GOD JUL!

 
Så var den glada julen här! Plötsligt fyller den gammal som ung med den varma känslan av framtänder mot asfalt, en kall spik som slås in genom pannbenet eller varför inte lite gammal hederlig djupsvart panikångest.

Vid denna tid på året finner jag mig köandes vid bankomater oftare än någonsin annars, det är ju trots allt det julen handlar om. Och det är just vid denna tid som jag lyckas ställa mig bakom julhandlandets eviga bromsklossar: damerna över 65. Deras idé verkar vara att alltid ta sin tid och aldrig någonsin skynda sig i onödan, vilket naturligtvis känns logiskt för någon som snart skall dö. Följaktligen har de också egna rutiner vid bankomaterna. I dessa ingår bland annat att alltid läsa all information på skärmen noggrant, åtminstone en gång. De kan ju ha ändrat något sen förra gången, de hittar ju på så mycket nytt. Sveriges första bankomat kom 1967, men efter 40 år tycks det ändå vara en mysterium hur man skall lyckas få ut pengar ur den. Om de slutligen lyckas få ut sina pengar följer det verkliga tålamodsprovet för de övriga i kön. Nu är det dags att rensa plånboken från gamla apotekskvitton och plåster, fästa sedlarna i buntar om 300 kronor med ett gem om varje bunt, med tillhörande lapp som visar vad just den bunten är avsedd för. Därefter skall kontoutdraget läsas i sin helhet och kontrollräknas. I förra veckan hamnade jag bakom en dam som efter alla dessa steg plockade fram en fucking bankbok och började föra in uttaget och det resterande beloppet, alltmedan kön ringlade än längre genom nordstan och de förtvivlade familjefäderna dröp av svett i sina ytterkläder.

Men det finns ju så mycket annat gott med julen. Den ständigt närvarande doften av varm död gris, Triple and touch, saftsås, kyla, Carola, leksaksaffärer fulla av bortskämda, gallskrikande barn som droppar kiss på den röda BR-mattan, brun slask, damer som stannar sin vagn i matbutikens smalaste gång och inte låtsas se att man vill komma förbi, sylta, masskonsumtion, att allt sker till minne av en jungfrufödsel, vinterkräksjuka, Kalle Ankas julafton som ingen någonsin egentligen skrattar åt eftersom det inte är kul, trampa på barr som sticker in jättelångt i foten, jultomten (vad är dealen egentligen? Så otroligt obehagligt) och mycket, mycket mer som hjälps åt att göra julen till den stora frid som den ju är. Men så får vi ju se till julens glada inslag också! De är tre, och följer nedan!

 
En man sitter och läser bibeln iförd röd militäruniform med patronhållare. Allt är rött, Kristus lever och man kan vänta sig ett maniskt utbrott när som helst. Det kan bara betyda JUL!

 
Egon är större än två renar tillsammans, saknar en tand, har fem gånger större överkropp än underkropp, han sitter i en tvådimensionell släde och piskar renarna med...ett spö? Skall han likna den figur som vi kallar Tomten borde han väl ha en piska, Tomten har väl för fan inget trollspö? Hur som helst är det tydligen jul med Egon, och han bjuder på feta hits som "Väva vadmal" och "Du tycker du är vacker". Som tur är är den avspelbar även i mono, vilket jag starkt brukar föredra.

 
Detta är en av mina riktiga favoriter, som jag länge varit sugen på att visa upp. Det är så hemskt! Den som kommit på idén, ritat bilden, och sedan, värst av allt, fattat beslutet att rikta kampanjen mot försvarslösa barn, måste ha knarkat jättejättemycket.

Att de två sjukdomsspridande bakterierna Hillbert och Sillmull firar jul "på sitt sätt" tycker jag låter ytterst obehagligt av någon anledning. Deras blickar är äckliga, deras hår är äckligt, deras munnar är äckliga och helt konstiga, sjukdomarna mjältbrand, spetälska och tuberkulos (vilka kommer från just baciller) är äckliga. Vidare är ju Tomten, som bekant, just väldigt äcklig. Här har de valt att klippa in ett risigt foto av två barn som antastas av den främmande gamle mannen som bryter sig in i våra hem en gång om året. Det är riktigt dåligt inklippt, men sämst av allt i hela vida världen är ändå att de även klippt in toppen av någons huvud i bilden. Hur kan man nöja sig, fastän man får med någons hår på ett skivomslag som skall tryckas upp i tusental? Bara ta en ny bild om det inte blev bra, eller skit i det!

Med detta önskar jag er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år!
/Herr Dryck

Tonix - Förlåt mej älskling

 
Jag tycker det är dags för ännu ett höjdaromslag från Torsk på Tallinn-Rolands favoritband, Tonix. (De riktiga beundrarna kunde bli medlemmar i fancluben Tonix-ligan!)

Denna gång sitter de nära vatten av något slag, i helt otroliga kavajer. Tittar vi noga ser vi att de består av en vit del, med fullständigt enorma kavajslag och långa uppvikbara ärmar, och en del av färgglatt NÄT som liksom sitter utanpå den tunna, glansigt vita kavajen. Frågan är om det är någon sorts industrinät de har använt eller om det är extremt grovstickade tröjor. En annan sak som förbryllar mig är färgvalet. Jag tycker mig se kombinationen gul, röd, orange, grön, lila och LILA. Orange och röd är väldigt lika, men det är ändå en klar skillnad. Men kunde de inte valt var sin färg åt bröderna Lejonhjärta ute till höger? Det skär ju i hjärtat på alla med lite känsla för symmetri.

Kolla även in lidandet i blicken hos mannen längst bak, som tydligen har fått stå framåtlutad i längsta laget. Och hur sitter mannen längst till höger? Benen och armarnas kombination är jättemärklig, och sitter han inte lite högt? Är det en liten stubbe han sitter på? Är den vass? Försöker han få upp något ur fickan? Tyvärr Tonix, detta kan vi omöjligt förlåta hur ni än bönar och ber.

1975.

Inger Heinerborg - Ingen titel

Go Inger! Go Inger!

1982.

Sven-Eric Mörtsjö - På egna spår

Sven-Eric vaknade innan väckarklockan hunnit ringa den där morgonen. Solen sken in genom fönstret och vittnade om en ny dag som just hade börjat och kunde bjuda på storartade upplevelser om man bara vågade ta för sig. Han började sätta på sig sin allra finaste kostym, den som var så vit att man nästan inte kunde titta på den i solljuset. Eva och Lars brukade ofta fråga hur han lyckats få den så kritvit, det var nästan så den lyste av sig själv. Det var ett mysterium brukade han säga, och de skrattade ofta hjärtligt åt det.

Någonting sade Sven-Eric att detta inte var en alldeles vanlig dag, utan en dag som krävde initiativ, en dag som krävde mod. I en enda hastig rörelse drog han så på sig den oknäppta kavajen, utan skjorta under. Brösthåren syntes, och han andades djupt av den farliga spänning som rusade över hans rygg. Hans armbandsur låg på nattduksbordet som vanligt, och precis som vanligt hade Sven-Eric väldigt svårt att bestämma sig för vilken handled han skulle ha den kring. Först provade han den vänstra, sedan den högra, sedan den vänstra, sedan den högra, sedan den vänstra, sedan den högra, sedan den vänstra, sedan den högra, sedan den vänstra och där satt den riktigt snyggt. Han vattenkammade sig på toaletten och såg till att luggen låg alldeles rätt i pannan. Så plötsligt fick han ännu ett vilt infall, och rufsade till håret kring öronen så att det såg alldeles tokigt ut. -Såhär ska jag ha det idag! sa Sven-Eric. Han drog på sig sina kritvita platåskor, de där som var så vita att man knappt kunde se på dem i solljuset. Karl och Agne brukade fråga hur han kunde hålla dem så vita, men Sven-Eric visste inte svaret själv. O, vad de brukade skratta åt det där.

Han gick hemifrån utan att låsa, vilket också det var något mycket annorlunda för Sven-Eric. Han valde att gå grusvägen norrut, som han aldrig annars gick, och han gick på häl, vilket han aldrig annars gjorde. Han gick upp till den gamla kvarnen som en gång tillhört Kaj Andersons farföräldrar. Porten gick upp med ett knarrande ljud, och lät solen falla in på kvarnstenen som stod i rummets mitt. Den stod där så stolt och trygg, och tycktes säga: Jag har legat här i hundra år, och jag skall ligga här i hundra till! Sven-Eric gick stilla fram till den mäktiga stenen, strök den med fingertopparna och satte sig sedan ner på den. Han log, och sedan dog han.

Männen som hittade hans kropp dagen därpå tyckte att det var lite fint på något sätt, så de beslutade att stoppa upp Sven-Eric. Detta var 1977, och sedan dess har man kunnat komma och titta på Sven-Eric som sitter där på kvarnstenen precis som för trettio år sedan. Kvarnen håller öppet mellan maj och augusti, för information om gruppbesök och guidade visningar kontaktas turistföreningen i Laggerud.

Från skammens år 1977.

Streaplers - Speed

 
Idag har jag något mycket udda att bjuda på. Albumet "Speed" av Streaplers pryds av ett omslag som ser ut som skit från grunden, men det är inte det mest intressanta! Det gömmer sig nämligen en hel massa dolda tecken i denna bild. Det är dags att frossa lite i konspirationsteorier här på Katastrofala omslag, i form av ett

Mästerskap i drogreferens
Detta omslag återknyter nämligen ständigt till det verkliga temat, vilket naturligtvis är narkotika. Om man vill se det så.
Det är väl bara att börja rada upp dem.

• Titeln - "Speed" syftar naturligtvis på amfetamin. Det är ju inte ens långsökt.
• Titeldesignen - Ordet "Speed" är uppstyckat i linor likt till exempel amfetamin eller kokain.
• Haschbong - Står på det lilla bordet, camouflerad med torra blomster.
• Vattenpipa - Står intill, en riktigt stadig pjäs för storrökaren som sitter bakom den.
• En skalle - Syftar naturligtvis på döden och knarkets många faror. Notera att den dessutom ligger instängd bakom galler, likt i beroendets fångenskap.
• En röd blomma - Opiumvallmo givetvis.
• En kedja - Symboliserar missbrukets frihetsberövande. Det är inte en motorcykelkedja.
• Frisyrerna - Mannen som sitter ner har en frisyr som man i Sverige numera endast ser på narkomaner som heter Berra eller Sonny.
• Mannen i ljusblått symboliserar ecstasy.
• Pilotglasögon - Why drink and drive when you can smoke and fly?
• En gammal tuta - För att det rimmar på "spruta". Det är inte ett dugg långsökt.

Bevisen är ju nästan löjligt självklara. Streaplers omger sig med knark, men de vill inte att DU ska hålla på med det! Bara för att knark är gott är det inte nyttigt.

1978.

Lars Lönndahl - Ingen titel

 
Det blir stort, detaljrikt och en aning äckligt när man kommer så nära Lars som vi gör här. Man anar snor och hår i näsan, vilket aldrig är någon hit på skivomslag som skall sälja.

Att låta omslagsbilden handla om att Lars äter ett äpple i närbild är jättedumt och säger ingenting. Därför målade de ett ansikte på äpplet. Så vad försöker de förmedla? Att han inte kan rita något vidare och att pennan inte fäste så bra på äppelskal? Eller att han vill bita i en kvinnas huvud? Blicken är intensiv och obehaglig, lite som hos en ond karaktär i en film som säger att hjälten snart skall dö.

Han tycks inte ha någon hals. Eventuellt har han ingen hals, vilket vore underligt. Det kan även förklaras av att han har tagit bilden själv, och därmed fått till den där onaturligt vridna axeln som man ser på så väldigt många bilder i dessa dagar, som tonårsflickor tagit av sig själva för att riktigt få till sin modellmin och stolt kunna lägga upp på sina profilsidor så att självbefläckande familjefäder på 60+ ska kunna ta del av dem.

Grattis Lasse, det blev en höjdarbild!

1964.

Tonix - Shang-a-lang

 
Försök att verkligen ta in frisyrerna. Halsbanden. Kavajslagen. Brösthåret. Solbrännan. Polisongerna. De korta männen längst bak. Titeln. Fläskläppen nere till höger. Blomdetaljerna. Bakgrunden. Smärtan.

1976.

Grupp "6" i Häcken

 
Nej...! Nej...NEEEEEJ!

1976.

det sker igen...

 
Denna nätta grupp har en mycket intressant sättning. Vi har en akustisk gitarr i bästa frälsis-stil, en ensam afrikansk trumma, en cowbell och en handhållen cymbal. Sedan skriver de i det finstilta att de plockat in några personer till på de betydelselösa instrumenten piano, elbas och orgel, men de fick inte vara med på bilden. Ingen lär ju lägga märke till pianospelet på skivan, däremot är den handhållna cymbalen jävligt tight. Folk kommer ju vilja kolla vem som spelade den!

Det kan ge ett större och mer levande ljud om man använder en rumsmick som tar upp ljudet på avstånd i inspelningsrummet. Detta kan lyfta fram rummets akustiska egenskaper och förstärka reflexer på ett intressant sätt. Detta gäller dock i kombination med de enskilda instrumentens mikrofoner, annars kommer det låta dassigt som fan. I detta fall har de valt att köra på EN mick på fyra personer, och ställa den ett antal meter ifrån musikerna.

Visst blir man sugen på att få veta vem som är Nicko Jonzon? Med ett sådant namn kan man nå hur långt som helst, då kan det kvitta att man figurerat på ett skivomslag som bara skriker ut ordet TRÅKIGT.

1970.

Lasse och hans kompisar

 
Jag tycker att Lasse, barnen och fåren verkar ha en mycket osund relation, och jag skulle vilja råda Lasse att försöka hitta vänner i sin egen ålder. Han står där och gör tummen upp med tydligt bristande motorik, ingen verkar se lejonet och inklippningen är usel.

Det hela är mycket tragiskt, jag kan aldrig tänka mig att Lasse skulle kunna försvara barnen om lejonet anfaller. Å andra sidan lär det ju sikta in sig på honom framför barnen, lejon väljer ju vanligen ut de svagaste individerna i en flock, och dessutom hade det ju blivit ett riktigt mätt och belåtet lejon om det hade ätit upp Lasse.

1975.

Scafell Pike - X-ray vision

 
Hela konceptet med röntgenglasögon är naturligtvis alldeles omöjligt, men låt oss ändå föreställa oss att det hade fungerat. Vi befinner ju oss trots allt i en värld med branta rosa berg, så allt behöver ju inte vara helt realistiskt.

Vi antar att man med glasögonens hjälp hade kunnat se genom kläder men inte genom hud, och att snubben som sitter med bänkens kant i stjärtskåran har ett par sådana. Varför tittar då de andra så dräglande på tjejen i rosa? De har ju inga glasögon på sig, så de borde inte se något särskilt. Om de också kan se genom kläder utan att ha glasögon på sig så borde ju den rosa damen och hennes ljusgula vettskrämda väninna också se att hon är halvnaken. Och om alla grabbarna kan se genom hennes kläder, varför tittar då den vitklädde mannen på glasögonmannens huvud? Han verkar vara på väg någonstans med sin hand. Ämnar han dra honom i håret eller plocka ut en liten anka av glas ur hans öra? Är den kanske riktigt fin och skapad av en skicklig glasblåsare? Det lär vi aldrig få veta. Och varför tittar den strumplöse killen en bit över huvudet på den blottade kvinnan? Varför står Christer Sjögren i bakgrunden? Varför är det bilder av fula ögon med gul hy utanpå glasögonen? Varför har han så smalt synfält, han borde ju rimligen kunna se båda kvinnorna genom glasögonen? De verkar vara riktade som en spotlight ungefär, men jag förstår inte hur den kan belysa en alldeles rund fläck som man ser mot himlen i bakgrunden. Han som ser genom glasögonen verkar rygga tillbaka och vara på väg att slita av sig glasögonen.

Så tillbaka till verkligheten. Allt detta var ju på låtsas, man kan få fantisera om en sådan värld fastän den inte finns. Skivomslaget däremot, det finns, och det är ett lysande exempel på hur det går när en designer är väldigt, väldigt dålig på sitt jobb, har en dålig dag på jobbet och till råga på det råkar vara väldigt dålig på sitt jobb.

1978.

Schytts - Hålligång 6

 
Hela gänget är samlade på scenen i någon aula/församlingslokal/skolmatsal. Och vilket gäng sen! Uppe till vänster står en man som lyckats riktigt bra med att pricka in den numera klassiska Roland-hållningen (se Ludgo-Pelle), där midjan och huvudet skjutits fram en dryg decimeter längre än övriga kroppen. I kombination med sitt ansiktsuttryck ger han en känsla av att när som helst kunna brista ut i ett kluckande "du-hue-skratt" i sann Janne Långben-anda.

Jonatan Lejonhjärta står nedanför och visar sin håriga bringa och valde en käckt avspänd ställning som möjligen hade funkat om scenen inte varit fullt så hög. Personen uppe i mitten heter Louise egentligen, men kvalade ändå in i pojkbandet Schytts då hon hade tillräckligt riklig ansiktsbehåring. Till höger om henne hänger en person som i sitt sinne insett att han är ohotat snyggast i bandet. Bortsett från en klockren skägg-och-hår-combo, feta brillor och med möda instoppad skjorta, så demonstrerar detta med en cool, överlägsen min och en pose som inspirerats av antingen en cowboy eller en disco-hunk. Go ahead, make my day! På nedre plan har vi en liten märklig man i turkos kavaj som sitter och fryser. Bredvid honom har vi en ung Jan Guillou som också sitter och fryser, men hans leende har redan slocknat av kölden och den obekväma benställningen han råkade välja.

Längst till höger har vi en riktig pärla. Då syftar jag inte främst på den senapsgula, glansiga kavajen, luggen eller det slätstrukna ansiktsuttrycket, utan på hans sittställning. Det är nämligen ytterst ovanligt att man stöter på denna klassiskt dumma hållning på ett skivomslag, däremot brukar de ofta förekomma på nedersta raden på fotografier av mellanstadieklasser. Fenomenet uppstår då man sitter ner och inte vet vad man ska göra av händerna. Armarna i kors kan se kaxigt/utestängande/förfruset ut, och knäppta i knät kan det se ut som en konfirmationsbild och så får man stryk på gymnastiken för det sen. Händerna på låren är det givna alternativet. Kan man sitta naturligt bakåtlutad är det inga problem, men om man har folk bakom sig (eller en skrymmande elorgel i detta fall) så måste man luta sig framåt. Då är det skrämmande lätt att göra samma misstag som mannen på bilden. Man stödjer sig på armarna, skjuter fram axlarna för att få lite stadga, armbågarna vrids ut allt mer ju längre man behöver sitta där, och resultatet blir att man ser ut som en sinnesrubbad person med insjunket bröst och kramplåsta armbågar. Har ni någonsin sett en modell på omslaget till Vogue som står med armbågarna längre fram än händerna? Nej. Det finns en anledning till det.

1976.

Svennes - Karusellen

 
Idag är det dags för Svennes! Den ytterst märkliga flame-/blodliknande mönstringen på deras kläder för tankarna till maskeradutstyrslar för barn eller scenkläder för ett tidigt metalband med stram budget. På tal om stramt så pressar bulorna på duktigt i brallorna och ger alla åskådare lite mer show än de hade önskat.

Frisyrerna svallar i brisen, lägg särskilt märke till den bakersta mannens Jay Leno-lugg. Det är mulet och gänget lutar sig coolt mot en riktigt risig trähäst med lejonman. Bakdelen är antingen rejält sliten eller nerbajsad av fåglar och barn. Tittar vi noga framför sadeln ser vi att något tycks ha runnit ner för hästens sida. Kanske blev det lite för spännande för någon ryttare. Givetvis hittar vi även här ett par trä-platåskor. Underbart svenskt och vedervärdigt!

1976.

Den Harrow - Overpower

 
Den gillar att ha på sig endast fodrade skinnkläder utanpå sin nakna kropp. Den sitter och försöker sälja en smal, diamantgnistrande klocka med matchande guldarmband, och till sin hjälp har han en fuktig blick som glöder av mystik och farlig åtrå. Den är ingen fin pojke, Den är den otyglade mannen som din mor varnade dig för. Med wetlook i håret, mascara, hårt knuten näve, lätt svettblank hy och dubbla örhängen dyker Den rakt in i våra hjärtan.

1986

Michael Sembello - Bossa Nova Hotel

 
Ska oljekillen till vänster likna Jesus? Varför har han såret i sidan, men inte spikhålen eller såren från törnekronan? Varför har han på sig Pampers Active Fit? Varför tar han den andre oljekillen på dolmen? Varför har denne kille en svävande kedja runt halsen, är det eftersom de i fotoögonblicket tar ett skutt? Vem av dem är Michael, och varför nämns inte den andre? Varför är det små nakna människor på krukan? Varför sitter det en liten svartvit man i halmhatt och läser Godzilla med vita handskar i någon slags turkos reception? Varför gjordes detta omslaget? Hur får jag mina pengar tillbaka?

1983.

Vikingarna - Hallelujah

 
Vilken fest vi kom till!
De dricker vispgrädde ur stora trästop, de skall strax hugga in på ett stort stycke kassler och två rejäla portioner avföring, de har huggit itu ett stort dött svin med ett tvåhandssvärd och serverar det med konstgjord sallad. Deras hjälmar är riktigt dåligt gjorda, mannen till vänster blundar och lamporna är gjorda av oblater.

Det är något obehagligt med kombinationen vuxna män och papier maché, och ännu obehagligare blir det när en av männen är Christer Sjögren i högklackat.

1979.

Sven Eric Anders Ericsons dansorkester

 
Namnet ställer till det i mitt huvud. De kunde ha kallat sig "Sven, Eric, Anders och Olofs dansorkester" eller en variant som "Sven Andersson och Anders Ericsons dansorkester". De valde att kalla sig "Sven Eric Anders Ericsons dansorkester", vilket bara inte går ihop. Syftar det på två personer, varav en heter Sven Eric (Eric i efternamn) och den andre Anders Ericson? Eller är det tre personer? Sven, Eric och Anders är syskon och heter Ericson i efternamn? Eller är det fyra, varav en sorglig stackare heter Ericson i förnamn? Eller bara två, Sven-Eric Ericson och Anders Ericson? Hur som helst handlar det inte om FEM personer, vilket vore det logiska med tanke på att de är fem på bilden. (Om inte alla är syskon, med efternamnet Ericson. En heter alltså Sven, en heter Eric och tre av syskonen heter Anders.)

Frisyrerna på detta omslag är underbara. De glesa polisongerna (eller är det en misslyckad skepparkrans?) kombinerat med Sam Gamgi-frisyren nere till vänster, cocker spaniel-öron och fluff-lugg nere till höger, en underlig skägg- och mustaschvariation uppe till vänster och en galet hög frisyr som tycks växa upp ur bakhuvudet uppe till höger! Mannen i mitten är viktigast och vackrast, och har därför på sig ett glansigt kuddöverdrag och flashar sitt mest naturliga leende där han visar så många av sina tippex-målade tänder som möjligt. Deras klämmiga slogan tänker jag inte ens gå in på, det gör för ont.

1973.

Ludgo-Pelles - Jubileums 10:an

 
Ludgo-Pelles är tillbaka! Men vad har hänt? Tre år har gått sen "Gammalt och modernt me' Ludgo-Pelles", och plötsligt är de fem pers? Roland är kvar, och Ludgo-Pelle också. Men det är allt. Ulf och Arne är borta, och istället sitter Finn, Hasse och Torbjörn kring bordet och käkar rostat bröd med smör. Är det lingondricka i vinglas eller rosévin till ärter och rostbröd? Det spelar kanske mindre roll då ingen av kombinationerna är några fullträffar.

De sitter samlade på "Restaurang Bern med god mat i härlig miljö", en uppenbar sponsordeal med varma, fullständigt ovidkommande ord på baksidan. Hela grejen med att välja omslagsbild efter sponsor är rätt katastrofal. Resultatet blev ju att omslaget inte säger någonting alls om Ludgo-Pelles musik eller attityd, utan bara presenterar en restaurang där alla sitter på samma sida av bordet.

Lägg märke till skivans titel, skriven med den klassiska nyansen "hud" över en ljus bakgrund. Kontrasten är så dålig att bokstäverna försvinner mot bakgrunden bara man kisar en aning.

På deras gråa sweatshirts står det "KOLT". En kolt är en kort klänning som bland annat förekommer i samisk klädestradition, och några sådana bär de ju inte. Mer troligt är att det är ännu ett sponsor. Syftar det då på samhället Kolt i Danmark? Det finska metalbandet Kolt? Kolt's Korral, en site för macrofili-porr på nätet eller är det något annat företag? Hur som helst är jag väldigt nöjd och glad över att ha hittat denna underbara pjäs, en av många ludgohöjdare.

1980.

Dan-Jakob - Herre du gav mej den sången

 
Här har vi en pjäs som är ytterst svår att kommentera utan att sedan anklagas för att ägna sig åt lyteskomik. Var ska man börja? Jag är faktiskt riktigt ställd inför denna uppgiften, och därför har jag länge skjutit upp den.

Tidigare har jag kommenterat en annan skiva av Dan Jakob, den utan namn där han sitter i så kass belysning. Här är inte ljuset fullt så miserabelt, men det är fortfarande inte bra. Vi kan enkelt konstatera att rummet inte är upplyst av lampan på bordet. Ännu lättare kan vi konstatera att det inte är upplyst av stearinljuset i bakgrunden. Vad som är desto svårare att begripa är varför de gjort sig mödan att göra det mysigt med ett tänt ljus om de ändå lyser upp hela rummet innan de tar bilden. Det går inte ihop. Ville de ha det mörkt kunde de ha dämpat belysningen. Ville de ha det ljust kunde de låtit bli att stänga persiennerna, eftersom det uppenbarligen är ljust utanför fönsterna.

Han sitter där och fyller i någonting, men vad? Gör han upp ett schema? För han tabell över sitt potatisinnehav? Eller är det ett sånt där kuvert som man använder för internpost, där man bara stryker det förra namnet och skriver i ett nytt? Så många frågor. Intressant är också att precis allting med denna skivan är präktigt och old fashioned as hell och dessutom släppt på det uråldriga skivbolaget Hemmets Härold, men ändå stavar de "mig" med "ej". Jag anar en konspiration!

Se där, jag lyckades till slut! Jag presenterade och kommenterade skivan utan att med ett ord gå in på hur han ser ut som en stenad uteliggarfigur i The Muppet Show!

1978.

Paul Paljett - At your service

 
Vem har ett smalt glitterskärp?
Vem har ett pärldraperi i bärnstensimitation?
Vem låter minst sex knappar vara uppknäppta i skjortan?
Vem bär dubbla tighta halsband?
Vem delar ut Guds välsignelse på sitt skivomslag?
Vem har mest volym i håret och hetast blick?

Jo, Paul Paljett!
Vem i hela världen vill ha honom till förfogande?

1978.

Paul Dennis - Namnlös

 
När jag hittade denna skiva för inte så länge sedan så blev jag alldeles chockad. Hela min värld vändes på ända, då jag insåg att min uppfattning av dåliga idéer, misslyckanden och att lära av andras misstag visade sig gå emot filosofin i dansbandskulturen.

Detta är ett omslag med indirekta, märkliga kopplingar till "Palomaz 6 - Emma" lite längre ner på sidan. Ett annat band, en annan tid och en annan lekplats. Men ännu en lekplats? Idén som var SÅ dålig och som jag ägnade så många tankar åt, var alltså inte nödvändigtvis Palomaz egen! Ett annat svenskt dansband hade redan tidigare valt att posera i fuktig sand om hösten.

De ber om ursäkt för att de skriver, men inte med ett ord visar de ånger gällande byxorna, hår- och skäggkombinationerna (kolla in Asterix på högerflanken), puffärmarna eller det kassa ljuset.

Omslaget är en fullkomlig katastrof. Men det mest egendomliga är alltså att Palomaz åtta år senare snodde idén, släpade med sig hund och barn, hivade sig upp på däckgungan och gjorde om samma misstag igen! Min uppfattning om misslyckande och upprepning har varit det klassiska "Trial and error". Detta omslag öppnade mina ögon inför dansbandskulturens omslagsteori: "Trial, error, repeat".

1975.

Inlägg nummer 50!

 
Så var det dags för ett litet jubileum, då Katastrofala omslag nått sin femtionde inlägg! För att fira lite grann tänkte jag slå på stort och lägga upp fem (som i FEMtio, fattar ni vad fyndigt) omslag samtidigt, som jag funderat på att posta förut men inte tyckt att jag kunnat kommentera tillräckligt utförligt. Därför kommer de nu i en liten bunt!

Vi kan börja med lite Gotlands-toner från gänget som inte heter Bad Muthas utan DOLLE Muthas och har ett fågelslagsmål ute i högerkanten. Det är nittiotal, det är sommar och det är dragspel vid en liten damm. Inte en död sekund!
1982.

Vidare har vi ett glatt gäng i röda västar som chillar runt en skivspelare. Observera luggen på mr dj, de randiga slipsarna samt att de valt att kalla sig Botten Stars, det bästa av bottenskrapet.
1983.

Det värsta med detta omslag tycker jag inte är kostymerna, deras streaplers-teeshirts eller de märkliga ansiktsuttrycken, utan den gula lilla figuren bredvid titeln. Det är en liten kvinna med bananer som bröst, och det är så jävla obehagligt.
1974.

Här har vi ett omslag som helt och hållet domineras av en effekt som skulle vara fräck, men som gick till överdrift och förstörde precis allting. Fräsigt med lite fartfyllt sudd! Nej, man ser inte vilka som gjort skivan, för det är en massa fartfyllt sudd i bilden.
1971.

Slutligen har vi mannen, myten, legenden...Chico DeBarge. Håret under naveln, den sjukt korta tröjan, posen med armarna, den tunna mustaschen, hårpuffen, midjans böj, tröjans mönster, skivans designinslag... Allt sammanslaget ger ett intryck som får hjärtat att smälta! För att sedan rinna ut genom diverse kroppsöppningar.
1986.

Det var nummer 50, nu börjar vi resan mot inlägg nummer 100! Välkomna åter!

Party Music 1 - Swedish style

Alla har vi vår egen bild av hur man festar riktigt ordentligt. Holländarna äter sig mätta på ecstasy och hoppar upp och ner till eurotrance, ryssarna sitter ensamma och dricker sprit under tystnad, jamaicanerna sitter pårökta på stranden och halvsover, massajerna krökar koblod, fransmännen sitter med bekymrade miner och dricker rödvin, röker galouises blondes och mumlar om "du pain" och "du vin".

Men hur gör vi svenskar? Hur skall man måla upp en bild som på pricken fångar det svenska sättet att ha fest på? Jo, man gör en skiva med låtar som "Här kommer Pippi Långstrump" och "Familjelycka", och kombinerar det med en bild av en berusad dam som sitter lutad mot en telefonstolpe ute på ett fält, som helt omotiverat visar brösten och som kliar sig grävande i röven. Där har vi ett typexempel på hur vi svenskar festar, Swedish style!

1972.

Pippis - Ordning på torpet

 
Eftersom omslagsbilden med hela det vackra bandet saknade referens till skivans titel så har de klippt in en extra bild på ett random torp! Underbart kul i mina ögon. Är det förresten ett torp på bilden? Jag tänker mig ett torp som något rymligare, är inte det där ett litet härbre eller ängshus?

Västliga kastvindar slog in över hårlandskapet på vänsterkanten, och orsakade viss förödelse i luggområdet samt ett oavsiktligt blundande. Till höger om den vinddrabbade blundaren står en av bröderna hårdrock, en man som kallar sig Hans-Lurika, Ugglan Hälge (känd som Hedvigs polare i barnprogrammet "Från A till Ö"), och sedan har vi någon som jag så väl känner igen men inte kan sätta fingret på var jag sett!
Något säger mig att det har med tv-sporten att göra. Peter Jihde? Peppe Eng? Eller kanske Klasse Möllberg? Det är något otäckt familjärt över hans leende som jag inte kan placera tillsammans med hans frisyr och kostym... (...Finkle IS Einhorn!) Hjälp mig!

1975.

Star City - I'm a man

 
Katastrofala omslag behöver inte nödvändigtvis domineras av fluffiga frisyrer och kläder i färgkombinationer som framkallar akut starr vid första anblick. Det finns så många andra sätt att förstöra ett omslag på.

Star City gjorde en klart ok disco-cover med bra sväng, som hette "I'm a man". Så skulle de ha ett passande omslag också, och man kan föreställa sig hur diskussionen måste ha fortlöpt på designbyrån:

 - Hmm. "Jag är en man" heter låten. Vi kunde kanske knyta an till manliga symboler på ett diskret vis för att ge bilden lite spännande djup! Låt oss ha en svettig, barbröstad polisman med byggarhjälm och mustasch, i en överlägsen pose fotograferad ur grodperspektiv, med handen farligt nära skrevet och sen låter vi hela bakgrunden fyllas av en massiv fallos i rött järn, med en pung som tar upp halva bilden! Eller tror ni att det är för subtilt?

1978.

Max Fenders - Venus

 
Så var det dags för ännu ett frosseri i den underskattade färgen orange. Denna gång är det inga inavlade marimba-hunks utan ett svältdrabbat gäng i någon sorts orange klostermiljö.

De har tryckt ihop sig i trappan, och en av de mer anorektiska männen har klättrat upp på ledstången för en härligt tokrolig look. Om han idag hade frågats varför han stod på räcket hade han med största säkerhet sagt att det var "mest som en kul grej", då det är så alla sorters artister beskriver mindre genomtänkta drag tidigt i karriären som de annars inte kan försvara med hedern i behåll.

Byxorna är höga, skadligt tighta och lätt genomskinliga. Kombinerat med polkagris-skjortor som inte matchar någonting alls, de obligatoriska halssmyckena, lurviga men ändå platta frisyrer, matchande boxarkängor som EN glömde hemma vid tillfället samt en prinskorv i nyss nämnda persons ficka så är katastrofen omfattande och klart värd en plats här på sidan. (Det finns mycket mer att kommentera, men jag tänker att de nog skäms tillräckligt som det är.)

Från skammens år 1977.

Marike Johnsson - Horsepower

 
Här har vi en smarrig buffé, en smaksensation för alla sinnen!

Bland mycket annat bjuds det vitt bälte över navelhöjd, en lila motorcykel, höga jeans, stora djur, grus, stora glasögon, ett stall, inåtvända fötter i ridstövlar samt en sjukt dålig idé, nämligen att kombinera alla ovan nämnda element och låta dem representera något man försöker sälja.

1981.

Eastman Marimba Band - Nola

 
Guld och orange är aldrig en bra kombination.

Från vänster har vi en finurlig kypare, den psykotiske Il Duce från The Boondock Saints, Averell Dalton och en 160 år gammal eremit från Tärnaby som senare sågs göra reklam för Wella. Jag vill dock lägga särskild vikt vid mannen längst till höger. 

Han sticker ut med sitt alldagliga utseende, i kombination med sin så uppenbart förförande kroppshållning och världsvana blick! Hur sexigt är det att spela marimba i ett band där fyra andra män också spelar marimba? Förmodligen är han i en fas av sitt liv då han bara mäter sig med dem i hans närmaste omgivning. Han har helt enkelt insett att han är snyggast i just detta marimbabandet, och drar därmed slutsatsen att han är oemotståndlig punkt slut. En annan teori är att han får sitt självförtroende från det faktum att de andra får dela på en marimba, medan han minsann har en alldeles egen! Lite som raggar-Loffe vid centrumkiosken som varje kväll står och lutar sig över sin helt egna epatraktor med samma överlägsna/förförande ansiktsuttryck.

Märk även att skivan tillhör serien Golden Imports, och dessutom har ett extra klistermärke som förklarar att skivan är importerad från Europa, den är minsann pressad i Nederländerna! Denna skiva köptes nämligen för 40 kronor på Konsum på den tiden då Lund inte tillhörde Europa utan Asien.

1976.

Gert Jonnys - 10 års Jubilerande, "Tivolilivat"

 
Flera av er har skickat länkar till en välkänd samlarbild av Gert Jonnys, men desto färre har haft oturen att stöta på deras verkliga alster. Nu kör vi.

Till att börja med är skivans namn rätt hopplöst, det ligger så klumpigt i mun att det känns som om man har tung tandläkarbedövning. Bandets namn står skrivet i Robin Hood-typsnitt och de inleder med en förtext som meddelar att skivan innehåller jubilerande i hela tio år. Lägg även märke till de dubbla blankstegen mellan "års" och "Jubilerande" och att "Jubileum" är ett ord som, till skillnad från "år", bör inledas med stor bokstav.

De fyra omaka männen är jättejätteblå med vita detaljer och två av dem har sällsynt glesa mustascher. Det snävar åt i skreven och svetten börjar tränga fram. Ögonblick efter att denna bild togs lyckades den Bakre Mustaschmannen smälla igen locket till flygeln och därmed nypa axeln ur led på sin evige fiende, den Främre Mustaschmannen. Det sista stycket är mina egna spekulationer så det får ni tro på om ni vill, resten kan ni ju se med egna ögon.

1978.

Ole Dole Doff 3 - Alla har vi våra drömmar

 
Alla har vi våra drömmar. Frågan är vem som drömmer om fyra nakna, bleka, halvgenomskinliga svenskar med stora hår i ett mörkt rum?

1978.

José Feliciano - That the spirit needs

 
Dagens vidriga pjäs är egentligen ett dubbelomslag som kan vikas upp, och landskapet fortsätter då på baksidan. Varför de valt att ge oss ännu mer av den äcklande målningen är oklart, men jag är givetvis väldigt glad att de gjorde det.

Bilden föreställer en skogsglänta där en flock sagoväsen chillar i solen. Mitt i har vi ett lejon/svan/topless Jodie Foster som ser fullständigt nerdrogad ut och vilar sig på en sten i en onaturlig ställning. Under hennes baktassar ligger en tigerbrat och ler med en blick som ger mig en olustig känsla. Brukar tigrar ligga på rygg? Ute till vänster halvligger en klassisk topless elefant-Sinead O'Connor med ett extra par hårlösa tuttar på magen. I bakgrunden skymtar vi en kentaur som försöker betäcka en motvillig kentaur och samtidigt bli luktad i armhålan.

Särskilt tragikomiskt blir det om man känner till att José Feliciano är blind sedan födseln; han vet alltså inte hur fult hans skivomslag är. Han fick bara lita på designern som uppenbarligen fick alldeles för stor makt.

1971.

Urban och Malte - Bränn alla broar

 
Jag upphör aldrig att fascineras av sjuttiotalets omslagsideal, där en viktig beståndsdel uppenbarligen var att finna en nyans som blir nästintill osynlig mot bakgrunden. Denna nyans används därefter som typsnittsfärg, så att man verkligen måste titta intresserat för att se vad det är för risig skiva man står och håller i.

De är TVÅ personer i detta bandet, ska det då vara så svårt att få till en bild där ingen blundar? Det är ju helt absurt, de måste ha tagit EN bild vid tillfället eller så har Malte (Lasse Åberg? Janne Långben?) riktigt svårt att hålla ögonen öppna.

Vägverket meddelar att registreringsnumret inte är knutet till något fordon i dagsläget, så vi får väl anta att Urban och Malte krockade sönder den fina bilen när de blundande lirade gura vid ratten.

1978.

Lars Berghagen - Min kärlekssång till dej

 
Lasse chillar hög som ett hus mitt i en majaplantage, alldeles rödbränd i ansiktet efter allt för mycket sol.

En uppknäppt knapp i jeansskjortan ger ett avspänt intryck. Två ger ett hunkigt, förföriskt intryck. Tre ger en känsla av att personen är med i Miami Vice. Fyra är bara korkat, och FEM (vilket Lasse valde) ger bara ett intryck av att han blev påkommen medan han bytte om.
Jag vet inte vad han gör med sin vänstra hand, men det ser inte naturligt ut. Lägg märke till de blonda (vita?) slingorna högst upp på huvudet.

Jag gillar att plattan heter "Min kärlekssång till dej" och att de sedan satt en stjärna till höger som meddelar att just DENNA skiva även innehåller låten "Min kärlekssång till dig". Släppte de en tidigare pressning där titelspåret inte fanns med? Hur som helst kan vi se att Lasse var en riktig hunk innan han blev en våt dröm för alla 65+.

1974.

Ave Sol

 
Enkelt uttryckt är upplägget som följer: åtta lettiska bortbytingar har klätt ut sig till prinsessan Leia och står samlade under en hängande hink.

Från vänster till höger har vi:
- En glad, blundande dam med man-hands och biffig axelbredd
- En iller
- En fullständigt förtvivlad kvinna som försöker le trots att hon gråter hulkande
- En före detta boxare i Lettlands division 4
- Ludgo-Rolands lettiska motsvarighet med armarna framme på kroppen. Flätan håller på att gå upp eftersom ingen hade med sig någon hårsnodd.
- En hob
- En ung Pierre Lindstedt
- Agnetha Fältskog

Damerna har små körsbär hängande från tinningarna och männen har små klockor i armhålorna. I efterhand har de förstärkt den estetiska pungsparken genom att lägga till fräna detaljer i en orange färg som skär sig mot kostymerna. Latvian folk-songs for the win!

1979.

Svenska Delikatessorkestern - Live at kaptensgården

 
Vilken fantastisk idé!

De har kört fram två likadana röda cabbar på plattläggningen och ställt dem på ett sätt som ser cleant ut. Problem: det är två riktigt fula Ford-cabbar. Hela bandet klämmer in sig på bilden, varav EN har röd fluga (Tarja Halonen till vänster om Julio Iglesias), en nyper sig om förhuden för att inte kissa ner sig (gammelfarfar bredvid Robinson-Tommy), en är fastklämd mellan de två bilarna (ugglan Helge från det ångestladdade barnprogrammet "A till Ö") och bandets tre heta brudar (tre skolbibliotekarier iförda nittiotalskavajer, som av någon anledning håller i samma mick på ett ytterst onaturligt vis).

Om de skulle tillåtas att fotograferas med hela sin skrymmande kortege utanför Kaptensgården skulle kocken tvunget vara med på bilden. Följaktligen står den fett nöjda kocken i bakgrunden och tillför absolut ingenting.

Notera att BOB STALIN spelar P. Jag skulle gissa att det är snubben som sitter på huk, han är mest lik den gamle kamraten.

1988.

Kellox - Du och jag / Det känns rätt-

 
Nej, det gör det inte! Det känns inte rätt någonstans i helvetet att spendera kvalitetstid tillsammans med sex lastbilschaufförer i någon sorts hotell-lobby inredd med väntrumsmöbler. Har de tagit namnet från frukostflingans fader och kört dansbandsstavning på det?

Jag älskar koftan som gubben på huk har på sig, den är så härligt Sälensemester-91. Mannen längst till vänster missade kameran helt, han som sitter andra från höger (på huk på en mur once again) är jättefull och bredvid honom står den dömde mördaren Richard Flinga.

1987.

Karlstad-Snoddas - En öppen famn

 
Ja, ni ser rätt. Det är döden själv som kommer för att hämta dig. Han kommer sakta gående över den karga myren, hans grymma leende och obehagliga blick förstärks av det dassiga vädret. Med öppen famn välkomnar han dig in i den eviga skärselden. Du önskar att det bara skall vara en ond dröm, att detta faktiskt bara är en läbbig gubbe som vill att du ska följa med in i skogen. Men sedan ser du det, och det får blodet att stelna i dina ådror.
Han bär den ondes märke - en kvinnlig cameltoe i sin fulla prakt.

1979.

Öijwinds - 1:an

 
Här har vi ett gäng som sytt om poolöverdraget från Winners studio till skjortor. Och vilket gäng sen!

Mannen överst är en jätte. Man kan även tänka sig att han är vuxen ledsagare och de andra är otäcka små barn. Nederst sitter en trädgårdstomte med fantastiskt fluffig frisyr, killen i mitten har vi alla sett i rollen som spindelmannen under namnet Tobey Maguire och de hade den goda smaken att välja en brun bakgrund i kombination med grönt.

1975.

Winners - Vinnande nummer

 
Kommentarer är väl närmast överflödiga. Men lägg ändå märke till att de har hängt någon sorts blått poolöverdrag i bakgrunden, de tighta ärmarna, de fruktansvärda axelvaddarna utanpå kavajen och att mannen till vänster (Philip Seymour Hoffman?) inte vet hur han ska hålla armarna och därav ser sjukt obekväm ut.

En v!nnare.

1976.

Fendox - Puss & kram

 
Detta omslag är underbart roligt och det kan vi helt och hållet tacka den främre kroppsbyggaren för. Den glansiga kostymen var lite för trång, och eftersom han tvunget skulle sitta främst var det bara att suga in magen. När bilden togs har han tydligen spänt upp bröstet så mycket han kan i en dryg minut, och följaktligen ser andnöden ut att plåga honom till bristningsgränsen. Man kan föreställa sig den explosionsartade utandning som måste ha följt.

Årtal saknas.

Eldebros - Jag kan inte sova

...och efter att ha sett det här känslomässigt nedbrytande omslaget lär inte ni heller kunna det. Högst upp står den skojfriske farbror Joey ur tv-serien "Huset fullt" och längst ner kurar ett vilddjur av något slag.

1979.

Magnum - Vigilante

Jag skulle vilja påstå att detta är den bästa definitionen av smaklöshet jag har stött på i tryckt format. Den som lockas av denna sortens "konst" är med största sannolikhet samma människor som har hammock med spetsgardin, clowndockor i porslin på hyllorna, inramade affischer föreställande barn som kramas och airbrushade delfiner, som bär svarta teeshirts i storlek XL med tecknade vargmotiv, de har indianprydnader från Hobbex hängande på väggarna, alla deras barn har nyskapande namn som Kärlek och Turkosia och i vardagsrummet står den svettigaste skinnsoffa man kan tänka sig och ett soffbord med kakelyta.

Så till omslaget. I någon sorts blankputsat rosa lusthus står en skitful enhörning. Den ser ut att le med sitt obönhörligt fula ansikte och har märkliga hårtofsar på axlarna. I bakgrunden ser vi en galax.

Den som målat omslaget (vars nuvarande adress troligen är Infernogatan 4c, 666 66, Helvetet) hade förmodligen tränat mycket på att måla klippor, och tyckte att det passade bra att klämma in en klippformation mitt på lusthusets golv. Märk även att klippan och enhörningen är belysta från varsitt håll.

JAK ER SNEL ENHÖRNINK

1986.