2014-08-31

Derek Bell - Carolan's favourite


Som diorama-projekt i ämnet "bild och form" lämnade Jonas in en modell av en liten märklig Ipren-man, spelandes harpa på ett litet blått podium. Betyget blev ett "med tvekan godkänt" och följdes av ett bekymrat samtal med Jonas föräldrar och klassföreståndare.

Derek är en brun herre med comb-over, tweed och loafers, precis en sådan stil som man tänker sig passar perfekt till sådan här nördig universitetsprofessor-i-musikhistoria-musik. Vi snackar uteslutande irländsk harpmusik från åren 1670-1738, en hyfsat smal genre som kräver sin mogna utövare med riklig mjäll. Ett stort tack ska de ha för att de vägleder så här bussigt på baksidan: "File under 18th century Irish harp music."
Det hjälpte mig asmycket, jag hade slitit mitt hår över huruvida jag skulle sortera in det under "Irländsk harpmusik från sextonhundratalet", "Irländsk harpmusik från sjuttonhundratalet" eller "Övrigt brännbart".

(Notera även att detta är platta nummer två i den trådsmala genren.)

1981.

2014-08-23

The best of Greece


Jag undrar om detta verkligen är det BÄSTA Grekland har att erbjuda. Det vore riktigt sorgligt.

Greklands höjdpunkt representeras i så fall av en sådan där restaurang som man kliver in i och genast känner att man kommit alldeles fel, och hoppas hinna ut igen innan någon anställd stormar fram med menyer. Det är en källarlokal i betong, med ett extremt sandigt golv och stämningsfull mysbelysning bestående av en enda naken glödlampa. Mitt i lokalen står en stor mur som någon har målat något skojfriskt på, och ovanpå denna finner vi naturligtvis plastblommor. Ute till vänster hänger ett knippe lök och några äckliga bruna korvar som någon tejpat fast i taket.

En av stammisarna demonstrerar här för sina vänner hur man i ett enda vigt språng kan klappa händerna både ovanför och under låret, spräcka finbyxorna längs hela gylfen och bryta både knäskålen och nyckelbenet i en ohygglig vurpa ner i stengolvet. En annan av dem sitter med ett radband och ber för att ovan nämnda ska inträffa, och en tredje spelar ackompanjerande slapstickmusik iförd nätstrumpor. Den fjärde stammisen heter Erymanthus och är en katt med egen bordsplacering, det känns ju faktiskt jävligt Grekland.

Fotografen som tog denna bild har av allt att döma klättrat upp på en stol och tagit bilden ovanför sitt huvud utan att kunna se i sökaren, alternativt att hen trasslade in sig på något sätt och knäppte bilden under fallet från stolen. Det finns inte en rät linje i bilden, allt är sjukt snett och benbrottaren fick sin fot avskuren. (Det påminner en hel del om detta alster som jag presenterade 2009.)

1974.

2014-08-18

Palomaz 12 - En bukett blå violer


Palomaz, ett av mina verkliga favoritband när det kommer till skitomslag och kanske dansbandet med allra sämst tålamod vid fotograferingar, är tillbaka med en tolfte platta. Denna bukett blå personer stod uppställda på ett planerat sätt och var unisont klädda, men när de väl ställt sig på plats så knäppte de som vanligt EN enda bild. Mannen som får allra mest plats fångades ju för Sören mitt i en blinkning! Hans hållning är för övrigt under all kritik den med, den är som ett mellanting mellan en Kristusgestalt som välsignar barnen och en snubbe som får hjälp hem av sina polare efter att ha druckit skadliga mängder cocoslikör.

Antingen kunde de inte sitta stilla och ville avbryta plåtningen så fort det bara gick, eller så var budgeten begränsad till en enda filmruta i kameran. Oavsett vilket så får man förmoda att denna bild var det enda alternativet, om inte så skulle jag verkligen vilja se bilderna som ratades.

1987.

2014-08-13

Taxi, var god dröj...


Skivbolaget Glädje upphör aldrig att leverera apdeppiga skivomslag. Nu har de dessutom fått en slogan: Glädje - Den andliga skivan med verklig livsglädje!
Aldrig kommer du hitta en skiva som är så nöjd med sitt liv.

Typiskt för detta skivbolag var att de ideligen gjorde skivomslag som inte signalerade känslan "glädje", utan istället satsade hela vägen in i kaklet på upplevelser som "tristess", "melankoli" och "blytung besvikelse". Den här gången gjorde de ett skivomslag med Skandinaviska Enskilda Banken på. I mörker.

Titeln står som synes inte på framsidan, utan på baksidan. Plattan heter "Taxi, var god dröj..." och är en samling sånger av ett gäng som kallar sig "Taxibröderna". Dessa bröder är något av det jobbigaste tänkbara. Jag trodde bara att jag hade haft otur som hamnade i samma bil som jobbigt pratglada taxichaufförer, men det visar sig ha varit något mycket organiserat. Taxibröderna var ett gäng som tog sig an uppgiften att snacka sönder sina passagerare på jobbigast möjliga sätt, eller som de skriver på baksidan: "många är de som fått vägledning av en taxibroders enkla vittnesbörd om sin tro på Jesus".

Jag ringde en taxi. Ville jag bli frälst? Nej, jag ville till Sturup. Exakt hur fan var det otydligt?

1973.

2014-08-07

Tord Torderup - Tord Torderup


Min spontana första tanke är "mardröm".
Nu är han i alla fall tillbaka, och med sin självbetitlade förstaplatta dessutom!

Men hur tänkte han? Tords ansikte täcker halva skivan, så att man får känslan av att vara ASNÄRA Tord. Huvudet är så stort på omslaget att det faktiskt blir större än naturlig storlek, vilket ger en märkligt obehaglig känsla. Jag tvivlar på att det var syftet. Tord i onaturlig storlek är faktiskt så otäck att jag medvetet plockade undan skivan efter att ha blivit vettskrämd när han kikade fram bakom en fåtölj i vardagsrummet.

Tords hår ("Tordhåret") klipptes av skarpt och snyggt för en naturlig look, och namnet skrevs jättestort på högerkanten. Allt är för stort, som att omslaget anpassats efter att kundkretsen består av folk som bara har ledsyn eller hela tiden rör sig extremt fort så att de har väldigt svårt att fokusera.

Obekräftade källor (i min skalle) hävdar att Tord Torderup heter "Tord" även i mellannamn.

1984.

2014-08-03

Jubelkvartetten


Det är svårt att tänka sig något sämre sätt att ta den här bilden på. De saker som kan tänkas vara intressanta att visa upp på skivomslaget är väl i första hand bandet, publiken eller korset. Allt sket sig dock.

Bandet, Jubelkvartetten, är ju det mest givna att visa upp på bilden. Men det sket sig, eftersom något snille valde att ta bilden bakifrån. Vi kan urskilja dragspelarens profil ute till vänster, men efter det följer bara ryggar, en märklig bena som går tvärs över huvudet från öra till öra, ett ansikte täckt av ett kors och en nacke.

Om man nu väljer att fotografera ett band bakifrån så kan man ju anta att det är publiken som ska visas upp. Men det sket sig, eftersom något snille valde att ta bilden i normal ögonhöjd. Vi kan ana några sura miner och klassiskt glasögon-blänk här och där, men de flesta är täckta av ovan nämnda ryggar och bakhuvuden. En viktig detalj om man ska låta en publikbild representera ett framträdande är att välja en publik som uppskattar framträdandet, inte en drös människor som sitter och längtar efter punkten "postludium" och "trefaldigt amen" i programbladet så att de får kuta ut och lassa i sig mjuk pepparkaka och Skånerost.

Skulle man nu mot all förmodan tycka att korset var det viktigaste att lyfta fram, så sket även det sig tack vare något snille. Korset beskars hårt eftersom fotografen stod så nära det (varför välja att fotografera från bakom korset?) och blixten smällde förstås rakt in i det så att det blev jätteljust.

För övrigt vill jag hävda att Walter Erixons låt "Gud som barnet haver kär" är en fet ripoff av "Gud som haver barnen kär". Inspirerad av detta kommer jag i höst släppa singlarna "Hit me one more time baby" och "Öppna landskap trivs jag bäst i".

1966.

2014-07-30

Conny Selmers - Vi mal på!


Bara 57 män i Sverige behöver dras med namnet Selmer, ett namn som stalvningskontrollen hävdar att jag stavat fel. "Conny Selmer" räknas knappast ens som ett namn, snarare som någon sorts förbannelse eller smädelse.

Männen på omslaget bär skjortor i ett av det kända universums allra fulaste material. Vi har sett liknande hos Yvonne mé Lallas och Fendox, men jag vänjer mig aldrig riktigt. Särskilt inte när det slemmigt glansiga tyget är i någon könsrosa slemhinnenyans. Och så ständigt dessa minimala fickor som dansbandare skulle försöka pressa ner händerna i!

Titeln "Vi mal på!" är inte så lockande den heller, det låter snarast som att Conny Selmers vägrar sluta spela trots folks protester. 

Från Skammens år 1977.

2014-07-24

Gilbert Becaud - Becaud


Med ett dramatiskt svep ryckte han undan sin cape, och som av ett trollslag var krukan borta. Plötsligt befann vi oss ute i rymden och Gilberts namn stod skrivet i blod, men just då låg allas fokus på den försvunna krukan.

1987.

2014-07-17

Moe Bandy - It was always so easy (to find an unhappy woman)


Här ser vi Moe Bandy ("mer bandy" på svenska), en ytterst obehaglig sol- och vårare som sitter och hänger i en väldigt mörk bar. Han beklagar sig nu över hur branschen har gått utför på sistone.

"Det brukade alltid vara så lätt att hitta ett olyckligt fruntimmer att investera i" säger han, medan han spanar in ställets servitris och överväger om det är värt ett sista desperat försök. Hon har ju trots allt sett honom där genom åren, och vet mycket väl att Moe inte är en karl man ska ge "ett litet kompislån, bara över helgen" eller ens låta honom komma nära silverbesticken.

Som för många andra i hans bransch är det missbruk och dyra vanor som fört honom in på den osköna banan. Hans vrålvita kostym kräver kemtvätt bara han tänker på att äta någonting med tomatsås, och han har köpt polisonger för en hel årslön.

1975.

2014-07-12

Finn Ziegler - Live a la Fontaine


– Så där ja, och så titta lite mer åt vänster... Och så bjuder vi på ett stort leende! Eller, glöm det förresten.

1978.

2014-07-06

Flamingokvintetten 1


Det är hög tid att ta itu med Flamingokvintettens etta, ett omslag som väcker en hel del frågor. Varför sitter de inknycklade i något slags trångt hål? Varför bär alla Buttericksdräkten "Vuxen indian"? Varför ser de så missnöjda och griniga ut?

Den absoluta höjdpunkten på omslaget är dock mannen längst till höger. Han har nämligen lyckats riva av den kanske bästa Roland-hållningen i mannaminne, en fantastisk bedrift i fuldomens tecken. Armarna hänger framme på kroppen och både hållningen och ansiktsuttrycket påminner om ett barn som står och gnäller missnöjt. "Men mammaaaa... Jag viiiill äta saaand..."

1970.

2014-07-02

Tchaikovsky - The nutcracker suite


Detta är alltså en platta med Tchaikovsky, bara fin klassisk musik. Ingen galen remake, ingen mash-up med libanesisk gråtsång eller något annat som skulle kunna rättfärdiga den vansinniga omslagsdesignen, bara en vanlig symfoniorkester.

Detta faktum gör förstås konceptet ännu dummare, ett koncept som bygger på att tjyven Marv från "Ensam hemma" ligger nedbäddad i 9607 valnötter framför ett ostruket lakan i nyansen "turistmage".

Årtal saknas.

2014-06-27

Kenth-Erics


Alla ifrågasatte ljusförhållandena. En efter en ställde bandmedlemmarna ödmjukt trevande frågor till fotografen; vore det inte en bra idé att tända i taket? Kanske ta bilden på dagen? Eller kanske åtminstone dra ifrån de decimetertjocka militära mörkläggningsgardinerna? Till och med ägaren av den lilla hemma-puben (Janek Brugdestrut hette han, men det är irrelevant) kom in och tände en massa lampor åt dem, så där som mammor välmenande och irriterande gör "för att man ska se vad man läser" i tidigare behagligt lågmäld belysning.

Fotografen var dock oklädsamt självsäker och påstod gång på gång att det var mer än tillräckligt ljust för omslagsfotografering, och att den trötta gillestuge-baren var den perfekta platsen. "Man får väl lita på den som är proffs" tänkte Kenth-Erics, och lät proffset ta en bild som blev skitdålig.

Hela fotot blev dassigt och murrigt, men framförallt blev både Vladimir Putin och killen bakom bardisken så mörka att de knappt går att identifiera. Vladde står dessutom och stirrar blint ut i luften, och den lilla nätcylinder som fotografen hade vävt av halm och saliv och sedan hängt upp över bardisken blev en besvikelse även den.

I ett desperat försök att rädda upp situationen och få den alldeles för mörka bilden att verka avsiktlig så gjorde de även porträttbilderna på baksidan nattsvarta. Resultatet blev ett gäng bilder som inte ens de fotografer som letar efter Nessie, Den Förfärlige Snömannen eller WC-Ankan hade sett som tillräckligt tydliga.


En lite kuslig grej som de upptäckte först när skivan hade gått i tryck och de kunde titta noggrant på bilden var snubben bakom baren; han ingick ju inte alls i bandet. Det var någon random snubbe med såna där rejäla glasögon som man kan se Jupiters månar med, men det var ingen som kände igen honom.

1978.

2014-06-24

Jean Shepard and Ray Pillow - I'll take the dog


Jean "sex kilo hår med volym som en basketboll" Shepard och Ray "Draculafrisyr med ögonbryn i singularis" Pillow ligger i urmysig skilsmässa där de slåss med näbbar och klor. Båda är måna om att få behålla hunden, och Ray demonstrerar genom kennelklubbens officiella strypgrepp att han gärna skickar hem Jean med en död byracka om han inte får behålla kräket själv.

Plattan är från 1966, alltså tiden före folk började stämma skiten ur företag om de hävdade saker om sina produkter som de inte kunde styrka. Därför står det en del väldigt självsäkra saker på baksidan, bland annat följande skrytramsa:

"This monophonic microgroove recording cannot become obsolete. It will continue to be a source of outstanding sound reproduction, providing the finest monophonic performance from any phonograph."

Skivan är alltså oförstörbar, och Capitol records lovar mig enastående ljudåtergivning oavsett vad jag har för stereoutrustning. Ni må tro att jag blev besviken!

Under flera månader hade jag växlande använt skivan som mellanliggande skyddslager mot asfalten när jag släpat tunga möbler mellan olika bostäder och som underlägg för glödande järnföremål i min privata (hemliga) smedja. När det så var dags att lyssna på de flisor som återstod av plattan förväntade jag mig förstås en orgasmisk musikupplevelse, men icke! Min skivspelare har jag snickrat ihop själv av glasspinnar och gamla grenar, det är alltså en strömlös variant utan roterande skivtallrik som jag är mycket stolt över. Med hushållssnöre som kablage hade jag kopplat den till en förstärkare som jag vanligen använder som durkslag, den brinner vackert varje gång man kopplar in den. Högtalare har jag prioriterat bort.

Ord kan inte beskriva min besvikelse över ljudkvaliteten. Det lät inte dåligt, men jag håller inte med om att det var "the finest monophonic performance" som jag har upplevt.

1966.

2014-06-21

Jan Öjlers - Det är dej vi tänker på


Jan Öjlers valde muren. När muren var vald var det bara att knäppa av en bild, men ingen av grabbarna hjälpte direkt till att göra det till ett vrålbra omslag.

Killen längst till vänster såg glad och trevlig ut, men satsade på en cool och ledig stil genom att prega in armbågen i ett hål i muren. Den andra handen pressade han ner så långt det gick i den svintighta fickan, med andra ord inte långt alls.

Näste man är helt otrolig. Frisyren, brillorna, mustascherna och polisongerna gör honom till en klockren sjuttiotals-hunk, som plockad ur en amerikansk snutserie. Men nu är han inte en amerikansk skådis utan musiker i ett svenskt dansband, och med det i bakhuvudet blir han plötsligt en märklig svankande typ med jeanskluven pung istället.

Killen till höger om honom påminner om Buffalo Bill i "När lammen tystnar" och har ställt sig i en liten smutsgrop, på tå med ena foten och på häl med den andra.

Nästa snubbe ser ut som en vädurskanin med långa hängande öron.

Näst längst till höger står en man som klivit så långt fram att han blivit oskarp, och han stirrar på oss med en blick som ligger någonstans mellan "nöjd och glad" och "ett steg närmre så bankar jag in framtänderna i huvudet på dig".

På högerkanten har det slagit slint fullständigt. Att klättra upp på en mur iförd träskor är en störtdålig idé. Att försöka sitta tufft på en minimal avsats där man hela tiden håller på att glida ner, att upptäcka att det inte hjälper att hålla sig fast i sitt eget bälte och därför försöka spjärna emot med träskorna på ett högst onaturligt sätt för att inte rasa ner och skrapa upp röven mot teglet är en järnspett-genom-magen-dålig idé. Att göra det ovan nämnda på ett skivomslag är en järnspett-genom-magen-OCH-VIDARE-GENOM-DEN-SISTA-LEVANDE-JÄTTEPANDAN-dålig idé.

Och genom allt detta så tänkte de på dig.

1973.

2014-06-19

Robert Wells - Rhapsody in rock part two


Robert Wells och hela Sveriges mysfarbror Tito Beltrán sitter och glassar på var sin bil, i en helt okommenterad reklam för Mitsubishi. Högst obekräftade källor hävdar att Titos bil rivstartade ögonblicket efter att bilden togs, så att han stöp i plattläggningen och bröt kroppen av sig.
Blixten har frätt ut bilden alldeles så att det ser ut som skräp, och nedanför har de klippt in tre bilder som alla visar samma sak.



På baksidan sitter Robert och är 109% innerlig och alla under 60 år kräks i näven.
Konceptet "Rhapsody in rock" har nu fungerat i 25 år, vilket skrämmer mig mer än tankarna på smältande polarisar och bostadsrättsföreningens städdag.

1990.

2014-06-15

Grupo Bota


Detta är något så udda som ett venezuelanskt gäng som spelar klassisk venezuelanskt sväng, iförda klassiskt svenska dansbandsuniformer. Bilden ser ut att ha tagits med blixt i ett mörkt rum under de sista timmarna av någon urspårad fest, och sedan har någon fått sitta och saxa ut snubbarna för hand.

Det där lyftet är faktiskt ganska imponerande, jag fattar inte riktigt hur den där flätan av sydamerikanska karlar hänger ihop. Det är dock jobbigt tydligt att den hängskrevande killen med det enorma leendet inte har alls tillräckligt med plats över i brallorna för en sådan manöver.

1978.

2014-06-13

Alpha Rowen - Earth cries


"Earth cries" är kanske att ta i en aning, för så stor spridning tror jag inte att denna skiva har fått. Men de få som drabbas av plattan gråter utan tvekan.

Detta är en skiva från 2003 som på ett utmärkt sätt demonstrerar hur hopplöst dåligt det kan se ut när man helhjärtat anammar den tekniska revolutionen utan att behärska den. Omslag som är kassa på just det här sättet hittar man i regel på CD-skivor med nollbudget, men i det här fallet är det en vinylplatta till min stora glädje. Omslaget består av ett kaotiskt osnyggt kollage av snodda bilder från Altavista, som någon niondeklassare klistrat ihop på datakunskapen i Paint Shop Pro. Titeltexten gjordes med en fräsig "3D Text Tool", till Alphas namn användes den förvalda texturen "bubbles" och hela rasket ser så kolossalt billigt ut.

Bilderna som klipptes ihop så illa föreställer en satellit (utan solpaneler, de var tydligen för bökiga att frilägga), Alpha som förgäves försöker fånga en fis, en stor halvgenomskinlig Alpha som leker tittut bakom jorden, en hopplöst utklippt explosion, en skrämmande bild av hur SD flygbombar hela världen från rymden, ett krigsfartyg på en suddig bild med jobbigt skarp vänsterkant och en annan suddig bild där några skjuter kanon medan en snubbe tar på sig ett förkläde. Nere i hörnet finner vi även skivbolagets logotyp som Alpha själv har ritat, troligen innan sexårskontrollen. Notera att loggan var tänkt att användas som etikett på skivorna, men så blidde det inte.

Kanske var den tänkt att heta "Ears cry", med tanke på hur olidligt surt det låter på plattan. Det verkar vara en av de där sällsynta produktionerna där alla inblandade hade lika dåligt gehör och därför inte reagerade på ostämda instrument, samplingar i fel tonart och sång som glider ut i smärtsamma dissonanser utan bara körde på i blindo.

2003.

2014-06-08

Tomtélius - Så'nt är livet


Detta var tänkt att bli ännu ett trevligt skivomslag med familjen Tomtélius, där de skulle hänga mysigt över en gärdsgård i ett lummigt område. Men sedan sist har det tillkommit en snubbe i bandet, som visst inte hunnit snappa upp Tomtélius gladsnälla image utan trodde att han spelade i en rebellisk missnöjesorkester. Mannen i mitten (som försökt kombinera comb-over med synth-lugg) körde därför på den mest råtuffa attityd han kunde frammana, med ett ansiktsuttryck som förmedlar "så'nt är livet, och jag hatar det".


Detta är Tomtélius NIONDE fullängdare, utav vilka jag för närvarande äger de fem värsta. Höjdarlåten på den här plattan är helt klart "Ja bränner dina brev", och detta främst för att den är över på bara drygt två minuter.

1983.

2014-06-04

Der große Stimmungs-Knüller


Här är plattan för den som vill fucka upp stämningen riktigt ordentligt på sin fest; några minuter av den här musiken på full patte och festen kommer spåra ur fullständigt.

Tjejerna kommer hiva upp armar och ben i obekväma ställningar och fåglar kommer naturligt söka sig till deras hattar för att bygga reden. Herrarna kommer blundande langa fram sina mest patetiska små gevär, de kommer klä sig i sammetsbyxor och förkläden och de kommer dekorera sina hattar med purjolök. Allt i någon sorts otyglad partyextas.

Kort sagt blir allting helt hysteriskt när man sätter på Den stora stämningsknullaren, och det kan ju vara festligt.

Årtal saknas.