
Här har vi
ännu ett gäng som bestämt skulle stå och blöta ner skorna i sankmarken intill ett vattendrag. De valde en udda outfit bestående av tandkrämsblå pyjamas med vita kavajer över, rätt vågat må sägas om än så fult.
Från vänster till höger finner vi först en orakad typ med sådan volym i luggen att man utan vidare hade kunnat gömma en tennisboll eller ett litet skrin med fläskfärs där under utan att det hade synts.
Sedan finner vi en berusad övervintrare med yvigt hår som glimmar i solljuset. Han har vågat sig för långt ut mot vattnet och därmed hasat ner ankeldjupt i dyn med vänsterfoten, en rörelse ner mot flodens mörka botten kan anas hela vägen upp längs armen och axeln. Han försöker desperat se nöjd och avslappnad ut trots den annalkande katastrofen, men det här med sugande gegga är inget att skoja om.
Näste man har något mystiskt i blicken, som om han ruvar på en hemlighet som hade fått de andra att fly handlöst i panik om den plötsligt såg dagens ljus.
Näste man har spenderat någonstans mellan tio och femton tusen dagar av sitt liv inuti en husvagn, vilket satt sina spår på hans hållning. Se som han kryper ihop där han står, resultatet av att muskelminnet vet att bredare än så kan man inte stå utan att klämmas fast mellan garderoben och gasspisen. Jag önskade så innerligt att fläcken i hans skrev hade varit en äkta fläck, kanske från en pinsam incident med moster Inez svartvinbärssaft i en skakig buss, men det visade sig med tiden att den fläcken bara förekom på just mitt exemplar. Attans.
Sist i ledet står en man som noggrannt kammat håret på sin vänstra sida, men som inte orkade ge sig i kast med den fullkomliga explosion av vilt flygande hår som utgjordes av virveln på högersidan. En liten antydan till Roland-hållning, fast med en betydligt mer råbarkad twist genom nävarnas vilande i fickorna. Munnen hålls avslappnat halvöppen, och förmedlar fullständig likgiltighet på ett charmigt sätt.
1987.