Hasse Lewins - Goa sköna låtar

 
Det är lite oklart vad som har hänt här, det beror på vems historia man väljer att tro på. Oavsett så är det en ganska tragisk historia.

Vad jag vet säkert är att det var när blåa gruppen från dagcentret "Fisken" var på en utflykt till landsbygden, som några av de busigaste männen sprang bort och tog denna bild. Antingen så hittade de ett svan-bo, körde bort svanarna med skrik och rop, åt upp äggen och sedan tog en triumferande bild av sig själva mitt i det övergivna boet. Eller så rusade de blint ut i ett sädesfält där de sedan lade sig och gjorde säd-änglar på marken, för att sedan ta en mallig bild mitt i den nermejade plätten.

Oavsett scenario så fick tydligen musikgruppen Hasse Lewins tag på bilden och valde att använda den till ett skivomslag. De skrev titlarna i vitt för minsta möjliga kontrast och läslighet, och vad jag vet så tillföll inga royaltypengar de psykiskt handikappade på Fisken.

1974.

Den Harrow - Catch the fox

 
Den Harrow är tillbaka på Katastrofala Omslag! Sist han var med så var han feminint sminkad och blängde förföriskt över en hårt knuten näve. Denna gång är den skrämmande blicken den samma, men handens fingrar spretar och sminkningen har nått nya höjder.

Han är troligen insmetad i röd fingerfärg eller jordgubbssylt (blod liknar det åtminstone inte), han har fått någon slags enormt fula gummi-klor på fingrarna och handen har trängts in i ett nät för att efterlikna kassler. Hans vita t-shirt är sönderriven, han bär ett pilkoger på ryggen och ett Buttericks-sår har kletats fast på hans axel.

Det ser ut som skit alltihop och det är ju föga förvånande, sådana billiga försök att skapa en dramatisk skrämselbild brukar ju gå rejält åt skogen. Men paradoxen ligger i att ansiktsuttrycket trots allt är sig likt, han försöker inte skrämmas med ögonen utan kör på samma gamla hjärtkrossar-strateg; han tittar under lugg med Mooreutviks-blick, hakan in mot bröstet och kör på putande läppar med läppglans.

Om vi försöker läsa alla dessa tecken tillsammans kan vi anta att han alltså försökt framstå som en sexig, fläckvis blonderad indian som klöst fram ytliga köttsår på sig själv, som har ett tomt klädkonto, en fetish för kasslerhandskar och som för länge sedan tappade nagelsaxen bakom badkaret och inte orkat krypa in och hämta den ännu. En sådan nyskapande image lär ju gå hem!

1986.

Berth Idoffs - Dans Glädje 87

Vad vi ser framför oss är inget mindre än en ohämmad orgie i mint! Visst är det nästan så att man kan känna den intensiva, friska tandkrämssmaken i munnen när man ser in i denna vägg av mintgröna kavajer?
Under en mycket, mycket kort period i Sveriges förflutna gick det för sig att klä sig i mintgrönt. Kanske anade Berth och gänget att detta alldeles snart skulle blåsa förbi, att folk snart skulle återfå sitt förnuft och förneka att de haft något med den där färgen att göra. (Några andra sådana flugor var till exempel de enorma gycklarmössor i fleece som var accepterade som huvudbonad i skidbackarna omkring 1996, den sjungande fisktrofén och alla de CD-skivor som kom efter ERA, med all möjlig sorts musik framförd av Gregorianska Munkar. Detta är grejer som sålde helt förbannat mycket men som ingen nu i efterhand medger att de har köpt.)
Nu gällde det att passa på! Följaktligen valde de att införskaffa byxor, skjortor, flugor och kavajer i fem likadana uppsättningar, alla i den där färgen som inte riktigt är grön, som inte riktigt är blå och som framförallt inte riktigt är behaglig att se på. Alla dessa kläder bars sedan vid ett och samma tillfälle vilket förstås kunde ha fått ödesdigra följder. Risken för överdos känns självklar idag, men under åttiotalet var man inte lika medveten om riskerna med hysterisk fuldom som vi är idag.
Detta ser vi även på frisyrerna. Se till exempel det karakteristiska mousse-fluffet i luggen hos de två till vänster, de slumpvis blonderade hårtussarna hos mannen till höger och det vilda, otämjda nackhåret som skriker "frihet". (Lägg även märke till solglasögonen som är helt underbara.)
Låt oss för all del inte glömma varför vi tvingas minnas dessa modets gallstenar; ett fotografi blev taget och detta fick sedermera pryda ett skivomslag. Bandnamnet skrevs i ollonrosa, följt av skivans titel. Det är en särskrivning av det där slaget som man läser i förbifarten och sedan genast önskar att man hade låtit bli. Som när man råkar se en fruktansvärd bild som ögonen vägrar glömma, det är redan alldeles för sent. En febrig rysning stryker upp över kroppen likt en iskall vind mot min nakna rygg, en klump i tränger i bröstet som om jag svalt något alldeles för stort utan att tugga och så är det något som vrids om inuti mig som en obarmhärtig klo genom bröstet. Jag känner att om jag hade hostat nu så hade det kommit blod. Jag gillar inte särskrivningar.

Max Rogers - Peking Partaj '88

 
Dags för Peking-Partaj! Gruppmedlemmarnas ålder verkar sträcka sig över generationer, från den elvaårige i vänsterhörnet till bestefar nere i mitten. Jag vågar inte gissa på någon ålder eftersom det anses mycket ofint att göra det, men jag råkar veta att han betalade pensionärsrabatt på spårvagnarna innan vi övergick till högertrafik, vilket kan ge oss en uppfattning.

Blått och mörkgrönt passar sådär ihop, en uppfattning som ni säkert kan dela med mig när ni spanat in kombinationen kavaj/fluga som figurerar i sju exemplar i bilden. Bestäm er, det är ett tips jag skulle vilja ge till Max, Roger och alla de andra. Mycket opium ser ut att ha intagits på sina håll, vissa kunde inte riktigt stå still då kortet togs och de omgivande dekorationerna är helt knas.

Jag antar att själva grundidén med bilden var att de sju skulle befinna sig i en kinesisk trädgård av något slag, men studion hade tyvärr inte så mycket att bjuda på. Så det fick bli svenska utemöbler i järn, ett blommande körsbärsträd (vilket japanerna firar, inte kineserna), ett par vikväggar och de där spetsparaplyerna som faktiskt inte påminner alls om de kinesiska förlagorna.

Men så räddar de upp alltihop på mållinjen, genom att smälla på den där vita pluppen med skickligt ocentrerad text som säger att ÄNTLIGEN FREDAG finns med. Puh, det där kunde ha gått illa.

1988.

The Glass family - Crazy!

 
En välkänd tumregel i videobutiken är att aldrig välja en film med tecknat, tokroligt omslag. Under åttiotalet gjordes en mängd filmer (främst komedier i stil med Ett päron till farsa) som fick tecknade omslag, och de brukar inte vara någon hit även innehållsmässigt. När vi sedan talar om musik, närmare bestämt vinylskivor med tecknade omslag, så är det inte lika klart huruvida ett tecknat omslag betyder döden. Däremot förefaller det självklart att om man inte lyckas bestämma sig, har konstnärliga drifter som inte vill tyglas eller av annan anledning blandar tecknade bilder med fotografier som någon sorts kollageform, då blir resultatet ofta så horribelt att det musikaliska innehållet faktiskt kan kvitta.

Så är fallet med The Glass Family, som här har illustrerat sin skiva "Crazy!" med en helcrazy bild. De sex medlemmarna står uppe i ett brett fönster och tittar in. Utifrån deras reaktioner kan vi ana att de förmodligen inte visste riktigt vad de skulle låtsas titta på då bilden togs. Deras mimik antyder nämligen vida skilda attityder inför det de får se; äcklat, roat, förföriskt, chockerande och skrämmande på samma gång. Vad kan då tänkas väcka alla dessa känslor?

Jo! Där innanför fönstret är det ett tecknat disco, med ett upplyst dansgolv som i Saturday night fever fast i ett skevt mönster av rektangulära plattor. I en leviterande pyramid av ljus finner vi sex SMÅ versioner av familjen Glass. Fyra av de små liven har drabbats av allvarliga handikapp (till följd av något krig eller någon sorts olycka, vad vet jag), och har fått bygga om sina instrument till proteser. En av dem har fått ersätta alla kroppsliga funktioner under nacken med en märklig gitarr med både greppbräda och klaviatur, men värst är det nog ändå för herrn som fått byta ut rumpa och ben mot hängpuka och baskagge.

Genom rummet slingrar sig en massa telekablar, och de är inkopplade på ett vis som skulle imponera vilken ljudtekniker som helst. Bara en av alla kablarna är inkopplade i båda ändarna, och den är kopplad till skuggan (den hopplöst jobbiga helt utan fungerande perspektivtänk) på utropstecknet, medan den andra sitter i ryggen på någon i bandet. En annan av kablarna är inpluggad direkt i golvlisten i rummet, ett väl beprövat knep under sjuttiotalet för att få till ett träigt ljud. (Notera att en väldigt liten Musse Pigg går ut ur sitt bo i nyss nämnda list.) En tredje kabel hänger lös i ena änden och har den andra inpluggad som centrumpigg i en skivspelare där den inte fyller någon funktion, och den sista är intryckt som ett stift mot skivan.

Crazy!

1979.

Hey kids, do you love Jesus?

 
Hej och välkomna till ett rykande färskt avsnitt av Hjärntvätt För Förpubertala!

 - Dagens första fråga ställer jag till Lennark, nio år: Älskar du Jesus?
 - Jesus? Menar Jesus Gonzales-Ivarsson i fyran? Han har skitmycket Pokémonkort och kan stegra med sin cykel, men jag är inte bög vad jag vet.
 - Nej, jag talar om Jesus från Nazaret.
 - Jaså han. Nej jag vet inte, vi har inte haft så värst mycket kontakt eftersom jag är ett barn och han dog för typ 2000 år sen. Men han fixade ju en massa fisk åt några gubbar en gång och sådär, så jag antar att han var snäll.
 - Jag tror att du missförstod frågan, jag undrar om du ÄLSKAR honom. Som du ser är vi ett sammansvetsat gäng som sitter här i trappan, vi har ballonger och percussioninstrument och en hund. Du kan få vara med om du bekänner din kärlek till en historisk karaktär. Nå?
 - Jo ok, då älskar jag väl honom då.
 - Bra, du kan sätta dig där längst bort bakom hunden.

Där ser vi hur det kan ha gått till när detta omslaget skapades. Nio barn som är glada, en kvinna med uppenbara problem att hitta vänner i sin egen ålder, en hund som heter Barabbas och en nioårig Lennark i orange som just börjar ana att han hamnat mitt i en religion som rekryterar barn som inte alls kan greppa vad det är de sjunger om. De ramade in allt i jeanstyg och skrev titeln i skräckfilmstypsnitt, sådär som om mördaren ristat in en text i väggen.

Jag anar att detta kommer bli ett av de från vissa håll mer kritiserade inläggen, men jag kan inte låta bli att uttrycka min avsky för detta. Vi skräms av extremism från alla andra religioner men accepterar utan omsvep söndagsskola för småbarn. Vuxna människor som bekänner tro åt det ena eller andra hållet är en rättighet och ett fritt val, men barn som sjunger texter som vuxna har skrivit åt dem och där varje strof börjar med "jag tror på" kan inte ses som annat än gammal hederlig hjärntvätt.

1972.

Winder - Run for love

 
Detta är alldeles underbart. Ross Geller i mustasch duschar med boxhandskar, shorts, boxardojjor och hörselskydd som han dessutom har satt på sig helt fel. Han håller om en glad kvinna med simglasögon och röv.

Hela omslaget är så fullt av missar. Till att börja med har de använt sig av ett duschrum i en träningslokal eller liknande, och försökt göra fotostudio av den. Problemet där, förutom det uppenbara att det är så galet smörigt att ha ett skivomslag där någon står i duschen, var att det svarta tyg som de skulle omsluta duschen med inte räckte till. Följaktligen ser vi kakelvägg, smutsig list och en trasig fransig tygkant ute till vänster där tyget kom till korta.
 
Vidare har vi en viss oklarhet gällande de duschande tu. Skall hon föreställa en simmare? De lär duscha av sig klorvattnet nakna, men det kan de ju inte ha på bild. Däremot lär de ta av sig simglasögonen, och det har inte flickan gjort. Skall hennes omfamnare vara hennes käresta? Isåfall får jag inte ihop deras ansiktsuttryck i kombination med varandra. Om han antastar henne borde hon inte se så glad ut, om han också är glad borde han visa det och om hon också är full av kättja så är det ju dumt att skratta bort det.

Vidare till hans utstyrsel. Rätt enhetligt "boxare", men varför då hörselkåporna? Och varför han har satt på sig dem som ett pannband?
 
Vidare till titeln. "Run for love" illustreras via två idrottare som inte springer någon av dem, en som simmar och en som skuttar runt på stället.

Slutligen kan jag avslöja att de varit så utan inspiration att de gjort baksidan exakt likadan! Det är bara en kopia av framsidan, utan information om årtal, musiker eller produktion.
 
Jag undrar om den där Bagiro fick många fler jobb efter detta.

1984.

Orquesta Mondragon - Ellos las prefieren gordas

 
Titta, hon är så tjock att tunnan går sönder. Vad roligt.

Lägg märke till vänstra halvan av munnen där läppstiftet fyllts i med penna i efterhand. Jag känner inte för att säga så mycket mer, det är bara så förfärligt smaklöst.

1987.

Tage Östs fyrklang - Blandat 2

 
Fyra märkliga män i boots och läderbrallor hoppar med full fart rakt in i en vägg och tycker det är jätteroligt. Klockrent upplägg för ett skivomslag.

Titeln är en av de tråkigaste jag hittat. Tråkstandarden är som följer: Ett coverband skall ge ut sin första platta, utan några egna låtar. Då skiter man i titel, skivan får heta som bandet själv. Andra plattan, precis samma sak musikaliskt sett. Då kan man ju inte bara skita i titel och man kan ju inte gärna bara sno titeln från någon låt man gör cover på. Därav får skiva nummer två heta "Blandat". Förblindande tråkig titel. Men "Blandat 2"?! Det är alldeles absurt.

1982.