2008-07-19

Berth Idoffs - Dans Glädje 87

 
Vad vi ser framför oss är inget mindre än en ohämmad orgie i mint. Visst är det nästan så att man kan känna den intensiva, friska tandkrämssmaken i munnen när man ser in i denna vägg av mintgröna kavajer?

Under en mycket, mycket kort period i Sveriges förflutna gick det för sig att klä sig i mintgrönt. Kanske anade Berth och gänget att detta alldeles snart skulle blåsa förbi, att folk snart skulle återfå sitt förnuft och förneka att de haft något med den där färgen att göra. (Några andra sådana flugor var till exempel de enorma gycklarmössor i fleece som var accepterade som huvudbonad i skidbackarna omkring 1996, den sjungande fisktrofén och alla de CD-skivor som kom efter ERA, med all möjlig sorts musik framförd av Gregorianska Munkar. Detta är grejer som sålde helt förbannat mycket men som ingen nu i efterhand medger att de har köpt.)

Nu gällde det att passa på! Följaktligen valde de att införskaffa byxor, skjortor, flugor och kavajer i fem likadana uppsättningar, alla i den där färgen som inte riktigt är grön, som inte riktigt är blå och som framförallt inte riktigt är behaglig att se på. Alla dessa kläder bars sedan vid ett och samma tillfälle vilket förstås kunde ha fått ödesdigra följder. Risken för överdos känns självklar idag, men under åttiotalet var man inte lika medveten om riskerna med hysterisk fuldom som vi är idag.

Detta ser vi även på frisyrerna. Se till exempel det karakteristiska mousse-fluffet i luggen hos de två till vänster, de slumpvis blonderade hårtussarna hos mannen till höger och det vilda, otämjda nackhåret som skriker "frihet". (Lägg även märke till solglasögonen som är helt underbara.)

Låt oss för all del inte glömma varför vi tvingas minnas dessa modets gallstenar; ett fotografi blev taget och detta fick sedermera pryda ett skivomslag. Bandnamnet skrevs i ollonrosa, följt av skivans titel. Det är en särskrivning av det där slaget som man läser i förbifarten och sedan genast önskar att man hade låtit bli. Som när man råkar se en fruktansvärd bild som ögonen vägrar glömma, det är redan alldeles för sent. En febrig rysning stryker upp över kroppen likt en iskall vind mot min nakna rygg, en klump i tränger i bröstet som om jag svalt något alldeles för stort utan att tugga och så är det något som vrids om inuti mig som en obarmhärtig klo genom bröstet. Jag känner att om jag hade hostat nu så hade det kommit blod. Jag gillar inte särskrivningar.

45 kommentarer:

Petter sa...

Hemglass hade en glass, som jag har för mig hade nåt att göra med Daffy Duck. En isglass, ett rosa lager, ett gult och dessutom nåt ganska äckligt blåbärsöverdrag. Förutom nämnda mintgröna kulör, så är färgerna på den glassen vad som lever kvar hos mig som de dominanta under åttiotalet. Gärna samtidigt i nån träningsoverall i konstmaterial. Pastell, pastell, pastell...

Per-Olof sa...

Vem av dem är Dan? Jag märker i alla fall inte av hans glädje.

Mem sa...

haha, de gregorianska munkarna! Jag har i alla fall ingen sådan skiva. Jag lovar.

Anonym sa...

Orättvist. Jag älskar mintgrönt. Fortfarande. /Falfa

Anonym sa...

"Ollonrosa" borde tamejfan bli årets färg 2009. :)

R Meyers obildade avkomma sa...

Din språkglädje är en sann fröjd för en känslig läsare. Du tangerar/överträffar Bengt Grive i dina innovativa färgbeskrivningar.

Jag darrar dessutom av lycka över att det någotsånär sena 80-talet fick en välförtjänt skopa ovett. 70-talet hade sina estetiska brister men genomsyrades ändå av en oundviklig charm. Perioden 1985-1988 var däremot inget annat en än visuell mardröm...

Sluta aldrig, Herr Dryck!

blue peter sa...

I love din blogg.

Är det ok att jag gör reklam för den på min sida?

Herr Dryck sa...

Det går fint blue peter, ju fler desto trevligare. Petter! Glassen som hemglass sålde hette just "Daffy", och jag minns den så väl! Läste nyligen att den kommit tillbaka nu, men i form av en glass som heter "Gnottar" eller "Gnottarna" och som också säljs av hemglass! Fast om man skulle jaga fatt i den nu skulle den förmodligen inte vara alls lika otrolig som för femton år sen, det är ju just att den inte finns längre som gör den till ett minne. Sandwitch fanns också men den har inte alls samma upphöjda plats på nostalgins piedestaler eftersom det bara är att gå till konsum och köpa sig en om man känner för det. Daffy däremot, är som en död hjälte som man bara kan minnas.

Carina sa...

Skrattar hejdlöst! Ja, nu har herr drycks språk verkligen kommit tillbka. Nu sitter man med tårar i ögonen - igen.

Snowroller sa...

Ollonrosa, faktiskt ord.

För egen del minns jag de där solbrillorna alldeles speciellt. De är sååååå 80-tal så det skriker.

Anonym sa...

Inte heller jag har någonsin köpt, ägt, lånat eller rört vid en skiva innehållandes musik framförd av gregorianska munkar.

Men jag vet en f.d. klasskompis som köpte minst en sådan, bra att veta om min pengabrist en dag skulle bli alltför stor, för då vet jag vem man ska ta till med utpressning mot. Det kan ju vara olyckligt om en blivande arbetsgivare, partner, granne, läkare eller liknande skulle få reda på något sådant.

Anonym sa...

Satt här och hade lite småtråkigt på jobbet. Tack för din blogg, nu har jag inte tråkigt längre, skrattar så ögonen rinner. Mina arbetskamrater i rummet bredvid undrar varför jag tycker vårt schemaprogram (som jag egenligen borde fixa med) är så hundans roligt...

Anonym sa...

Det går inte att förstora omslaget...

David sa...

Underbart, både omslag och tillhörande kommentar. Det finns nog ingenting jag föraktar så mycket som det sena 80-talets mode och de som hängav sig åt det.

Men inte heller jag kan förstora omslaget för att njuta av det i sin fula [sic!] prakt. Räknar dock med att det snart är fixat!

Daniel sa...

Jag är en av dem som rynkade på näsan åt de kitchiga munkarna redan när de kom. Har väl andra synder som jag helst vill glömma dock...

Ollonrosa är ju en färg som självaste Bengt Grive skulle vara stolt fader till.

buster sa...

Jag vill gärna bekänna att jag köpte, eller möjligen fick, en skiva med gregoriansk munksång. Den har jag lyssnat på många gånger och visst är den bra, även om den kanske inte riktigt platsar på dansgolvet (men där vill jag heller inte vara). Lyssna på den, varje dag, I jäktande varelser i 21:a århundradet!

Barbro Binda sa...

Ja visst har jag ägt en platta med de gregorianska munkarna. Dessutom gled jag stolt omkring i en ollonrosa kavaj. Hur syggt som helst! Det var tider det!

Mr Messerschmidt sa...

Jag måste erkänna att jag för ca 20 år sen ägde både en hög mintgröna kläder och någon gång på 90-talet även någon skiva med munksånger. En mintgrön tröja finns förevigad på ett klassfoto och jag får för alltid skämmas över att ha iklätt mig denna färg. Får nästan göra en nostalgitripp och leta fram skivan, det var verkligen tider!!

Uli/Rakotozafy sa...

Synd att inte min fru läste detta inlägg innan HON bestämde MIG för att köpa en kavaj i gissa vilken färg? Ja, just det.

Kalle sa...

Uli/Rakotozafy:
Finns det att köpa numera? Är inte tyg i den färgen Receptbelagd i dag?

Minns ni dom smala skärpen?
Måste vara traumatiskt med dylika ting i kombination med smygputande magfläsk.
Burr!

Olivers Syster sa...

Det är fruktansvärt kusligt att det är Dans Glädje nummer 87!!! Min Gud, jag dånar! Vem, vem, vem blir först med att erkänna att han/hon har hela samlingen?

Jan Jävulbock sa...

Idag drygt 20 år efter det att grabbarna i Berth Idoffs poserat framför kyrkan i Bosjökloster skrattar vi åt deras mintgröna kavajer. Väntar vi ytterligare 20 år skrattar vi åt dagens brudar i supertajta jeans med låg midja, där halva trosorna syns varje gång man sitter.

buster sa...

Jan Jävulbock: Ja, jag håller med till 100%! Om 20 år framstår Bert Idoffs som ett under av smakfullhet och vi längtar säkert tillbaka till den tiden...

Anonym sa...

Risken sfinns att just trosor inte kommer att ge lika många skratt, av sexuella skäl :-)

Anonym sa...

Jag hade gregorianska körer på skiva innan det blev populärt, och har dem kvar. De spelas inte ofta, men är inte alls dåliga vid rätt tillfälle. De som såldes friskt ett tag var dessutom mindre bra både arrangemangsmässigt, körmässigt och inspelningsmässigt. Lyssna på en "riktig" kör inspelad i någon av de stora tyska domerna, så kanske ni ändrar uppfattning. Fast det är ju alltid kul att spy galla över en kortlivad fluga, och jag retade mig mycket då "alla" plötsligt skulle ha dessa körskivor, utan vetskap om skillnaderna.

Och herr Dryck: det känns lite högtidligt att få rätta dina språkkunskaper, då du så gärna hackar på andras (menat i all välmening, då jag roas kopiöst av det). Du kallar glassen Sandwich för "sandhäxa" (sandwitch)!

Jan Jävulbock sa...

Hade förresten en lärare i samhällskunskap som gick omkring i just en sån där mintgrön kavaj och en engelskfröken med manchesterbyxor i samma färg; och som dessutom räckte henne nästan upp i naveln.

Själv minns jag både glassen Daffy och plattan med ERA. Hade även en platta, där syntar och panflöjter möter sången av blåvalar och delfiner. Om 20 år lär detta vare helt okej igen; liksom engelskfrökens byxor. Jeans med superlåg midja kanske man inte direkt skrattar åt på samma sätt som Christers dansbandskostymer...men många kanske undrar över hur folk fick plats i dessa kreationer.

Carl sa...

Kära Herr Dryck - Det gläder mig något oerhört att du tar upp det stora ämnet och tillika Satans påfund - särskrivningar. Det är fortfarande ett mysterium att man väljer att krångla till det och skriva 2 ord istället för att nöja sig med ett. Oförståeligt. "Ollonrosa" är också ett roligt ord. Ha ha! Keep it up mannen!

Anonym sa...

Apropå:
Såg idag en förfärlig skiva med ingen mindre än Dan Jacob. Hade tyvärr mycket bråttom, och jag undrar nu - hette den faktiskt Livs Glädje? Nämnda ting lämnade mig i varje fall kvickt...

Andrea sa...

"ollonrosa" *asg*

Anonym sa...

Herr Dryck: Sandwitch?!??? Ska det faktiskt vara så (Sandhäxa) eller är det månne Sandwich som åsyftas? :)

Herr Dryck sa...

Sandwich, givetvis.

Rimbloggen sa...

Ollonrosa är träffsäkert. Min sambo brukar säga lösgomsrosa men ollonrosa är fan bättre.

Bertram sa...

SKÄMS PÅ ER, ATT UTSÄTTA DESSA FINA ARTISTER FÖR SPOTT OCH SPE NÄR DE ENDAST VILL LYSA UPP DEN MEDELTIDSVARTA VARDAGEN. HIMLEN KOMMER ATT ÖPPNA SIG ÖVER ER OCH UTSPY ELD OCH SVAVEL RÖR MIG INTE JAG ÄR INTE KLAR ÄN JGWEDaAKHF

Bertram sa...

Nu har jag fått kl. 11 sprutan och och det känns bra. Varifrån kommer Herr Dryck, vilket land? Konstigt förnamn låter lite som en svensk titel. Den snälle mannen med vit rock som ger mig sprutorna heter Dr Axel också ett konstigt förnamn Dr hur ropar man detta? det kommer ju inte att höras mer än max 10 meter. Dryck låter som ett turkiskt efternamn, säkert inte svenskt. Axel är också konstigt låter svenskt men är en kroppsdel eller maskindel även jorden har en axel men jag har inte sett den.

Kalle sa...

den sprutan satt tydligen finfint...

Anonym sa...

Jag fick en sån där gregorianskiva som en kompis hittade i ett skivställ på OKQ8. Bensinmackar torde vare de enda ställen där man kan hitta den typen av buskisskivor idag. Det fina med just denna skiva var de sjunger ABBA-låtar! Dessutom med ett pålagt ekoljud (antagligen för att skapa illusionen av att de sjunger i en kyrka) som låter rent fördjävligt. Alltså: "Gregorian Chant ABBA". Rekommenderas! /Andreas

Oskar sa...

Särskrivning redan 1987? De var onekligen före sin tid.

Anonym sa...

Andreas! Berätta inte såna där saker! Nu blev jag så nyfiken så jag gick in på Ebay och spontanköpte en CD med ABBAmunkar! Det måste ju låta fördjävligt (får man hoppas.)Fast som jag minns det så var det inte ERA som var den stora grejen; det var "Canto Gregoriani", den röda dubbelCD'n med tecknat omslag som var störst. Men jag kan minnas fel...

Jag kan i.a.f. stolt konstatera att jag aldrig ägt något klädesplagg i mintgrönt. Men axelvaddarna och hockeyfrillan var ju svåra att komma undan.

Till sist: särskrivningar är djävulens påhitt. Bekämpa, med varje till buds stående medel! Tumregeln är: uttalas det som ETT ord, så skrivs det som ETT ord.

Anonym sa...

Ja vad ska man säga, mannen till höger på bilden råkar vara min fader, så med andra ord så har jag upplevt dessa stiliga mintgröna skapelser live, synnerligen en fröjd för ögat. Kan nämna att den stassen va alldeles utmärkt att ha på sig på en 80 tals fest för inte alls för länge sedan, tror ni att jag va kung eller?

Anonym sa...

Vill tillägga att herr dryck bara plagierat min fd kollega i mobilbranschen som förklarade en färg. Ollonrosa var då inte rosa, utan lila.
Ericsson hade precis släppt snikversionen av T18s som fick namnet T10s och fanns i färgerna diarrégul, alvedonblå, Berth Idoffs-turkos, blygdrosa samt OLLONLILA.
Detta blev vår interna benämning som vid illa valt tillfälle råkade sägas till en äldre dam i butiken.
Bra jobbat Kuga-Olsson!

Buster sa...

Av rädsla för att de fräcka kostymerna och fräsiga frisyrerna ändå inte skulle räcka till har de fällt upp kragarna också. Inte mycket men så där lagom småfräckt och busigt.

Anonym sa...

Tycker dom där kavajerna känns "pistageglass".

Micha sa...

Det här inlägget fick mig att minnas en... hm... i brist på bättre uttryck kallar jag det "färg", som SAAB använde en tid på 80-talet. Den var i huvudsak vit, men med en ansats till grönt i. Riktigt vidrigt. Jag ber om ursäkt för att jag är lite, som vi säger på nysvenska, off-topic.

Anonym sa...

Jag ville ha en sjungande fisk. Det är därför jag skriver anonymt nu.

Anonym sa...

Till anonym för 5 år sedan: Här där jag huserar, har det alltid hetat ollonblått!