Här har vi äntligen en skiva som är ännu gråare än "Tänk vilken sång" med Lycksele Kvartetten! Tio gråa herrar i trenchcoat står framför en grå byggnad i grått mulet väder och utlovar grå toner.
Vidare ber de oss bygga band vilket jag inte vet hur man gör.
Det känns som en sådan skiva som ett företag gör som en kul grej och som följaktligen pressas upp i ett tusental ex som ingen någonsin lyssnar på med flit, en av de otaliga gratisskivor som ingen hört b-sidan på.
Årtal saknas.
29 kommentarer:
Haha! "featuring" också. Underbart!
Snyggt att du sätter en matchande bakgrundsfärg på bloggen, till senaste inläggets omslagsbild. Fränt och fräsigt!
/Max
Btw, Siljabloo är killen längst till vänster i nedre raden - med portfölj, hatt, blå skjorta och randig slips...
/Max
Ojojoj... om det inte hade varit så grått ute så hade det blivit grått av denna bild, japp. Nu var ju den biten redan fixad då, hrm...
B-sidan - är det en titel som heter, Betong? eller Bygg?
Må så grankott... nog grått här så jag försvinner omgående!!!
Humorn i "Bygg Band" istället för "Big Band" ska dock inte underskattas.
Hehe...vilken tur att du förklarade skämtet
Helvete, jag visste inte ens att det fanns så många nyanser av grått... Deprimerande på minst åtta olika sätt.
Bygg Band måste väl vara en uppmaning att kopiera skivan till kassett, eller?
En skiva med tre b-sidor, inklusive omslaget.
Helt fantastiskt skivomslag! Det är vardagshumor :) Man är ju också mycket nyfiken på den mer kände Siljabloo...
Juste slips på killen tvåa från vänster längst fram. Det är aldrig fel med en mörkrosa slips bland allt grått och beige.
Ang. Siljabloo (från Wikipedia):
"Gunnar "Siljabloo" Nilson
Gunnar "Siljabloo" Nilson, Ernst Gunnar Nilsson, född 2 september 1925 i Luleå, Norrbottens län (Norrbotten), död 12 december 1989 i Göteborg, svensk jazzmusiker (klarinettist) och kompositör.
Gunnar Nilson fick tillnamnet "Siljabloo" 1952 tack vare ett flitigt scatsjungande med Carl-Henrik Norin. 1944 hade han hamnat på Nalen, och han hann med talrika inspelningar fram till mitten av 50-talet. Sedan försvann han från scenen under längre tid. Han gjorde comeback på 1970-talet, mycket tack vare tv-mannen Lasse Holmqvist som lät honom medverka i husbandet i sina tv-underhållningsprogram från Malmö. "Siljabloo" avled på ett tåg på väg mellan sin hemstad Göteborg och en spelning i Västerås hösten 1989.
Siljabloo lärde sig aldrig noter utan förblev livet igenom gehörsmusiker.
Kuriosa
I sin tidiga ungdom i Luleå övade Gunnar Nilson ihop med en viss gitarrist vid namn Martin Ljung, senare känd som revyartist".
Självklart ska han stå med som "Featuring".
Passande är att de står framför NCCs kontor i Göteborg som i folkmun, på grund av dess utseende, kallas "Pisserännan"
"...kul grej" *ha ha ha*
Finns nu en länk på NCCs intranät till denna sida...ska se om det kan lösa mysteriet med denna "hitskiva".
"featuring siljabloo" är ju det absolut värsta med den här skivan. Inte ens färgen kan slå den kommentaren.
Undrar förrexten om herrarna i bandet är stora fans av den där kvartetten från Lycksele. Det ser i alla fall ut så.
Agape: Siljabloo var verkligen ingen amatör, så att highlighta honom var väl befogat. Omslaget i sig kan ju dock inte ursäktas...
det här omslaget är snyggt i bästa roy andersson-stil. jag kräver en omvärdering!
Första misshugget på den här annars utmärkta bloggen.
NCC Bygg band är stor humor, helt i klass med Tage Danielsson. Den grå betongen rimmar snyggt med företaget och Siljabloo är en legend i storbandsmusikens historia. Helt igenom ett klassigt, humoristiskt och självironsikt omslag. Är skivan lika bra som omslaget är den lyssningsvärd
Föregångaren till nutidens hiphop-snubbar med "Bygga broar"-tema på plattorna. Fy fan vilket jävla dystert omslag!
Featuring Gunnar "Siljabloo" Nilsson. Han var ju en riktigt grym blåsare!
En samling tråkiga gubbstruttar. Där jag bor finns en helkocko doktor som gett ut en platta med bipacksedel. Vet inte hur skivjäveln ser ut; men idén är minst lika Kokobombom som plattan med NCC. Vem fasiken köper sådan dynga - och dessutom betalar fullpris? Tur då att nån har gjort det, så att vi alla kan se hur illa ställt det egentligen är i artist-sverige.
Ang. Wikipediacitatet om Siljabloo: Vad är "scatsjungande"? Jag är inte helt säker på att jag vill veta det.
Grått. Väldigt, väldigt grått.
Oj, det här är ju Roy Andersson våta dröm
Jag skulle vilja lyssna på hela skivan innan jag kommenterrar omslaget. Det är kanske en utmärkt illustration till innehållet. Ni måste vara små gitarrglyttar som inte vet att scatsong uppfanns av Louis Armstrong i avsaknad av text. När Armstrong spelade in "Heebie Jeebies"(kan vara felstavat orkar inte kolla)tappade han enligt jazzhistorien texten och började sjunga med fantasiljud och ord i stil med ett instrument eftersom omtagningar inte gjordes så ofta på grund av kostnaden. Vi talar om 78 varvs skivor om ni vet vad det är. Idag vet ju inte Elgigantens säljare vad man menar med grammofon och pick up. Siljabloo var en stor showande klarinettartist och han turnerade flitigt på jazzklubbarna när jag var ung. Ni vet inte vad ni gått miste om. den skivan kan ha ett visst samlarvärde.
Till min lättnad inser jag att Malin och ytterligare ett par esteter i Dryckeskretsen har sett den här skivans estetiska kvaliteter, som förvånande nog har gott Herr Dryck förbi. Roy Anderssons namn har nämnts. Här kommer ännu en uppsträckt hand som svar på frågan: "Förtjänar denna skiva en äreräddning?" Tveklöst ja!
(Om någon motivering skulle behövas... Vi talar NBC! Vi talar BETONG! Vad vill ni se; en alpäng? Är det abstinensen efter lila kragsnibbar som förvridit huvudet på er, alla människor? Detta är en sober, balanserad estetik, helt i linje med vad skivan representerar.)
Bra gjort Malin, och du den andre som såg detsamma!
Dryckeskretsen? Dryckeslaget vore givetvis en mer träffande benämning; jag korrigerar mig.
Skicka en kommentar