Loco Mia - Rumba Samba Mambo

Herre Gud.
Vi har sett väldigt mycket axelvaddar på denna blogg genom åren och förfärats över hur de måste ha tänkt för att komma fram till att det var en bra idé att bära dem. Här kommer ett gäng som får allt det där att blekna.
Loco Mia heter de, och står iklädda kostymer direktimporterade från Kräkrike. Axelvaddarna är av sådan grov kaliber att en person iförd skyddsutrustning för amerikansk fotboll hade sett tanig ut i jämförelse.
Uppe till vänster står Farbror Blå, med Jacksoninspirerad svettlock i ansiktet, och fläktar sig. Solfjädern han håller i sin hand verkar vara något av en logotyp som återkommer på fonden bakom dem. Vi kan se varför; svetten dryper om honom där han står iklädd denna mastodontkavaj. Ett tips hade varit att ta av de där jävla kläderna istället för att kämpa mot hettan genom att fläkta sig. Hans axlar har små horn eller öron längst ut, med säkert en meters vingspann mellan sig.
Bredvid honom står Den Röde, en smörcharmig hunk som tycks ha problem med sina armar.
På nedre raden finner vi något som för tankarna till ett sydeuropeiskt bröllop; två personer överösta av vitt och glitter och som håller hand under största andakt. Pojken till vänster får vi anta är en spansk version av Nick Carter. Perfekt blond frisyr, hundvalpsblick, busig ring i örat och ett milt leende rakt in i flickrummen. Men söder om halsen slog det slint. Hans outfit är helt makaber; metervis av silverglittrande tyg och spets utgör axlarna, stora som mikrovågsugnar, varvat med pösiga vita ärmar, vit haklapp och små svarta blomdekorationer. Han ser ut som en väldigt pimpad hockeymålvakt som tagit av sig hjälmen.
Hans blivande make sitter även han och svettas ymnigt. Han rockar maggördel, en massa små tygbollar och gardintofsar hängande från axelpartierna som sticker ut som markiser åt sidorna. Dessa axelstycken är sammankopplade med maggördeln med någon sorts små hängslen, och för att sätta spiken i sin egen kista toppade han med en liten glittrig fågel under hakan.
Kort sagt ser vi fyra män som hade haft väldigt svårt att komma in på nattklubben; även om vakten accepterat deras klädsel hade de inte kommit in genom dörren.
1990.

Lasse Kent's - 1

Här har vi ett band som trampade snett på båda de klassiska dansbandspunkterna; en apostrof i namnet och icke matchande skor tillsammans med i övrigt unison klädsel.
Och vilken klädsel sen! Herre God. Utsvängda byxben och stora kragar som sig bör på denna typ av omslag, men till detta brukar vi få se puffärmar med långa tighta manschetter. Denna standard har Lasse Kent's vågat bryta mot, och kontrar med ett långt värre påfund nämligen breda flugfångare i kulörta färger hängande från armvecken. Som fem smällkarameller eller Vileda Quickmops har de sedan samlats kring en måttligt fascinerande torgprydnad.
Det är en spektakulär samling människor, men jag kan inte låta bli att gå direkt på godbiten.
Mannen i mitten är nämligen helt otrolig. För det första så har han ingen hals. Han ser ut som en legogubbe, en snögubbe, en Fisher-Price-figur eller någon sorts docka med huvudet påskruvat direkt på överkroppen. Alternativt har han låtit galgen sitta kvar i kavajen, och sedan har kroppen sjunkit ner någon decimeter i kläderna. Men det slutar inte där! Var är armarna? Hans vänstra arm kan vi anta hänger rakt ner längs sidan, men det ser ändå märkligt ut, som att han har väldigt breda axlar. Den andra armen är ännu mer av ett mysterium. Antingen håller han armen om sin skäggige Johannes Brost-lookalike, men då tycks en bit av armen vara spårlöst försvunnen. Eller så har han böjt in armen i en mycket onaturlig vinkel bakom kroppen, lite som ett frivilligt polisgrepp på sig själv, och håller stadigt fast sig i statyn. Man kan ana något i midjehöjd som skulle kunna vara en tumme och ett pekfinger. Eller också har han ingen underarm helt enkelt. Armen slutar där uppe vid armbågen och följaktligen bygger alla bandets låtar på ett kontinuerligt öppet E-ackord då den enarmade gitarristen fick stämma gitarren på ett visst sätt och hålla till godo med lösa strängar.
Jag vill även fästa lite extra uppmärksamhet vid bandets spellevink, den balle gossen ute på högerkanten. Alltid är det någon som skall klättra upp lite högre än de andra och vara lite extra lattjo, men det är inte varje dag man finner någon sådan som dessutom har ett så coolt, sammanbitet leende och brillor som för tankarna till Batmans sidekick Robin.
Möjligen är denna fullträff i brunögat från 1979.

Kennys - På festplatsen

- Hur hade ni det i fredags då? Blev det nåt röj?
- Äh, det blev inget vidare. Arrangören hade valt att hålla festen på en liten hög med grus och och i ett hus med en kvadratmeters golvyta.
- Aj fan.
- Jo då så atte...
1973. (Mycket märkligt är att de inte klämt in en apostrof i bandnamnet, ett misstag bland dansband som nästan är vanligare än icke matchande skor.)