2009-12-24

En julhälsning från Herr Dryck: Roger Whittaker - A time for peace

 
God jul på er alla läsare! Ännu en gång är den här; den härliga tid då vi får skrytsamma julbrev från familjer vi glömt, julklappskrav från släktingar vi förskjutit och en rusande ångest av kampen för att uppnå Trivsel och Trevnad. Åter samlas vi för att trycka i oss ljummen grisröv och kokta tarmar fyllda av mosade djur, en mathets som endast avbryts då hela folket måste se en repris på TV. (Vi vet alla att den inte är bättre denna gången; vi kommer inte skratta i år heller.)

Jag hade hoppats på att få till ett maffigt julspecial med flera omslag, men istället sitter jag nu på fjärran ort med hopplöst seg uppkoppling och hoppas få upp någonting alls i tid. Idag blir det falsk snö av den värsta sort!

Roger har släppt precis hur många skivor som helst, men denna är en av de fulaste. Se på honom och försök förstå hur sjukt irriterad han är på all den konstsnö som någon kamerasnubbe blåst i ansiktet på honom. Känn hur han med stigande vrede väntar på att bilden skall knäppas och han kan borsta det förnedrande böset ur skägget! Särskilt de korn som lagt sig på läppen måste vara ren tortyr.

Dagen då han genomled detta, iförd Canadian Goose-jacka i någon svettig inomhusstudio 1976, nådde nog hans sinne ganska nära den sanna julstämningen. Genom svett och stress firar vi dagen då tomten föddes och Coca-Colas lastbilar steg ned från himlen, i glädje och gamman ser vi barn bli besvikna över sina julklappar och morbrödrar försöka supa sig bort från alltihop på lättglögg.

God jul allihop, jag väljer att avsluta med en lämplig rad ur "Stilla Natt";
 
Änglar svär, slår sin hund.

2009-12-07

Stig Lorentz - Räck ut din hand

 
Jag imponeras av att de haft tillräcklig självkännedom för att låta blomrabatten få dominera bilden. De fyra karaktärerna står alltså och gömmer sig bakom blasten och det är dunkelt, grynigt och mjölkigt precis som ett sånt här omslag skall vara, och titeln är lite lagom jobbig att urskilja från bakgrunden. Alldeles klassiskt med andra ord. Mannen ute på högerkanten tittar strax bredvid kameran och har nästintill fått till den rätta Roland-hållningen med sina oerhört långa armar.

Jag avslutar detta korta inlägg med en uppmaning åt er alla att skänka några tankar åt David Tainton. Ingen har nämligen kommit att tänka på honom under de senaste femton åren.

1984.

Dead or alive - Turn around and count 2 ten

Jag förstår inte vad jag ser, och det skrämmer mig.
1988.

2009-11-24

Sabrina - Like a yo-yo/Doctors order

Sabrina gjorde ett helt gäng skivor, alla med lika hemska lättklädda omslag som skulle förmå folk att köpa skivor med flöjtmusik och intala sig att det var ball. Att kombinera tvärflöjt, notställ, wetlook i håret, bodybuilderpose, tom dimmig blick och stora brön i baddräkt må vara unikt. Men varje gång någon tömmer sin tarm kommer det också ut någonting alldeles unikt, men det gör det inte mer spännande eller lockande till konsumtion.
1988.

2009-11-19

Martys - Andra

 
Maken till dassigt fotografi får man leta efter. Det verkar som att de tagit bilden lite för sent framåt kvällen, då det hade börjat skymma ordentligt. Färgerna blev dova och en ful dimma ligger som en slöja över bilden. Vidare valde de att placera ett knippe dött ris mellan sig själva och fotografen, ett tidlöst knep som kan liva upp vilken bild som helst.

Kostymerna är fullständigt overkliga. Titta på ärmarna, som ser ut att blivit ditsydda i efterhand, och byxorna med pressveck och gula klanmössor som täcker hela skorna.

När vi så kommer till själva deltagarna finner vi att det är fantastisk liten skara, men också att några står ut särskilt från mängden. Se på mannen längst ute på högerkanten, med sin tveksamma handföring vid det nervösa tillfället, och den märklige vrålande mannen bredvid honom vars hårplym tycks smälta in i skogens mörker. Till vänster om detta skogsrå finner vi mannen med Håret, en mäkta imponerande kombination av "cocker spaniel-öron" och "lugg trots begynnande flint". Utifrån det faktum att han saknar underarmar får vi förmoda att han antingen sjunger i bandet eller spelar endast baskagge och hihat. Bredvid honom står Niclas Wahlgren, vilket är mycket märkligt. I höjd med hans axel tittar det fram något ur skogens mörker; en enbent figur som vid första anblick tycks vara någon form av hob eller otäck vätte. Gräver vi en aning djupare finner vi dock att det rör sig om en helt vanlig enbent nioåring i dåligt sällskap.

Och just det, skivan heter "andra".

1976.

2009-09-28

Baracudaz - Koppla av!

Koppla av vettja, Baracudaz visar hur man gör.
1975.

Barbie - Prostitution twist

Barbie, en läcker brud iförd ugnsfolie och högklackat, åmar sig framför en orange bakgrund. Hon gör westside-tecken och bär en hopplös peruk med grov skarv i tinningen. Skivan döptes till Prostitution Twist (det glada titelspåret handlar om hur härligt det är att sälja sin kropp) och titeln skrevs ut i den klassiska kombinationen chockrosa på orange.
Men det som gör det hela så oändligt mycket mer smärtsamt att beskåda är det faktum att denna Barbie faktiskt är Alexander Bard.
1985.

2009-09-27

Räfs och Liegruppen, Bröderna Djup - Ä i teress?

Här har vi en pärla från någon som heter Räfs (jag misstänker mannen med Svintohåret) och ett gäng som kallar sig "Liegruppen". Tillsammans har de gjort en platta som de kallade "Bröderna Djup", med undertiteln "Är du terass". Om vi dröjer oss kvar vid bandnamnen ännu ett ögonblick kan vi konstatera dels att "RÄFS" är ett namn som man bara kan tänkas ge åt ett verkligt oönskat barn (tänk Räfs Järpe) dels att Liegruppen låter som en korsning mellan ett dagcenter och någon gruppterapi för folk som känner sig tvingade att döda med landbruksredskap.
På bilden står fyra bönder i klassisk lantbrukarutstyrsel, men trots det slipper vi inte undan den tunna halslänken! Aldrig någonsin kan man komma unden dessa förfärliga gubbsmycken. Givetvs hänger den kring den ende bonde jag sett med tonade solbrillor och sexigt djupt uppknäppt skjorta. Inte heller hans frisyr går av för hackor, med en hårkvalitet i klassen "brunbjörn" (jag skulle så gärna vilja att det faktiskt var en liten kippa där uppe på toppen, men jag antar att det bara är min fantasi.)
Mannen som spelar räfsa med chopsticks är för övrigt det största musikaliska inslaget på skivan.
1980.

Thor-Erics - På jakt efter dej

Här gick det (som så ofta på denna blogg) fel på så väldigt många plan samtidigt. Som vanligt har de valt att skriva bandnamnet i färger helt utan tanke på bakgrundsfärgen, vilket leder till en hopplöst låg kontrast mellan dessa. Detta är förstås en detalj i sammanhanget, jag ville bara få den undanstökad. Under titeln huserar nämligen sex män av vansinnig kaliber, omslutna av en fet vit rand likt en graffitimålning.
De sitter iklädda randiga sweatshirts med pyjamasvibbar och mysiga sidofickor (notera hur ränderna löper lodrätt på dessa), och dessa tröjor har försetts med jättekragar som får de redan gräsliga plaggen att bli alldeles absurda. Och till detta illröda byxor. Åtminstone fyra av dem bär de obligatoriska halsmedaljongerna. (Notera även det tighta halsbandet som killen på främre raden bär, en lätt erotisk touch i kombination med de övriga tunna halslänkarna som i dag möjliggör enkel identifiering av vitt skräp.)
Högst upp i skaran finner vi en man som inte fick lika mycket studiobelysning på sig som de andra, och han har därmed fått en dystert gråskär hudton. Eventuellt beror det förstås på att han hade just en gråskär hudton från halsen och uppåt, men för hans skull skyller vi på belysningen. Hur som helst ser han kopiöst glad ut, så till den milda grad att svetten tränger fram.
Bredvid honom finner vi en man med dubbelt så stort huvud, en framtand av sten och Richard Lejonhjärta-frisyr. Han var den som följde med Thor-Erics på turnéerna för att dra deras turnébuss iförd en speciell sele. Han ersattes med en motor 1979.
Ute på vänsterkanten sitter en stilig man med imponerande hårhjälm och lätt framåtlutad hållning. Det räcker dock inte för att benämnas som Roland-hållning.
På nedre raden sitter tre män som jag inte finner i mitt hjärta att håna fullt ut, det gör de så bra själva. Notera dock Lady-frisyren på den mest vindögde och den ytterste mannens likhet med snubben från The to-do-list.
Vad är grejen med dansbandsmedlemmar och dålig munhygien? Alla på detta omslag har kassa tänder, och det känns så väldigt väntat av någon anledning. Var det folktandvården som hade en formsvacka under sjuttiotalet, finns det någon koppling mellan dansbandsmusik och den emaljnyans som Colgate kallar "jord" eller är det bara så tragiskt att folk i allmänhet faktiskt har rostbruna tänder men att alla bilder vi ser numera är fotoshopade?
1975-76.

Atacama

 
Vi befinner oss i en övergiven by ute i öknen 1970. En sliten kvarlämnad gammal åsna ligger och torkar bredvid sin döde kamrat och himlen är jätteblå. Det är allt.

Swington - Klackarna i taket


Vilket gäng! Det var inte mycket som blev rätt här. De valde att ta bilden med blixt sent på kvällen av någon anledning, med de sex medlemmarna inklämda mellan en mossig stenhäll och ett träd. Först ut på vänsterkanten sitter en späd karl med spännande luggtufs och en blick som antyder att han antingen lyckades vara alldeles oförberedd och chockades av blixten, eller också att han är en aning dum.

Ovanför honom står Hagrid och putar med röven mot kameran, en spexighet som alldeles bryter av mot stämningen på resten av omslaget. Vi får anta att han var den där som jämt skulle skoja, den där jävla ungen som jämt lade sig ner framför gruppfotograferingar och gjorde v-tecken. Till höger om honom står Hunken, Den Snygge i bandet med cool frisyr och solbrillor på natten. Bredvid honom står den som försökte vara just Den Snygge, men som aldrig riktigt lyckades. Med hundblick och dödligt het lugg nådde han en bit men vi får anta att han aldrig riktigt nådde den där topplaceringen. (Han bär vigselring, vilket kan ha satt lite käppar i hjulet för hans raggande.) Sen har vi ett otroligt par som placerades en bit bakom resten av bandet, en bit ut i mörkret på förekommen anledning. Herre Gud, bara titta. En cool snubbe som påminner om skurken Marv i Ensam Hemma, med gles mustasch och övre tandraden framför underläppen. Bredvid honom står hans homie som ser oändligt trött ut. I kombination med att ändå försöka se så hård ut som möjligt blev det katastrof. Över huvud taget att kombinera dansband med att verka så hård som möjligt är ingen hit.

Ett väldigt sjuttiotalistiskt typsnitt och en hemmaritad logga ramar in de sex, allihop iförda puffärmar.
1978.

2009-09-21

Ronimas 3 - Morgongåva

Det är lätt att uppfatta det som att skivans titel kort och gott är "3", och att de sedan föreslår skivan som morgongåva. Säg den nygifta unga dam som inte skulle gå i taket av lycka när hon får en RONIMAs-LP på bröllopsdagens morgon.
Detta är ännu ett band som tyckt att det verkar som en bra idé att fylla omslagsbilden med gråbrun gas. Helt ofattbart, om de absolut ville sitta i en liten gloria i bildens mitt hade de ju kunnat välja vilken annan färg som helst att omges av. Men nej då, det klart favoriserade färgschemat heter "dy" och går steglöst från nyansen "alggrön" högst upp till en "maginfluensabrun" längst ner i bild. Läckra killar!

2009-09-13

Contrazt - En vän du kan väcka mitt i natten

Denna bild hyser en underbart komplex motsägelse som får den att trilla över kanten från "Bara Sjukt Ful Åttiotalsplatta" till "Katastrofalt Omslag". Bandet heter "Contrazt" och har satt detta ord i märklig framtidsfont högst upp på skivan. "Contrazt" får väl förmodas vara en felstavning av Kontrast eller Contrast, och följaktligen syfta på detta.
Det härliga är att de då valt att kombinera fluga, skjorta, byxor, strumpor, skor och gardin i nyanser som alla skiljer sig från varandra genom ytterst liten kontrast! Skjortorna är i en blek fläsknyans, och bryter av mot byxorna genom en ytterst liten färgavvikelse. Hos mannen på högerkanten tycks skjorta och byxor närmast vara i samma färg, men hos de övriga kan vi se att byxorna är en aning ljusare. Tubsockorna är vita, och bryter av mot de gräddvita skorna med en jobbigt liten nyansskillnad. Flugorna (fluga plus skjorta utan kavaj är för övrigt en big no-no i min bok) är förvisso gräddvita de också, men tillsammans med de ljusa skjortorna funkar det inte ändå. Alltsammans är samlat framför en husvagnsgräslig gardin i ännu en skär kasslernyans prydd av herpesutslag, och det hela är inringat av en kvadrat i ännu en sorts rosa.
Notera även de tunna skära skärpen, killen som lagt sin halskedja runt sin fluga och givetvis frisyrerna. Luggen på den västraste är i absolut världsklass, med ett uppfluffat paket stort som en bigpacklåda. Den högraste mannen som (lustigt) står utanför bilden har en imponerande lugg även han, och extrapoäng ges även för hans raka hockeynacke i äkta MacGyver-stil.
De omgivande färgerna, titeln "En vän du kan väcka mitt i natten" och det faktum att ett rosa tema inte var ett höjdarval från första början med tanke på deras skandinaviska hudtoner gör paketet till en riktig höjdare. Men tro inte att eländet är över här; jag kan avslöja att jag äger en platta till med Contrazt.
1986.

2009-09-08

Benkt Åscars - Danskul 1

 
Smaka på det bandnamnet! Ja, med Å.

Benkt Åscars består av fyra herrar i luddiga hattar och icke inkopplade instrument. Dragspelaren till höger fångades i ett halvblundande läge, basisten tittade högt över kameran medan trummisens glasögon reflekterade blixten på ett härligt bländande vis. Gitarristen tittade rakt in i kameran med fullkomligt manisk blick medan han tog ett vågat ackord med ringfingret under halsen. En klockren bild kort sagt.

Till alla er som (liksom jag) kan irriteras till tårar av asymmetri och snett hängande tavlor kan jag meddela att det inte är jag som frilagt bilden dåligt, utan omslaget är faktiskt utformat så; med en centimeterbred vit rand till höger om fotografiet men ingen på vänstersidan.

Ännu ett band som valde att sätta en etta efter sin första titel.

1986.

2009-09-04

A. A. Milne - Nalle Puh

Vår moderna Disneybild av Nalle Puh är väl inte nödvändigtvis den mest korrekta eller på något vis ett original. Genom åren har figurerna i historien avbildats på en mängd olika sätt, men jag tvivlar på att det gjorts fulare än så här.
I-or är det inte mycket märkligt med, bortsett från att han har blåa fält på kroppen. Ugglan har en otäckt intensiv blick, men är i övrigt ganska trevligt återgiven.
Puh däremot, ser inte klok ut. Hans händer har amputerats med rena snittytor och han är skittjock. Ögonen är omgärdade av mörka områden och hans skuggor känns obehagligt mörka. Christoffer Robin är ännu värre. Hans huvud är enormt stort och består till största del av en massiv hårhjälm med en skarp ljus gjoria liggande ovanpå. Själva ansiktet är sammanklämt på en liten, liggande, elliptisk röd yta och rymmer ett par äckliga ögon med ögonskugga, två hål till näsa och en harmynt snedvriden mun. Vidare har han på sig en klänningsliknande skjorta fläckad av rosa, brunt och vitt. Armarna är så korta att händerna inte når ner till byxfickorna. På fötterna bär han randiga strumpor i rosa och galla-grönt, och ett par oproportionerligt stora bebissandaler.
Men värst är nog ändå Nasse. Han är nu en äcklig gris med utstående gråa ögon utan pupiller, han har ingen mun, han har skitäckliga små ben utan leder, han bär en blå frackjacka och små spetsiga skära skor.
Den hemtrevliga sjumilaskogen framställs här som en mardrömsatmosfär med lila förvridna trädstammar med bara mörker bakom och flugsvampar på marken. Mysigt!
1967.

2009-07-07

Per Lundgrens - Atmosfär

Vad är dealen med den där dansbandsposen?

Det har gnällts en hel massa i kommentarerna här på bloggen på sistone. Då det känns rätt löjligt att gnälla över innehållet i en blogg som man utan vidare kan sluta läsa ska jag här ge några exempel på verkliga saker att vara irriterad över istället.
  • Folk som säger "marängswish"
  • Den enorma satsning som gjordes för att lansera cash-korten, en uppfinning som fungerade precis som ett visakort, bortsett från ingenting alls
  • Fjortisar som tror att Philadelphia är ett pålägg eller en film om någon bög
  • Thailands-hypen
  • Att man aldrig någonsin ser några duvungar
  • Gör det själv-systemet i matbutiker, som gör varenda kund till en värdelös kassör/kassörska som i sin tur behöver ha hjälp av andra kassörer/kassörskor när det blir uppenbart att de inte fattar hur man ska göra
  • Svält
  • Det gula livsfarliga gegg som samlas kring öppningen på filpaket
  • Butiker som håller stängt en vardag i veckan, alltid den enda dag då man letat sig dit
  • Människor som äter banan med övernaturligt högljutt smaskande och klickande
  • Att det är så svårt för tidigare engelskspråkiga personer att lära sig skillnaden mellan verben "tro" och "tycka"
  • Folk som köper vatten när de är i Sverige
  • Opoppade popcorn på skålens botten
  • Folk som uppskattar hur MTV har utvecklats de senaste 15 åren
  • Föräldrar som inte hör det genomträngande gnisslet från barnvagnshjulen, vilket säkert plågar barnet oerhört eftersom de utan tvekan hör det högfrekventa oljudet men inte kan förklara det för sina föräldrar.
1985.

Popular horos and rachenitsas

Det var mitt första intryck av detta omslaget som fick mig att köpa det, för denna första bild var för dum för att försöka tänka bort. Vad jag såg framför mig var fyra vuxna män i lustiga hattar, som satt på knä för att bära upp små bordsskivor på sina axlar. Från dessa små platåer hoppade ytterligare fyra män, spektakulärt låga små hopp. Som ni ser saknas det en bordsskiva längst ut till höger, och följaktligen tittar den yttersta hopparen ner efter sitt forna fotfäste som försvunnit spårlöst inför landningen.
Inget årtal.

Frank Valdor - Scandinavian Party

Sist Franke var med här på Katastrofala Omslag blev kommentarsidan överöst av hävdanden i stil med att Frank Valdor är en övermänniska i samma kategori som Chuck Norris och Mr T, som inte kan göra fel och som är var mans fläckfria förebild. Jag håller inte med.
Varje skivomslag som han är med på hade platsat i Café eller Slitz under rubriken "veckans man". För dessa tidningars trogna läsare kan detta framstå som något positivt, vi som inte bär snävt böjd NHL-keps längst bak på huvudet kan fortsätta se på hans omslag med skräck- eller äckelblandad förtjusning.
Denna gång står han i ett märkligt bollhav och håller om två nakna blondiner, och han är så nöjd att skägget nästan lossnar kring leendet. Detta är ännu en av hans skivor med en fullständigt absurd spårlista.
Trots dessa gnälliga rader om denna hysteriskt sliskiga man måste jag ju medge att jag är en trogen samlare av hans skivor. Inte för musiken, som är högst alldaglig, utan för hans eviga strävan efter att måla upp en bild av sig själv som tidernas störste kvinnokarl. Oavsett hans egen ålder, de nakna damernas gage eller med vilken hastighet de lösgjorde sig från Frank när bilden väl tagits.
Inget årtal.

Giorgios Aigyptios - Ta xeili sou

Jag har ingen aning om vad plattan heter, så det får gärna någon grekisktalande person berätta för mig. (Detta fick jag kvickt hjälp med, Dryck anm.) Hur som helst är motivet alldeles åt skogen. Syftet var naturligtvis att det skulle se sexigt ut. Så blev det inte. Det som skiljer denna bild från det läckra ideal de strävat efter tror jag ligger i det faktum att fokus ligger på tänderna istället för på läpparna. Detta lyfter fram ett par enkla detaljer som får konceptet att skita sig:
  • En av tänderna i överkäken är LILA. Det är inte ett friskt tecken.
  • De övre framtänderna, eller kanske hela övre tandraden, är sneda. De är skjutna år höger och den vänstra framtanden är betydligt längre än den högra. Sådan oregelbundenhet är ju mycket vanlig, men sällan på de munnar man väljer att fotografera i extrem närbild.
  • Den övre vänstra framtanden har ett hårstrå på sig. Detta är inte en defekt på just min skiva; motivet är exakt detsamma på baksidan och även där är det lilla strået med.
  • I underkäken finner vi härligt gulbruna missfärgningar mellan tänderna.
Hur den röda texten är placerad som en liten slingrig mustasch gör det inte bättre.
1978.

Stef Meeder - Dubbelnaket

Detta är så underbart konstigt och fult. Stef Meeder spelade Hammondorgel och släppte precis likadana samlingar som alla andra vid denna tiden. Det vill säga medleyn med en massa genomtråkiga låtar så som Strangers in the night, Här kommer Pippi Långstrump, Down by the riverside, Bring back my Bonnie to me osv, där sångstämman ersatts av en Hammondorgel. Och det var allt. Låtar vi för länge sedan tröttnat på som blir omgjorda så att de låter som cirkusmusik, oerhört trist med andra ord. För att kunna få sådan dynga såld krävdes det förstås något alldeles särskilt på omslaget som fick folk att nappa (jämför gärna med Orfeo Digital-specialen), och vad kan då tänkas fungera bättre än BRÖST. Sagt och gjort plåtades Stef på stranden framför en sned horisont, ihop med en snygg tjej med öppen gul jacka och stora brön. Resultatet kan vi se nedan.

Som synes blev resultatet precis så fånigt som oprovocerad nakenhet tenderar att bli. Men det är vad som sedan skulle ske som ger det absurda en helt ny dimension.
TVÅ ÅR senare släppte Stef en ny skiva med precis samma skit på; andra låtar, samma fantastiskt dassiga sound. Till denna platta valdes en ny titel och två nya typsnitt, men istället för att ta en ny omslagsbild valde de en annan av bilderna som togs på stranden två år tidigare.

Vi får alltså se samma personer i samma kläder och samma bröst en gång till, och vi vet att Stef nu är två år äldre men tydligen inte har förändrats ett dugg.
Damen nämns aldrig vid namn.
1968 resp. 1970.

Lill-Nickes - Regnbågens färger

Välkomna tillbaka allihop! Nu är sommarferierna över och det sätter fart här på bloggen igen. Vi drar igång med en riktigt härlig semesterbild!
Konceptet är fullkomligt lysande: Gänget i Lill-Nickes (jag ser att de inte har något bindestreck på framsidan, men bakpå och på ryggen har de det) är skeppsbrutna och flyter omkring på en stor klump bajs. Trots detta verkar de ganska nöjda.
Mannen ute till höger ser ut som en stor sjuåring, med handen på väg mot något som inte finns och högerfotens tår krampaktigt knutna. Bredvid honom sitter Patrick Swayze. I mitten finner vi en blundande man som precis ska till att kräkas. Han försöker ta sig ner till vattnet, men av ansiktsuttrycket att döma skulle det förvåna mig om han hinner dit i tid. Bredvid honom sitter en man helt klädd i gult, i klassisk schimpans-sittställning. Bredvid honom finner vi ännu en man med krampaktiga tår, denna gång med spretande och uppåtsträvande sådana.
Vad allt detta har med "Regnbågens Färger" att göra har jag svårt att förstå.
1988.

2009-06-24

Sten Carlsson & Salta Mandlar - Extrasaltat

Detta är en platta som jag länge hållit ögonen öppna efter, och som jag nu äntligen fått tag på.
Det handlar om Sten Carlsson och hans salta mandlar, ett gäng som vi sett förut, men aldrig med en så dålig idé som denna. Sten är jättestor och glad, ännu en gång den uppenbara huvudpersonen. I sin hand håller han en liten plåtburk, i vilken hans salta mandlar sitter och trängs. Det är svårt att föreställa sig hur ett sådant koncept skulle kunna funka snyggt och fräckt, och mycket riktigt gick det åt skogen. Låt oss titta närmare på den där burken full av människa. De hopplöst inklippta killarna sticker ut åt både höger och vänster; ett hårsvall och en axel flyter ut över vänsterkanten och en jeansaxel över den högra. Notera även hur trycket på den vänstra killens tröja glider ut genom burkens sida och vidare på Stens pekfinger. Vidare är den någon slags skarv över deras huvuden som en skev gemensam gloria.

Det finns en annan riktig generalmiss här på framsidan som ni kanske tänkt på vid det här laget. Som jag skrev håller Sten i en burk med salta mandlar, men gör han verkligen det? Visst, kompbandet kallas så, men nötterna på burkens sida ser inte alls ut som mandlar. Det ser ut som cashew- och jordnötter, och varför hade de brytt sig om att dölja burkens text med något trött troll om det inte vore för att det stod något annat än salta mandlar på burken? För att få klarhet i detta, och för att få dela med mig av ännu fler klavertramp på samma skiva, vänder vi på åbäket och spanar in baksidan.


Här ser vi burkens innehåll tydligt och klart, och mycket riktigt ser vi inga mandlar. Den skarpsynte kan även se innehållsförteckningen tala om cashewnötter och möjligen hasselnötter. I och utanför burken ser vi små porträttbilder av hela gänget, med sina balla smeknamn under.
Uppe till vänster ser vi två väldigt suddiga män. En av dem heter "Roadies", den andre heter bara "Road". Jag vet inte vilket som är värst; att heta någonting i pluralform eller att bara heta "Gata". I burken sitter även en stackare som stuckits ner så djupt i nötterna att hans namn uteblir, om man vill veta vad han heter får man använda uteslutningsmetoden och gå igenom listan i högerkanten. Gissa om det blev gnäll om det från hans sida när plattan var klar.

Detta var ännu ett barn av skammens år 1977.

2009-06-10

Blue Zoo - Loved one's an angel

Det handlar alltså om ett blått zoo. Mannen som presenterar detta blåa zoo är en lurvig typ med oklippta naglar och vigselringen på fel hand och fel finger, med tydliga paralleller till Den Harrow på Fånga Räven-plattan. Han håller full uppsikt framåt och missar fullständigt den lilla parad av gravt handikappade djur som passerar bakom honom. Vi däremot kan tydligt se en prickig elefant med väldigt kort snabel och luciatågshållning, en skär giraff utan näsborrar (här kan den skarpsynte avslöja bluffen, att det rör sig om masker och inte alls riktiga djur, eftersom den hopplösa bäraren av giraffmasken vridit sig allt för mycket mot kameran så att man faktiskt ser hans ansiktsprofil bredvid giraffens hals) och slutligen en fly förbannad goja som sitter på knä.
1983.

2009-05-31

iViva la juerga! vol. 3

 
Leve Jörgen!

Så heter skivan med det märkliga omslaget som jag bjuder på idag. Konceptet i sig är enkelt och bra; en kvinna med hår klistrat mot ansiktet dansar flamenco i en lokal som ser ut som en sån där trevlig och härligt oturistig restaurang på en turistort, där man kan serveras helstekt svin och alla de infödda klär sig så där traditionellt som riktiga spanjorer gör. Bakom henne sitter ett gäng och klappar takten, och två gitarrister spelar opp medan åtminstone en av dem med ledsen blick stirrar rakt in i dansösens röv.

So far so good. Det är själva fotografiet och dess disposition som drar ner det hela i fördärvet. Fotografen använde en blixt som, utöver att beröva scenen på allt mysigt liv, kastade en stor svart skugga över väggen och gitarristen bakom henne. Men framför allt borde fotografen ha ställt sig två frågor innan han/hon knäppte bilden: 

1: Vad gör hon?
Svar: Hon dansar.

2: Är underkroppen och fotarbetet en stor och viktig del av hennes dans?
Svar: Ja, utan tvekan.

Om han/hon ställt sig dessa två lätta frågor hade kanske bilden sett ut på ett annat sätt. Nu har vi en bild där alla, inklusive den dansande kvinnan, är avskurna i knähöjd. Vi får varken kan se hennes fötter, ben eller kjolarnas sväng, detta för att istället ge plats åt massor av tak som får pryda bilden med sin festligt bruna färg.

Jag har dock en teori angående detta. Det kan mycket väl vara så att den tekniskt ansvarige fått lite för mycket att säga till om, och sagt åt fotografen att till varje pris få med alla mikrofoner på bilden. Enligt ljudteknikerns världsuppfattning skulle kunderna i butiken genast uppfatta att handklappet och de två gitarrerna spelats in med inte mindre än fyra Neumann U87, direkt dra slutsatsen att skivan säkert håller en fantastisk ljudkvalitet och därpå köpa den utan tvekan. Eller så är det ägaren av lokalen som vill skryta. Eller så är det bara en riktigt kass snubbelbild som de ändå nöjde sig med.

1973.

2009-05-10

Lasse Stefanz - Mot nya mål

 
Jag vet, denna platta är en klassiker som många av er säkert stött på tidigare. Många gånger har jag ytterst blasé bläddrat förbi den i diverse skivbackar runt om i landet; bandet vet för väl om hur de ser ut, de ser ju nästan likadana ut idag.

Det var först nyligen som en god vän ifrågasatte indianens roll i det hela som jag insåg katastrofens vidd. Vad gör han där? Han fick säkerligen betalt, han har målat sig i ansiktet med whiteboardpenna och rider barbacka, 1989. Men han sitter på sin häst ett par meter bakom och på sidan av de andra, han är ett stycke rekvisita lika ointressant för bandet som den sletna gamla tunnan.

Vid första anblick kan man tro att de är utklädda till fioler eller cellos, men vid närmare granskning av fransarna på ärmarna, deras boots (matchar de verkligen? Är detta sanning?) och halssmycken kan vi konstatera att de är vilda västern-glidare. Kobojsare.

Och med ens får omslaget en än djupare symbolik; den ledsna indianen sitter inte bara där och är ignorerad av alla. Han sitter och representerar ett fördrivet folk på utrotningens rand, ett par respektfulla steg från det nöjda, vita folk som stal deras land. Detta är inte ett smörigt westernkollage, det är en påminnelse om ett bortglömt folkmord.

Eller så är det bara Lasse Stefanz som är på High Chaparall, vad fan vet jag.

Secret Service - Cutting corners

 
Jag fattar vad de var ute efter, det skulle bli en skitfräck rörelseeffekt. Men det ser bara (en aning) coolt ut tills man börjar fundera på vilken rörelse det handlar om, vad försöker de gestalta? I vilket sammanhang hivar man kroppen från sida till sida, med korsade armar, mellan två var för sig onaturliga kroppspositioner?

Min gissning är att han energiskt demonstrerar hur ett spasmiskt anfall ser ut när man är iförd tvångströja och är fullständigt övertygad om att man är en duva. Fotografen fattade ingenting och väntade först på att han skulle lägga av, men när hivandet bara fortsatte fick han göra det bästa av situationen och satsa på den nämnda rörelseeffekten.

1982.

Hold that tiger

En av de tre; den enbente trombonisten, den abnormt fula och skelögda tigern med lejonman eller den skelögda flickan med väldigt högt skuren klänning, heter Lou Sino. De övriga två får förmodas vara The Bengals.
Inget årtal.

2009-05-09

Bolero Mix 5

Köttet på högerkanten skall föreställa någon sorts cyborg-röv, därav det kusligt dåligt inklippta kretskortet på låret. Inser ni storheten i att de faktiskt valt att fylla halva bilden med bara häck? Läderstringen har hivats ända upp i svanken. Bakom henne står en orange bodybulder med ett litet kretskort skitfult inklippt i nypan, och bakom honom står en likadan smilfink till, med herrtrosorna ifyllda med svart färg. Bakgrunden avslöjar att detta är häftig elektronisk musik.
Jag har inte mycket mer att tillägga, bilden talar för sig själv i detta fall. En fullkomlig orgie i smaklöshet från 1989.

2009-05-05

Zeros - Party på våran gård

 
Så var det dags att bestämma sig för ett bandnamn.
– Vad kallar men ett gäng riktiga nollor på engelska?
– Zeros, tror jag. Så får det bli, det låter piffigt.

Inte heller fotograferingen blev någon fullträff; regnet hängde verkligen i luften och skyn var mulen. Nu kommer säkert fotografnördarna (räcker det verkligen att ta en bild av ett geggigt höstlöv eller en svartvit bild av en vattenkran ur en äventyrlig vinkel för att sedan kunna kalla sig fotograf? Hur många sådana bloggar finns det, och hur många av dessa fotografer är över 20 år gamla?) påpeka att en gråmulen himmel ger ett utmärkt jämnt ljus för porträttfotografering. Jo, men då brukar väl ändå inte poängen vara att låta den dassigt gråa himlen i sig ta upp halva bilden?

Mannen längst ut till höger kombinerar en misfits-lugg med en röd fluffig page och ser ytterst missnöjd/gasig ut.

Och så ännu en gång, kolla in skorna. Inte ens två av dem har likadana, och när de ändå enades om att välja svart kom mannen med det tandlösa leendet och sabbade allt genom att bära vinrött. Tusen tack.

(Varför saknas de små halsmedaljongerna? Det är alltid halsmedaljonger på sådana här omslag! En klackring på lillfingret hittar vi ute på högerkanten, men det stillar ändå inte min oro.)

1976.

Teddy Boys - Dans, dans, dans

Som ni ser så är detta en orgie i mönster; en hysterisk blandning av rutigt, prickigt och knasigt i olika nyanser. Vad som är mindre uppenbart men inte desto mindre intressant är att det även är ett underbart hopplock av blick-variationer.
Ute till vänster finner vi standarden. En samlad, trevlig blick rakt in i kameran med ett vänligt leende. Fint och bra. Han räknade på fingrarna och hade just kommit till ett, men det är fullständigt ovidkommande.
Näste till höger är mindre ordinär. Han tittade misstänksamt och en aning vindögt på en reflektor eller vad som annars kan tänkas ha befunnit sig ovanför fotografen vid tillfället. Inte riktigt bra.
Näste man slog på charmen och körde på ett lite raggigare leende, men dessvärre missade han kameran utan fäste blicken på personen bredvid. Eller kanske på en liten antik urna på ett podie som stod bredvid fotografen, vad vet jag. Inte riktigt bra.
Näste man sket i leendet helt och hållet och satsade på en livrädd look istället. Man kan även se det som ett oerhört skeptiskt ansiktsuttryck, som att han när som helst skulle slänga ur sig ett argt och förvånat "men vad faan". Inte in i kameran det heller.
Den siste mannen kombinerade det trevliga med det raggiga, lade till en rågad portion sliskighet och rodde hem det hela rätt bra. Tyvärr toppade han med illrött läppstift vilket visade sig vara kanonfel och dödskrashade hela konceptet. Så kan det gå.
1975.

Engelbert Humperdinck

 
Här är han, mannen med det fullkomligt lysande namnet Engelbert. Enligt Eniro så finns det 54 personer i Sverige med förnamnet Engelbert, och till er ber jag om ursäkt. För att ni inte skall känna er allt för utpekade läser vi vidare, och konstaterar att hans förnamn ackompanjeras av det underbart samklingande namnet Humperdinck. ENGELBERT HUMPERDINCK, sådan otur har ingen i Sverige haft på namnfronten.

För att förtydliga misären väljer de att obönhörligt sparka i skrevet på den som redan ligger genom att på baksidan inleda med följande rader: "What's in a name? Sucess (ja, felstavat) most likely, if you pick the right one." Stackars karl.

På framsidan berättar de att det finns tolv Riktigt Grymma låtar på skivan, och att "Release me" också följer med, vilken däremot inte är något vidare. De försöker ju vara ärliga åtminstone.

Han hade varit en riktigt stilig pojk om det inte hade varit för att han valt att raka bort den övre hälften av sina polisonger. Ett helt ofattbart dumt drag! Hans käklinje hade varit så snygg och ståtlig annars, men nu tittar man bara på den lilla fläck av skägg som hade kunnat vara en polisong.

Detta är en av de sköna plattor som släpptes på sextiotalet (1967) i skarven mellan två standarder bland skivspelare, då man kunde välja mellan en mono- och en stereoversion beroende på vilken anläggning man hade hemma.

Hafvsbandet - Poesiboken

 
Vi börjar med namnet idag.
Vad fan är ett Hafvsband? Ok, band syftar på att de är ett band, det fattar jag med. Men ett hafv då? Ett hav är en fett stor vattensamling. "Ditt Haf" var en låt av bandet Nervkållaps som kom långt senare än denna platta, haf är en gammal stavning av hav men det hade blivit hafsband då, inte hafvsband. Titta här får ni se.
Så vad syftar då HAFVS på? Några förslag är "Handikappforskning i Väst", "Hybrid and Alternative Fuel Vehicle", fotbollsklubben "Hamburg-Altonaer Fussball Verband", den holländska fotoklubben "Hengelose Amateur Fotografen Vereniging" eller "Helt Abnormt Fula Västars Stödförening". Vi kan ana en antydan till mellanslag mellan Hafvs och Bandet vilket inte på något vis gör det hela mindre smärtsamt. Vi släpper det nu, det blir bara jobbigt känner jag.

De är fyra personer, samlade på det där stället på varje fartyg som har både reling, livboj och ridå. Bilden är alltså tagen av någon som simmade i det väldigt blåa vatten som vi ser skvala i förgrunden.
Vi börjar från höger. Längst ut finner vi en mysig farbror i turkos paljettväst och vita träskor. Kanske har han estniskt påbrå, kanske inte.

Sedan kommer en dam med ett otroligt intensivt leende och enorma glasögon. Det är hon som är Bossen. Det kan vi dels se på västen; det är hon som har fått färgen guld. Dels kan vi se att hon har fått en betydligt mer pimpad klädsel än de övriga tre, med guldkrage och sick-sackade guldränder på både kjol och ärmar. Av revan i hennes högerärm kan vi ana att någon nyligen vågat utmana bossen men troligen inte haft någon större framgång. (Notera även det hemliga gängtecknet hon gör med högerhanden! Reprazentin!)
Sedan har vi en vän tjej i plommon och svart som rockar vit ögonskugga. Inget märkvärdigt alls egentligen. Men vänta bara.
Till vänster om henne finner vi nämligen den obligatoriska Spellevinken. Med Adaktussonfrisyr, iklädd blå glitterväst, klackring på lillfingret och vita tubsockor nerkörda i lite mindre vita träskor står han och fullkomligen panik-ler. Klämmigheten vet inga gränser och vi kan ana att han i fotoögonblicket för full hals utbrast något i stil med "ääiij". Eller så är det ett konstant, avslappnat ansiktsuttryck, han för ju onekligen tankarna till denne man med vilken han troligen är nära besläktad.

Skivan fick heta Poesiboken. Det är ju ganska fräsigt och populärt att döpa låtar och plattor till substantiv; Thinner, Tapetklister, Cocaine, Communication, men av alla de tänkbara slagkraftiga substantiv som faktiskt finns i diverse språk så valde de Poesiboken. Spännande.

Ännu en klockren platta på bolaget Roldex, 1987.

2009-04-28

Loco Mia - Rumba Samba Mambo

Herre Gud.
Vi har sett väldigt mycket axelvaddar på denna blogg genom åren och förfärats över hur de måste ha tänkt för att komma fram till att det var en bra idé att bära dem. Här kommer ett gäng som får allt det där att blekna.
Loco Mia heter de, och står iklädda kostymer direktimporterade från Kräkrike. Axelvaddarna är av sådan grov kaliber att en person iförd skyddsutrustning för amerikansk fotboll hade sett tanig ut i jämförelse.
Uppe till vänster står Farbror Blå, med Jacksoninspirerad svettlock i ansiktet, och fläktar sig. Solfjädern han håller i sin hand verkar vara något av en logotyp som återkommer på fonden bakom dem. Vi kan se varför; svetten dryper om honom där han står iklädd denna mastodontkavaj. Ett tips hade varit att ta av de där jävla kläderna istället för att kämpa mot hettan genom att fläkta sig. Hans axlar har små horn eller öron längst ut, med säkert en meters vingspann mellan sig.
Bredvid honom står Den Röde, en smörcharmig hunk som tycks ha problem med sina armar.
På nedre raden finner vi något som för tankarna till ett sydeuropeiskt bröllop; två personer överösta av vitt och glitter och som håller hand under största andakt. Pojken till vänster får vi anta är en spansk version av Nick Carter. Perfekt blond frisyr, hundvalpsblick, busig ring i örat och ett milt leende rakt in i flickrummen. Men söder om halsen slog det slint. Hans outfit är helt makaber; metervis av silverglittrande tyg och spets utgör axlarna, stora som mikrovågsugnar, varvat med pösiga vita ärmar, vit haklapp och små svarta blomdekorationer. Han ser ut som en väldigt pimpad hockeymålvakt som tagit av sig hjälmen.
Hans blivande make sitter även han och svettas ymnigt. Han rockar maggördel, en massa små tygbollar och gardintofsar hängande från axelpartierna som sticker ut som markiser åt sidorna. Dessa axelstycken är sammankopplade med maggördeln med någon sorts små hängslen, och för att sätta spiken i sin egen kista toppade han med en liten glittrig fågel under hakan.
Kort sagt ser vi fyra män som hade haft väldigt svårt att komma in på nattklubben; även om vakten accepterat deras klädsel hade de inte kommit in genom dörren.
1990.

2009-04-16

Lasse Kent's - 1

 
Här har vi ett band som trampade snett på båda de klassiska dansbandspunkterna; en apostrof i namnet och icke matchande skor tillsammans med i övrigt unison klädsel.

Och vilken klädsel sen! Herre God. Utsvängda byxben och stora kragar som sig bör på denna typ av omslag, men till detta brukar vi få se puffärmar med långa tighta manschetter. Denna standard har Lasse Kent's vågat bryta mot, och kontrar med ett långt värre påfund nämligen breda flugfångare i kulörta färger hängande från armvecken. Som fem smällkarameller eller Vileda Quickmops har de sedan samlats kring en måttligt fascinerande torgprydnad.
Det är en spektakulär samling människor, men jag kan inte låta bli att gå direkt på godbiten.

Mannen i mitten är nämligen helt otrolig. För det första så har han ingen hals. Han ser ut som en legogubbe, en snögubbe, en Fisher-Price-figur eller någon sorts docka med huvudet påskruvat direkt på överkroppen. Alternativt har han låtit galgen sitta kvar i kavajen, och sedan har kroppen sjunkit ner någon decimeter i kläderna. Men det slutar inte där! Var är armarna? Hans vänstra arm kan vi anta hänger rakt ner längs sidan, men det ser ändå märkligt ut, som att han har väldigt breda axlar. Den andra armen är ännu mer av ett mysterium. Antingen håller han armen om sin skäggige Johannes Brost-lookalike, men då tycks en bit av armen vara spårlöst försvunnen. Eller så har han böjt in armen i en mycket onaturlig vinkel bakom kroppen, lite som ett frivilligt polisgrepp på sig själv, och håller stadigt fast sig i statyn. Man kan ana något i midjehöjd som skulle kunna vara en tumme och ett pekfinger. Eller också har han ingen underarm helt enkelt. Armen slutar där uppe vid armbågen och följaktligen bygger alla bandets låtar på ett kontinuerligt öppet E-ackord då den enarmade gitarristen fick stämma gitarren på ett visst sätt och hålla till godo med lösa strängar.

Jag vill även fästa lite extra uppmärksamhet vid bandets spellevink, den balle gossen ute på högerkanten. Alltid är det någon som skall klättra upp lite högre än de andra och vara lite extra lattjo, men det är inte varje dag man finner någon sådan som dessutom har ett så coolt, sammanbitet leende och brillor som för tankarna till Batmans sidekick Robin.

Möjligen är denna fullträff i brunögat från 1979.

2009-04-14

Kennys - På festplatsen


 

- Hur hade ni det i fredags då? Blev det något röj?
- Äh, det blev inget vidare. Arrangören hade valt att hålla festen på en liten hög med grus och och i ett hus med en kvadratmeters golvyta.
- Aj fan.
- Jo då så atte...

1973. (Mycket märkligt är att de inte klämt in en apostrof i bandnamnet, ett misstag bland dansband som nästan är vanligare än icke matchande skor.)

2009-03-28

Alladin - Nu är jag kär igen / Kom låt oss älska

Här har vi ett glassigt band som antingen snott sitt namn från en karaktär ur den kända sagan i Tusen och en natt eller från en populär chokladask, men utan att läsa Tusen och en natt eller titta på den populära chokladasken. Följaktligen har de stavat fel till sitt eget bandnamn. Men jag kan ju ha fel. Det kan ju vara så att de inte alls ville syfta på tjuven Aladdin utan något av de följande:
  • En hyllning till alla DIN-anslutningar
  • Att de alla tillhör ADIN, Arkeologiska Databaser I Norrland
  • Al Ladin, mannen som blev känd genom sin bror Bin
  • En kul baklängesvändning av Nidalla Street i Queensland
Fast det känns ju onekligen mest som en grymt slarvig miss.
I rutan ser vi fem män som bara skulle kunna komma undan med sin outfit och frisyrer under den korta perioden 1986-1990. Genom hela övriga världshistorien är det helt kört.
Nästa sak man lägger märke till är de charmiga titlarna som passar så fint ihop som en gemensam mening.
Mange ringer Karina klockan 03:14 en lördag kväll:
- Kom hit, jag har tråkigt.
- Aldrig i livet, du kan inte bara göra slut med mig och sen ringa så fort du är full. Jag kommer aldrig förlåta dig för all skit du sa om mig.
- Vaddårå.
- Att jag var tjock och ful och luktar ruttet till exempel. Och att du aldrig gillat mig på riktigt utan att "man tager vad man haver".
- Jaha, det. Men nu är jag kär igen! Kom hit så pippar vi!
1987.

Canyons

 
Om det inte vore för att jag skriver under pseudonym hade jag aldrig öppet erkänt detta, men som om det inte vore nog att ha betalat pengar för att komma över en sådan här ohygglig tingest så har jag faktiskt två exemplar av den i min ägo, båda betalade för med egna medel.

Ja var ska man börja. Inte ens om man ser denna skiva på avstånd och kisar kraftigt kan man undkomma omslagets rysliga svallvågor av obehag. Eller svallvågor, vi snackar fullskalig tsunami här, en stampad stilettklack mot vilken kräkreflex som helst.

"CANYONS" står det högst upp, i ett straffbart typsnitt. Canyon är engelska för hålväg, men mitt intryck av omslaget för snarare tankarna till ett sumpigt dike. Typsnittet vore nog i sig, men de valde passande nog att fylla bokstäverna med en panikrosa färg beströdd med lila mjäll. Detta omgärdas av en grön fond med jobbigt täta ränder som påminner om känslan av att sitta väldigt nära en TV med bildrör. På detta har de med gul text skrivit inte bara skivans två, tre höjdarlåtar utan ALLA titlarna på skivan. Om någon av dem någon gång hållt i en skiva och av ren nyfikenhet provat att vända på den hade de förmodligen upptäckt att det brukar finnas en baksida också, med gott om plats för en spårlista. Framsidan brukar vanligtvis prydas av skivans titel, vilket de dock glömde. Nere i högra hörnet har de sedan flikat in ett runt fält som sträcker sig mellan två turkosgröna färger, ingen av dem matchande vare sig medlemmarnas klädsel eller skivans övriga skräcknyanser.

Medlemmarnas klädsel var det ja. De heta herrarna poserar i dräkter i ett silverglittrande material med svarta inslag och skjortor med väl tilltagna kråskragar. Inte nog med att rocka spetskrull på bröstet, här får vi se hur det kan se ut om man vågar sig på knypplad-duk-look på discoskjortkragar. I centrum står två kvinnfolk med de kortaste kavajer jag sett. De hade kunnat passera som bikiniöverdelar om det inte vore för att de har kragar och hel-långa ärmar i ännu en rosa nyans som inte klickar med typsnittets. Nertill bär de följaktligen något som kunde passerat som bikiniunderdelar om det inte vore för de hel-långa byxbenen.
På sjuttiotalsvis är gänget frilagt med regeln att inget hår får gå förlorat; hellre klippa lite utanför än att något av det eftertraktade fluffet förfaras.

En viktig detalj återstår, och den kommer som en verklig överraskning: skorna kan matcha! Canyons - 1 rätt.

1975.

Sjön suger - Fina fisken

Försök ta in följande:
Fem män; inklusive Lasse Åberg på vänsterkanten med plockade ögonbryn och blonderad mustasch samt Ola Salo i Jesustappning ute på högerflanken, står och tittar ner på sig själva i fiskutförande (bortsett från Ola, som med tomma, blinda ögonhålor stirrar ut i luften strax ovan akvariet).
Upplägget är så panikdumt att det är alldeles överväldigande. Det finns klara paralleller till Danny's skiva "Boogie woogie rock' n roll" som jag presenterade i januari förra året. Då var det en hop deprimerade dansbandsmusiker som försökte döda sina mindre versioner av sig själva. I det här fallet däremot är åskådarna väldigt nöjda med situationen. Akvariet är alldeles överfullt av fisk, och fem av dem har fått mänskliga huvuden och gör ett väldigt obehagligt intryck.
Vi hade kunnat sluta här. Deras huvuden är katastrofalt inklippta i en redan katastrofal bild, och så har de skojfriskt döpt skivan till "Fina fisken". Det räcker så.
Men låt oss gå en aning djupare. Frågan som man helt naturligt ställer sig återstår att besvaras: Hur fan tänkte de? Någon måste ha föreslagit detta upplägg och fått medhåll från alla de andra, detta måste vid något tillfälle ha uppfattats som en bra idé! Sedan måste idén ha förmedlats till en fotograf eller åtminstone en påstådd sådan, för att sedan förverkligas med detta som resultat, vilket i sin tur godkänts av de inblandade som en lyckad framsida till deras skiva. Helt makalöst. Den epidemi av sinnesslöhet som härjade i Sverige under sjuttiotalet lämnade verkligen sina spår.
1978.

2009-03-24

Chippendales - Give me your body

Ännu ett exempel på folk som är bra på en sak och sedan helt utan självinsikt satsar på en annan.
Men vilken man! Han är alldeles rödbränd och ser påtagligt klibbig ut. Blicken i hans mascaraprydda ögon är ytterst obehaglig. Den innehåller både lusta, sömndruckenhet och något aggressivt på väg att explodera.
Innehåller en "Stripped down rave mix" och en "Oiled up club mix", båda med lika obarmhärtig klang av 1992.
Jag har alldeles för mycket att göra för tillfället, men så snart jag hinner lägga upp lite nya omslag kan jag lova ett par riktiga godingar!
Jag lämnar er tills vidare med ett vackert klingande nästanrim.
Exakt - Häx-sax - Häst-ask

2009-03-17

Alf Olles - 6

 
Beakta följande:
Så högt knäppta skjortor utan slips eller fluga.
Det slipsliknande kråset ända ner i byxorna.
De vita träskorna, tillsammans med vita tubsockor, till finbyxor i en något mörkare nyans.
Den feta spliffen han röker.
Det bländande solljuset.
Det av det bländande solljuset ihopskrynklade ansiktet till vänster.
Klackringen.
Huksittandet som genomfört i så tighta byxor trotsar fysikens mest grundläggande lagar.
Den omskakande titeln "6".
Det fräsiga upplägget med fotografiet på sned, med röd cutout.
Ellos-typsnittet.
Namnet "Alf Olles" utan bindestreck.
Skorna som inte matchar. Surprise.

2009-03-12

Eldorados - Sån't som alla tycker om

 
Jösses vad jag längtat efter att få tag på den här pärlan! Äntligen är den min, och givetvis delar jag med mig av fasorna till er alla.
Eldorados bedyrar att detta är sådant som ALLA tycker om. Uppriktigt sagt kan jag faktiskt tänka mig en hel del människor som inte tycker om att serveras fem portioner kuk när de plockar fram en skiva. Många heterosexuella män kan tycka att det är obehagligt, icke heterosexuella kvinnor, barn, djur, folk med orm-/ penis-/ korv-/ pungfobier, listan kan göras lång. Hur som helst får man faktiskt säga att det är en ganska spektakulär syn.
Det skulle kunna vara så att de är iklädda byxor tightare än självaste huden, och sedan hiskeliga skjortor i samma färg som de stoppat ner i byxorna. Jag hoppas dock att det inte är så, jag hoppas att detta är dräkter i ett enda stycke med ett högt midjeband. Det vore så fantastiskt bedrövligt om det var så att man fick kliva i dessa korvskinn uppifrån, som när man tar på sig en overall!

Härmed kan jag även meddela att det omöjliga kan ha hänt; skorna kan tänkas matcha. Men innan ni sätter frukostköttet i halsen får jag tillägga att det mycket väl kan vara så att den mittersta av de långhåriga gubbarna dök upp i fel skor, som sig bör. Det kan vara därför han står på andra sidan taknocken. Varför skulle han annars göra det, om inte för att dölja sina bruna loafers? Hade han stått som de andra med en fot på varje sida av krönet hade deras huvuden och axlar bildat en jämn linje över bilden, men nu bryter han istället mönstret genom att stå längre bak än de andra. Så måste det vara. I övrigt är skorna minst sagt kickass; rejält höga platåpjucks egenhändigt sprayade med guldglitter, ett av de sämsta valen av skodon om man skall upp och klättra på ett tak och vill slippa bäckenfrakturer. (Den officiella listan lyder 1. Styltor 2. Rullskridskor 3. Eldorados platåskor 4. Comeonandfuckme-stövlar 5. Såna där små trätofflor som geishorna har)

Ännu en platta släppt på det omtalade bolaget "Roldex", år 1975 efter Kristus.

2009-02-27

Disco double

Efter ett kort inhopp av Agasta, 113, är jag tillbaka med nya rälighter.
Det är som i Ghostbusters; om du korsar strålarna är det kört. När två personer trycker sina rövar mot varandra och fiser precis samtidigt så uppstår en fusionsliknande reaktion utom all mänsklig kontroll. Det är ännu oklart om det stämmer, men många forskare inom ämnet hävdar att det är så här nya stjärnor föds.
Om ni ämnar säga emot mig utmanar jag er att prova först så ni har belägg för det ni hävdar. Filma en snutt av dig och din partner där ni lyckas med ovan nämnda ritual utan att ett fysiskt mirakel inträffar, och skicka den till herr.dryck@gmail.com. Jag kan inte garantera att den inte kommer hamna på Youtube under rubriken "Intellectually retarded swedes fart into each other *crazy must see*".
Angående skivan så lovar de att det är den bästa partyskivan någonsin. De ljuger.

Artur Erikson - Mor sjunger

 
- Nu för tiden är det ingen hyfs alls på ungarna. De gnäller över minsta lilla och ska ha allt serverat för sig, och fint skall det vara.
När jag var liten däremot, då var det andra bullar minsann!
På vintrarna var det så kallt att träden dog och korna frös till is. Då fick vi ju ingen mjölk på hela vintern utan vi fick dricka kiss och smälta is i munnen. Den enda affären låg fem mil bort och vi ungar fick gå dit barfota genom skogen (där vi fick slåss mot mammutar och jättestora dödsrävar med våra bara händer) två gånger varje vecka för att köpa jäst svinblod och gamla fiskhuvuden som mor kunde koka soppa på. Alla andra dagar fick vi äta jord och bröd som mor bakade av damm och vatten. Och vi var så tacksamma! Om vi någon gång fick smör så var det härsket, men vi var så innerligt glada åt det ändå att vi slutade gråta medan vi åt. Men aldrig föll det oss in att dansa eller skratta! Mor berättade ofta att det stod i bibeln att Gud hatade oss syndiga barn och att vi skulle förtäras av evig eld när vi dog. Vad vi längtade! Nu för tiden är det ju bara att sätta på ett element, det är skamligt vad folk är bortskämda.
Nu för tiden gnäller jäntorna över minsta våldtäkt, på min tid var vi glada att få upp värmen. När far slog oss med sin träsko gladdes vi åt att få igång cirkulationen, och skulle han slå ihjäl någon av oss syskon firade vi att vi fick en mun mindre att fylla (och dessutom bjöds det ju på barnstek dagen efter). Lössen var stora som sparvar, mössen sprang fritt på golven och om man hade tur kunde man fånga riktigt feta råttor bakom dasset som man fick sätta i sig fort som attan medan de fortfarande var varma. Och vi delade broderligt, alla trettio syskon! Jojomen. Vi sov direkt på golvet och stugan var så liten att vi fick turas om att stå upp och sova för att alla ungar skulle få plats.
Det var annat det än dagens ungar som skall ha pengar till bio och hippa-hoppa och allt vad det är. På min tid var den enda underhållning som fanns att mor sjöng. Då samlades vi kring henne där hon satt (hennes ben hade trillat av för hon var så gammal) och lyssnade när hon sjöng om allt elände hon varit med om i sina dar. Hon kunde sjunga i timmar, så svagt så svagt. Vi fick stå där blickstilla, smutsiga och blodiga i ansiktena, och om någon somnade av utmattning och säckade ihop så sköt hon ungen på fläcken.
Och ni ser ju på bilden hur glada vi var!
1975.

Jermaine Stewart - Is it really love?

Denna raringen känner ni väl igen? Han har varit med tidigare med höjdaren "Get Lucky".

Den absolut mest uppenbara skräckfaktorn i detta omslag är givetvis kavajen. En röd/svart/brun/gul kavaj är aldrig en bra idé. En sådan kavaj, med krage och ärmar inspirerade av jackorna som de snyggaste och råaste sporthunksen har i collegefilmerna, är en ännu sämre idé. Att göra den dubbelknäppt så att tankarna förs till två rader små svarta spenar på Jermaines mage är en urdålig idé, att kombinera åbäket med den mest patetiska lilla slips som dokumenterats i modern tid (med en slipsknut stor som en hasselnöt) är en enormt dålig idé, men den absolut sämsta idén i sammanhanget kom från Jermaine själv då han lyfte armarna i fotoögonblicket.

De överväldigande axelklaffarna pressades ihop, tyget i armhålorna räckte inte till på långa vägar och fick kavajen att strama ända ner i midjan. Resultatet blev att Jermaine, förutom att se oerhört dum ut i det makabra klädseln, såg ut att ha en väldigt smal midja kombinerat med en kroppsbyggares överkropp (med ett par Latissimus Dorsi som skulle få vilken Belgian Blue som helst att rodna (nötkreatur kan rodna, de får en gredelin ton över buken)) fast med väldigt korta, bruna små armar. Det ser minst sagt oproportionerligt ut och det är uppenbart att skräddaren inte menat att man skulle röra sig i plagget.
Som ni ser så är även luggen duktigt åt helvete. Den hänger ner över ögat som en gardin och påminner mest om en hästman. (Tänk vilken inredningshit det kunde bli med gardiner i hästtagel förresten! Hårgardiner.) Diademet är givetvis på plats ännu en gång.
Nere i högerhörnet ser vi en man till, i likadana kläder som Jermaine, fast denna gång är det förmodligen hans väldigt mycket yngre bror som gör "ring-mig-på-båda-mina-telefoner-samtidigt-tecknet".
Färgtemat är förstås förskräckligt, och på Jermaines omslag demonstreras de tre somriga varianterna "Kemikaliespäckat glassöverdrag", "Padd-smoothie" och "Vulva".
1989.

Paul Revere & The Raiders ft. Mark Lindsay - Revolution!

Här står fem revolutionärer på en glassig veranda och fikar litet grand. (Alla ni som har för vana att faktiskt uttala alla bokstäver i "litet grand" skall veta att det faktiskt finns en alldeles egen avdelning i helvetet för er.)
Bara en av dem har en kopp att dricka ur, och tur är väl det. Tekannan är liten som en knytnäve och kan aldrig tänkas rymma tillräckligt med dryck åt herrarna. Vidare har bara en av dem fått en stol att sitta i, och han har dessutom en vigselring med en sjukt luddig hatt på. Den hatten ser verkligt kunglig ut och jag önskar att den hade fått ta mer plats i bilden.
Istället får vi njuta av deras motbjudande klädsel, bestående av galet tighta kalasbyxor (mannen längst ut till vänster ser ut att ha ett par vita stringkalsingar utanpå sina kalasbyxor, lite som guld-bodyn som Michael bar under kavajen på sin Dangerousturné kring 1991 om jag inte missminner mig), dessa är nedstuckna i höga damstövlar och på överkroppen bär de uniformsjackor med broderade kanter och makalösa manchetter. Under dessa bär de det underskattade plagget krås-polo, som man ser allt för sällan numera. Kanske är det något som bratsen kommer plocka upp i sinom tid.
Så till frisyrerna. Längst till vänster finner vi än en gång det mest uppenbara klavertrampet. En klassisk hob-frisyr, men med en hästsvans som ovälkommen bonus uppslängd på axeln. Hade han skitit i att lägga upp den på axeln som en död räv så hade ingen lagt märke till det, men uppenbarligen ville han vara noga att poängtera att han hade långt hår. En som lyckats bättre med hobfrisyren är skyltdockan två steg till höger. Det är fantastiskt vad jämnt han fått till hårbullen, inte ett strå sticker ut! För övrigt så saknar han ögonvitor och tycks ha fotograferats mitt i en mening.
Jag är ingen fotograf, men jag kan inte låta bli att undra över dispositionen i bilden. Jag hade gärna vridit kameran ett par snäpp åt vänster. Den mysande mannens stövel är på gränsen till att sticka ut ur bilden, medan det lämnas gott om plats åt en tom altan ute på högerkanten. Deras blickar är fästa utanför bildens vänsterkant och det känns som om de står på vänster sida av bilden fastän de är placerade i mitten.
Bland titlarna finner vi bland annat låten "Tighter" som lär ha haft något med byxorna att göra och den självutlämnande låten "I hear a voice" skriven av den svårt sinnesförvirrade omslagsdesignern. De tre översta titlarna hade jag väldigt gärna velat var en enda lång dito; "I had a dream, him or me, what's it gonna be?". Det hade nämligen varit ett praktexempel på ord som nästan rimmar, något som jag tycker mycket om. Några andra exempel:
Läppstift - Häftigt - Fänrik
Garnälg - Haväng - Varstänk
Plåtbalk - Böghajk - Almbark

För att stilla diskussionen bland kommentarerna kan jag tillägga att det inte finns någon spökskrivare. Det är bara jag som driver bloggen och har skrivit varje ord, med varierande mängd inspiration och växlande humör.
Jag vill även kommentera diskussionen om min grymhet mot artisterna på mina skivomslag. The Raiders har ställt sig där med berått mod på sin omslagsbild och får vara beredda att ifrågasättas, särskilt med tanke på att jag trots allt har köpt deras skiva. Däremot har jag skivor i min samling som jag väljer att inte publicera här. Samlade visor från olika gruppboenden för vuxna förståndshandikappade, väldigt gamla skivor med titlar och omslagsbilder som upplevs som uppenbart rasistiska idag och så vidare. Som samlare av udda skivor har jag givetvis köpt dessa när jag hittat dem, men att visa upp dem på nätet och göra humor av det vore inte smakfullt.
Glad vår! /Herr Dryck

2009-02-22

Bengt Hedin - Lättblandat 4

Detta gäng har varit med förut, men då hette de Hedins! Något förfärligt måste ha hänt för att de övriga medlemmarna skulle gå med på att försummas så fullständigt.

Grundupplägget är enkelt. Fyra till synes mycket milda män står respektive sitter i en gloria av brungrå gas (en nyans som så ofta glöms bort om det inte vore för denna sida), och som så många före dem har de trängt in ett litet bord med knypplad duk och en fet ormbunke i bilden.

Så till kläderna. Det är verkligen inte okej att bära hemskt smala, extremt löst knutna slipsar tillsammans med ljusblå landstingskläder. Skjortorna är otäckt tunna och det förvånar mig mycket att man inte kan ana mörka vårtgårdar i större utsträckning. Byxorna är höga, och i den sittande mannens fall även duktigt strama. Hoben uppe i mitten har samma frisyr som min mor hade kring 1990, ett misstag som sällan upprepas utanför vissa frikyrkliga kretsar samt bland vissa förpubertala pojkar som varken vill klippa sig eller använda någon sorts stylingprodukter.

På tal om den manliga pubertetens inträde anar vi en härligt tunn blond mustasch hos pojken till vänster som står med ett stadigt nyp om penis. Men skenet bedrar! Under skjortärmen anar vi en tatuering, vilket som ni säkert förstår gör honom mycket frän. Kanske föreställer den en snok eller en skridsko.

Bengt Hedin förmodar jag är den ende man som fått en sittplats. Han svettas ymnigt kring munnen, eller möjligen är det en glänsande rand av saliv som löper ner över hakan.

Påhittig titel, tyvärr saknas årtal.

2009-02-17

Blackfoot - Siogo

Idag blir det otäck hårdrock, vi välkomnar Blackfoot in i denna hall of shame. Men hur står typen i mitten? Han ser ut som en Slitzmodell med sina putande läppar och uppspärrade näsborrar, för att inte tala om den häftigt framskjutna bålen.
Till vänster står en man som gett sig fan på visa att han är en riktig indian. Detta genom att ikläda sig en mängd attribut som vanligen tillskrivs just nordamerikanska indianer; läderväst, bältesspänne av garn, svarta jeans och hemgjorda hals- och öronsmycken tillverkade av ett dussin o.b. Fleur. Han ser lite ovan ut vid att ha armarna i kors, lite som när man försöker korsa armarna på motsatt vis från det man är brukar. (Med fel hand nerkörd i armvecket alltså, prova får ni se. Alla har sin föredragna variant, likaså när man knäpper händerna. Prova att ha fel pekfinger överst! Har det att göra med huruvida man är höger- eller vänsterhänt tro? Själv är jag högerhänt och har vänsterhanden i armvecket och höger tumme överst när jag knäpper händerna. Nu lämnar vi denna skitgrejen.)
Näste man från vänster är en man som förgäves försöker motverka ålderstecken som begynnande flint (för att uttrycka sig milt) genom ett vildsint ansiktsuttryck, pilotbrillor och en slips knuten kring huvudet på festande gubbars vis.
Till höger om fröken läppglans står en man som hade varit mycket mer övertygande som indian än den nyss nämnda. Nu är det säkert så att även den förste faktiskt har förfäder i Amerikas urbefolkning, men då den högra karln har anletsdrag som mycket mer för tankarna till svartfötter kände han nog att han kunde slippa ha tamponger kring halsen och bara dra på sig ett par glamorösa snickarbyxor istället.
Till höger om honom står Ron Wood som senare hade en hyfsad karriär i The Rolling Stones där han sällan kommenterade sitt indianska arv.
1983.

2009-02-14

Fernströms - Med dej i mina armar

Välkomna åter!
Dessa är möjligen de blommigaste skjortor jag nånsin sett. Det intensiva mönstret av skära blommor mot svart kunde bara bli obehagligare att se på när det kombinerades med höga ketchupröda byxor och västar. Omslaget påminner förresten mycket om "Rune-Lennarts och Titti" som jag publicerade för ett tag sen.
Gänget i de plågsamma dräkterna har som så många andra valt att ge sig upp i skogen för sin omslagsbild, något som i regel funkar bättre i livfull sommargrönska än i den svenska gråbruna hösten som andas död och duggregn. De har valt ett sluttande parti av våta löv och gegg, som tycks vara lite besvärligt att stå i.
Se till exempel på karln som står till höger om damen. Hans armar fångades i en parerande uppåtrörelse som skulle rädda honom från ett magplask då han kände hur fötterna började glida nedåt på de våta löven. Hans blick flackade naturligtvis undan från kameran när katastrofen närmade sig.
Ute på högerkanten står bandets riktiga tuffing med en ointresserat kaxig min. Hans hand kämpar mot reflexen att rätta till byxorna som stretar skärande i hans skrev. Han tänkte nog att det viktigaste just nu är att stå alldeles stilla tills bilden är tagen, sen kan jag plocka upp snoppen ur byxbenet. Dum idé, 34 år senare hittade nån jävel den där bilden och riktade tusentals läsares ögon mot den där kluvna könsbulan.
Ovanför honom står Johan Glans med ett ansiktsuttryck som utstrålar fullkomlig harmoni eller kanske någon form av drogmissbruk.
Längst ut på vänsterkanten finner vi skrevmannens konkurrent till titeln som bandets tuffing. Brillorna är coola, polisongerna är coola och minen är absolut skitcool med huvudet lite kaxigt på sned. Så vitt jag vet så sket det sig med maktbytet på tuffhetstronen, kanske hade det att göra med de håglöst hängande armarna längs sidorna varav den ena var en dryg decimeter längre än den andra.
Slutligen kan den uppmärksamme skymta det skogstroll som smugit sig in längst bak i bild. Kanske hörde han till bandet, kanske fanns han redan i skogen när Fernströms kom dit. Mina tankar går genast till "Skrotnisse och hans vänner" när jag ser på honom, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det.
Skorna matchar givetvis inte idag heller.