2016-02-11

Palomaz 5 - Hjärtats röst


Raden av Palomaz-skivor tar aldrig slut. Alltså aldrig någonsin, de är som pi: man kan hitta en oändlig följd decimaler/lågbudgetplattor om man bara orkar fortsätta leta.

Här är det nummer fem som är i fokus. Bland hitlåtarna kan nämnas "Vi två hör tillsammans" som handlar om ett par som lyssnar uppmärksamt på ett hörseltest ihop. Det är fascinerande hur lite som förändras mellan skivorna. Omslagsbilderna till Palomaz 1, Palomaz 5, Palomaz 7 och Palomaz 11 har uppenbart tagits i samma studio med samma kräkbruna matta, kanske ännu fler. Mannen på stolen har till och med samma rehab-dojor på sig som två skivor senare.

Den här gången har de verkligen lagt minimal kraft på rekvisita. Inga valv, gardiner eller blomster den här gången, utan de ställde fram en ensam stol framför den fläckade fondtapeten i färgen "slask vid motorväg" och sen fick det vara bra. Men det de tappar i inredning tar de igen med råge genom ren attityd. Mannen med pilotbrillorna bröstar upp sig med maximal power, gossebarnet intill med mustasch tunn som en flyktig dammtuss har en stenhård min, helskäggsmannen står med kroppshållningen "absolut makt" och stolsmannen sitter så där musikvideo-ballt med stolen bakvänd som ytterst få kommer undan med. Alla tittar in i kameran med ansiktsuttrycket "Palomaz tjafsar man INTE med" (den helvita dresscoden förmedlar dock att det är fritt fram att tjafsa med Palomaz). Undantaget är kvinnan på golvet, som ser tveksam och obekväm ut istället. Men det är lätt att förstå, försök själva att sitta i skräddarställning och utstråla att du är beredd att ta till våld vid minsta antydan till respektlöshet!
Nej just det.

1982.

2016-02-04

Russian souvenir


Dessa eviga souvenirskivor, inhandlade av folk som velat ha bevis på att de har varit på semesterresa. Nästan alltid är det hopplöst hafsiga inspelningar med något lokalt band som inte tillåtits omtagningar, men det är ju ändå inte som att någon ska lyssna på skivan och säga "tänk, så här låter det i Ryssland". Nej, den ska bara stå där i någon hylla och visa att ägaren har Rest. Tröttsammast är ändå alla dessa souvenirplattor från Grekland. Souvenirs from Greece, The best of Greece, Welcome to Greece, The sounds of Greece ("grisens ljud") osv, de tar aldrig slut. Idag är det dock en rysk platta.

Det är ett makalöst litet gäng som har samlats kring bordet, där bara fyra av dem bjuds på kaffe och tre pers inte ens får en sittplats. Mannen nere till vänster har en sådan där frisyr som är ditmålad med whiteboardpenna på flinten, och en hopplöst säckig Roland-hållning som blir flerfaldigt mycket mer patetisk av de där kycklingdräkterna/frisörkapporna som de har på sig.

Bredvid honom sitter Robert från Utvandrarna, spelad av Eddie Axberg utan hals, sedan en stenhård hjältepos nere till höger och en sällan skådad Lodisflöjtist uppe i högra hörnet. Det var noga med klädkoden, som vanligt. Direktiven var "morgonurin-gula prästkåpor med haklappar för killarna och klänningar med mönstret "häftiga kräkningar" för tjejerna". Och hur bombsäkert genomtänkt det än må låta så var det förstås någon som strulade till det ändå. Valdemarx uppe i mitten spillde ner sin högmässa-dräkt med fruktsoppa kvällen före fotograferingen och nödtvättade den i panik. Han gjorde dock samma misstag som de flesta av oss har råkat göra någon gång; tillsammans med sitt gula plagg råkade han lägga in en hel dunk rosa textilfärg i tvättmaskinen. Sedan var det kört.

1982.

2016-01-31

Stubb-Jonas och Bimbos


Många kassa bandnamn har vi sett här på bloggen genom åren: 
Zickos, Zeros, Swintoz, Frön-Jannes, Sväng Grabbarna och givetvis Ludgo-Pelles bland många andra. Men idag får vi stifta påtvingat bekantskap med något mycket sällsynt, nämligen en platta med ett musikaliskt samarbete mellan två parter som båda har namn som låter som öknamn. Tänk som jämförelse att man lyckas avla fram världens första gås-åsna, en "gåsna", samtidigt som några forskare långt borta ger liv åt en sjöko med mänskliga armar. Tänk sedan att de där två kassa djuren råkar träffas och får en unge tillsammans. Den avkomman skulle se HELT sjuk ut, och i den här långsökta liknelsen motsvaras alltså den mänskliga sjögåsnan av den här plattan.

Stubb-Jonas och Bimbos skulle alltså ha ett skivomslag till sitt missfoster, och som fotograf anlitade de en av traktens blinda åldringar. Hela bimbogänget placerades bakom en snödriva precis på gränsen mellan sol och skugga. I likhet med många andra band här på bloggen verkar de inte ha diskuterat huruvida de skulle se tuffa eller glada ut, och resultatet är fascinerande. Varje gång blir det likadant: så fort någon i en konstellation ler, så ser de coola genast patetiska ut. Följaktligen står de och kisar i olika svankande positioner med händerna i fickorna, och mitt bland de glada gubbarna står två som ser ut att göra sitt yttersta för att se hårda ut. Ge upp killar, ni spelar i bandet "Bimbos".

Stubb-Jonas ställde de i djup snö där han helt utan entusiasm ska hämta vatten ur en brunn, som en snygg referens till absolut ingenting.

1980.

2016-01-28

Hörselskada


Det här var något av en höjdpunkt i mitt skivsamlande, hur tragiskt det än må låta. Jag kände nämligen inte till den här skivan när vi pratade om drömskivor i julavsnittet av podden "Dj 50 spänn" 2013. Då sa jag att jag inte visste om det fanns, men att jag drömde om att hitta informationsskivor om olika sjukdomar, och att jag såg framför mig en helt blank skiva med texten "ARTROS" jättestort. Detta är verkligen inte långt därifrån; ett blankt vitt omslag och så texten "HÖRSELSKADA" jättestort.
Även innehållsmässigt är det mycket nära vad jag beskrev. På A-sidan är det en låt insjungen av HiSUS-Gänget, världskända bland alla som hängde på Hörselfrämjandet i Stockholm under slutet av sjuttiotalet, men B-sidan är den riktiga hitten. "Det man inte hör (dialog med hörselskadad)" heter den, och är en fantastiskt innantill-läst dialog som aldrig tycks ta slut.
Detta är förvisso inte ett katastrofalt fult skivomslag, men mitt sanndrömmeri och min patetiska glädje när jag stod ensam på Myrorna med den här sladdriga singeln i händerna gjorde att den ändå förtjänade en plats.

1979.

2016-01-17

3 x 1 Kópé


3 x 1 Kópé betyder "tre män i ägg" på ungerska, och det är just vad som visas upp på det dunderröda omslaget. I det lutade ägget till vänster sitter en man som påminner om Dennis Nedry i Jurassic Park, bortsett från skruvanslutningarna i tinningarna. I mitten finner vi en fadersgestalt med filmjölk i skägget, men min favorit sitter i det högra ägget. Det ser ut att vara en femåring som kommer direkt från pulkabacken, rödblommig och sådär övertrött så att gråten kan bryta ut av precis vad som helst (JAG skulle få hänga upp grytvanten/Jag ville ta på mig strumporna efter skorna/Jag vill ha hjälp att dela potatisen och ändå göra det helt själv).
Men sedan ser man håret på bröstet, och då blir det genast obehagligt istället.

1988.

2016-01-10

Roynes - Fri med dig


Som ni har märkt så kom det inget traditionsenligt julspecial, och det var ju bedrövligt. Istället får Roynes representera vinterhögtiderna med ett nyårsmässigt omslag från 1985 där de kravlar upp som väldiga Katlamonster över krönet.

Men en försenad julhälsning måste jag ändå ge er. Ni som varit här och läst tidigare år vet ju att jag är något av en julskeptiker som sällan fylls av bjällerklang i någon positiv bemärkelse, när jag hör "nu tändas tusen juleljus" brukar jag mest känna att det låter som ett jävla slöseri. Tänd i taket istället, elektriciteten är här sedan länge.

På den tiden då jag faktiskt såg Kalle Anka på tv på julafton, istället för att utnyttja de oslagbara trafikförhållandena mellan tre och fyra, så satt jag och fördärvade julstämningen genom att gnälla på allt som är fel och dåligt i den där uselt dubbade reprisen. TV:n skrålade glatt, ständigt avbruten av ett ocharmigt lillgammalt argt barn:

Vill du plocka frukter av bästa klass så använd din höger och vänster tass...
– Björnar har inte TASSAR, de har RAMAR!
... men klorna dom ska du dra in...
– Du kan inte dra in dina klor idiotbjörn, för du är en björn! Idiot. 
... så fort du ska ta dig en fin apelsin...
Fet chans att det där är en apelsin, den är ju stor som en basketboll!
... En björntjänst gör ju ingen glad...
– SÄMSTA översättningen. Var det den enda björnreferensen på svenska eller? "Bear necessities" var ju fyndigt i jämförelse. Men lyssna nu! Nu ska Mowgli visa exakt hur dum han är! Nu!
...Var nöjd med allt du ser och allt som livet ger.
Men när?
Allt livet ger...
– Förlåt? Baloo uppmanar Mowgli att vara nöjd, och då frågar han NÄR han ska vara nöjd? Man fattar plötsligt varför hans föräldrar "råkade tappa bort honom" i djungeln när han var liten, han är ju intelligent som en ostbåge. Till och med Baloo tycker det är pinsamt, han bara ignorerar frågan och sjunger vidare.

Så där höll jag på. Fast jag hade nog uppskattat att köpa julklappar till folk om jag hade haft alldeles för mycket pengar, då hade man kunnat hitta på en massa skoj. Tänk att få se någon med körkort öppna ett presentkort med ett stort paket körlektioner. Eller köpa ALLA biljetter till Roger Pontares julshow, ge EN till någon som inte är helt såld på indianjulmusik och göra resten till jättedyr papier maché. Eller köpa biljetter till en konsert som redan pågår i Ungern när julklappen öppnas. Tre månaders hyra av en container som redan placerats lämpligt inne i någons hall. Eller en platta med Roynes. Fast det vore nästan taskigt.

Gott nytt katastrofår!
/Herr Dryck

2015-12-28

Gustav Mahler - Das klagende lied


Den ofta omtalade och omsjungna Riddaren Med De Brutna Fötterna Och En Rustning Som Är Helt Blå var så innerligt trött på sin häst Ivar. Ivar var minst lika trött på den ofta omtalade och omsjungna Riddaren Med De Brutna Fötterna Och En Rustning Som Är Helt Blå.



– Seså, i galopp! Full fart framåt! sa RMDBFOERSÄHB.
– Gnägg, sa Ivar, med en syrlig underton som uttryckte "jag går precis så fort som jag behagar din oproportionella jävel. Titta bara på din panna, din huvudform måste vara helt grotesk."
Så där höll de på. RMDBFOERSÄHB slutade som en relativt bortglömd medeltidslegend, Ivar slutade som färs. Blandfärs dessutom, han blandades med en exceptionellt dum gris och åts inte ens upp.

Årtal saknas.

2015-12-21

Sydbandet - Visioner


På ett väldigt lila bord ligger ett sällsynt dåligt memoryspel. Det består av ett udda antal brickor och det finns inga par, bara fem bilder av olika män i arbetsläger-skjortor och flera av gubbarna har riktigt kass hållning. Men vilka karlar!

Uppe till vänster ser vi en liten herre som ger ett ansiktsuttryck åt känslan "skräckblandad förtvivlan", han ser ungefär lika bekväm ut som en säng av sten. I mitten syns en man som har kombinerat frisyren "PuBis Revision och Redovisning" med pippilotter i nacken, nere till vänster en man som växte upp med björnar och uppe till höger en ängslig kille som ursprungligen kanske kommer från Järva-Jaani i Estland. Men det skulle förvåna mig mycket, jag har inga som helst belägg för det i nuläget.

Nere i högra hörnet sitter min favorit, en man som hade tränat in en perfekt min inför fotograferingen. Han försökte hamna någonstans mellan "försöka läsa på en skylt för långt borta", "schh lyssna lyssna, det här säger jag inte bara för att jag är full" och "vad fan glor du på din jävla sittkissare". Resultatet blev förstås enastående.

(Notera bandloggan som har dekorerats genom att någon helt enkelt har tagit en färgpenna och ritat röda prickar på den gula texten.)

1985.

2015-12-07

Bröderna Lindqvist - Härligt med semester


Bröderna Lindqvist jobbar med att spela gammaldansmusik. Deras semestrar består följaktligen av dagar då de inte spelar gammaldansmusik, och det tycker de är härligt som sjutton. De har dock lite olika inställning till semesterkonceptet.

Mannen längst till vänster klär sig ledigt under sina fridagar, men släpper helst inte dragspelet trots att han får. Ledigheten består istället i att han bara spelar andra genrer som skweee, gabbertechno och filmmusiken från den med rätta bortglömda barnfilmen "På vift med Hambone".

Bredvid honom står han som aldrig riktigt kan koppla bort jobbet. Hans närstående ligger ständigt på honom om vikten av att inte ta med sig jobbet hem, att ta paus på riktigt innan man går in i väggen. Men trots alla välmenande uppmaningar så står han där iförd folkdräkt idag igen, och hans påpekanden om att han faktiskt spelar "Fjällnäspolska" i G istället för C lugnar ingen, även om det är rätt crazy gjort för att vara han.

Längst fram i stolsläge finner vi den som lyckas koppla av med stil. Det är likadant varje säsong: i samma stund som semestern sparkas igång kliver han in i en James Bond-livsstil fullt ut. Alltid skumpa eller en cocktail i handen, boende på lyxhotell alla dagar i veckan, snabba bilar och vanan att alltid slänga smutsiga kläder istället för att tvätta dem. Detta leder naturligtvis till att han är fullkomligt ruinerad efter högst två veckor, och det avgör därför längden på Bröderna Lindqvists semestrar.

Sist ut är han som alltid tar semester på riktigt. Den här killen skiter i allt. Iförd fullt jeans-ställ och höga damstövlar kliver han på charterflyget till Gran Canaria, och från det ögonblicket ger han upp all form av självrespekt och eftertanke, så som man ska göra på charter. Efter två veckor av all inclusive på Playa del Inglés vallas han hemåt av reseledarna, rödbränd nästintill cerise, sju kilo tyngre av all blaskig öl och bakteriehärden till efterrättsbuffé, med ännu en skitslarvigt gjord tatuering av en drömfångare/Tiger från Nalle Puh/kinesiskt tecken som inte alls betyder "hjälte" utan "hålslag" på kroppen, resväskan full av stulna hotellhanddukar och ett vagt ångestminne av att ha knullat med Vargen från Bamseklubben på minigolfbanan.
Mitt på dagen.
 
1976.

2015-11-17

Poul Krebs - Langt fra en ordentlig by


Poul kan man inte heta. Krebs kan man inte heller heta. Men där går han ändå omkring och surar i en uttorkad flodbädd och heter Poul Krebs.

Han traskar runt i boots, blindglasögon och skinnjacka utan någonting under bortsett från en bolo, ett sånt där cowboystetoskop som män tar på sig när de vill markera att de inte åker på dansbandsfestival med en svindyr husvagn för att lyssna på Sannex och Jhohans (nej, så kan man inte heller heta), utan att man tillhör den mystiska gubb-elit som tycker om country. Det vill säga dansband med steel guitar.

Poul surar därför att han är besviken. Två veckors semester bokar man in, och så hamnar man i något gammalt dammigt röse. Vad de än påstod på resebyrån så är inte det där vad han kallar en ordentlig by, inte på långa vägar.

1989.

2015-11-01

Nils Håkans - Förgät mig ej


Det är sällan det händer numera, men här kommer ett dansband som aldrig tidigare varit med på bloggen. Så vitt jag vet är detta den enda platta som Nils Håkans gjorde, och på omslaget har alla fem gått all-in på var sin likblek pastellfärg så att det ser ut som en finaluppställning från VM i landstingskläder.

Längst fram står en tandkrämsblå kvinna med byxor som är uppdragna norr om armvecken. Om hon ska föreställa någon sorts vårdare eller assistent så står hennes brukare strax bakom henne till vänster, klädd i färgen "margarin" kombinerad med en sådan där symfoniorkester-frisyr som är snyggt vattenkammad i tio minuter men som sedan rasar ihop fullständigt eftersom han vägrar alla sorters hårprodukter.

Till höger bakom gärdsgården står den som mest övertygande i gänget kan leverera raderna "nu blir det väl skönt för tant att få rena lakan" och "har Märta skött magen idag?". Med sin Robert Wells-frisyr och lediga hållning skulle han även kunna passera som skojfrisk bårtransportör i kulvertarna eller sjukgymnast.

Där bak i mitten finner vi den patient som inte ger någon i personalen en lugn stund. Mången morgon har rondpersonalen funnit hans vegetabila rumskamrat med olika anstötliga ansiktsmålningar, väggarna ommålade med fruktpuré och små pedantiska djurparker av katrinplommon på golvet som ingen får röra. Längst bak står den i Nils Håkans som fick ta itu med djurparken, med tretton stygn i nacken till följd.

1983.

2015-10-27

Fjärås Dragspelsklubb - Fjäråsdrill


Som ni ser råder det ett fullkomligt kaos i rummet som någon ovetande stackare hyrde ut till Fjärås dragspelsklubb. När den årliga festen "Fjäråsdrillen" är över kommer det inte finnas en hel möbel i salen, tapeterna kommer ha brunnit här och där och en stor del av golvet har brutits upp av någon som spårade ur fullständigt framåt småtimmarna. Detta är förstås uppenbart. Några saker vill jag dock fästa särskilt fokus vid:

Sveriges vid tiden mest hjulbenta däggdjur på vänsterflanken.

Mannen till höger om honom som kombinerar huksittande och knästående till något hopplöst mellanting som blir långt värre.
Barnet i mitten som någon släpat med sig, som tagit med sig en handdocka föreställande "Rowlf the Dog" från Mupparna istället för ett dragspel, vilket inte gör sig särdeles bra på skiva.
Slutligen förstås festprissen till höger om barnet, som spelar dragspel som en pumpdressin.

Jäklar vilken fest ni missade, alla ni som inte var där! Vi andra ses igen nästa år. Jag ska ta med mig trettio liter vaniljvisp och en röjsåg.

1979.

2015-10-10

Lille Palle - Jeg er så ked a'


Lille Palle sitter naken i solskenet
med sin svettiga bak emot dragspelet
I sitt kolossala hjärnsläpp
eller katastrofala konstgrepp
dolde han åtminstone klockspelet.

Det kan ha varit ett misstag
eller en dansk sorts genidrag
att bara blunda och le
och försöka komma med
i kategorin Katastrofala omslag.

                                    - Mark Twain 
1973.

2015-09-27

Samuelsons önskesånger


I likhet med resten av den kända världen får jag aldrig nog av Samuelsons. I olika konstellationer har de gjort en monumental promenad hela vägen från 60-talet fram till idag, och på ett sällsynt pricksäkert sätt har de lyckats hänga med tidsandan i genren katastrofala skivomslag längs hela vägen, och på så sätt leverera plattor som är fula på alla möjliga olika sätt. När det var inne med utställda brallor med cameltoes hade de det, när man skulle ha enorma skjortkragar hade de det, gasfylld studio - check, Legogubbefrisyrer - check. En ändlös smörig vandring längs ögonsmärtornas Via Dolorosa.

Så kom åttiotalet, och med det kom en märklig fluga som varade precis så länge som det tog för folk att se bilderna en enda gång och upptäcka att det såg ut som skit, nämligen att färglägga fotografier. Som redan var i färg. Kanske tänkte någon att det skulle se "friskt" ut med lite rött på kinderna, tippexvita tänder och rosa läppar, men naturligtvis såg det istället "sjukt" ut. De ser ut som tre obehagliga dockor som små barn har lekt skönhetssalong med, klätt i färger som trotsar optikens lagar och sedan ställt upp snett under en hysterisk titeltext som någon kastar in hårt från vänster.

1985.

2015-09-19

Zamfir - Hommage a...


 – Vänta, vänta, den här kan jag. Alltså jag vet vad det här är för något, jag har sett såna tusen gånger men jag kommer inte på det just nu. Ett räffel...räffelbräde? Räffel-rörbricka? En rör-kruk? Jag har sett en sån här på Skansen, det är något man silade utsäde genom förr i tiden. Eller nej! Det är en grej man blåser i!
Jag ska blåsa i den nu, det ska bli en hommage till...vänta, jag har det på tungan. Hommage till...

1980.

2015-09-12

Sailor's Hitparade


Om man kom på under 60-/70-talet att man av någon outgrundlig anledning ville ge ut ännu en dussinplatta med partymusik "à gogo", med potential att tråka ut vilken fest som helst, så var det ganska givet att man behövde placera en eller flera snygga tjejer på omslaget, som för att försöka distrahera köparen från att det faktiskt är oblandad skit som är till salu.
(Jag utmanar er om ni tror att jag överdriver, testa att sätta på en riktigt långsam version av "My Bonnie lies over the ocean" nästa gång ni är på ett rejält party och se om det känns att festen LYFTER. Se om folks naturliga respons är att kommentera ditt låtval som en del av en "hitparad".)

I detta fall tänkte de att sex tjejer kan sälja ännu bättre än en, men resultatet blev bara bisarrt. Det ser ut som att sex nakna kvinnor och lika många sjömän vräkts överbord och grovhackats i akterpropellern, för att sedan tråcklas ihop igen av av någon med noll fallenhet för pussel.

Årtal saknas.

2015-09-07

Michael Franks - Passion fruit


Michael är en enkel man med enkla nöjen. Han uppskattar kvällar då han får sitta uppkrupen i fosterställning i sin fåtölj och hålla stenhårt i sin safariskjorta. Det krampaktiga knipandet med nävarna avbryts bara när han tar för sig av sin passionsfrukt, utan att någonsin släppa sin iskalla blick in i väggen. Sådana kvällar då hans enda föda är en hel bastkorg med passionsfrukter brukar följas av en till lika delar spännande som underhållande dag ur avföringssynpunkt.

1983.

2015-08-31

The sound of Santabarbara


Här är ett gäng som verkar ha satsat på att kvala in på Katastrofala omslag redan från början, de har nämligen klämt in minst två attribut som brukar kamma hem en given placering i mitt avfallsgalleri: en sur hund och ett skrev som blir obarmhärtigt tillknycklat av ett par brallor.

De här brallorna är egentligen del av en jeansoverall som sytts upp med spektakulärt märkliga proportioner, en modell som marknadsfördes med reklamfrasen "ett minne för underlivet". Måttet från axlarna till mellangården är lätt en decimeter för kort, så att grenen blir fullkomligt manglad om man försöker kränga på sig overallen upp över axlarna. Man kan luras att tänka att det bara är en alldeles för liten overall i 140 centilong som liraren har gett sig Sören på att få plats i, men icke! Benen är nämligen på tok för långa. Designern har alltså föreställt sig att bäraren antingen ska ha väldigt långa ben och en ytterst liten överkropp, eller också klyvas som av ett yxhugg likt mannen på bilden. Bäraren av sterilitetsoverallen har zorromustasch, ett skägg som sitter nere på halsen och en skjorta som jag vill hävda är guppymönstrad.

Näste man har knäppt upp sin skjorta ända ner till naveln och vid fototillfället experimenterade han med hur mycket han kunde vrida runt sin högerarm innan axeln ploppade ur led. Sådana undersökningar tenderar ju att resultera i naturliga och lediga sittställningar. Notera även att den här snubben ett par decennium senare skulle bli ökänd som "Robinson-Robban".

Karln bredvid honom, i alldeles för liten skjorta, hade bett frisören om att få se ut som en triangel med polisonger som gränslöst växer ihop med hans stora cocker spaniel-öron. Kanske var det han som inspirerade Lennart Hellsing till raderna "Det var så roligt, jag måste kräkas, det kom en trekantig gubbe in".

Så till hunden. Att ha med sina husdjur på skivomslag är ett klassiskt feltänk som vi ser gång på gång här på bloggen, men så tror jag inte var fallet här. Min gissning är att byrackan var en kringstrykande gatuhund som promenerade in i bild, insåg sitt misstag men inte hann pila undan innan bilden togs. Den hann bara ge kameran en ursinnigt sur blick som förmedlar att den kommer stämma skiten ur fotografen om bilden används så att hunden på något sätt förknippas med bandet på bilden.

1976.

2015-08-24

Boströmarna - En dörr på glänt


Det kändes som en bra idé att ställa sig uppe på vägen så att man fick med hela bandet på bild, med utsikt över sjön och de där gamla husen som ingen orkat riva och där någon jobbat som guide i över tjugo år med två vilsekomna besökare i kvartalet. Det är oklart om det var fotografen eller en Boströmmare som föreslog det obegripliga, men plötsligt hade hela bandet glidit ner i diket. Fotografen måste haft en idé där alla Boströmmarhuvuden skulle ligga i en perfekt diagonal linje över bilden. Förödelse följde.

Dels lyckades det inte eftersom en hamnade för långt ner p.g.a. bristfällig skallmätning, men framförallt fokuserades det så mycket på den där huvudlinjen att ingen verkade se att de stod helt sjukt konstigt för att få huvudena på sina rätta platser.

Killen närmast kameran blev stående mitt i en otäckt vass hallonbuske som gjorde det nästan omöjligt att stå tufft och ledigt, trots ringen på lillfingret. Han bär en tröja med på tok för korta ärmar och kring halsen ett mycket litet krus med rökelse.

Nästa karl hamnade ännu längre ner i diket och står upp till anklarna i dy. Han försökte undvika att medverka på bilden genom att likt ett spädbarn gömma sig genom att blunda. Det funkade sådär.

Näste man är bandets hövding, vilket vi kan se genom att han bär flest ringar av dem alla. Killen bakom honom som är klädd i Provinstidningen Dalsland har det lite svårare. Han tilldelades en plats i diket där han knappt kunde hålla balansen, vilket gav honom en ytterst obekväm nigande ställning som han förgäves försökte tuffa till genom en hand i byxkanten.

Bakom honom är den som fått den allra sämsta platsen. För att placera in skallen perfekt mellan de andras krävdes det att han stod krampaktigt nedsjunken i ett "bulgariskt utfall" med händerna placerade i skrevet.

Sist och minst står den som fick den enkla uppgiften att stå helt vanligt uppe i vägrenen, men som ändå fick till en framskjuten Rolandhållning medan han försökte få ner sina händer i fickor rymliga som tändsticksaskar.

1974.

2015-08-18

Norma Lewis - I'm gonna tell him tonight


Ikväll ska jag berätta det för honom.
Ikväll ska jag berätta att jag lider av ett sällsynt svårt fall av skolios.
Under våra år tillsammans har jag lyckats dölja det för honom genom att alltid gå omkring med huvudet nerböjt till knäna eller sitta som på spishällen, men nu känner jag mig mogen att avslöja min hemlighet.

Malaga, 1997. Racingspel var aldrig ett problem i vårt förhållande.
 
Ribersborg, 2006. När vi satt på marken kunde jag vara mig själv.
 
Midsommarkransen, 2012. Långpromenaderna var ett gissel.

Vad förvånad han ska bli!

1987.