Disco double

Efter ett kort inhopp av Agasta, 113, är jag tillbaka med nya rälighter.
Det är som i Ghostbusters; om du korsar strålarna är det kört. När två personer trycker sina rövar mot varandra och fiser precis samtidigt så uppstår en fusionsliknande reaktion utom all mänsklig kontroll. Det är ännu oklart om det stämmer, men många forskare inom ämnet hävdar att det är så här nya stjärnor föds.
Om ni ämnar säga emot mig utmanar jag er att prova först så ni har belägg för det ni hävdar. Filma en snutt av dig och din partner där ni lyckas med ovan nämnda ritual utan att ett fysiskt mirakel inträffar, och skicka den till herr.dryck@gmail.com. Jag kan inte garantera att den inte kommer hamna på Youtube under rubriken "Intellectually retarded swedes fart into each other *crazy must see*".
Angående skivan så lovar de att det är den bästa partyskivan någonsin. De ljuger.

Artur Erikson - Mor sjunger

 
- Nu för tiden är det ingen hyfs alls på ungarna. De gnäller över minsta lilla och ska ha allt serverat för sig, och fint skall det vara.

När jag var liten däremot, då var det andra bullar minsann!

På vintrarna var det så kallt att träden dog och korna frös till is. Då fick vi ju ingen mjölk på hela vintern utan vi fick dricka kiss och smälta is i munnen. Den enda affären låg fem mil bort och vi ungar fick gå dit barfota genom skogen (där vi fick slåss mot mammutar och jättestora dödsrävar med våra bara händer) två gånger varje vecka för att köpa jäst svinblod och gamla fiskhuvuden som mor kunde koka soppa på. Alla andra dagar fick vi äta jord och bröd som mor bakade av damm och vatten. Och vi var så tacksamma! Om vi någon gång fick smör så var det härsket, men vi var så innerligt glada åt det ändå att vi slutade gråta medan vi åt. Men aldrig föll det oss in att dansa eller skratta! Mor berättade ofta att det stod i bibeln att Gud hatade oss syndiga barn och att vi skulle förtäras av evig eld när vi dog. Vad vi längtade! Nu för tiden är det ju bara att sätta på ett element, det är skamligt vad folk är bortskämda.

Nu för tiden gnäller jäntorna över minsta våldtäkt, på min tid var vi glada att få upp värmen. När far slog oss med sin träsko gladdes vi åt att få igång cirkulationen, och skulle han slå ihjäl någon av oss syskon firade vi att vi fick en mun mindre att fylla (och dessutom bjöds det ju på barnstek dagen efter). Lössen var stora som sparvar, mössen sprang fritt på golven och om man hade tur kunde man fånga riktigt feta råttor bakom dasset som man fick sätta i sig fort som attan medan de fortfarande var varma. Och vi delade broderligt, alla trettio syskon! Jojomen. Vi sov direkt på golvet och stugan var så liten att vi fick turas om att stå upp och sova för att alla ungar skulle få plats.

Det var annat det än dagens ungar som skall ha pengar till bio och hippa-hoppa och allt vad det är. På min tid var den enda underhållning som fanns att mor sjöng. Då samlades vi kring henne där hon satt (hennes ben hade trillat av för hon var så gammal) och lyssnade när hon sjöng om allt elände hon varit med om i sina dar. Hon kunde sjunga i timmar, så svagt så svagt. Vi fick stå där blickstilla, smutsiga och blodiga i ansiktena, och om någon somnade av utmattning och säckade ihop så sköt hon ungen på fläcken.

Och ni ser ju på bilden hur glada vi var!

1975.

Jermaine Stewart - Is it really love?

Denna raringen känner ni väl igen? Han har varit med tidigare med höjdaren "Get Lucky".

Den absolut mest uppenbara skräckfaktorn i detta omslag är givetvis kavajen. En röd/svart/brun/gul kavaj är aldrig en bra idé. En sådan kavaj, med krage och ärmar inspirerade av jackorna som de snyggaste och råaste sporthunksen har i collegefilmerna, är en ännu sämre idé. Att göra den dubbelknäppt så att tankarna förs till två rader små svarta spenar på Jermaines mage är en urdålig idé, att kombinera åbäket med den mest patetiska lilla slips som dokumenterats i modern tid (med en slipsknut stor som en hasselnöt) är en enormt dålig idé, men den absolut sämsta idén i sammanhanget kom från Jermaine själv då han lyfte armarna i fotoögonblicket.

De överväldigande axelklaffarna pressades ihop, tyget i armhålorna räckte inte till på långa vägar och fick kavajen att strama ända ner i midjan. Resultatet blev att Jermaine, förutom att se oerhört dum ut i det makabra klädseln, såg ut att ha en väldigt smal midja kombinerat med en kroppsbyggares överkropp (med ett par Latissimus Dorsi som skulle få vilken Belgian Blue som helst att rodna (nötkreatur kan rodna, de får en gredelin ton över buken)) fast med väldigt korta, bruna små armar. Det ser minst sagt oproportionerligt ut och det är uppenbart att skräddaren inte menat att man skulle röra sig i plagget.

Som ni ser så är även luggen duktigt åt helvete. Den hänger ner över ögat som en gardin och påminner mest om en hästman. (Tänk vilken inredningshit det kunde bli med gardiner i hästtagel förresten! Hårgardiner.) Diademet är givetvis på plats ännu en gång.

Nere i högerhörnet ser vi en man till, i likadana kläder som Jermaine, fast denna gång är det förmodligen hans väldigt mycket yngre bror som gör "ring-mig-på-båda-mina-telefoner-samtidigt-tecknet".

Färgtemat är förstås förskräckligt, och på Jermaines omslag demonstreras de tre somriga varianterna "Kemikaliespäckat glassöverdrag", "Padd-smoothie" och "Vulva".

1989.

Paul Revere & The Raiders ft. Mark Lindsay - Revolution!

Här står fem revolutionärer på en glassig veranda och fikar litet grand. (Alla ni som har för vana att faktiskt uttala alla bokstäver i "litet grand" skall veta att det faktiskt finns en alldeles egen avdelning i helvetet för er.)
Bara en av dem har en kopp att dricka ur, och tur är väl det. Tekannan är liten som en knytnäve och kan aldrig tänkas rymma tillräckligt med dryck åt herrarna. Vidare har bara en av dem fått en stol att sitta i, och han har dessutom en vigselring med en sjukt luddig hatt på. Den hatten ser verkligt kunglig ut och jag önskar att den hade fått ta mer plats i bilden.
Istället får vi njuta av deras motbjudande klädsel, bestående av galet tighta kalasbyxor (mannen längst ut till vänster ser ut att ha ett par vita stringkalsingar utanpå sina kalasbyxor, lite som guld-bodyn som Michael bar under kavajen på sin Dangerousturné kring 1991 om jag inte missminner mig), dessa är nedstuckna i höga damstövlar och på överkroppen bär de uniformsjackor med broderade kanter och makalösa manchetter. Under dessa bär de det underskattade plagget krås-polo, som man ser allt för sällan numera. Kanske är det något som bratsen kommer plocka upp i sinom tid.
Så till frisyrerna. Längst till vänster finner vi än en gång det mest uppenbara klavertrampet. En klassisk hob-frisyr, men med en hästsvans som ovälkommen bonus uppslängd på axeln. Hade han skitit i att lägga upp den på axeln som en död räv så hade ingen lagt märke till det, men uppenbarligen ville han vara noga att poängtera att han hade långt hår. En som lyckats bättre med hobfrisyren är skyltdockan två steg till höger. Det är fantastiskt vad jämnt han fått till hårbullen, inte ett strå sticker ut! För övrigt så saknar han ögonvitor och tycks ha fotograferats mitt i en mening.
Jag är ingen fotograf, men jag kan inte låta bli att undra över dispositionen i bilden. Jag hade gärna vridit kameran ett par snäpp åt vänster. Den mysande mannens stövel är på gränsen till att sticka ut ur bilden, medan det lämnas gott om plats åt en tom altan ute på högerkanten. Deras blickar är fästa utanför bildens vänsterkant och det känns som om de står på vänster sida av bilden fastän de är placerade i mitten.
Bland titlarna finner vi bland annat låten "Tighter" som lär ha haft något med byxorna att göra och den självutlämnande låten "I hear a voice" skriven av den svårt sinnesförvirrade omslagsdesignern. De tre översta titlarna hade jag väldigt gärna velat var en enda lång dito; "I had a dream, him or me, what's it gonna be?". Det hade nämligen varit ett praktexempel på ord som nästan rimmar, något som jag tycker mycket om. Några andra exempel:
Läppstift - Häftigt - Fänrik
Garnälg - Haväng - Varstänk
Plåtbalk - Böghajk - Almbark

För att stilla diskussionen bland kommentarerna kan jag tillägga att det inte finns någon spökskrivare. Det är bara jag som driver bloggen och har skrivit varje ord, med varierande mängd inspiration och växlande humör.
Jag vill även kommentera diskussionen om min grymhet mot artisterna på mina skivomslag. The Raiders har ställt sig där med berått mod på sin omslagsbild och får vara beredda att ifrågasättas, särskilt med tanke på att jag trots allt har köpt deras skiva. Däremot har jag skivor i min samling som jag väljer att inte publicera här. Samlade visor från olika gruppboenden för vuxna förståndshandikappade, väldigt gamla skivor med titlar och omslagsbilder som upplevs som uppenbart rasistiska idag och så vidare. Som samlare av udda skivor har jag givetvis köpt dessa när jag hittat dem, men att visa upp dem på nätet och göra humor av det vore inte smakfullt.
Glad vår! /Herr Dryck

Bengt Hedin - Lättblandat 4

Detta gäng har varit med förut, men då hette de Hedins! Något förfärligt måste ha hänt för att de övriga medlemmarna skulle gå med på att försummas så fullständigt.

Grundupplägget är enkelt. Fyra till synes mycket milda män står respektive sitter i en gloria av brungrå gas (en nyans som så ofta glöms bort om det inte vore för denna sida), och som så många före dem har de trängt in ett litet bord med knypplad duk och en fet ormbunke i bilden.

Så till kläderna. Det är verkligen inte okej att bära hemskt smala, extremt löst knutna slipsar tillsammans med ljusblå landstingskläder. Skjortorna är otäckt tunna och det förvånar mig mycket att man inte kan ana mörka vårtgårdar i större utsträckning. Byxorna är höga, och i den sittande mannens fall även duktigt strama. Hoben uppe i mitten har samma frisyr som min mor hade kring 1990, ett misstag som sällan upprepas utanför vissa frikyrkliga kretsar samt bland vissa förpubertala pojkar som varken vill klippa sig eller använda någon sorts stylingprodukter.

På tal om den manliga pubertetens inträde anar vi en härligt tunn blond mustasch hos pojken till vänster som står med ett stadigt nyp om penis. Men skenet bedrar! Under skjortärmen anar vi en tatuering, vilket som ni säkert förstår gör honom mycket frän. Kanske föreställer den en snok eller en skridsko.

Bengt Hedin förmodar jag är den ende man som fått en sittplats. Han svettas ymnigt kring munnen, eller möjligen är det en glänsande rand av saliv som löper ner över hakan.

Påhittig titel, tyvärr saknas årtal.

Blackfoot - Siogo

Idag blir det otäck hårdrock, vi välkomnar Blackfoot in i denna hall of shame. Men hur står typen i mitten? Han ser ut som en Slitzmodell med sina putande läppar och uppspärrade näsborrar, för att inte tala om den häftigt framskjutna bålen.
Till vänster står en man som gett sig fan på visa att han är en riktig indian. Detta genom att ikläda sig en mängd attribut som vanligen tillskrivs just nordamerikanska indianer; läderväst, bältesspänne av garn, svarta jeans och hemgjorda hals- och öronsmycken tillverkade av ett dussin o.b. Fleur. Han ser lite ovan ut vid att ha armarna i kors, lite som när man försöker korsa armarna på motsatt vis från det man är brukar. (Med fel hand nerkörd i armvecket alltså, prova får ni se. Alla har sin föredragna variant, likaså när man knäpper händerna. Prova att ha fel pekfinger överst! Har det att göra med huruvida man är höger- eller vänsterhänt tro? Själv är jag högerhänt och har vänsterhanden i armvecket och höger tumme överst när jag knäpper händerna. Nu lämnar vi denna skitgrejen.)
Näste man från vänster är en man som förgäves försöker motverka ålderstecken som begynnande flint (för att uttrycka sig milt) genom ett vildsint ansiktsuttryck, pilotbrillor och en slips knuten kring huvudet på festande gubbars vis.
Till höger om fröken läppglans står en man som hade varit mycket mer övertygande som indian än den nyss nämnda. Nu är det säkert så att även den förste faktiskt har förfäder i Amerikas urbefolkning, men då den högra karln har anletsdrag som mycket mer för tankarna till svartfötter kände han nog att han kunde slippa ha tamponger kring halsen och bara dra på sig ett par glamorösa snickarbyxor istället.
Till höger om honom står Ron Wood som senare hade en hyfsad karriär i The Rolling Stones där han sällan kommenterade sitt indianska arv.
1983.

Fernströms - Med dej i mina armar

Välkomna åter!
Dessa är möjligen de blommigaste skjortor jag nånsin sett. Det intensiva mönstret av skära blommor mot svart kunde bara bli obehagligare att se på när det kombinerades med höga ketchupröda byxor och västar. Omslaget påminner förresten mycket om "Rune-Lennarts och Titti" som jag publicerade för ett tag sen.
Gänget i de plågsamma dräkterna har som så många andra valt att ge sig upp i skogen för sin omslagsbild, något som i regel funkar bättre i livfull sommargrönska än i den svenska gråbruna hösten som andas död och duggregn. De har valt ett sluttande parti av våta löv och gegg, som tycks vara lite besvärligt att stå i.
Se till exempel på karln som står till höger om damen. Hans armar fångades i en parerande uppåtrörelse som skulle rädda honom från ett magplask då han kände hur fötterna började glida nedåt på de våta löven. Hans blick flackade naturligtvis undan från kameran när katastrofen närmade sig.
Ute på högerkanten står bandets riktiga tuffing med en ointresserat kaxig min. Hans hand kämpar mot reflexen att rätta till byxorna som stretar skärande i hans skrev. Han tänkte nog att det viktigaste just nu är att stå alldeles stilla tills bilden är tagen, sen kan jag plocka upp snoppen ur byxbenet. Dum idé, 34 år senare hittade nån jävel den där bilden och riktade tusentals läsares ögon mot den där kluvna könsbulan.
Ovanför honom står Johan Glans med ett ansiktsuttryck som utstrålar fullkomlig harmoni eller kanske någon form av drogmissbruk.
Längst ut på vänsterkanten finner vi skrevmannens konkurrent till titeln som bandets tuffing. Brillorna är coola, polisongerna är coola och minen är absolut skitcool med huvudet lite kaxigt på sned. Så vitt jag vet så sket det sig med maktbytet på tuffhetstronen, kanske hade det att göra med de håglöst hängande armarna längs sidorna varav den ena var en dryg decimeter längre än den andra.
Slutligen kan den uppmärksamme skymta det skogstroll som smugit sig in längst bak i bild. Kanske hörde han till bandet, kanske fanns han redan i skogen när Fernströms kom dit. Mina tankar går genast till "Skrotnisse och hans vänner" när jag ser på honom, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det.
Skorna matchar givetvis inte idag heller.