2008-12-29

Nya Zenits

Detta är något så annorlunda och trevligt som en donation från en läsare! Ofta får jag mail från er läsare innehållande länkar och bilder av omslag, och varje gång får jag tacka nej med förklaringen att mitt skivsamlande är själva ursprunget till bloggen. Inga skivor som jag inte själv har i min ägo kommer analyseras på hemsidan, då det är min personliga samling som är bloggens kärna och syfte.
Denna besökare var emellertid så mån om att få bidra med sitt fynd att hon faktiskt skickade skivan med posten som en gåva till mig! Jag garanterade inte att skivan skulle dyka upp på bloggen, men då jag öppnade paketet och fick se eländet så stod det klart att den snart skulle få en plats i detta skammens högsäte.

Det är Zenits, för tredje gången, som står för dagens kamp mot hjärnans syncentra.
En annorlunda detalj som man tidigt uppmärksammar är att de lagt till en liten durianfrukt före namnet, med texten "NYA" infogad. Frågan är varför. Det är bara EN av dem som vi inte sett förut, och det är typen längst ut på högerkanten. Först kom "Fröken vår", efter den rök två pers och ersattes med nyss nämnda man. Då var det NYA. Sen kom "Hej, hej, alla glada vänner", och där hade tre till åkt ut! Ny frontman och allting, men ingen namnändring. Den där kalrn måste ha kommit med något väldigt revolutionerande.

Token som stirrade så otäckt intensivt på förra omslaget är med även här, och nu har han låtit mustaschen löpa amok fullständigt. Denna Hulk Hogan-musch i kombination med de rejäla bågarna och ögonbrynet (singular) ramar in ansiktet på ett förstklassigt vis.

Näste man är med på "Hej, Hej" också, men till det omslaget rakade han bort det som av den verklige optimisten hade kallat "mustasch". Fläckvist förekommande generande hårväxt snarare, av det tunna, fjuniga slaget. Och jodå, det kan visst vara generande hårväxt även om han trivs med den. VI blir generade av att se den.

Tuffingen till höger om honom fann vi i främsta ledet även på förra skivan, och se så stolt han är över det.

Efter det finner vi en överlevare, den ende som klarade sig hela vägen genom tre skivsläpp. Här finner vi honom med jordgubbsformat skägg och blicken vandrande bort mot något spännande långt bortom fotografen.
Sist men inte minst finner vi trummisen som gjorde Zenits till NYA Zenits.

Här tog jag en kortare paus i mitt skrivande. När jag några minuter senare återvände till datorn med en kopp kaffe gjorde jag en förskräcklig upptäkt.
Genast slog det mig att jag kommit så här långt i min beskrivning utan att ens nämna klädedräkten. Det var förstås inte på något vis för sent att ändra och lägga i texten, men det horribla i detta var att jag inte för ett ögonblick ifrågasatt det faktum att de ser ut som skam. Det är med djupaste oro jag tvingas inse att jag faktiskt vant mig vid hemskt fula uniformer, så till den milda grad att jag inte ens reflekterade över det.

Alla ni med friskt sinne och ögon som ännu inte härdats till likgiltighet av att i åratal skåda in i det helvete av färg och form som vi kallar för "samlande av katastrofala omslag", ser att de ser ut som vanskapta pingviner. Guldtråd på brunt foder, enorma puffärmar och pizzaslice-slag är inget man skojar bort i en handvändning. Notera att mannen i mitten av någon anledning valt att skyla sitt bröst genom att fästa ihop urringningen ovanför dragkedjan. Ett katlamärke månne...? "Christer! Öppna skjortan, och visa vad du har på ditt bröst!"

1975.

Orfeo Digital-special

Dagens saga handlar om det Münchenbaserade skivbolaget Orfeo som 1983 släppte en serie digitala inspelningar med klassisk musik av ett antal kompositörer, dirigerade av Josef Bulva.
Ansvaret för skivomslagen lämnade de i händerna på fotografen Gunter Sach, vilket de aldrig skulle ha gjort.
Resultatet blev en hel kavalkad konstfotografier passande i salonger hos kultiverade människor med god klassisk smak. Ovanstående beskrivning är förstås en rumsren omskrivning av idén. Sanningen är naturligvis att det inte är någonting annat än ful smygporr, maskerad genom placering på skivomslag. De nakna kvinnorna har förstås ingenting alls med varken kompositörerna eller musiken att göra, utan är där för ge medelålders män en ursäkt att köpa hem runkbilder på schyssta pattar utan att frugan misstycker allt för mycket. "Nej då, Ragnar tycker ju så mycket om piano och sånt, alla de där skivorna köpte han ju bara för att det var nya digitala inspelningar!"
Vi skall titta närmare på tre av dem.

På det första omslaget får vi nöjet att se en ung kvinna pluta med läpparna mot ett snäckskal, och lite längre bort ser vi samma brud igen (varför pröjsa två tjejer för att visa bröna) klängande på en dirigentpinne av jumbomodell som om det vore en stripp-stång.

På Beethoven-plattan ser vi en dam med olika stora näsborrar som nog var lite dyrare att fotografera i naket tillstånd. Hon ses i förgrunden iförd svart sparkdräkt, och lite längre bort i vit dito smekandes sin tvilling på insidan av låret. Även här finner vi den rejäla dirigentpinnen. För ekonomins skull klippte de ännu en gång in tjejen från förra nakenfotograferingen krälande ute till vänster.

På Lisztskivan står en blond tjej i vit kroppsstrumpa och poserar i en massa rök, och banne mig om det inte är samma bröstmodell igen som sitter och håller om hennes lår.
Osmakligt är bara förnamnet.

Palomaz 7 - När ljusen skall tändas därhemma

 
Här har vi ett gäng som vi lärt känna väl vid det här laget, de gamla goda Palomaz, som denna gång har gjort något mycket märkligt. De har kostat på sig att ta hjälp av fotograf och studio (Studio Jan i Tomelilla) inför framställandet av skivans omslag, klätt sig unisont (bortsett från skorna givetvis), noggrant placerats kring ett litet bord, blivit jämnt och snyggt belysta och alla blickar har riktats mot kameran.

Allt väl så långt. Men då var det någon bystander ute på sidan som tog en bild av de sex, en bild som saknade skärpa på alla medlemmar utom den närmaste, som fångade de missprydande skuggorna från studiobelysningen men som däremot inte fångade blicken från en enda av dem utan fick det att se ut som om alla plötsligt fick syn på något mycket mer intressant ute till höger om fotografen. Efter studiofotograferingen valde Palomaz att använda DEN bilden, istället för de bilder som fotografen fått till.

Lägg till detta slipsar i mycket varierande längd, den vänstra kåkfararens rehab-dojjor, en livsfarlig brottsling i tonade pilotbrillor och den hemska kontrasten mellan text och vidrig heltäckningsmatta så har du en riktig hit.

1983.

BEPERS! - Blandat för Dej

 
Låt oss börja uppifrån, med titeln med andra ord. Om man på gammalmodigt och hövligt sätt skriver "Du" med inledande versal borde man väl lämpligen skriva "Dig" istället för "Dej"? Men det är en mild liten kritik, det som stör mig hejdundrande mycket är att de inte fyllt i bokstäverna ordentligt! Det vet väl alla som någon gång suttit i skolbänken och under fasansfull tristess fyllt i bokstäverna på sitt spiralblock eller av skattemedel bekostade skolböcker som skulle återlämnas i nyskick vid terminens slut, att man utan undantag skall fylla i bokstävernas "hålrum" med bakgrundsfärgen? Se på a, n, d, a, m och d, och sedan värst av allt, mellanrummet mellan R och S! Irritationen är så stor att jag instinktivt ser mig om efter en blå penna för att åtgärda de oförlåtliga felen i färgläggningen.

Titeln är kantad av gula davidsstjärnor av godkända mått, färdiga att klippas ut och fästas väl synligt på era vardagliga ytterplagg.
Så till själva bandet. De sitter/ligger härligt avspända i gröngräset iförda underbara glänsande skjortor. Typen till vänster har medeltidslugg och en aning korta ärmar, och kisar lyckligt i solljuset.

Näste huksittare heter Jan Rippe och är känd från Galenskaparna, han har trevlig skepparkrans och medaljong, och kisar lyckligt i solljuset.
Den liggande pysen har ett hår som inhyser respekt i vem som helst. Det föreligger år av träning för att behärska ett sådant fluff, och inte minst så krävs det idag licens för att få bära en frisyr med sådan volym på allmän plats. Trots råcoola pilotbrillor kisar han lyckligt i solljuset.
Den siste mannen placerades utanför solljuset. Han sitter och fryser i skuggan och den rosigt friska tonen vi sett i de övrigas hy har här bytts ut mot en gråton som man vanligen finner bland pestsjuka människor i medeltidsfilmer samt hos vargkusinerna.
Skorna matchar givetvis inte, det gör de nästan aldrig trots i övrigt unison klädsel.

1979.

Burt's nr. 2



Ojojoj. Vilka män, vilket omslag!

De kallar sig Burt's. Burts eller möjligen Burt:s skulle det förstås ha varit, men det är ett litet snedsteg satt i sitt sammanhang. Bara titta på deras klädedräkter, lord have mercy. Byxorna är skadligt högt uppdragna och kombineras med kavajer med oanständigt låg knäppning och sladdriga ärmar sydda av ett sjusärdeles porrigt tyg. Till detta bär de för ovanlighetens skull likadana skodon, men det hjälper inte långt då dessa råkar vara förbannat fula klackstövlar i indianstuk.

Små äckliga halsmedaljonger bär de som vanligt, bortsett från den underlige lille mannen som fått ställa sig på en verktygslåda för att se ut att ha för bandet acceptabel längd. Vidare har han en grym lugg och generande fjunmustasch. Han håller sig fast i ett av de oerhört höga cymbalstativen, som hör till trumsetet av plexiglas eller genomskinlig plast med bottenlösa pukor. Av märkningen att döma har det tydligen ratats av både Christers och Drifters innan det slutligen hittade hem hos Burt's.

Vid första anblick är det lätt att tro att bilden är tagen i hösttider i någon svensk folkpark, tills man ser ljusslingan vars skugga löper tvärs över skogslandskapet och inser att det är en mönstrad tapet av katastrofmått.

Jättekillen med tonade glasögon är kul han med och felstavningen av "innehåller" kan tänkas säga något om produktionens kvalitet, men mitt samvete ber mig att avsluta här.

Från skammens år 1977.

2008-12-16

Kenth Erics - Får jag lov 1

 
Först och främst, Herre Gud. Tag ett ögonblick och sansa er från den första chocken, innan ni tar er an kampen med att gå in på detaljnivå.

Hur ofta ser vi inte filmer som alldeles uppenbart bäddar för en uppföljare? Vi märker att viktiga frågor inte besvaras till fullo, att vår vackre hjälte inte hunnit fullfölja sin livsuppgift och att titeln har en punchig undertitel som är lätt utbytbar. Det händer då och då i skivbranschen också, men sällan stöter man på ett band som så gärna vill följa upp sin debutplatta att de ger titeln tillägget "1".

Så till omslagsbilden. Titta på kragarna, herre gud. Det ligger en så porrig laddning över de små tighta halsremmarna med sina otäcka broscher. Nere till vänster finner vi en skrämmande charmör med en sällsynt våt blick som riktigt kryper in under kläderna på åskådaren likt slingrande tentakler. Lägg till det en fallossymbol i form av en kraftfullt erigerad saxofon. Ovanför honom står en märklig liten finsk man utan ögonbryn, men låt oss raskt gå vidare.

Mitt i smeten ser vi Den Värste, också han i tight pastorskrage med tant-bling, en uppmoussad lugg i absolut världsklass men framförallt ett par mörkrosa damglasögon modell groteska. Jag vet, det var en annan tid och ett annat mode, men någonstans måste det väl ändå ha funnits vett och sans eller åtminstone någon slags inre reflex som liksom klöste revor i synnerverna när man såg sig själv i spegeln iförd något som gick emot all estetisk frid och som drastiskt försämrade ens utseende?
Tydligen inte, för där står han, och han valde de glasögonen.

Till höger om honom tornar en imponerande figur upp sig, milt leende, med mustasch, och med en hållning som inte är av denna värld. Detta är nog faktiskt det bästa exemplar av en Roland-hållning jag sett sedan originalet. Huvudets eleganta framskjutning med hakan före, axlarnas exemplariska sluttning nedåt/bakåt och armarnas livlösa hängande längs sidorna gör helhetsintrycket till en absolut tiopoängare.

Framför honom finner vi slutligen en man med drömskt kisande ögon och den armbandsprydda handen elegant hängd över ryggstödet som i en reklam för nagellack.

Rama in hela skiten med brungrått, gult, ljusblått och rosa steglöst sammansmetade så har du en syn som skulle golva den bäste.

1988.

2008-12-11

KLANG- OCH JUBELFEST!

 
Nej men se på fan, det blev till slut ett tvåhundrade omslag och ett hejdunkande jubileum med det! Det är ju faktiskt rätt sjukt många fula skivomslag.

Så hur firar man då ett sådant jämnt och vackert jubileum? När vi nådde 50 firades det med en skitful paint-teckning och fem risiga omslag på samma dag. Vid 100 bjöds det på kollage med en massa godbitar i, och nummer 150 passerade utan att jag tänkte på det. Istället utlovades desto mer firande på nummer 200. Inget litet åtagande bör sägas.

Jag funderade ett tag på att analysera 20 omslag i ett och samma inlägg, men den tanken avfärdade jag ganska kvickt. Dels vore det ett nästan jobbigt långt inlägg och den ofrånkomliga risken vore ju att kvantitet kom före kvalitet i ett sådant marathon. Sedan funderade jag på att efter folks otaliga påtryckningar och vilda spekulationer avslöja min identitet, vilket jag efter 1,8 sekunders djupt övervägande kom fram till var en fullständigt vansinnig idé. Jag är Herr Dryck, och det svaret får ni nöja er med.

Sedan gick det upp för mig.
Vilka omslag har blivit allra mest omtalade, så till den milda grad att jag hört uttrycket "ludgo-fett" yttras mellan två för mig helt främmande personer? Givetvis handlar det om Ludgo-Pelles. Pelle, Roland och gänget kan närmast beskrivas som Katastrofala Omslags maskotar. Så efter ohälsosamt maniskt letande och samlande, och efter att länge väntat på ett tillräckligt högtidligt eller på annat vis passande tillfälle kan jag idag mycket stolt presentera inte mindre än TRE nya omslag från våra eviga favoriter och andliga förebilder Ludgo-Pelles!

 
Året var 1973, och Ludgo-Pelles bestämde sig för att släppa en platta med det upphetsande namnet "Båvens Bränningar". Till följd av en allt för grym hierarki, en fylleidé eller en blommande acne-epidemi bland de övriga medlemmarna figurerar endast Pelle själv på detta omslag fastän texten under honom antyder att de är ett helt gäng.

Han sitter inte allt för bekvämt på en sten, iförd loafers, och ser drömmande ut över sjön, som vi väl kan anta kallas för Båven. I en bygd som givits namnet Ludgo kan det inte ses som ett för fult namn på en vacker sjö. Notera även att detta är en av mycket få sjöar som har en vattenyta som lutar åt höger.
Men detta var väl inte så farligt tänker ni, det är ju rätt mysigt och Pelle är ju hel och ren. Jodå, men det dumma kommer ett år senare!

 
Året är 1974, och Ludgo-Pelles släpper nästa skiva i ordningen, med den nästan ogreppbart underbara titeln "Ludgo-fröjd". "Ludgo" ÄR verkligen ett kraftuttryck!

När det så var dags att ta en omslagsbild hade antingen inte acnen lagt sig, eller så hade de övriga medlemmarnas arga ord om sin frånvaro på det tidigare omslaget inte gått in hos Pelle. Kort sagt så valde de att ännu en gång bara ha Pelle på omslaget.
Så till själva bilden. Här blir det riktigt konstigt. Där står han och ser ut över Båven, stolt och reslig, i samma kläder. Samma vita loafers, samma röda brallor, samma rödrutiga skjorta och samma orangea myströja, långt innan Jonas Birgersson. Enligt mig finns det två möjliga förklaringar till detta.

Antingen orkade ingen ta nya bilder. "Vi var ju ute vid sjön för ett år sen, jag orkar inte åka tillbaka dit. Skitsjö. Vi har ju flera bilder kvar från den gången, bara ta en av dem." Det känns ju oerhört fantasilöst och oengagerat, men ganska troligt. Men varför ser vi då höstfärger i träden på den första bilden, och sommargrönska på den senare? Detta leder mig osökt in på förklaring nummer två, som kan tyckas en aning troligare:
Pelle levde i ett gryt nära sjön, där han gick i ide över vintern. Snart efter att de tagit den första bilden på hösten hade Pelle gått i vinterdvala, och vaknade följaktligen på försommaren iförd samma kläder. En fågelskådare fick syn på Pelle vid ett besök vid sjön, och tog bilden som sedan skulle komma att pryda omslaget till Ludgo-Fröjd.

 
Nu vrider vi fram klockan till 1982, och här får plötsligt Roland och de andra vara med och pryda omslagsbilden. För att kompensera för detta har Pelle valt att demonstrera sin ledarroll i gruppens strikta hierarki genom att ha på sig en otroligt ful skärmmössa med texten "the boss", som står rakt upp likt en mitra. Kontrasten mot titelns färg är sämre än någonsin, Pelle har hunnit lägga på sig ett par smickrande kilon, de har skojat till det med lustiga hattar och poserar med tidsenliga cyklar i bockstyrets glansdagar.

Längst till höger står en man som vi känner igen från "Jubileums 10:an", här iförd rebelliskt avklippta jeansshorts och ett ansiktsuttryck som förmedlar att han tyckte det var en jävla löjlig idé det här med att ha hattar på sig, skulle han vara med skulle han åtminstone ha den minsta.

Sen har vi Roland, vår Roland. Vilket kärt återseende! Han står iklädd plommonstop och garvar av livets lust, trots att han knappt når ner till marken och får kämpa med armarna för kung och fosterland mot ramen som obönhörligt pressas långt upp i härligheten.

Sedan har vi Ludgo-Pelle själv, som står stadigt på jorden, som sig bör. Den givne ledargestalten. Eller?
Till vänster om honom har vi en ny karaktär, en kåkfarare i hög hatt som tränger sig in i centrum och skymmer Pelles arm på ett mycket provocerande sätt. Vem är denne nya konkurrent om Ludgo-Kronan? Kaxigt cool är han hur som helst; han har matchat vita träskor, tubsockor, minimala shorts och hängslen, det är inte något man skojar bort i en handvändning.

Slutligen har vi ännu en nykomling, en märklig historia i cowboyhatt och armen ledigt hängande i hängslet mitella-style. Varför dessa pridehängslen förresten? Ser det ut som att hans mikroskopiska shorts behövde slitas högre upp i grenen? Vi ser bra som det är, tack så mycket. Han har efter etikettens regler valt vita lågskor till bruna tubsockor, och för att markera hans utanförskap har han givits en annorlunda t-shirt än de andras. De övriga bär matchande reklamtröjor från något cykelassocierat, givetvis undantaget Pelle som har en deluxvariant med samma logotyp. Vår vänstre kamrat däremot har tilldelats en tröja från något enhjulingslopp för hjärtsjuka nakna albinos.

Skivan släpptes på bolaget "Roldex". Det låter som en klocka som man köper av den där mannen på Gran Canaria som bara har ett öga och som man (när han väl fått syn på dig bland gatukonstnärerna som alltid spraymålar horribla landskap innehållande vattenfall, pyramider, stora planeter, små träd och ett par små fågelsilhuetter) inte slipper ifrån förrän man köper en äkta Roldexklocka eller skjuter honom i ansiktet.

Ja, vilket firande, säg? Nu återstår väl inte mer för mig än att tacka för den här tiden och önska alla kära stammisar och nytillkomna läsare varmt välkomna åter!
/Herr Dryck

2008-12-07

Lill-Nickes - Liljor

Säger man inte att man petar upp en pinne i brasan?
Här har vi ännu en kille, ute på vänsterflanken, som har satsat på att raka fram en anti-Hitler! Mannen i mitten ser väldigt liten ut jämfört med de andra och trollet till höger om honom har en klassisk charterlook, efter allt för många timmar i solen och gratisdrinkar vid informationsträffen.
Idag blev det underbart och kort, men nästa inlägg... Då ni!
(Någon som kan gissa vad som väntar då?)

2008-12-03

Bob Stevens - Gult och blått

 
Detta omslag fullständigt skriker ut katastrofvarning, så någon djupare analys är väl knappast nödvändig. Notera dock gardintofsarna som hänger ut ur kavajerna och upp på axlarna, en modeidé som aldrig slog igenom i någon större skala. Spana även in den imponerade röda ansiktsfärgen hos mannen högst upp, den intressanta kroppsföringen hos snubben som "sitter" på den högra pallen och cocker spaniel-öronen hos mannen längst ut på vänsterkanten.

1975.

2008-11-30

Magdeburgarna - De 20 mest önskade

Plats på scen för de fem små dvärgarna!
Så här ligger det till. Magdeburgare är inte något som serveras med pommes strips utan en av de mindre kända raserna i Tolkiens sagovärld. En Magdeburgare påminner mycket om en hob, bortsett från sin oförmåga att odla grödor och föda upp svin. Se på den nedersta mannen till exempel, en klockren Bilbo Bagger-lookalike.
De har mycket gemensamt med dvärgarna, men har resligare kroppsbyggnad och har inte alls samma talang gällande ansiktsbehåring. Lägg särskilt märke till de otroliga mustascherna på mannen i skärt! Han har rakat bort hela centerpartiet och sparat långa tofsar av de yttersta fjunen, och på så vis skapat en extremvariant på moppemustaschen, eller kort sagt en anti-Hitler.
Magdeburgarna påminner också mycket om människor, men har för vana att bära glansiga västar i metallicfärger med påsydda ärmar, enormt pimpiga klockor och till skillnad från människorna saknar de helt inre organ.
Sammanfattningsvis kan man lugnt säga att Magdeburgarna är en ras som böckerna nämnde allt för sällan och som alldeles glömdes bort i filmatiseringen. Förklaringen kan ligga i det faktum att de aldrig var med om några äventyr över huvud taget, de strök mest omkring i sina hemtrakter och förökade sig genom delning.
1979.

2008-11-08

Thorleifs - Till folkets park

Ge killen en riktig trumma för fan.

Jag ville egentligen avsluta där, men jag kan inte hålla mig. Det finns så hemskt mycket mer att klaga på.

Inte nog med att trummisen får nöja sig med ett buckligt oljefat, en tamburin och ett par kastanjetter, utan dessutom är alltihop djupt doppat i reningsverkets allra första bassäng. Detsamma gäller de andra musikernas instrument. Att gitarristen tydligen spelar tolvsträngat är imponerande i sig, men med tanke på att hans fingrar kommer glida runt över halvsmälta majskorn och bitar av bajsmarinerade bomullspads får man säga att han står inför en verklig utmaning.

Thorleif själv har inte heller han skonats från avskrädet, men tycks i smyg ha torkat rent just den del han skall föra in i munnen. Apapap, vi ser dig nog! Det lär ändå bli en pärs med tanke på alla tops och upplösta papperssegment som lär ha fastnat innanför klaffarna.

Vi rör oss vidare åt vänster och finner en maraccas och en förstärkare som inte heller de sluppit undan det obligatoriska doppet. Bakom dessa ser vi något rätt imponerande, en hel lyktstolpe av gammalt slag som de på något vis lyckats sänka i det bruna guldet. Dock utan glödlampa.

Så till stackarna som tvingas stå modell i den kvävande doftsensation som förmodas råda i ateljén. Längst till vänster står en man som inte gör mycket väsen av sig på något sätt. Vänd bort från bandet, händerna i fickorna och med den uttråkade blick som man har då man sitter och tittar på det egentligen fullständigt ointressanta program som råkade börja efter det man egentligen planerat se.

Näste man från vänster (iförd en helt fantastisk kofta i kombination med en helt fantastisk slips) ser betydligt mer påverkad ut av odören. Ett litet leende lyckas han ändå klämma fram, medan han desperat försöker andas genom munnen. Men de bakåtdragna axlarna, handens tvekande placering, det hårda bettet i underläppen och blicken som utstrålar bedjande förtvivlan tyder på att detta förmodligen var sista bilden som hann knäppas innan han rusande försvann ut mot toaletterna.

Näste man tycks skrämmande nog inte särskilt besvärad. Istället antyder hans i fickan bestämt nedstuckna högerhand och de minst sagt skrämmande ögonen att han har en hemlighet som vi andra inte vill veta, eller att han håller inne ett vansinne som de flesta av oss inte skulle kunna förstå.

Näste man är vår smörgula gitarrist. Han lider, och vi lider med honom. Den ledsna blicken hade kunnat smälta vem som helst.
Näste man sitter och aktar sig noga för att låta gitarren eller oljefatet snudda vid...kostymen? Vad är det där för plagg? Nåväl, hans av ull inramade ansikte förmedlar en känsla av inre kamp mot luktsinnet, en hopplös strid som han försöker lindra genom att så gott det går andas genom mustaschen.

Den siste killen gillar det.

1987.

Mighty band! - Var ska vi sova inatt baby

Håll i er nu, för nu blir det svenskt åttiotal så det dryper om det!

Längst till vänster ser vi en ung man som påminner om Anna Lindmarker. Han håller ett tryggt tag om gitarrens stall på ett ställe som skickar åtråns signaler rakt in i beskådarens mellangärde. Han hänger på Imaginations sexiga idé med strumpeband, men missade den lilla detaljen att de vanligen inte sitter om överarmen. Plagget han bär på överkroppen ligger i ett märkligt gränsland mellan en T-shirt och en I-shirt, och hans vänsterarm torkade och föll av likt en navelsträngs-stump till följd av ett allt för snävt stumpeband som brukade sitta där.

Näste man kör på Sörenstamkeps och har ett väldigt borttappad blick, men annars sköter han sig fint. Näste man till höger däremot...

Han har en jävla katt i famnen. Jag vet inte vad jag ska säga, jag är mållös. Han står där med Jonatan Lejonhjärta-frisyr, ledsen blick och axelklaffar (det är väl någon slags kaptensjacka han har matchat utomordentligt med gröna byxor och skor) och håller upp en katt som ser ut att kunna döda när som helst. Fick han ingen kattvakt? Eller är det en kupp för att måla upp en bild av sig själv som "den mjuke" i det annars så hårdkokta bandet? Jag vet inte hur de tänkte, men det funkade i alla fall ungefär lika bra som att skriva sluttentamen under narkos.

Sedan kommer två killar i röd- och vitfärgade sportdräkter. Det påminner om basebolluniformer om det inte vore för att skorna är av fel typ. Uniformer på skivomslag är ju vanligen något enhetligt för alla i bandet, alternativt att alla var var sin typ à la Village People. Men två i laguniformer, en i militär uniform, en i en annan sorts sportutstyrsel och en i Y-shirt? Helt konstigt.
Den främre lagkamraten sitter på en röd transportcase, och bakom honom lurar en otäck typ med godishalsband och våldsbrott i blicken.

Alltihop ramas in av gula, gröna och blå små former, den underbara semigraffitin som skalderar "Mighty band!" och titlarna på de två väldigt lockande spåren "Var ska vi sova inatt baby" och "Dumdum telefon".

1982.

Ryan Paris - Fall in love

Den som varit med här på sidan ett tag eller nyligen läst de gamla inläggen kan se en tydlig parallell mellan denna omslagsbild och"Frozen Red"av Peter Richard som sågades vid fotknölarna för några månader sen.
Samma äckliga jävla slang och samma värdelösa idé om att en slemmig röd tarm kring kroppen skulle skänka artisten ett sexigt skimmer och inte alls påminna om en navelsträng som förbinder honom med mammans livmoder ända upp i vuxen ålder på ett mycket osunt sätt.
Som vi ser i hans blick är han fullständigt övertygad om sin oemotståndliga dragningskraft, och uppmanar klart och tydligt i rött på svart att nu skall du bli kär. Blicken är vid närmare anblick av ett olustigt hypnotiserande slag, som tycks följa en runt i rummet och skapa en känsla av trängd, naken panik. Det var ju ett lyckat resultat, Ryan.
1984.

Kalorijakten

 
Plötsligt blev det roligt att motionera! Vem kan klaga på vatten-och-damm-dieter och höfthävningar när man ackompanjeras av detta underbara gäng karlar? Fyra män i strumplästen skall göra ditt kropp till ett tempel och din kondition till en aldrig sinande flod av ork och potens.

Den förste av männen står på ett sätt som aldrig någonsin är att rekommendera. Jag syftar naturligtvis på dragspelaren till vänster. Knäna böj, häcken ut, magen fram med imponerande svank, axlar bak och bröstet fram. Att som lekman ge sig på en sådan ställning utan handledning av proffs kan leda till en otäck skelettlåsning som man aldrig kommer ur. "Gör inte sådana miner, du kan fastna sådär" har vi alla hört i vår barndom, och mycket riktigt finns det kroppsövningar som kan leda till en livslång stelhet. Dragspelaren uppges ha fått åka stående i Flumeride förra sommaren efter en lång diskussion med säkerhetspersonalen och uppvisande av invaliditetsintyg.

Näste karl är gul, och var lyckligare än någonsin tidigare i sitt liv i ögonblicket då bilden togs. Han uppmanar den manliga publiken till alternativa motionsformer genom en subtil gest med högernäven.

Näste man knäfaller och har ett ansikte som uttrycker just en mild fromhet. Detta är mannen som kan antas leda avslappningövningarna med sin trygga mullrande stämma och noppiga sockor.

Den siste mannen sitter på golvet med sin kära fela, och är bara god och mysig. Inget ont kan någonsin sägas om den mannen, och han är inte på något vis anledningen till att omslaget blev katastrofalt. Jo just det, de propra rutiga herrstrumporna ihop med den randiga Adidasdräkten. En dräkt som förresten säkert skulle kosta en och annan spänn om den lades ut på eBay idag.

1978.

Imagination - Sunshine

Nu är de tillbaka. Jag förstår att smärtan och ångesten måste vara stor och jag ber om förlåtelse för detta, men bördan är för tung att bära ensam. Det är lika bra att bara avverka det snabbt och direkt, som att rycka bort en lång remsa gaffatejp som suttit klistrad i ett öppet sår på lårets insida. Så, här ser vi gänget en gång till.
Intentionen att förmedla någon sorts erotisk stämning eller enkel porrkänsla finns kvar, men denna gång misslyckas de om möjligt ännu värre. Mannen till vänster leker ledsen albatross med plågad min, iförd skitfula små lack-loafers, svart linne, tegelstensfrisyr och genomskinlig laxfärgad helfigursdräkt. Herregud. Vilket material! Vem kände på det, såg att ljuset passerade närmast oberört genom det för att sedan välja att använda det vid tillverkning av kortbenta kostymer? Djävulen, är förstås svaret som ligger närmast till hands. Hin Håle skrädderi och skärseld.
Näste man har samma jävla kostym, fast i gult. Med oerhört dum min spärrar han upp näsborrarna på vid gavel och öppnar dramatiskt "kavajen" för att visa sitt bröst. Det hade inte behövts, då materialet ändå är så glest och tunt att vi med kväljande tydlighet kan urskilja hans små svarta herrtrosor genom byxtyget.
Sist men inte minst har vi Herr Rosa, som försöker minnas den hjärtkrossande blicken han övade in framför hallspegeln. Det gick sådär, han ser mer ut som en gammal trött hund av rasen "puli". Kostymen i budgetmaterialet är som sagt rosa i detta fall, och vilken rosa nyans sen. Det är en sådan färg som får en att vilja köra ner armar och ben i närmsta flistuggare för att få uppleva något behagligare. En antydan till chipsmage hänger ut och hans pose är helt skum, någon sorts kompromiss mellan "försvinn, jag vill inte se dig" och ett stadigt skridskoskär.
Nu slutar vi prata om det här, det är för svårt att både hålla tårarna borta och lunchen nere.
1986.

Imagination - Body talk

 
Detta är fullständigt horribelt. Gruppen Imagination släppte flera skivor med skrämmande omslag, vilket ni snart skall bli varse, och detta exempel tvingar åskådaren att kisa eller titta bort som när man plötsligt får ett helljus i ögonen.

Grundupplägget är att tre svarta killar av det porrigaste slaget ålar runt på och under en flygel som står i ankeldjup rök. Den översta mannen sitter och sätter klackmärken i klaviaturlocket (med sina upphostat-slem-bruna boxarkängor), samtidigt som han lutar sig mot notstället så att det är på väg att brytas när som helst. Han är iförd en dopklänning i 190 centilång, under det bär han en liten smörgul outfit med guldskärp och shorts med resår som smiter åt ända uppe i ljumskarna. För att verkligen få obehagsbägaren att svämma över som en bombad damm bär han ett vitt strumpeband med spets runt vaden. Jag orkar inte ens reflektera över det, det är för jobbigt. Han blänger förföriskt mot något han trodde var kameran.

Näste man sitter på baken i Roger Pontare-röken och håller antingen fast sig i flygeln för att inte tippa åt sidan till följd av hopplöst dålig balans, eller så gör han en vinkande "kom hit-rörelse" åt oss åskådare vilket vore en tanke mer skrämmande än tankarna på döden. Även han bär ett jävla strumpeband, denna gång i guld och uppdraget ända långt upp på låret. Jag beklagar att behöva göra er uppmärksamma på det, men låret fortsätter naket ända ner under röknivån och vi kan dra slutsatsen att om han bär shorts så är det de minsta shorts världen skådat sedan Patrik Sjöberg -87. Vidare bär han en ringbrynja av guld och ler ett leende som får mig att föreställa mig att han skrattar på ett gnälligt och nasalt sätt, som Peter Griffin i "Family Guy" ungefär.

Längst till höger finner vi en man som helt uppenbart har svåra problem med att ta sig fram på två ben. Ett krampaktigt tag om flygeln, andra handen i golvet och benen släpande efter sig. Han bär en puffig skjorta och hans hår påminner om sorgeflor eller en sån där knypplad liten duk som man inte kan ha till någonting. Loggan är galet 80 och den lilla röda klisterlappen försöker lugna våra bristande nerver genom att påstå att det bara är en illusion och att vi inte behöver kasta oss på våra svärd för att komma undan de tre männen.

1982.

Kurt Reines - Ajka Salaika

 
Idag bjuds det mintgröna farbröder i ett fuktigt stenigt område, med uppenbara paralleller till "Swintoz" omslag. Varför välja en så karg och hopplös plats för fotograferingen, och varför välja en dag med så tradigt väder? Regnet hänger i luften och fukten kryper upp genom de tighta byxbakarna på dem som tvingats sitta ner.

Han som sitter längst till höger har ett par årtionden mer innanför rocken än de övriga, vi kan för enkelhetens skull förmoda att han är far till de andra i bandet. Nästa sittande från höger blev känd hos en hel generation som Kenta från "Dom kallar oss mods", här ser vi honom innan hans pipa hunnit straffa den stackars kroppen allt för mycket. Nästa till vänster är en polare till Stoffe och Kenta som inte lyftes fram i Jarls filmer, men som uppenbarligen spenderat en aktningsvärd tid i diverse grovsoprum. Nästa på tur är en lurvig womanizer med sytrådsrulle i halsband i bästa Pippi-stil och en knappt synbar men ack så tilldragande bula i grenen. Näste man tillhör åldersgruppen mellan fadern och sönerna, för enkelhetens skull kan vi förmoda att han är mor till barnen. Han har ett uttryck i ansiktet som tydligt uttrycker "och vad faan glor du på" vilket tillför lite bett åt omslagsbilden, och även han har en inbjudande knöl i skrevet som han nog borde kolla upp hos något proffs. Sist men verkligen inte minst har vi en kisande man som ser väldigt finsk ut, med en imponerande luggboll som han nog lade ner en hel del tid på varje morgon.

Vidare är loggan helt åt urskogen med sitt typsnitt och sin färg, och skärpan i bilden är sådär. En skön detalj är att bandnamnet är felstavat på skivans rygg, där står det "KURE REINES". En tiopoängare helt enkelt.

1976.

Thom Anderz - Borta bra men hemma bäst

 
Vilket underbart dansbandsnamn! De hänger i ett buskage fullständigt fyllt av en tjock brun rök, iförda skjortor i en horribel nyans som tycks ligga mellan alla andra riktiga färger. Slipsknutarna är små som hasselnötter och mannen till höger bär ett par shadade solbrillor plockade direkt från ett Hed Kandi-omslag. Årtal saknas tyvärr, men vilka lirare! Aldrig kan man få nog av så fagra män i rök.

2008-11-07

Zenits - Fröken vår

 
Ojojoj. Var börjar man?
Vi kan väl börja med namnet. Den verkligt uppmärksamma läsaren känner igen namnet Zenits, och mycket riktigt har de varit med förut. Inlägget hette "Hösten är här" och välkomnade er tillbaka från sommarferierna. Eller har de varit med förut? Zenits har varit med förut, men vart har alla de underbara bandmedlemmarna tagit vägen? Den enda som uppenbart är sig lik är den lite kraftigare av gullungarna, som poserade med glasögon på den gamla bilden. Men de andra? Jag är förvirrad.
Så till logotypen. Sist vi såg Zenits använde de en kantig logga som såg ut att ha ritats under en fartfull tur i radiobilarna, vilken de nu övergivit till förmån för ett helt sjukt typsnitt (som påminner om det som prydde "Markus" skiva för inte så länge sen). Det ger en obehaglig känsla som för tankarna till Barbapapa, trögflytande kroppsvätskor och Ghostbusters. Barndom helt enkelt.
Kolla in blicken på den mörke killen, den är så fantastiskt intensiv! Jämför den gärna med blicken hos mannen längst till höger, där har vi en blick som förmedlar det gutturala flåsljudet "öuhh".
Slutligen vill jag be er att titta lite extra på pojken nere till vänster, som kör den tidlösa moven där man biter sig i tungan och för in hakan mot bröstet. Ingenting i hela världen är så sexigt som det, och med andra ord finns det heller ingenting hetare än han.

2008-11-05

Bibellandet med Lennart Swahn

Jag var bara tvungen att leta upp denna gamla pärla då en läsare påpekade den mittersta av Juni-71-karlarnas likhet med Lennart Swahn. Inte främst för att omslaget är illa kladdigt målat utan för att det känns som en så märklig idé från början. Lennart Swahn av alla människor läser ur bibeln för barn, en sådan skiva kan man bara inte låta bli att köpa när man hittar den. Nu kommer säkerligen en del läsare av den bittrare typen klaga på att omslaget inte är fult nog, men det skiter jag faktiskt i från djupet av min stjärt. Nästan 200 omslag på denna sida är fula som stryk, och jag tycker denna platta är hur kul som helst.
1982.

2008-10-30

Juni-71 - Dag för dag

Upplägget är klassiskt för ett riktigt räligt skivomslag; fem lurviga karlar i platåskor och uniformer. De har valt kavajer med tydliga asien-vibbar, tyvärr verkar det än en gång ha blivit sådär jobbigt att skräddaren hade glansigt tyg i fyra färger. Istället för att då enas om en färg så valde de att ha en färg var så långt sortimentet räckte. Följaktligen fick den sittande damen med läskigt matchande hårfärg likadan kavaj som snubben till höger som ser ut som ett snår i ansiktet. Notera de klockrena brillorna på den Gröne Jätten till vänster!

Denna skiva spelades in i augusti 1975, vilket ju titeln tydligt klargör.

Jan-Inges 2

 
Här sitter Jan-Inges och myser i historiens brunaste vardagsrum.

Bortsett från att medlemmarna är fantastiskt vackra finns det en mängd underbara små detaljer att insupa i denna katastrofpjäs. Näbbtofflorna till höger. Mattan. De små fransarna på gardinerna. Hur otäckt nära mannen näst längst till höger verkar vara att välta omkull kandelabern. Det dunkla ljuset och muggiga kontrasten i bilden, och den hemskt låga kontrasten mellan mattan och texten. Halsbanden. Den riktigt kladdigt hemmatecknade loggan, och kontrasten mellan denna och den skarpa siffran två.

Detta är helt klart killar som vet hur man myser.

1976.

2008-10-29

Michael Landon - Gimme a little kiss

Genom alla tider tycks folk lyckas inom en nöjesbranch, bli kända för det de gör för att därefter inte nöja sig med det utan satsa inom nästa nöjesfalang utan en tanke på om det är en bra idé eller ej.
En person som är vacker behöver inte kunna agera trovärdigt på en scen, en begåvad skådespelare kan inte nödvändigtvis sjunga och en musikaliskt duktig artist kan vara fullständigt hopplös som skådespelare. Listan över kända personligheter som aldrig borde ha klivit utanför gränsen till sitt eget område kan göras hur lång som helst.
Här var det Michael Landon som satsade på sång istället för att rynka smörigt på ögonbrynen i olika westernserier. För att bättra på chanserna till succé behöll han både namnet "Little Joe Cartwright" och hatten som han stulit ur rekvisitaförrådet.
Han sjunger inte orent, däremot pratsjunger på ett sätt som är straffbart i de flesta länder, och sångtexterna bär spår av en tid med en helt annan syn på politisk korrekthet. "Gimme a little kiss" handlar helt enkelt från början till slut om hur han hetsar en tjej att kyssas med honom, alltmedan hon tydligt säger nej och berättar att hon inte vill. Joe ger sig inte, och det hela är väldigt obehagligt.
Endast hans huvud har klippts in i bilden (på ett klassiskt fult sätt med en skarp ljus kant runt om) vilket ser skitdumt ut. De kunde ju ha sparat hans överkropp, nu ser det ut som introt på en märklig tecknad film.
Inget årtal.

2008-10-11

Ratt - You're in love

Här kommer fler hemskt förföriska rockare från åttiotalet!
Den vänstraste killen är den som anstränger sig allra mest för att se sexig ut, och kanske är det han som misslyckas värst också. Han ser ut som en alldeles förvuxen trettonårig tjej, illa sminkad och lite småfet. Jättestor är han också, och det är något obehagligt med väldiga personer i makeup och scarves.
Bredvid honom har vi en kille som jobbar på den där looken som Birk Borkason fick efter en vinters svält, han suger in kinderna och fetar på med rougen.
Bredvid honom står Peter Andre och visar upp en välfylld liten säck med kön i sina byxor, nedstänkta med ketchup. Resten av hans kropp är klädd i ett material som man annars tillverkar saftsilar av.
Till höger om honom står en skräckinjagande ful man i vita tights och ringbrynja som låtsas skjuta åskådarna. Han ser ut att vara minst femton år äldre än han ser sig själv, håret sitter som en stor vintermössa med öronlappar på hans huvud och blicken avslöjar att hur många som än skulle bedyra att hans dragningskraft ligger på en minimal nivå så skulle han fortfarande vara fullständigt övertygad om sin oslagbara sexappeal. Han håller om en liten luden sak som fick vara med för att han hade en bil.
1985.

Pokvarena masta i prljave strasti

En gammal gubbe läser lebb-porr som brinner. Det kan bara bli succé, simple as that.
1981.

Godbitar från Kran-Elve

 
Minns ni när man var på kalas som liten och det äntligen, äntligen vankades fiskdamm? Eller ännu bättre, att man fick gå hem och ta med sig sin godispåse? Gratis godis, ibland fastän det inte var lördag, var the shit. När det nappade i andra änden av att någon ymnigt svettande pappa på bristningsgränsen låg bakom draperiet och ryckte i fiskelinan, när man äntligen fick påsen i handen och kände dess påtagliga vikt. -Damn, det är ju mycket godis i påsen, den är ju tung!
Så kom besvikelsen.

Möjligen det värsta sveket mot den unga generationen, en tyngre synd än folklögnerna om Jultomten och skrämselhistorierna om den beryktade kramp som infinner sig om man inte låter sina föräldrar dricka kaffe i minst en timme efter maten innan man sliter dem från bordet för att få bada.

Det låg en FRUKT i påsen. En clementin, eller i värsta fall, ett jävla äpple! Tillsammans med ett litet paket Sunmaid-russin, för att ytterligare dryga ut vikten, återstod en mikroskopisk liten mängd godis. Det var som att riva av omslagspappret från ett Playstation 3 på julafton, för att därefter upptäcka att kartongen var full med nerskitna kalsonger eller sedan länge döda fåglar.

Kran-Elve, ditt brott skall aldrig glömmas!
Inget årtal.

Chiquita brass - Gamle kompis

 
Nu är det är dags för lite dansband från sjuttiotalet igen tycker jag! Idag blir det orange explosion tillsammans med grabbarna (?) i Chiquita Brass.

Skjortorna är hur grymma som helst, de skriker högre än en femårig tjej med sockerchock på ett bibliotek. Byxorna är gröna och tajta och bilden är tagen av en paparazzifotograf som gömt sig bakom några blad och nån märklig stubbe med grovt hår.

Medlemmarna är även de alldeles underbara, särskilt då den röde till vänster som fångats mitt i en djup hostning, den våldsamt drogpåverkade fraggeln högst upp, den förföriske glasögonkillen som tar sig på penis och Ingrik ute till höger som besitter en riktigt förförisk blick.

1973.

Simon Brehm - Onkel Charlie...

Vi fortsätter på USA-temat, eftersom det blev så hetsigt debatterat! Här ser vi urtypen av en riktig amerikansk man; han har en kopiöst stor cowboyhatt, vart han går vajar den starspanglande bannern bakom honom, han röker alltid en fet cigarr som pekar uppåt, äter bara blodigt kött och dricker bara svart olja.
Om det är någon av dina bröder eller svågrar som du inte skall lämna ensam med din dotter på släktträffarna så är det Onkel Charlie.

The perfect background music for your home movies

Detta är en skön platta som släpptes innan de egenhändigt inspelade, och av alla middagsgäster så innerligt fruktade, semesterfilmerna ackompanjerades av ett ljudspår. Istället för att sitta och somna till de stumma bilderna av moster Fränhild som stoppar broskkorv i 45 minuter kunde man nu lägga denna skiva på familjens grammofon och plötsligt njuta av en fantastiskt gripande film.
Det låter bra tycker ni? Nej, det är perfekt meddelar titeln. Så snart du köpt denna feta platta är du all set, du behöver aldrig mer oroa dig. Den innehåller nämligen ljudspår för alla tänkbara heminspelningar, med klassiska spår som "Family and friends", "Party time" och "Christmas".
På bilden ser vi den ändlöst lyckliga familjen Ulk som samlats för att tillsammans avnjuta en fartfylld inspelning av ett ganska så rått samlag mellan pappa Bruno och mamma Salmonella. Pappas glödande cigarett vilar i hans hand spännanade nära dotterns panna, och den dödande röken dansar hemtrevligt i projektorns sken.
Att de ser så innerligt lyckliga ut allihop beror på två saker:
  1. Att familjen är från Amerikas Förenta Stater
  2. Att de känslomässigt upprivande bilderna spelas upp tillsammans med spåret "Moments To Remember".
Tyvärr saknas årtal.

Var dag i visa och versch

 
Det finns ett flertal exempel på skivor med tomma, enfärgade omslag, som senare kommit att klassas som tidlösa mästerverk. The Beatles vita album har inte ett tråkigt omslag, det har ett annorlunda och tankeväckande omslag. Jag äger själv hundratals vinylskivor som släppts helt utan omslag. De vilar i tunna vita pappersfickor utan tryck, vissa har något klistermärke på sig eller en slarvigt handskriven rad om skivans innehåll. De skivorna upplever jag inte som tråkiga, de är spännande och okända bootlegs och whitelabels som blir än mer intressanta genom sitt hemmasnickrade yttre.

Ponera att du brutit ett trettiotal ben i din kropp, och stelgipsats från haka till tår. Du ligger med fixerad stödkrage i en horisontell sjukhussäng, där allt din blick kan nå är vitt tak i alla riktningar och varken tv eller radio finns att tillgå. Du är ensam i rummet och vet att du inte kommer få besök av någon det närmaste dygnet. Det dygnet skulle inte vara det minsta tråkigt. Inte jämfört med dagens katastrofala omslag.

De gjorde en skiva där vers stavades ”versch”, och behövde en lämplig omslagsbild. På ett och samma suddiga fotografi lyckades de få med så många klassiskt paniktråkiga ting:
Fabriker, slask, den odefinierade årstiden Höstvintervår som råder i södra Sverige mellan september och mars, dimma, luftföroreningar, en tom sned flaggstång, livlöst blött ris och en truck.

"HÄR tar vi bilden, det blir festligt. Mitt i rabatten, med den tragiska utsikten som bakgrund." Så sa den snuvige herr Enqvist och lade därmed grunden till ett av världshistoriens tråkigaste skivomslag.

1980.

Treat - Ride me high

 
Här fortsätter följetongen om hårdrocksidealet!
Thor (som jag skrivit om tidigare) framställdes som urmannen, den mest maskulina karl som vandrat på jorden sedan Guillou. Han äter sten och ormar till frukost, byter till vinterdäck på tre minuter blankt med ryggen som domkraft, trivs bäst när det regnar eld och syra från himlen och slår omkull träd med knytnävarna.

Här har vi det andra laget. Musiken är fortfarande cool som lössnus och medlemmarna är fortfarande oerhört tuffa, men istället för en machoimage satsar de på att helt enkelt se ut som kvinnor. Rött läppstift, svallande permanentat hår med en volym på en kubikmeter per skalle (bortsett från den vänstraste snubben, vars hårtäthet inte riktigt tillåter en sådan frisyr men som ändå satsar på axellångt hår, något som i hög grad förekommer i genren gubb-metal som jag kanske får tillfälle att avhandla någon dag), örhängen, scarves, mascara, putande läppar och förföriskt kisande blickar.

1985.

Tord Torderup - Tillbaks till mina rötter

Enligt den lilla information jag lyckats skrapa ihop har Tord Torderup sina rötter i Bjuv, och följaktligen är det Bjuvs skyline med tornande skyskrapor vi kan se på omslaget.
Tord själv står iförd en snäv, vågad jeansdress och digitalklocka och har genomgått den sämsta retuschering jag sett på mycket länge.
Han har helt enkelt blivit färglagd i efterhand, med skära highligts, ny guldfärg på klockan och knapparna, två kritvita färgkluttar på framtänderna (varav den högra faktiskt målats utanför ganska ordentligt) och en softning av hyn i ansiktet utan dess like som får honom att se ut att ha blivit nerkladdad med pastellkritor.
Frågan är hur de tänkt i alla dessa fall där figurer klippts in i bilder med helt annat ljus, kan det någonsin se bra ut?
1988.

Tonix - Möt mig i Stockholm

 
Fjärde gången gillt för Tonix, Torsk på Tallinn-Rolands favoritband! Den här gången presenteras de i en dimma tillsammans med en fikus och pinnstolar med väldigt höga ryggstöd.

Klädvalet är som vanligt fullständigt horribelt. Nyligen presenterade jag en teori om den gula färgens skadeeffekter på det mänskliga psyket, och här kommer ytterligare belägg för mina forskningsresultat. Kavajerna är i nyansen Bordsmargarin och bryts av genom en titel i Senap.

Valet av linnen under kavajerna ger en ny dimension till eländet genom de skärande mönsterna, och byxorna är både korta och sitter illa i grenen ute på högerflanken. Frisyrerna är klassiskt 1983 i sitt tvekande mellanläge mellan vilt och propert, och skorna sträcker sig från vita klackstövlar och Farbror Joakim-galoscher till bruna cowboyboots och handikappanpassade stödskor med kardborreknäppning.

Notera även den lilla knypplade duken på pelaren!
Kannan på golvet innehåller vanligt kranvatten, vilket är ämnat för att släcka eventuella småbränder som uppkommer då rekvisitan självantänder till följd av den längsta herrens okontrollerade erotiska hetta.

2008-10-07

Stevie B - Dreamin' of love

Håret är så tunt, mustaschen är så lång, armhålan är så synlig, halsbandet är så tunt, luggen är så fucked up puffig!
Dream on Stevie, behåll åtminstone jeansjackan på nästa gång.
Så snart jag får en stund över skall jag ladda upp ett gäng nya omslagsbilder som ni kan gotta er åt, just i dessa dagar är stressen värre än önskvärt. Håll ut och håll koll på sidan!

2008-08-17

Torbjörn Lantz & Sunrays - Vilken vän!

Antingen blev han fotograferad framför en prydnadsväxt, vilket hade varit sjukt korkat, eller så har han en väldigt yvig krans av blad placerad allra längst ut på bakhuvudet. Han står tätt framför en död grå vägg som fångar skuggan från blixten, och det ligger ett tråkigt dunkel över hela bilden. Det hela är inramat av en brun oval och nyansen "pung".
Vilken vän han är, Torbjörn Lantz! Han kommer med bullar och serietidning när man är sjuk, och han skickar alltid festliga julkort.
1979.

Ny-David & Maria - Hallelujaland

– Nu drar vi, inte en chans att de kommer släppa in er! Om ni bara visste hur fett det är där inne, Skara sommarland har inte en chans. Det finns ett vattenfall, några berg, träd och en sjö!

1980.

Joe Vitale - Plantation Harbor

Dags för en riktig läckerbit som får det att vattnas i magmunnen!
Joe har en min som är kaxig som få, han har en sjujäkla hockeyfrilla, riktigt strama jeans som fick geggiga, svårborttagliga sjögräsfläckar efter denna plåtningen, och hans namn är skrivet med sand. Hur skönt och avslappnat kan det vara att sitta på den där gamla stocken? Den är smal nog att riktigt skära in i häcken och kräva koncentrerad balans för att sitta kvar, och hans ryggstöd utgörs av en tunn och vass gren (vilket syns ännu bättre på baksidan, som ser likadan ut bortsett från att Joe inte sitter på stocken).
Skivan är producerad av en man som heter Szymczyk, försök uttala det namnet korrekt med munnen full av skumtomtar om ni kan!
1981.

Max Rogers - Äntligen fredag

 
Detta är så hemskt obehagligt. Max Rogers har trängt ihop sig runt en schimpans iförd t-shirt, och tvingat in en jävla plastsaxofon i munnen på den.
-Kolla så festligt, nu kommer det se ut som att apan spelar!
-Den verkar inte vilja det där, lägg ner det...
-Det vill den visst. Se bara så lycklig den ser ut på ögonen när jag håller den såhär! Ta bilden fort nu innan den smiter.

Denna skiva gjordes tio år före den tidigare avhandlade "Peking partaj '88" och vi kan se hur bestefars skägg grånade helt separat från övrig behåring under de tio åren. De är utklädda till kolmårdens pingviner allihop, från karln som inte alls var beredd ute på högerkanten, till mördarroboten med crewcut i mitten och den överförfriskade vilden uppe till vänster som fäst blicken nedanför kameran och som tycks ha en väldigt lång högerarm.

1978.

Dansa till Trivers

 
En dag stod skylten bara där.

Ingen tycktes veta vem som satt upp den, men av rädsla för myndigheterna var det bara att lyda. Efter dagar och nätter av dansande framför skylten var fötterna svullna av blåsor, kollapsade människor låg utslagna av utmattning och hjärnan började spela de dansande spratt. De gulröda dräkterna tycktes bara bli fulare och liksom komma krypande ut ur bilden, mustaschernas fjunighet ökade lavinartat och de små halslänkarna viskade otäcka ord.

På deras armbindlar kunde man utläsa talet 777; the number of the gris.

Detta utspelade sig under skammens år 1977.

Balalaïka

 
Omslaget pryds av ett gäng karlar iförda simbassängsplast. Harry Solomon från Tredje klotet från solen tittar rakt in i kameran, medan de andra riktar blicken rakt fram. Undantaget är karln i skrubbsårsfärgade byxor, som är så skelögd att han kan smygtitta in i kameran och ändå hålla full koll på ackordbytena. Vidare har han begått samma märkliga misstag som Barry White, nämligen att raka en hårfri passage mellan näsan och mustaschen.

Det verkar ju komplett och bra alltihop, fem pers som plinkar och nån dam som hojtar lite i bakgrunden. Men titta! Nere i vänsterhörnet sitter en krake och spelar dragspel! Detta är mobbing på allvarligt hög nivå, när en av musikanterna inte ens får synas på omslaget. Men elakheterna är inte slut där, den stackaren nämns inte ens på baksidan!

Det är väl inte så märkligt förresten, då ingen av dem nämns vid namn förutom tanten som heter Lonya. Musikanterna omskrivs bara som "Zigenarorkestern Polianka". Omslaget visar dem så tragiskt lite uppskattning; bandnamnet står inte på framsidan, skivan har ingen ordentlig titel och texten på baksidan är bara information om instrumentet balalaika. Det drömde de säkert om när de var små allihop; att en dag slå igenom och få ge ut en skiva så att deras instrument blir berömda, får resa världen över, få groupies, tjäna en massa stålar och leva ett riktigt rockstjärneliv.

Inget årtal.

Markus

Markus är den längre av de två som klättrat upp på rauken.

Rune-Lennarts med Titti

 
Detta är ett av de mer krystade bandnamnen jag stött på under mitt långa samlande, av just det slag som ej insatta slänger ur sig när de ska skoja om ett typiskt dansband. Rune-Lennart är verkligen dubbelnamnet som Gud glömde, lyckligtvis är det inte en av medlemmarna som får dras med det utan det är en sammanslagning av två av deras namn som gjorts i efterhand. Givetvis saknar texten kontrast mot bakgrunden som sig bör på sådana här omslag, och får ögonen att värka som när man stirrar på en risig 3D-bild som inte fungerar.

Deras outfits är alldeles fantastiska, byxorna går så sagoligt högt i midjan! De små västarna däremot, är korta som få och de svarta slagen gör sitt de med. När de sedan kombinerade dessa brandmansdräkter med några av de blommigaste skjortor jag sett, var succén ett faktum.

Lägg märke till att de hittade FEM likadana skjortor till de sex musikanterna, vilka förresten har en ovanligt stor inbördes åldersskillnad. Sedan fick den lockige karln, som klänger släpande mot trädet, fixa fram en egen skjorta som ser nästan likadan ut som de andras bortsett från att den har gula blommor.

1976.

Thor - Unchained

 
Vad är dealen med vikingastilen?

Det är en minst sagt märkligt fenomen, som knyter hårdrock till vikingar och medeltid. Hårdrocksbackarna på skivmässorna är fyllda till bredden med tecknade omslag där bandmedlemmarna avbildats som muskulösa asagudar med stridsyxor i nyporna och kvinnor i bronsbikini krälande kring fötterna. Min gissning är att det har sitt ursprung i unga tonåringar av manskön med en djupt rotad oro i att bli tagna för töntar, feminina eller någon form av bögar. De drabbas av denna skräckblandade förvirring någon gång i högstadiet när vissa grabbar börjar få hår under armarna, vissa utmärker sig i idrottsliga sammanhang och 95% tänker att alla har hånglat utom jag. För den ännu tanige målbrottskillen utan tydliga framgångar inom något av dessa områden finns en komplett utväg i form av hårdrocken.

I hårdrocken är allt skithäftigt. Männen har underbart mycket muskler inoljade i bordsmargarin, hår på bröstet, nitar på svart läder, långt hår som mamma förfäras av, de poserar med svärd och yxor, de ylar vibratofyllda strofer om vargar som ylar i karga nordiska landskap och allt är svart, stål och eld. Kort sagt är det ett komplett kit som med en enda röst avvärjer alla misstankar om anhängarens töntskap.

Paradoxen är att om man ser hela konceptet på lite håll så rämnar illusionen och det hela ter sig istället oerhört homoerotiskt. Se på Thor till exempel. Han är en stor, muskulös man med långt, yvigt hår med lugg, rouge och mascara, han står barbröstad och infettad och spänner sina muskler, iförd nitar och läder. Den röda belysningen i rummet för tankarna till en ångig klubb som kräver medlemskap. Att sedan tänka sig att dessa skivor faktiskt främst riktar sig till unga, osäkra, rollspelande pojkar gör det hela än mer tvetydigt.

1983.

Sven Gösta Jonsson - Jokkmokkrokk

Idag blir det en kortis, men inte desto mindre en underbar liten raritet som förtjänar att inte falla i glömska!
Detta är inte så mycket ett katastrofalt skivomslag som en katastrofal idé. Sven var nämligen något så ovanligt som en äkta samerocker med elvisfrilla och bländande leende. Han hade ett eget linjeflyg, en vana att bära beige trenchcoat ovanpå sin same-jacka och stavade rock med två k.
Låtarna innehåller fantastiska rader som "på markna'n i Jokkmokk där dansar de rock, och ylande vargar kommer i flock, och lapparna jojkar så hoppar de bock" och "de rider på renar och björnar i flock". Frasen "smek mig honey honey, smek mig" syftade förhoppningsvis på en klapp på kinden och inte som dagens vokabulär antyder; ett tjatande tiggande om petting.
1959.