2018-09-10

Claes-Freddys & Ewa Carlsén - Vi ses igen + Monotones - Fredagskväll igen


Hur kunde någon, någonsin, se ett buskage med dödtorrt björksly och
1: se det som det optimala stället att fotografera ett band för ett skivomslag
2: få bandet att tro på den makalöst dåliga idén och sedan
3: lyckas tränga in bandet i snåret, ta bilden med kanonhård blixt och sedan få den godkänd hela vägen till tryck utan att någon panikhänger sig i nödbromsen? (Dessutom med riktigt jobbigt liten kontrast mellan text och bakgrund.)

Ännu märkligare är att detta inte är en isolerad händelse, inte i mitt skräckkabinett till skivsamling. Se själva:


Här är det eskilstunagänget Monotones som trängt in sig i en buske. Det är ju inte jag som överdriver här, ni kan inte kalla det där för att stå "framför" busken. Det anmärkningsvärda (förutom andra killen från vänster som är klädd som en amerikansk trafikpolis) är förstås den mittersta mannens pose. Han står ju likadant som de två främre på Claes-Freddys platta! Det är en orimlig, ologisk ställning som varken behövs eller förklaras i något av fallen, och det är ännu mer otroligt att de gjorts oberoende av varandra.
Och håll i er nu, alla konspirationsteoretiker:

BÅDA plattorna är från Skammens År 1977.

2018-08-27

Monotones


Nu sitter ni där och tänker att "Monotones" låter ju som ett grått och dystert gäng. Men en färgsprakande klädedräkt kan vara monoton den också, så länge hela skiten har samma banangula färg! Det tog det här gänget fasta på, och var nöjda och glada tills de kom på för sent att det var en smälldålig idé. Färgen var förstås inte det enda som var fel med dräkterna. De hade även långa korvformade kragar, som gula fläskfiléer hängda runt nackarna.

På vänsterkanten står en man i björnskinnsmössa med ett lidande ansiktsuttryck och klarar inte alls av solljuset. Snoppen har han lagt åt vårt höger, av bekvämlighetsskäl och av gammal vana.
Näste man har en makalös frisyr som kombinerar sidbena, vädurskanin-öron och jättelurviga polisonger, och han står i en märklig kontrapost som får honom att verka gömma sig bakom sin kompis. Snoppen åt höger.
Mittersta mannen
är ungefär jämnlång med sin vänstra kamrat men har betydligt längre armar och andra lemmar, varav en ligger åt höger. Han väcker samma fråga som så ofta väcks i samband med de här omslagen: huruvida de bara tog en enda bild när det var dags för fotografering. Varför valde de annars en bild där personen i mitten blinkade? Men i det här fallet har jag faktiskt hittat en pressbild som uppenbarligen är från samma tillfälle, och även där blinkar den där snubben! Det verkar inte ha varit hans dag.



Om något känns underligt med snubben längst till höger så beror det på att han aldrig stått med armarna i kors förut, men fick klura ut det genom instruktioner från fotografen. Därför ser det inte det minsta naturligt ut.

Och givetvis, givet-fucking-vis har EN i bandet sabbat deras unisona dresscode genom att ta på sig bruna skor på fotograferingsdagen. Det slår aldrig fel.


1974.

2018-08-15

Jubelkvartetten - Från norr till söder


Jubelkvartetten har förekommit flitigt här på bloggen, men jag får inte nog av dem. Oftast när jag stöter på grupper som tycks ha räknat fel när de hittade på sina bandnamn så finns det någonstans en förmildrande förklaring inklämd:

– Vi började som en kvintett och sedan behöll vi namnet fastän vi sparkade Rune. Det aset.
– Vi är en trio egentligen, men nu är den här gamla gubben med på skivan också eftersom ingen orkade ta fighten med honom.
– Jag är visst en duo. Det är ju det bästa med min schizofreni, att jag har ju alltid varandra.

I detta fall finns det ingen sådan bortförklaring, tvärt om skriver de tydligt på baksidan:

KVARTETTENS MEDLEMMAR
Theofil
Leif
Allan
Affe
Kurt-Ivan (På en skiva två år senare har han bytt namn till det fantastiska Curtivan, vilket låter som någon slags druid i en folksaga eller en stark salva mot munsår.)

De konstaterar alltså nyktert (så klart) att kvartetten har fem medlemmar. Dessa presenteras var och en för sig som på en pojkbandsplatta, men istället för att beskrivas som "helcrazy festprisse" eller "blyg och känslig" så beskrivs killarna i termer som "sjunger klart evangeliskt", "alltid villig att sjunga sången om Jesus", "effektiv när det gäller att tjäna i evangelium" och "utmärkt representant för frälst ungdom från Småland".

Den vänstra bilden får förmodas representera "norr", och bygger på att den gamla gubben har klängt sig fast som en apbebis på två av de yngre snubbarna som kramar snöbollar. Den högra bilden representerar då rimligen "söder", vilket gestaltas genom att en av gitarrerna huggs som en hacka in i ögat på en sjätte bandmedlem.
Jesus har fått en namnskylt men tycks ha varit frånvarande.

1967.

2018-08-09

Stig Lorentz - 25-års jubileum med Stig Lorentz


Här kommer ett gratis proffs-tips till alla där ute som planerar att ta bilder till ett skivomslag!

Om ni har en dressin någonstans i närheten (det är en sån där grej som kändes bra att ha som flyktmedel på bröderna Daltons tid men som idag bara är en ovanligt trögtrampad cykel som man inte kan bestämma vart man vill åka med), så SKIT i den. Särskilt om den inte har någonting alls med er skiva att göra och ni inte ämnar förklara detta tilltag någonstans.

Vidare tips är att om ni redan trillat dit på det där med dressinen (det är ju lätt gjort att råka knäppa en sån där dressinbild med bandet) så kontrollera noga att bandmedlemmarna inte råkade bära skjortor med jättebreda kragar, stora puffärmar och hemska resårer kring handlederna.
Viktigt är också att inte ta bilden i dödshårt bländande solljus så att alla står och kisar med lidande miner. Skulle ni dessutom ha råkat slänga på någon i bandet vita platåträskor är det bara att skjuta sig. Eller ta en ny omslagsbild, i vissa fall är det smidigare.

1982.

2018-08-02

The Gayes - Tvåa


Efter The Gayes första platta måste det rimligen ha blivit uppenbart att deras val av bandnamn varken uttalas eller betyder "The Guys" som de hade tänkt sig. Någon gång måste någon ha vågat nämna elefanten i rummet med bandmedlemmarna, kanske någon hade druckit lite för mycket eldvatten på dansbanan och brölat något upplysande som "ni vet väl om att ni är bögar eller vahettere att det betyder det".
Då var det alltså dags för ett dementerings-race inför platta nummer två, för man kunde ju inte stolt och glad gå runt och kalla sig för bögar. (Kom ihåg att detta var 1978, bögdom var fortfarande klassat som en mentalsjukdom i Sverige.)

För att slå hål på alla tänkbara ovälkomna associationer valde de därför att göra hela skivan rosa, och att även klä sig helt i rosa med vida kimonoärmar, titeln fick syfta på The Gayes "tvåa", och att om det under denna tid skulle göras grejer i nämnda tvåa fick det "hända bakom knuten". Succé.

1978.

2018-07-28

Trastinis - Hej, Hej Goding


Trastinis har jag inte behövt stöta på tidigare, det låter som dyra italienska skorpor som man bryter sönder tänder mot. Här är de iallafall.
Mannen längst bak ser ut att ha blivit lämnad ensam alldeles för länge på ett övergivet fjällhotell, och under honom till höger finner vi frisyren ”Kurt Olsson in the front - Amelie från Montmartre in the back”. Men den stora grejen med det här omslaget är ju skjortorna.

Skjortorna, skjortorna. Vi har sett skjortor med Jävligt Breda Kragar och Alldeles För Breda Kragar, men här har vi Men Sluta Nu Det Där Är Ju Inte Ens Kragar Det Ser Inte Klokt Ut Oj Nu Kräktes Jag Finns Det Hushållspapper. De sticker ut utanför axlarna. Materialet får skjortorna att verka nästan lika obehagliga att ha på sig som de är att se på, prytt med olika symboler i den aldrig lyckade kombinationen orange och rosa.

Till dessa skjortvidunder bärs orangea och guldglittriga västar med en uppenbar syslöjdsaura - de där västarna kostade inte en spänn men ganska många timmars pill av någons tolvåring.

En alldeles orange omslagsfärg och ett typsnitt som ett av Djävulens fosterbarn har formgivit valdes ut, och mitt på omslaget klistrades sedan gruppbilden som först klipptes ut i formen av ett ollon. Klart.

1975.

2018-06-18

Jan Borseth's orkester - Festen fortsetter...


Det här trodde jag aldrig att jag skulle behöva skriva, men här kommer bloggens första och förhoppningsvis enda inlägg med ett kassettband i fokus. Jag fick den här tingesten skickad till mig av en läsare, och den är ju för gräslig för att inte lägga upp.

FESTEN FORTSETTER... jublar Jan Borseth's orkester och låter detta gestaltas av en kopp svart kaffe med en febertermometer i och svart dödsskugga runt omkring. De fem männen under koppen har tecknats av någon med på tok för gott självförtroende. Denna någon sa inte bara "jag kan rita omslagsbilden till er nya feta kassett", utan följde upp lögnen med att gå direkt på bläckpennan utan att passera blyerts. Det kan jag förstås inte veta, men det skulle förklara varför de ser ut som fem illa sydda handdockor. De ser ut som risiga snår i ansiktet allihop, den genom-onde farbrorn längst ner och Jan Malmsjö till vänster till exempel, men min favorit är ändå den översta vänstra muppen. Han har blivit gravt skelande, han har fått små arga ögonbryn och haklapp och påminner om en liten elak vessla.

Låt oss nu glömma att det här har hänt.

Årtal saknas.

2018-05-20

Jubelkvartetten


Många felräkningar har vi sett, men en felhöftning på 75% är något i hästväg. En kvartett med SJU pers kräver en ganska rejäl fylla för att klinga rent, helt i likhet med Jubelkvartetten.
Mannen längst till höger heter Theofil, något som jag tänker mig är en diagnos som ställs till någon med allt för stark dragning till just sådana här andliga sammankomster.
Walter Erixon berättar på baksidan att sången "Vi förstå hans vägar bättre ovan skyn" kanske är den av hans egna låtar som han tycker bäst om. Sedemera skrev han även "Han har öppnat pärledörren", "Jesus älskar alla ungar" och "En vänlig grönskas rika DRÄK".

Årtal saknas.

2018-04-11

Yuri Loza - All life is a journey


Yuri sitter med nollställd blick och kör en sällsynt smal bil där axeln tar i sidorutan. Hockeyfrillan håller absolut världsklass, en sån där kvalitet som bara ryska, tjeckiska och eventuellt polska frisyrer formgivna omkring 1988-1990 kan leverera. (De håller idag ett högt andrahandsvärde och går för stora pengar till samlare på auktioner.) Puffluggen och nacklockarna kombineras perfekt med styggelsen "naken överkropp under svart skinnjacka" som ju alltid är skitläbbigt men som får sig en extra skjuts när det bärs av en man som stirrar på en inifrån sin bil. Låt oss vända på skivan.



Där finner vi Yuris band. Vi finner även att Yuri är tokig i huvudet och inte alls kör bil på riktigt utan bara går omkring på gatorna med en ratt och troligen har något välkänt öknamn i sin hemkommun, något i stil med Dum-Jonas eller Plingplong-Preben.
Längst till vänster i bandet står en kille och spänner sig med nävarna framför kroppen, även han har en majestätisk hockeyfrilla. Nästa snubbe tycks vara fångad mitt i en blinkning och har tagit på sig något som ser ut som en mellanting mellan en bygghjälm och en tropikhatt som han dragit ner alldeles för långt.
Sist ute på högerkanten står en man som ingen vågade säga till på skarpen. Någon borde ha sagt ifrån redan när han dök upp med sitt första nitbälte som han drog åt runt sin halvt instoppade T-shirt. Sedan kändes det väl för sent eller nåt, för alla höll käften när han avancerade till ett andra, diagonalt nitbälte, läderarmband, höga boots med klackar och slutligen dinglande strasskedjor för att riktigt hoppsparka måttfullheten i pungen.

Plattans höjdarspår heter "память", "minne", eller på engelska "memoru".

1990.

2018-03-12

Leif Bloms - Här igen


Den där sorgliga lilla klasen bananer som hunnit bli alldeles för brunsvarta för att någon ska vilja äta dem, tenderar i mitt hem att ändå få ligga framme på tok för länge. Detta eftersom "det känns lite synd att slänga dem". Någon skulle kunna använda dem i ett experimentellt brödbak eller göra bananpannkakor med dem, eller bara plötsligt vara så stört banansugen att rötan inte längre stör. Dessutom känns det lite, lite besvärligt att lyfta dem till komposthinken.

Låt Leif Bloms vara en påminnelse och en stenhård ninjaspark i röven åt er alla:
Det är helt ok att slänga dem. De har haft sin korta tid då de kändes läckra, men de kommer aldrig kännas snygga och fräscha igen.
Och kom ihåg att försluta soppåsen noga.

1976.

2018-02-27

Ansambel Karavan


Äntligen får jag nytta av etiketten "Faktiskt estniskt påbrå" igen!
Det handlar om fem ester i en konstellation som känns hämtad ur någon feberdröm under en maginfluensa, då man ser de där fem sminkade männen med mobbarblickar och deras skeva möbler precis innan man vaknar för att springa upp och kräkas igen. Det känns jävligt obehagligt kort sagt.

Bakom telefonbordet till höger står en man med otroligt bred underkropp, särskilt i förhållande till hans krympta huvud. Nere vid den blåa växten sitter en man med samma frisyr som Pelle Alsing, Robert Gustafssons barnkaraktär i NiceCity som råkar ha ihjäl sina husdjur.

Vidare är både Meelis Punder och Agu Tammeorg fantastiskt bra hittepånamn.

1985.

2018-02-06

Tiroler Heimatklänge 3


– Det är inte kiss. Jag måste ha spillt någon slags juice, eller jag menar att någon måste ha spillt juice på mig när jag inte såg det. För att sätta dit mig förmodligen.
– Nu kommer det ju mer.
– Nej. Sluta titta nu.

1961.

2018-01-22

jag tror jan erixon sjunger


Jag tror Jan Erixon sjunger, men det kan också vara någon som kräks inne hos grannen.

Årtal saknas.

2018-01-07

Francesco Salvi - Esatto!


Francesco har valt att stoppa in sin sweatshirt med polokrage i sina höga jeans, så gör man bara inte. En annan grej man inte gör är att posera på en partyskiva med fyra ledsna djur.

Till att börja med sitter han på en ovanligt raggig ponny som ser ut att behöva en lång dusch med farligt starka tvättmedel, pälsklippning och eventuellt nödslakt. Men i nuläget står den där och ser deprimerad ut, vilket ju känns festligt. I famnen håller Francesco en misstänkt trött retriever med ledsna ögon, och uppe på den slarvigt övertäckta byrån står en rädd höna. Den står och spanar oroligt på en liten gris som är så tungt bedövad att den kanske snarare borde kallas sövd. Men det är klart, det är himla svårt att få en alert gris att ligga kvar uppe på en smal avsats.

En möjlig drogfri lösning hade kunnat vara att skippa den där jäkla grisen. Hur många potentiella köpare kan ha sett det här omslaget och blivit särskilt imponerade eller köpsugna tack vare ett litet svin med trötta ögon och en gris på en byrå?

Det väldigt skitiga golvet skvallrar om att de nog försökte sig på fotograferingen utan narkosmedel först, men gav upp efter ett långt svettigt slagsmål där det yrde päls och bajs åt alla håll.

Musiken på plattan är en vanvettigt dålig låt med samplade djurläten, det är närmast omöjligt att lyssna vidare ända till slutet. Det är sällan ett gott betyg, men å andra sidan matchar det ju det katastrofala omslaget.

1989.

2018-01-06

Dj 50 spänn, årskrönika 2017


Podden "Dj 50 spänn" körde en årskrönika i år igen, och jag slängde in en liten karamell i form av katastrofplattan "Kronoberg 78". Det är en skiva som inte kvalat in på bloggen genom sitt omslag, men innehållet är så gräsligt att det platsade i podden om märkliga skivfynd.
Mitt inhopp kommer 37 minuter in.

http://dj50spann.se/102-arets-grav-2017/

2017-12-23

Niels Jensen - The great sightseeing tour


Han visste innerst inne att det skulle sippra fram en vacker dag. Någon gång skulle hon få reda på sanningen, och det kändes tryggare att ta kommandot själv - även om det kändes hemskt jobbigt. En vanlig onsdag efter lunchen sa han det bara, rakt ut.

– Kamelia, jag är gjord av wellpapp. Och min skiftnyckel också.

Sen tog det slut såklart. Nu lever hon visst med någon branded content-snubbe med manbun och skitdyr halsduk.

1984.

2017-12-17

Canyons - För sent


Äntligen, en andra platta med Canyons! Deras första skiva har varit mångas favorit, och uppföljaren gör en sådär härligt besviken som man ska bli på den här bloggen. Plattan heter "För sent" fastän det inte står med på omslaget, och låttitlarna är tryckta i en klassiskt kontrastlös färg mot bakgrunden. Men själva gänget är ju helt magiskt.

Överst till vänster står en karl som bär ett par väldigt lågt sittande glasögon som man kan läsa pyttesmå reseparlörer på en kilometers håll med. Även personer helt utan ögon kan se hjälpligt med sådana brillor, det är fantastiskt. Bredvid honom står en kille med indisk bindi i pannan.
Sedan kommer en snubbe som plötsligt kände sig mäkta förvånad och sa "nämen" precis när bilden togs. Chockat, vågar jag kalla hans ansiktsuttryck. Onödiga, vågar jag kalla hans solglasögon i den nedsläckta lokalen. Bredvid honom står hans son, Chit, nio år.

Damerna i gruppen har nästan lika sönderklippta kläder som på förra omslaget, och lutar sig in mot en man som lyckats somna för natten först i antiktssolariet och sedan i gräsklipparen.

Männen är klädda i hiskeliga kavajer som ser ut som smältande vaniljglass, något som de knappast kan bortförklara efter att bandmedlemmen Kerstin (till höger) kommenterade inlägget med den förra skivan:
"Vi var helt styrda av skivbolaget Ton i Ton (som gick i konkurs sedan - hihi!) "Jag har väntat på dig", som hamnade på svensktoppen blev i alla fall så bra att den öppnade alla dörrar och vi kunde välja låtar och kläder själva under några år."

De har alltså själva valt att se ut precis så där.

1976.

2017-09-21

Dalmasarna på språng


Många gånger har jag presenterat band där en av karaktärerna glömde vilken dag fotograferingen skulle äga rum eller som bara sket fullständigt i den dresscode som noga planerats i förväg. Här har vi ännu ett exempel på det, men med en intressant twist.

Vanligen är ju situationen att en av bandmedlemmarna dyker upp och säger:
   – Hällsprätta också, jag glömde alldeles bort att ta på mig min skavande plastbody med paljetter i röven, så jag får nog tyvärr fotograferas i mina privata, snygga, bekväma kläder. Attans.
Men den här gången är det den obligatoriska dansbandskostymen som är rätt ok, och istället dyker dalmas nummer fem upp och ba:
   – Jag vet att vi sa "väst och skjorta, grå byxor och vilka strumpor man vill", men jag fick liksom feeling. Så här har ni mig i min sons pyjamasskjorta i 120 centilong, som jag passade på att tvätta i 190 grader igår. Jag hittade även ett par blåaktiga byxor som jag inte begriper hur jag lyckades få på mig. Ser ni hur de liksom klyver mig i grenen och pressar upp testiklarna ända upp i fickorna? Jag har klippt mig också som ni ser, jag sa till frisören att sikta på Jonatan Lejonhjärta möter en Bichon Frisé.

Utöver denna fritänkare innehåller omslaget en utomordentlig svampfrisyr på vänsterkanten, bredvid den en man som lyckas hoppa jämfota med krum hållning, skärpa som ligger på den skymda bussen i bakgrunden, ett flygande ciggpaket och givetvis själva konceptet att alla skulle hoppa ur sina skor. Alltihop sammantaget gör plattan ungefär lika lockande till konsumtion som en munfull grått vatten ur muggen som toaborsten står i.

1980.

2017-09-14

Spectrum - "Sköna Danslåtar"


Ovan ser vi ett helt spektrum av elände. Det var lite för mörkt och tråkigt väder för att ta en bild där de kopplade av i gräset, så det gjorde de förstås. Dansbandsgasen håller på att sluka hela gänget, skjortkragarna vill aldrig ta slut och citationstecknen visar att det kanske inte alls är fråga om sköna danslåtar utan något helt annat. Längst till vänster i bandet Rectum sitter lite otippat Elton "Lasse" John på huk, och till höger om honom fem pers som senare utbrast i fem olika gälla skrik när de fick se sina nya hopplösa gräsfläckar.


Om det skulle råda något tvivel om det så klargör baksidan tydligt vem i bandet som är övertygad om att han är nästan 300% coolare än de övriga. Men eftersom det är en dansbandsplatta han figurerar på så blir han bara häftig på samma sätt som häftiga diarréer är häftiga. 

Från Skammens år 1977.

2017-08-03

Bepers! - Blandat för Dej Nr 5


– Här har vi BEPERS! viskade han.

Bepers är ju ett konstigt namn med eller utan versaler, men att sätta utropstecken efter det gör det ännu konstigare. Det är ju ett väldigt obefogat utrop, är det någonsin någon som skriker "BEPERS!"? Sedan kommer "Blandat  för  Dej" med dubbla mellanslag mellan orden. Men framförallt tänker jag att en inledande versal på "Dej" är menat som någon slags hövlighet, som man vanligen finner i oönskad direktreklam om ensilagelösningar och tråkiga informationstexter om årsmöten i stugföreningen. Men en sådan hövlighet kombineras i regel med "Dig" eller det felaktiga "Ni". Att skriva ut det talspråksnonchalanta "Dej" med inledande versal går inte ihop alls.

Men skit i det nu, huvudsaken här är ändå fyra män med julslipsar i ett rum fyllt av bruna avgaser. Högst upp till vänster en man med ett utseende som egentligen kräver att man är pastor, skolkurator eller ledare för en sekt med eget bankgironummer.
Till höger om honom står en så kallad "tok", vilket förstärks flera gånger om tack vare valet av frisyr. När man börjar bli ruskigt tunnhårig är det en bra idé att klippa rubbet väldigt kort. Men man kan även satsa åt andra hållet och låta allt kvarstående hår växa, om man mer vill förknippas med professor Kalkyl eller en psykotisk clown. Vill man verkligen bränna alla chanser att få ett riktigt jobb eller bli insläppt på flotta ställen som McDonald's och biblioteket så kan man komplettera bakhuvudhåret med en kritvit mohikan av tunnast möjliga modell.
Dessutom ser han ut att stå och dra fingrarna genom håret på den nedersta mannen, en snubbe som hade kunnat passera både som konfirmationspräst och som smugglare av förbjudna pulver och exotiska djur.
Mitt i smeten sitter en alltför rakryggad yngling som kräktes rakt ut 2,4 sekunder efter att bilden togs. Hade han spytt ner sig i fotoögonblicket hade omslaget säkerligen bara blivit snyggare.

1987.