna bilden. När ni har smält det slemhinnefärgade temat, den leende tigern med cognacskupan och givetvis den hiskeliga varelsen i solstolen kan vi ta en närmare titt.
Vidundret i stolen är förstås Anna Anka. Vi känner igen de sneda ögonen på pricken, modellbenen och utstrålningen av hög intelligens, för att inte nämna hela livsstilen med drink, nagellack och SS-piska vid en pool vid någon flott mansion. Vidare är hon ju faktiskt en anka, med läppar längst fram på näbben på ett märkligt sätt.

Ni som uppskattat hennes kloka uttalanden i hennes realityserier kan glädjas åt beskedet att det kommer mer! Närmast är det en dokusåpa där Anna och Paul Ankas barn (Kalle Anka, Peking Anka och W-C Anka) skall slåss till döden mot varandra, den som överlever längst vinner två månaders kändisskap.

1979.

2010-05-27

Ove Engström & Ulla Roxby - Visa i vintertid

Det som gör detta omslaget så otäckt är den stora satsning som har gjorts för att få dem att se fromma ut. Milda, väna leenden och huvuden på sned i en tjock dimma av mysgas. Resultatet blev dessvärre att kvinnan ser ut som en intet ont anande flicka på 14 år, medan mannen ser ut som en porraktör på 40+ som inte alls borde tillåtas trycka sig så nära Ulla. Han klär sig i päls som ser ut att komma från något gosedjur eller en sån där billig fäll från IKEA, och håret har en härlig svintokaraktär. Jag ska inte gå vidare in på grymma beskrivningar av stackarna, denna får ni fantisera själva utifrån. Upplägget ger ju upphov till ganska störda tankar men dem får ni gärna hålla för er själva.
1980.

2010-05-16

Rondo' Veneziano

Detta är så misslyckat så det är otroligt. Det är ett försök att framföra nyskriven musik, som ska verka som gammal klassisk musik, men som ska verka vara från framtiden eller från rymden, som suger, men som ska verka häftig. Någon spelar disco-komp på ett vanligt trumset till nästan-klassisk stråkmusik. Genom hela skivan.
Det vore förstås lätt att såga hela konceptet hos omslaget, att påpeka att männen inte överlevt en minut där ute i rymden och att de dessutom hade dött helt i onödan eftersom flöjtmusik inte gör sig så bra i vakuum. Men det vore lite löjligt eftersom det förhoppningsvis inte var menat att verka verklighetsförankrat, så det gör jag inte.
Det som det står att vi ska ha sett på tv måste vara program som musiken förekommit i, för om det är låttitlar så finns ingen av dem med på skivan.
1980.

2010-05-06

Lill-Nickes Mogenband Halmstad- Svenska mästare gammaldans

Här ser vi ett närmast hysteriskt glatt gäng, bortsett från en av medlemmarna. Grevert, gossen ute till höger, försöker tappert le men vi kan se tårarna blänka i hans ögon och näsan är rödgråten.
Det var hans bil. Det var han som erbjöd sig att skjutsa ut allihopa i den svarta natten för fotografering, men föga visste han då vad som komma skulle. "Vi sätter oss på bilen!" utbrast Gunvard, och innan Grevert hann försöka skratta bort den hemska idén hade de övriga tre stämt in i glada bifall. Livard och Hävert stegade upp över motorhuven så att det smällde i plåten, och när Grevert inte trodde det kunde bli värre plockade Gunvard fram sin strandstol. Med ett skrik rev de vassa träbenen ner sig i lacken, och när han satte sig med sin fulla tyngd bucklades hela taket in med ett ljudligt "bang" så att lackflagorna flög. Så satt de där uppe alla fyra på Greverts älskade ögonsten, och han visste inte vart han skulle ta vägen. "Kom upp och sätt dig!" ropade Hävert. Grevert försökte intala de övriga att han gärna stod bredvid, men de gav sig inte. "Alla måste sitta på bilen" förklarade de, och med en hård klump i bröstet försökte Grevert göra sig så lätt som möjligt när han gick upp och satte sig på takets stadigaste del.
Därefter knäpptes bilden, och idag kan vi se resultatet här på bloggen. Vita tubsockor i loafers, turkosgröna tubsockor tillsammans med gräddgul kavaj, floursköljgröna kavajer och Gunvards ondskefulla leende i blänkande glasögon. Det är en tragisk historia, men framförallt är det ett tarmvridande fult skivomslag.
1985.

2010-05-01

General Kane - Wide open

Det som fångade mig först med denna plattan bygger på en intern historia om ordet "KANE". Eller historia är väl att ta i, det är helt enkelt en övertygelse om att ordet KANE uttalat högt och tydlig (på svenska, med långt A och uttalat E) är ett av de fulaste ord som våra stämband kan frambringa. Följaktligen har det länge använts som kraftuttryck och smädelse, och vi var flera som blev eld och lågor när vi upptäckte makeupmärket KANE-BO och den danska förskolan Kanebo Barnehage.

Här har vi alltså General Kane, mannen som personifierar uttrycket och som gör det med bravur. Med gem i stickkontakten-frisyr och hundhalsband pryder han sitt rakt igenom horribla omslag, som ser ut att ha använts som golvskydd vid ett ommålningsarbete. Han har en Hulk Hogan-mustasch i stubbform, jag vet inte om det var avsiktligt eller ej men han kan ju inte ha tänkt helt klart.

Själva ansiktsuttrycket är inte helt lyckat det heller, med ledsna hundögon och halvöppen mun. Vi ser en liten ros på ena axeln, fyra stjärnor på vänster, en liten brosch ovanför...brösten?! General Kane har bröst, med ett inbjudande dekolletage. Kräver väl ingen vidare beskrivning, titta själva och förvirras.

För övrigt irriterar jag mig oerhört på att hela omslaget lutar åt vänster, som om man inte blir tillräckligt snurrig av att se allt elände generalen visar upp. För att gardera sig mot sågande kritiker gav han sin skiva fem stjärnor redan från början. Och tre lårben.
1987.

2010-04-13

James Last - Sing mit 3

Dags för en cameltoe tycker jag, det var ju ett tag sen nu.
James Last är en legend inom sunkmusiken, med sina hammond-covers på floorfillers så som Här kommer Pippi Långstrump och Broder Jakob. I detta fall står han med framtung hållning i ett rum fullt av ballonger. Någon ansåg att budgeten inte tillät införskaffandet av en tub helium, så istället fick de tejpa fast vanliga luftfyllda ballonger på ett fisknät som de spänt upp bakom James. Han har sin klassiska korstågsfrisyr och bär en skjorta som inte är av denna värld; den tycks innehålla färgerna vitt, ljusblått, mörkblått, rött, orange, grönt och gult i de kombinerade mönsterna prickigt, randigt och rutigt. Någon kunde inte bestämma sig alls och valde därför att klämma in alltihop på samma plagg.
Men höjdpunkten är förstås underkroppen; ett par turkosa brallor med fickorna framme på låren, som kniper om James charkvaror utan minsta nåd.
Lite imponerande ändå är att plattan innehåller 26 spår.
1975.

Black Soul

 
Om omslagsmakaren nämns på en skiva sker det i regel på baksidan, men i detta fallet blev Richard Bernstein så nöjd med resultatet att han satte sitt namn direkt på framsidan. Och visst har han anledning att vara nöjd och stolt! Bilden är ganska imponerande tillklippt för att vara gjord av en fullkomligt blind person. Om han mot förmodad inte skulle vara kraftigt synskadad är det däremot skandalöst dåligt gjort.

Han har uppenbarligen utgått från sju olika bilder som han sedan klippt sönder med någon fullkomligt slö barnsäker sax för vänsterhänta, alternativt en sådan plastsax utan egg som används för att klippa i Play-Doh. Han var mycket noga med att inte klippa bort något av intresse, och lämnade därmed en vit rand runt om varje person.

Efter lång diskussion tilläts Lennart (mitten) vara med i bandet, då ingen kunde motbevisa hans påstående att hans själ faktiskt var svart.

Från skammens år 1977.

Jokkmokks-Jokke - Jag sjunger av glädje var dag

Jokkmokks-Jokke sjunger av glädje var dag, för en dam som hatar honom och hans musik med hela sitt sinne och förstånd. Se på henne; hon tycker inte bara att det är tråkigt, hon tycker aktivt mycket illa om mannen bredvid sig. Och visst kan vi förstå henne. Där sitter hon med sin kaffekopp och vetelängd (svenska kyrkkaffe-klassikern) och ser fram emot en god stund i stillhet. Så dyker det upp en väldig man i samisk folkdräkt, som tränger sig på och slår sig ner alldeles intill. Med gitarr och gränslös glädje förstör han sedan fullständigt den lilla damens fridfulla stund. När han så tillägger att han kommer sjunga av denna glädje varje dag hädanefter förstår gumman att livet inte har mycket mer att ge, och någonstans kring denna insikt knäpptes omslagsbilden.
1965.

Bee Gees - Spirits having flown (insleeve)

Detta är något nytt för denna blogg, då det inte egentligen kan klassas som ett skivomslag. Jag är lite osäker på hur detta hänger ihop egentligen, och nu blir det lite nördigt här en stund. Detta är "innersleeven" till Bee Gees hitplatta Sprits having flown, alltså det som skyddar skivan inuti själva omslaget. De tre männen är Bee Gees kompmusiker och skivan i fodralet är just Sprits having flown. Det märkliga är att till skillnad från de vanliga sleevarna av tunt papper så är denna i stadig kartong och har rygg och allt. Jag ägde förstås ett exemplar av Spirits having flown sedan tidigare (knappast ett riktigt katastrofalt omslag, men en klassisk platta), och den risiga tingesten jag visar upp idag går inte på något vis in i det omslaget. Istället omsluts den skivan av just ett sådant tunt pappersfodral som det brukar vara. På det pappersfodralet finner vi samma tryck som på dagens alster, men det är matt och färglöst och föga intressant. Det var därför jag reagerade när jag hittade dagens skiva; här har de tryckt bilderna i högre kvalitet på blankt fint papper och genast ser vi att de tre männen inte ser kloka ut någonstans.
Mannen till vänster är förstås den som utmärker sig direkt. Det hela ser oerhört sjukt ut och jag finner bara en rimlig förklaring till hans utseende: det verkar som att han smort in ansiktet i rapsolja, lagt sig i solariet med mössa och blindglasögon på sig och sovit ett par timmar under högsta effekt, färgat ögonbrynen diarrégröna, applicerat läppglans och mascara och sedan blivit slagen med krocketklubba över näsan som svullnade upp vackert röd. Men det förklarar ändå inte varför han är så sjukt gul i ansiktet, möjligen led han av akut gulsot eller så har han gått lös med gul tvålkrita och överstrykningspenna. Man kan förstås tänka sig att hans mäktiga lugg bär ansvaret för att hans panna är så blek, att den vanligen täcker mer av pannan. Men varför kammade han då upp den inför fotograferingen? Den vågade uppknäppningen och silverkedjan var förstås obligatoriska för en så cool person.
Nästa kille däremot är inte alls lika cool. Även han är gul, särskilt kring munnen på samma vis som när ett litet barn har ätit apelsin. Men hos honom är det främst en röd rodnad som utmärker sig. Ser vi kring (det alltför höga för en sådan frisyr) hårfästet och kring halsen kan vi ana en frodande psoriasis som kan förklara varför han inte knäppte upp skjortan djupare.
Sist men inte minst har vi mannen ute på högerkanten. Som vi ser hade Hugh Grant en alldeles fantastisk frisyr i slutet av åttiotalet: upptill är det en pomadafrisyr som man idag främst finner bland pensionerade män, med inslag av nittotalistisk mittbena, för att sedan övergå i någon slags judiska korkskruvslockar framför öronen, som sömlöst övergår i grånande polisonger. Denna frisyr, i kombination med en blick som man annars främst finner hos lax och öring, får mig att för en gångs skull sakna ord.
Sprits having flown släpptes 1979.

2010-04-11

Meho Puzic - Mladost i iskustvo

Meho sitter framåtlutad i en manchestersoffa och ser hemskt rädd/generad ut. Det är svårt att riktigt sätta fingret på vad hans ansiktsuttryck vill förmedla, troligen därför att han ler utan att le med ögonen. Vi kan ana en bankirhockey som eventuellt kan se sjukt bra ut bakifrån, speciellt i kombination med att mannen antingen saknar hals eller också har en mycket kort sådan som är lika bred som huvudet. Det blev en kortis idag, men snart skall det bli bättring här igen!
Zagreb, 1986.

2010-03-26

NEDA

Skivan heter bara Neda, det måste väl vara hon då. Neda är någon sorts Jugoslavisk cross-dressingversion av en Elvisimitatör, som här ligger avslappnat på en tjockmatta med röd sarg som de ritat dit i efterhand. Typsnittet är fult, jackan är skitful och kombinationen med tights är absurd.
Vad som ger denna obcenitet ännu en dimension av misslyckande är årtalet; denna plattan är från 1993. Inte nog med att CD:n redan tagit över i väst vid denna tid, kläderna, frisyren och inte minst bildens oskärpa och dunkla färger tyder på att det borde vara en betydligt äldre skiva.

2010-03-16

Red Rockers - Schizophrenic circus

 
Hej 80-tal.
Den genomfrusna hunken på högerkanten har någon sorts Narnia-outfit på sig, vilket man tycker borde värma fullt tillräckligt.

Den blonda mannen i mitten har en sminkning som vi osökt förknippar med konstverket "Sexparalysappeal" av Wilhelm Freddie. Kort sagt ser det ut som att han har ritat en dase i ansiktet, inte alltid ett smart drag om man vill uppfattas som en trygg och samlad person.

Den enda som inte tittar in i kameran är han som klätt ut sig till någon sorts blandning av Trazan Apansson och Xena krigarprinsessan, med något gult gegg på kinden och ett guldband om vaden som för tankarna till Imaginations "Bodytalk".

I bakgrunden ser vi en skär tjej som sitter på en enhjuling och som helt uppenbart stödjer sig på sin högerfot i sanden. Vi ser även en häst med skötare i någon sorts cabaretdräkt, och en karl långt bort som spänner sig.

En udda detalj med denna platta är att baksidan är vänd uppochner.

1984.

2010-03-09

Halid Beslic - Otrov

 
Här har vi mannen som tog hem fjolårets Oscar för Mest Östeuropeiska Utseende! Jag hade velat säga Kiev eller Smolensk, men dessvärre är han från det något tråkigare Zagreb. Vad är det då som ger honom denna speciella aura av tundra? Troligen hänger det mycket på den grumliga blicken, kompletterad av kassa tänder och läderjacka ihop med skjorta och slips. Notera även den rekordsmala slipsknuten och det underbart malplacerade hårdrockstypsnittet.

Djupdykningen i det regionala utseendet är egentligen en parantes, för det som egentligen ger skivan en given plats här på bloggen är Halids otroliga revisor-hockey. Det är en sällan sedd kombination som förenar en fullständigt proper herrfrisyr med rebellisk coolhet i nacken. Håller vi för håret under öronen framstår han som en mäklare eller frikyrkopastor, och om vi håller för håret uppe på huvudet ser vi en superhjälte. Detta exemplaret lever till fullo upp till hockeyfrillans valspråk: Business in the front - Party in the back.

Ett enormt plus med denna plattan är att det medföljer en idolplansch på Halid, med samma bild som på omslaget.

1986.

2010-03-03

Joe Walsh - So What

Joe har valt ett mycket ovanligt sätt att framstå som häftig på, och nyckeln till hans storslagna misslyckande bygger till stor del på en enda detalj. Oavsett om han hade klätt sig annorlunda eller helt bytt tema på omslaget hade det varit förgäves, så länge han trycker hakan mot bröstet.
Att trycka ner hakan mot bröstet är en företeelse som annars främst återfinns i tre situationer. Det första är när man åker rodel, för att kunna se vart man är på väg (precis som att man skulle kunna välja en annan väg, så snart man satt fart borde väl vägen vara rätt utstakad tycker man). Det andra är när mycket små barn ätit mer än de klarar av, och är extremt dästa och i behov av att kräkas. Det tredje tillfället är när vuxna människor vill se ut som idioter, för att se rolig ut på bild till exempel. Jag betvivlar att Joe satsade på något av de tre ovanstående. Av blicken och det allvarliga uttrycket att döma ville han tvärt om se rätt tuff ut, och däri ligger misslyckandet.
Han kompletterar ansiktsuttrycket med Crazy Frog-glasögon, fladdrande halsduk och vindmaskin som får hemlösmissbrukarfrisyren att fladdra. Typsnittet är förstås också grymt och härligt wrestling.
En fråga återstår, och den är viktig: Varför har han bar överkropp? Vill han se ut som ett flygaress går det inte ihop, försöker han se ut som något annat går det inte heller ihop för vad fan skulle det vara, och är det för att visa upp håren på sin bringa håller det inte heller eftersom de är sex stycken.
1974.

Kikka - Mä haluun viihdyttää

Detta är så fantastiskt smaklöst på så många plan. Dels hela konceptet; att fotografera en svettig jättefinsk tjej med Graaf-blick framför fotografens Fondtyg Nr 1 (den bakgrund som man annars ser på pinsamma familjefoton tagna hos en fotograf, samt på alla miljoner skolfotografier där barnen fotograferats enskilt). Dels alla de grymma detaljerna man ser när man väl smält helhetsintrycket.
Det går inte riktigt ihop. Kikka ska troligen se ut att ha kämpat sig igenom en tuff workout, för att sedan stå och visa upp sig så där jättesexig som man känner sig efter att ha idrottat till kräktröskeln. Men fastän svetten dryper på bröstet har hon inte en enda svettpärla i ansiktet och hennes decimetertjocka vitryska sminkning har inte rubbats det minsta. Inte heller armen är svettig, och ser vi sedan noga på tyget under armhålan finner vi att det är en skarp gräns mellan den torra ryggen och den våta framsidan!
Andra detaljer är ögonfransarna som är alldeles ihopklumpade av mascara, överläppens övre kant som har missats av läppstiftet och armhålan med härlig stubb (alla dessa är tydligare på skivomslaget än på bilden, jag fick inte till en tillräcklig upplösning så ni får helt enkelt lita på mig). En viktig detalj i hennes ansikte är förstås hennes kolsvarta, misstänkt maligna födelsemärke. Detta leder oss vidare till skivans baksida.
Här har kicka bytt om till lackkorsett och tre gånger så långt hår. Det är i stort sett bara en förlängning av framsidan, Kikka ska se så fuckable ut som möjligt och that's it. Men vad har hänt i ansiktet? Leverfläcken har plötsligt sladdat ut på vänsterkanten och landat ett par centimeter längre från munnen, ett tydligt tecken på att man bör låta en läkare ta sig en titt.
Och ja, musiken motsvarar omslagets kvalitet.
1989.

2010-02-11

Frank Valdor - Heute hau'n wir auf die pauke

Denna gubben har det debatterats hett om bland kommentarerna. Oavsett om man tycker att han är den återfödde Messias eller bara en äcklig gubbe med hybris så kan vi nog alla enas om att detta omslaget ser ut som skam. Frank sitter på en baskagge iförd en raverosa skjorta som är uppknäppt hela vägen ner och blottar ett smidigt litet kokainetui han har kring halsen. En kvinna petar honom i armhålan med en klubba, och de andra verkar också ha det hemskt trevligt. De tjoar och skrattar och en blundande kvinna pekar kraftlöst på Frank. Man kan tänka sig att den randige mannen på varje fest under resten av sitt liv har berättat om att han är med på ett Frank Valdor-omslag, utan att någonsin kunna bevisa att det faktiskt är han.
Inget årtal.

2010-01-20

Palomaz 8 - Varför kan man inte dela lika

 
Så var Palomaz tillbaka. Igen. Samma gäng som för länge sedan stod i den fuktiga sandlådan och försökte få till en omslagsbild trots att både en collie och ett barn fanns närvarande.

Mannen som försökte stå coolt i däckgungan finner vi nu ute till höger, där han står och ser rädd ut. Mannen längst ut till vänster ser ut att ha svalt något för stort utan att tugga ordentligt och har en rätt otäck blick som skrämmer mig allt mer ju längre jag tittar på honom. Längst fram sitter en ung man som valt både frisyr och mustasch som dels går emot allt vett och sans att avsiktligt satsa på, men som faktiskt också är förbjudna enligt genèvekonvensionen.

Damen som sitter med händerna i skrevet bär samma klädsel som de övriga, bortsett från ett rött band som korsar slipsen. Därav vet vi att hon är Kvinna. I bakgrunden skymtar en skum figur med fantastiska glasögon och ger intrycket av att vara en sådan person som ofta glöms bort i olika sammanhang.

Men bildens tiopoängare är givetvis mannen med tupéluggen. Han står i sattihalsen-mannens skugga, så att hans ansikte och skjorta blir utan ljus och därav får en dassigare kulör. Inte för att det hade spelat någon roll; de hade kunnat ge honom en separat spotligt och satt honom längst fram utan framgång eftersom han valt att göra Fulminen.

Fulminen är en diskret och enkel grimas som kan få vem som helst, och jag menar verkligen vem som helst, att se fantastiskt dum ut. Knepet är att visa endast övertänderna. Se dig i spegeln och prova själv! Lyft överläppen så att de övre framtänderna syns, utan att rynka för mycket på näsan. Skjut bak hakan en aning och gör blicken lagom dimmig. Pang bara, så ser du ut som en brugd. Sedan kan man experimentera med olika intensitet och huvudföring, men hemligheten bakom succé är att hålla det så enkelt som mannen på bilden. Man ser då inte ut att göra en rolig min, utan man ser bara genuint ointelligent ut.

Lycka till!

1984.