Baracudaz - Koppla av!

Koppla av vettja, Baracudaz visar hur man gör.
1975.

Barbie - Prostitution twist

Barbie, en läcker brud iförd ugnsfolie och högklackat, åmar sig framför en orange bakgrund. Hon gör westside-tecken och bär en hopplös peruk med grov skarv i tinningen. Skivan döptes till Prostitution Twist (det glada titelspåret handlar om hur härligt det är att sälja sin kropp) och titeln skrevs ut i den klassiska kombinationen chockrosa på orange.
Men det som gör det hela så oändligt mycket mer smärtsamt att beskåda är det faktum att denna Barbie faktiskt är Alexander Bard.
1985.

Räfs och Liegruppen, Bröderna Djup - Ä i teress?

Här har vi en pärla från någon som heter Räfs (jag misstänker mannen med Svintohåret) och ett gäng som kallar sig "Liegruppen". Tillsammans har de gjort en platta som de kallade "Bröderna Djup", med undertiteln "Är du terass". Om vi dröjer oss kvar vid bandnamnen ännu ett ögonblick kan vi konstatera dels att "RÄFS" är ett namn som man bara kan tänkas ge åt ett verkligt oönskat barn (tänk Räfs Järpe) dels att Liegruppen låter som en korsning mellan ett dagcenter och någon gruppterapi för folk som känner sig tvingade att döda med landbruksredskap.
På bilden står fyra bönder i klassisk lantbrukarutstyrsel, men trots det slipper vi inte undan den tunna halslänken! Aldrig någonsin kan man komma unden dessa förfärliga gubbsmycken. Givetvs hänger den kring den ende bonde jag sett med tonade solbrillor och sexigt djupt uppknäppt skjorta. Inte heller hans frisyr går av för hackor, med en hårkvalitet i klassen "brunbjörn" (jag skulle så gärna vilja att det faktiskt var en liten kippa där uppe på toppen, men jag antar att det bara är min fantasi.)
Mannen som spelar räfsa med chopsticks är för övrigt det största musikaliska inslaget på skivan.
1980.

Thor-Erics - På jakt efter dej

Här gick det (som så ofta på denna blogg) fel på så väldigt många plan samtidigt. Som vanligt har de valt att skriva bandnamnet i färger helt utan tanke på bakgrundsfärgen, vilket leder till en hopplöst låg kontrast mellan dessa. Detta är förstås en detalj i sammanhanget, jag ville bara få den undanstökad. Under titeln huserar nämligen sex män av vansinnig kaliber, omslutna av en fet vit rand likt en graffitimålning.
De sitter iklädda randiga sweatshirts med pyjamasvibbar och mysiga sidofickor (notera hur ränderna löper lodrätt på dessa), och dessa tröjor har försetts med jättekragar som får de redan gräsliga plaggen att bli alldeles absurda. Och till detta illröda byxor. Åtminstone fyra av dem bär de obligatoriska halsmedaljongerna. (Notera även det tighta halsbandet som killen på främre raden bär, en lätt erotisk touch i kombination med de övriga tunna halslänkarna som i dag möjliggör enkel identifiering av vitt skräp.)
Högst upp i skaran finner vi en man som inte fick lika mycket studiobelysning på sig som de andra, och han har därmed fått en dystert gråskär hudton. Eventuellt beror det förstås på att han hade just en gråskär hudton från halsen och uppåt, men för hans skull skyller vi på belysningen. Hur som helst ser han kopiöst glad ut, så till den milda grad att svetten tränger fram.
Bredvid honom finner vi en man med dubbelt så stort huvud, en framtand av sten och Richard Lejonhjärta-frisyr. Han var den som följde med Thor-Erics på turnéerna för att dra deras turnébuss iförd en speciell sele. Han ersattes med en motor 1979.
Ute på vänsterkanten sitter en stilig man med imponerande hårhjälm och lätt framåtlutad hållning. Det räcker dock inte för att benämnas som Roland-hållning.
På nedre raden sitter tre män som jag inte finner i mitt hjärta att håna fullt ut, det gör de så bra själva. Notera dock Lady-frisyren på den mest vindögde och den ytterste mannens likhet med snubben från The to-do-list.
Vad är grejen med dansbandsmedlemmar och dålig munhygien? Alla på detta omslag har kassa tänder, och det känns så väldigt väntat av någon anledning. Var det folktandvården som hade en formsvacka under sjuttiotalet, finns det någon koppling mellan dansbandsmusik och den emaljnyans som Colgate kallar "jord" eller är det bara så tragiskt att folk i allmänhet faktiskt har rostbruna tänder men att alla bilder vi ser numera är fotoshopade?
1975-76.

Atacama

 
Vi befinner oss i en övergiven by ute i öknen 1970. En sliten kvarlämnad gammal åsna ligger och torkar bredvid sin döde kamrat och himlen är jätteblå. Det är allt.

Swington - Klackarna i taket

Vilket gäng! Det var inte mycket som blev rätt här. De valde att ta bilden med blixt sent på kvällen av någon anledning, med de sex medlemmarna inklämda mellan en mossig stenhäll och ett träd. Först ut på vänsterkanten sitter en späd karl med spännande luggtufs och en blick som antyder att han antingen lyckades vara alldeles oförberedd och chockades av blixten, eller också att han är en aning dum.

Ovanför honom står Hagrid och putar med röven mot kameran, en spexighet som alldeles bryter av mot stämningen på resten av omslaget. Vi får anta att han var den där som jämt skulle skoja, den där jävla ungen som jämt lade sig ner framför gruppfotograferingar och gjorde v-tecken. Till höger om honom står Hunken, Den Snygge i bandet med cool frisyr och solbrillor på natten. Bredvid honom står den som försökte vara just Den Snygge, men som aldrig riktigt lyckades. Med hundblick och dödligt het lugg nådde han en bit men vi får anta att han aldrig riktigt nådde den där topplaceringen. (Han bär vigselring, vilket kan ha satt lite käppar i hjulet för hans raggande.) Sen har vi ett otroligt par som placerades en bit bakom resten av bandet, en bit ut i mörkret på förekommen anledning. Herre Gud, bara titta. En cool snubbe som påminner om skurken Marv i Ensam Hemma, med gles mustasch och övre tandraden framför underläppen. Bredvid honom står hans homie som ser oändligt trött ut. I kombination med att ändå försöka se så hård ut som möjligt blev det katastrof. Över huvud taget att kombinera dansband med att verka så hård som möjligt är ingen hit.

Ett väldigt sjuttiotalistiskt typsnitt och en hemmaritad logga ramar in de sex, allihop iförda puffärmar.
1978.

Ronimas 3 - Morgongåva

Det är lätt att uppfatta det som att skivans titel kort och gott är "3", och att de sedan föreslår skivan som morgongåva. Säg den nygifta unga dam som inte skulle gå i taket av lycka när hon får en RONIMAs-LP på bröllopsdagens morgon.
Detta är ännu ett band som tyckt att det verkar som en bra idé att fylla omslagsbilden med gråbrun gas. Helt ofattbart, om de absolut ville sitta i en liten gloria i bildens mitt hade de ju kunnat välja vilken annan färg som helst att omges av. Men nej då, det klart favoriserade färgschemat heter "dy" och går steglöst från nyansen "alggrön" högst upp till en "maginfluensabrun" längst ner i bild. Läckra killar!

Contrazt - En vän du kan väcka mitt i natten

Denna bild hyser en underbart komplex motsägelse som får den att trilla över kanten från "Bara Sjukt Ful Åttiotalsplatta" till "Katastrofalt Omslag". Bandet heter "Contrazt" och har satt detta ord i märklig framtidsfont högst upp på skivan. "Contrazt" får väl förmodas vara en felstavning av Kontrast eller Contrast, och följaktligen syfta på detta.
Det härliga är att de då valt att kombinera fluga, skjorta, byxor, strumpor, skor och gardin i nyanser som alla skiljer sig från varandra genom ytterst liten kontrast! Skjortorna är i en blek fläsknyans, och bryter av mot byxorna genom en ytterst liten färgavvikelse. Hos mannen på högerkanten tycks skjorta och byxor närmast vara i samma färg, men hos de övriga kan vi se att byxorna är en aning ljusare. Tubsockorna är vita, och bryter av mot de gräddvita skorna med en jobbigt liten nyansskillnad. Flugorna (fluga plus skjorta utan kavaj är för övrigt en big no-no i min bok) är förvisso gräddvita de också, men tillsammans med de ljusa skjortorna funkar det inte ändå. Alltsammans är samlat framför en husvagnsgräslig gardin i ännu en skär kasslernyans prydd av herpesutslag, och det hela är inringat av en kvadrat i ännu en sorts rosa.
Notera även de tunna skära skärpen, killen som lagt sin halskedja runt sin fluga och givetvis frisyrerna. Luggen på den västraste är i absolut världsklass, med ett uppfluffat paket stort som en bigpacklåda. Den högraste mannen som (lustigt) står utanför bilden har en imponerande lugg även han, och extrapoäng ges även för hans raka hockeynacke i äkta MacGyver-stil.
De omgivande färgerna, titeln "En vän du kan väcka mitt i natten" och det faktum att ett rosa tema inte var ett höjdarval från första början med tanke på deras skandinaviska hudtoner gör paketet till en riktig höjdare. Men tro inte att eländet är över här; jag kan avslöja att jag äger en platta till med Contrazt.
1986.

Benkt Åscars - Danskul 1

Smaka på det bandnamnet!
Benkt Åscars består av fyra herrar i luddiga hattar och icke inkopplade instrument. Dragspelaren till höger fångades i ett halvblundande läge, basisten tittade högt över kameran medan trummisens glasögon reflekterade blixten på ett härligt bländande vis. Gitarristen tittade rakt in i kameran med fullkomligt manisk blick medan han tog ett vågat ackord med ringfingret under halsen. En klockren bild kort sagt.
Till alla er som (liksom jag) kan irriteras till tårar av asymmetri och snett hängande tavlor kan jag meddela att det inte är jag som frilagt bilden dåligt, utan omslaget är faktiskt utformat så; med en centimeterbred vit rand till höger om fotografiet men ingen på vänstersidan. Hu.
Ännu ett band som valde att sätta en etta efter sin första titel. Inget årtal.

A. A. Milne - Nalle Puh

Vår moderna Disneybild av Nalle Puh är väl inte nödvändigtvis den mest korrekta eller på något vis ett original. Genom åren har figurerna i historien avbildats på en mängd olika sätt, men jag tvivlar på att det gjorts fulare än så här.
I-or är det inte mycket märkligt med, bortsett från att han har blåa fält på kroppen. Ugglan har en otäckt intensiv blick, men är i övrigt ganska trevligt återgiven.
Puh däremot, ser inte klok ut. Hans händer har amputerats med rena snittytor och han är skittjock. Ögonen är omgärdade av mörka områden och hans skuggor känns obehagligt mörka. Christoffer Robin är ännu värre. Hans huvud är enormt stort och består till största del av en massiv hårhjälm med en skarp ljus gjoria liggande ovanpå. Själva ansiktet är sammanklämt på en liten, liggande, elliptisk röd yta och rymmer ett par äckliga ögon med ögonskugga, två hål till näsa och en harmynt snedvriden mun. Vidare har han på sig en klänningsliknande skjorta fläckad av rosa, brunt och vitt. Armarna är så korta att händerna inte når ner till byxfickorna. På fötterna bär han randiga strumpor i rosa och galla-grönt, och ett par oproportionerligt stora bebissandaler.
Men värst är nog ändå Nasse. Han är nu en äcklig gris med utstående gråa ögon utan pupiller, han har ingen mun, han har skitäckliga små ben utan leder, han bär en blå frackjacka och små spetsiga skära skor.
Den hemtrevliga sjumilaskogen framställs här som en mardrömsatmosfär med lila förvridna trädstammar med bara mörker bakom och flugsvampar på marken. Mysigt!
1967.