Ice T - Power

Detta omslag är en riktig klassiker. Det är tydligt varifrån Borat fick inspiration till sin baddräkt. Jag orkar inte ens tänka på detta mer, bara se och lid.
1988.

Frank Valdor - Dynamic trumpet party

 
– Hej, jag heter Frank och jag är 60 år.

Frank står iförd en sjörövarskjorta i lila sammet, klackringar på lillfingrarna (big no-no) och kring halsen har han ett krucifix utan like. De vanliga korsen från Guldfynd dög inte, de var på tok för små. Så frank snodde åt sig ett altarkrucifix från någon församlingsgård i närheten, och hängde det kring halsen i en stålkätting från Beijer byggmaterial som han köpt för 29 kronor metern.

Hans hårfäste rusade allt längre bak för var dag, vilket han stiligt kompenserade för genom att kamma luggen snett framåt över den begynnande flinten. Hans blick och kaxiga min förstärker än mer intrycket av att karln är ett gubbsjukt äckel, vilket vi tydligt kan utläsa ur resten av omlaget.

På var sida av honom klänger nämligen blonda toplessflickor med en genomsnittsålder på 34% av Franks. Den högra av dem skriker i Franks öra (kanske skriker hon"kaka") medan hon utdelar Guds välsignelse. Den vänstra flickan skyler noga sina bröst, men kompenserar genom att bära ett par otroligt fula bröst-kåpor på huvudet. Den produkten borde ligga på någon sorts topplista.

1972.

Hux-Flux - Hej, Hej, Hej

 
– Vad sysslade de med?

Det är den naturliga frågan man ställer sig inför denna bild. Något riktigt svar finns nog inte att få, men det finns ett gäng logiska förklaringar som känns rätt så troliga:

1. Detta var en tivoliattraktion. De fem typerna brukade vara på en fyra fem meters avstånd från disken där de tävlande radade upp sig, och sedan kunde besökarna vinna nallar, askar med fikon, broderade dukar och ett städ i äkta järn genom att kasta tortellini och små klumpar av jord på de uppstickande huvudena.

2. Det var en tivoliattraktion, men av en annan sort. Detta förutsätter att medlemmarna i Hux-Flux inte nödvändigtvis var mänskliga, vilket ju bilden trots allt antyder. Dessa fem huvuden var nämligen ganska små, inte mer än en decimeter höga, och utgjorde ett tidsbegränsat spel som gick ut på att den tävlande skulle dunka ner huvudena med en filtklubba så fort de visade sig.

3. Detta var ett inslag på en av de sista sidorna i en populär veckotidning, där knåp och tävlingar utfärdades. Tävlingen i detta fall var av typen "finn fem fel", där det gällde att peka ut de fem personer på bilden som gjorde bort sig bortom alla gränser.

4. Detta var ett mycket ovanligt musikaliskt instrument. De olika figurernas röster skiljde sig åt en aning, och genom att slå med en kraftig käpp på huvudena i olika ordning fick man dem att utstöta gnyenden som kunde forma lustiga melodier.

5. Detta var ett specialerbjudande på en slavauktion. På samma sätt som folk idag inte vill ha bud på enstaka ting när de försöker sälja en massa skräp på annons, så ville slavhandlarna bli av med hela sitt bottenskrap på samma gång. Därför såldes det på detta vis i ett fempack, med gemensamt halsfängsel. Priset var inte särdeles högt, och vid snabb affär bjöd försäljaren på frakten och en gratis dunk grisnäring.

Årtal saknas.

Flamingokvintetten 9

Denna skiva har jag haft i min ägo så väldigt länge men aldrig tagit mig för att skriva om. Konstigt kan tyckas, då den ju har ett så uppenbart katastrofvärde med sina glänsande män med varierande idiotutseende, nigande på en stor grammofonskiva i skyn. Den tråkiga förklaringen till dröjsmålet är att jag, likt en traumapatient som förtränger en händelse ur minnet, skjutit upp berättandet på grund av dess mörka historia.
Historien handlar i grund och botten om de fem männen vi ser på bilden; den långhårige karln med fläckvist utväxt skägg och mustasch och som biter sig i läppen, den minst lika glada mannen vid hans sida som luftrunkar framför skrevet på sin vän, som ser påtagligt blind ut och vevar med armarna på ett till synes oplanerat vis, den knäböjande minstingen vars huvud ser ut att när som helst kunna sväljas av sitt eget hår och slutligen den gladaste, rödaste mannen som valt den jobbigaste ställningen att stå i någon längre tid. Dessa fem skulle begå ett ödesdigert misstag, som jag inte begriper varför de inte får läsa om i skolan.
"Vilken fin guldskiva de har att flyga på", tänker ni säkert. Jo tack, fin må den ha varit, stor och glänsande likt flinten på en välvuxen man som man precis smort in med ett rikligt lager bakmargarin. Men den hade sin baksida, vilket invånarna i Mosberga fick erfara.
Idag talar vi om Hummers, cityjeepar som släpper ut långt mer föroreningar än någon brat kan gottgöra genom att malas till biobränsle. Men dessa bilar sågs minst sagt som bagatellproblem under sjuttiotalet, då det fanns en långt värre miljöbov att sätta stopp för - V.A.R.S.V.U.L.S.T. (Väldiga Absolut Runda Sagoligt Vackra & Utomordentligt Livsfarliga Svävar-Tolvor). Dessa anordningar är sedan länge förbjudna, men det fanns en tid då vem som helst med tillräckligt god ekonomi kunde köpa sig ett dylikt åkdon och flyga det med vanligt B-körkort. Priset var dock mycket högt och ytterst få kunde därför njuta av en egen V.A.R.S.V.U.L.S.T. Flamingokvintetten skulle visa sig vara några av de få.
Utsläppen vid varierad körning var i och för sig mycket små, då de helt och hållet drevs av passagerarnas fettreserver och kroppsliga avfallsprodukter. Dessa efterlämnade ett gulaktigt spår, som sträckte sig över himlen där farkosten for fram. Den stora klimatboven i sammanhanget var starterna, då V.A.R.S.V.U.L.S.T:en skulle lyfta från marken, och här kommer vi så till den tragiska händelse som fått mig att så länge skjuta berättandet framför mig.
Flamingokvintetten var relativa nybörjare när det kom till flygning, och inte minst hade de alla tagit sig ett par järn när det var dags för fotograferandet av nämnda omslagsbild. De struntade rakt i de säkerhetsåtgärder som skulle vidtas vid starten; en V.A.R.S.V.U.L.S.T. skulle framföras minst fem hundra meter från bebyggelse, och särskild försiktighet krävdes vis start och eventuell landning. Istället för att följa dessa regler lyfte Flamingokvintetten från Jonas innergård mitt i centrala Mosberga, med en explosion utan dess like i Svensk historia som fullkomligen blåste livet ur hela staden.
Den hemska bilden talar sitt tydliga språk. Vi ser det en gång så levande samhället fullständigt demolerat; de byggnader som ännu står är sneda och förvridna, intet liv kan skynjas i lägenheternas tomt svarta fönstergluggar, svart rök bolmar ur husen och ett vitt fettlager ligger tjockt över staden.
Marken som Mosberga en gång stod på är svart.
Men Flamingokvintetten, glada och berusade, de såg sig inte om utan skrattade inbjudande på sitt nionde omslag.
Inte så festligt när man känner till sanningen, eller hur?
1978.

Karlstad Örjans - I hennes blåa ögon

Här har vi ännu ett gäng som bestämt skulle stå och blöta ner skorna i sankmarken intill ett vattendrag. De valde en udda outfit bestående av tandkrämsblå pyjamas med vita kavajer över, rätt vågat må sägas om än så fult.
Från vänster till höger finner vi först en orakad typ med sådan volym i luggen att man utan vidare hade kunnat gömma en tennisboll eller ett litet skrin med fläskfärs där under utan att det hade synts.
Sedan finner vi en berusad övervintrare med yvigt hår som glimmar i solljuset. Han har vågat sig för långt ut mot vattnet och därmed hasat ner ankeldjupt i dyn med vänsterfoten, en rörelse ner mot flodens mörka botten kan anas hela vägen upp längs armen och axeln. Han försöker desperat se nöjd och avslappnad ut trots den annalkande katastrofen, men det här med sugande gegga är inget att skoja om.
Näste man har något mystiskt i blicken, som om han ruvar på en hemlighet som hade fått de andra att fly handlöst i panik om den plötsligt såg dagens ljus.
Näste man har spenderat någonstans mellan tio och femton tusen dagar av sitt liv inuti en husvagn, vilket satt sina spår på hans hållning. Se som han kryper ihop där han står, resultatet av att muskelminnet vet att bredare än så kan man inte stå utan att klämmas fast mellan garderoben och gasspisen. Jag önskade så innerligt att fläcken i hans skrev hade varit en äkta fläck, kanske från en pinsam incident med moster Inez svartvinbärssaft i en skakig buss, men det visade sig med tiden att den fläcken bara förekom på just mitt exemplar. Attans.
Sist i ledet står en man som noggrannt kammat håret på sin vänstra sida, men som inte orkade ge sig i kast med den fullkomliga explosion av vilt flygande hår som utgjordes av virveln på högersidan. En liten antydan till Roland-hållning, fast med en betydligt mer råbarkad twist genom nävarnas vilande i fickorna. Munnen hålls avslappnat halvöppen, och förmedlar fullständig likgiltighet på ett charmigt sätt.
1987.