2015-07-27

Jermaine Stewart - The word is out


Det händer orimligt mycket i mitt civila liv just nu, och därför är det lite stiltje här. Min årliga loppisturné har dock gått av stapeln som vanligt och inbringat en drös nya katastrofer, så hösten ser härligt mörk ut!

Det är tredje gången Jermaine är med här, och inte fan blir det bättre med tiden. Idag har han klätt ut sig till en svart sopsäck med trädgårdsavfall och skaffat en hopplös lugg.

Titeln tycks vara "The word is out" följt av bacon.

1983.

2015-07-09

Vjeko Jutt - Najdrazoj na svijetu


– Nej men hej! Mitt namn är Vjeko Jutt. Detta är min vänstra arm, på den har jag en klocka. När jag vill titta på den så gör jag så här.

Detta är min högra arm. När jag vill vinka med den så gör jag så här.

Detta är min lilla brits av trä. Den har jag snickrat i smyg. När jag vill ligga på den så gör jag så här.

Ännu ett strålande skivomslag från bolaget Jugoton.

Årtal saknas.

2015-06-30

Tommy Bergs - Dansgoa låtar 1


Denna skivas titel är alltså "Dansgoa låtar 1", ett solklart plagiat på Vikingarnas monstruösa skivserie "Kramgoa låtar" som inleddes redan 1975 och sedan följdes av inte mindre än 29 plattor med samma namn.

Mitt i gänget av spårvagnskonduktörer står en man som ser ut att precis ha avslutat ett finalheat i bastu-VM, och han blir busigt petad i sidan av den andra mannen från höger. Till höger om den högröda killen står en man som blinkade i fotoögonblicket och därför står halvblundande och ser superstenad ut. Ännu ett exempel alltså på skivomslag där de tydligen bara knäppte en enda bild.

Dragplåstret på plattan är en svensk version av "I just called to say I love you", minst sagt stapplande översatt till "Det är dej som jag behöver".

Tommy Bergs har varit med två gånger tidigare, här och här.

1984.

2015-06-29

Sten & Stanley


– Duvfitta! ropade Sten.

Duvan Kevin var så van vid dessa ständiga påhopp att han knappt reagerade över huvud taget. Föräldrarnas kontakt med klassföreståndaren hade inte lett någonstans, och det talades om att byta skola.

1968.

2015-06-14

Tom Hooker - Atlantis


Ni som hörde avsnittet av "Dj 50 spänn" för ett par år sen där jag talade om fenomenet Den Harrow kanske minns den märkliga beefen mellan Den och en snubbe som hävdar att han sjungit på hans skivor. Tom Hooker var den snubben.

I korthet kan man säga att några producenter skapade en artist som hette Den Harrow: de använde en snygg fotomodell från Boston som hette Manuel Carry, men han sjöng så förbannat illa att de fick plocka in en kille som fick vara Den Harrows röst. Det gick galant tills båda två ville vara den riktiga Den Harrow. Skivbolaget medgav att Tom Hooker var den som sjöng, dessutom visade det sig att Manuel Carry egentligen hette Stefano Zandri och inte alls var amerikan. Allt var alltså genomljug: killen på skivan kallade sig "Den", fast egentligen hette han Manuel, fast Manuel hette egentligen Stefano, fast Stefanos röst tillhörde Tom Fnask, fast Tom kallade sig för T. Beecher.

Med åren spårade det ur genom en rad youtube-klipp där de två gubbarna runt 50 bast anklagade varandra i någon slags hemmagjorda presskonferenser, Hooker hävdade att Zandri hade hotat honom med stryk på facebook medan Zandri fortsatte mima i köpcentrum till Hookers sång.

Dagens platta är en av Tom Hookers försök att klara sig utan Den Harrow, och han valde förstås att omotiverat ha bar överkropp. På framsidan står han genomsvettig och tafsar läskigt på någon avrättad stackare, och på baksidan satsade han på nervgas, tighta jeans och ett bälte som heter Tom.


1987.

2015-05-29

En sång bukett


Detta är något mycket märkligt och inte så värst fascinerande faktiskt. Jag tänkte kalla det för ett stolpskott, men det är snarare ett dundrande självmål kombinerat med ett vristskott i tinningen på målvakten.

Vi börjar med omslaget. Skivan har fått det smärtsamt särskrivna namnet "En sång bukett", och är illblå bortsett från en snål mängd handmålade blommor som påminner om encelliga organismer. På denna fond har de klistrat in bilder av de medverkade på skivan. Carinas bild är ett vanligt skolfoto, Viviannes bild hade passat in klockrent i skolkatalogen på sidan med bespisningspersonal och Krystynas bild blev så där bra som det alltid blir när man klär sig i Hubba Bubba-rosa och fotograferas med blixt framför en brun fond. De gamla gubbarna har fått svartvita bilder eftersom det de är från förr i tiden och nederst står Ray mellan mina favoriter Tomtélius och det härliga Bruzabandet, vars inbördes längdskillnad ger illusionen av att de alltid står i en trappa.

Om man gör misstaget att lyssna på skivan så får man intrycket av att detta är en konceptskiva, med ett koncept som är ytterst oklart. Människor som sjunger på språk som de inte själva förstår tycks i alla fall vara återkommande, samt att bandaren de spelade in på svajade rejält till och från så att tonerna skär sig hemskt. Nedan följer ett kort ljudexempel med Ray och Krystyna. Ray sjunger:

Ack vamelan du shuwne
Doo hallygalan
Do gronabla
Säger booges lande
Ja omjagova meat idé
Follow vadelain
Till vamland jag ändå alte vande



Därefter följer ett härligt exempel med den ostadiga bandaren på besök i Polen.

1980.

2015-05-24

Baskerville - Bye bye butterfly


Om du kommer hem från en omslagsfotografering och plötsligt slås av insikten att kläderna ni hade på er var helt åt skogen, då kan det fortfarande finnas sätt att lösa det på. Man kan ta en ny bild, använda en bild av ett djur eller en häftig maskin, eller så kan man skita i hela konceptet att göra en skiva. Men sätt dig inte och rita dit flugor för hand, gör inte det. Det må kännas larvigt att påpeka detta, men bilden ovan är ett bevis på att sådana knalldumma idéer kan drabba människor som sedan kör på utan att idéerna eller människorna skjuts ner på ett tidigt stadium.

Längst till vänster finner vi en man vars mustasch är tätvuxen som en skövlad regnskog i en WWF-reklam. Bredvid honom står en som påminner om en dödstrött Pete Townshend, med en frisyr som slår upp som en krevad åt alla håll ur hårfästet. Han har just kommit på att man kan luta sig framåt.

I mitten står en man med MacGyverfrisyr, och här har vi kanske ursprunget till de där vanvettiga flugorna: han har knäppt upp betydligt mer vågat i halsen än de övriga. Kanske var det för hett för den tilltänkta publiken, kanske bar han en halskedja med en högs tveksam symbol eller kanske hade han ett födelsemärke i halsgropen som såg ut exakt som en pille.

Bakom honom står en pojke vars frisyr är dundersämst. För det första har han en vråltjock lugg som ligger som en dörrmatta över hela pannan, för det andra har han närmast perfekta cocker spaniel-öron som tillsammans med luggen får frisyren att se ut som en stor samuraihjälm. För det tredje så brinner håret.
Han har fått en ännu sämre fluga än de övriga, den överlappar gitarren på ett alldeles omöjligt sätt. Han har just kommit på att man kan luta sig bakåt.

Nere på golvet bredvid gänget står en hob. De borde bara ha skrämt bort den oinbjudna hoben, knäppt upp i halsen och tagit en ny bild. Då hade det kanske bara blivit fult. Nu blev det katastrofalt.

Från Skammens år 1977.

2015-05-13

36 minuter med "Maltes"


Här har vi fyra AIK-are som kallar sig "Maltes".
Citationstecknen fyller mig dock med tvivel. Är det så att de inte alls heter Maltes? Heter de kanske "Genesarets sjö", "Färsk sparris till ett riktigt vrakpris" eller "Sörj för god ventilation" men kallas för Maltes i folkmun? 36 minuter är hur som helst på tok för mycket.

Båda männen ute på sidorna bredvid stenen kör på klockrena fyllelutningar som riktigt berusade män tenderar att göra när de inte litar på att kunna stå upp utan stöd, gärna i kombination med att urinera på allmän plats inför fascinerade dagisgrupper.

Den finurliga mannen som satt sig på huk (jag tänker inte gå igenom det här fenomenet en gång till, bara låt bli att sätta er så där på era skivomslag) förtjänar förstås också att nämnas.

En av lirarna i bandet har det grymma namnet "Barabass" (jfr. Barabbas, snubben som fick gå fri istället för Jesus) ett klockrent alias för en basist i ett blackmetal-band, aningen mindre perfekt för en trummis i ett dansband som spelar låtar som "Var rädd om lyckan".


1975.

2015-05-07

Dockan Orvar och Janne på resa


Detta är ett fullständigt skamlöst försök att plagiera "Anita och Televinken" fullständigt genomsyrad, för att inte säga dränkt, av en pingstkyrklig agenda.

Anita spelas av Jan Sparring, som istället för att lära oss om trafikvett berättar bibliska historier som han bedyrar är "alldeles, alldeles sanna". Televinken har bytts ut mot den särdeles fula "dockan Orvar", precis som Televinken iförd snickarbyxor och randig tröja, fast med läppstift och extremt irriterande falsettröst. Tillsammans drar de till Jerusalem där Orvar ställer en massa frågor som får honom att verka helt retarderad. Ofta svarar inte ens Janne på frågorna utan kör bara på.

Det här kräver faktiskt ett ljudexempel.



En av dessa sanningar är Tredje Moseboken 25:44. "Men om du vill skaffa dig en slav eller slavinna, skall du köpa en sådan från hednafolken som bor runt omkring er." Janne tog till sig tipset och köpte därför Orvar av en hedning på Ebay. 

Angående omslaget är det en tecknad historia där Arlanda fått formen av en ovanligt liten mellanstadieskola, flygplanets nos har plattats till för att få plats och någon glömde rita fartlinjerna mellan dockans ben.

1982.

2015-05-05

Kai Warner Singers - A glass of champagne


Kai Warner var ännu en sån där tysk gubbe som gjorde genomtrist lättlyssnad partymusik, och han var faktiskt bror till James Last som väl är det främsta namnet inom denna sunkgenre. Likt sin bror har Kai skaffat en sådan där frisyr som ser fullt proper ut upptill, men med långa hundöron på sidorna.

Dagen till ära har Kais högerarm svullnat upp kraftigt och intagit tantform med nagellack, och i handen håller han ett väldigt glas fyllt med illgul champagne eller ångande urin.

1976.

2015-04-25

Sven-Erics - Santa Maria


Sven-Erics har varit med här på bloggen flera gånger tidigare, då har det i regel handlat om sjuttiotalets vansinniga dansbandsestetik. Men åttiotalet drabbade även Sven-Erics, och med full kraft slog det till med sin dödsnyans "gammal stelnad vispgrädde" och höga Seinfeld-jeans.
Till plattan "Santa Maria" knäpptes en bild som till 30% skyms av en stor suddig ormbunke, och bakom den tornar de sex ståtliga herrarna upp sig. Det är inte mycket som ser bra ut i den här konstellationen, men finns ett par detaljer vars fuldom utmärker sig särskilt:
  • Andra frisyren från vänster. Någonting slant fullständigt här, eventuellt frisörens hand eller sinne. Eller så har jag missförstått alldeles, och så har killen helt enkelt dragit på sig en vanlig hårmönstrad vintermössa. Notera även den uppvikta kavajkragen och slipsen som hänger som en ledsen remsa bacon.
  • Countrysångar-greppet i bältet längst till vänster. Få lyckas ro det i land och här funkar det förstås inte alls.
  • Mannen längst till höger som sket helt i att klä upp sig och dessutom står alldeles lealöst med armarna längs sidorna. (Se Roland-hållningen)
  • Han näst längst till höger som ser ut att ha behållit kläderna från sitt jobb som funktionär i en gokart-hall, från ett distriktsmästerskap i orientering eller från en jobbigt seriös position inom Sveriges bangolf-scen.
Den avslutande egenheten är så grav att den inte kan stå som en futtig punkt i en så tramsig lista. Jag syftar naturligtvis på nummer tre från höger; där allt har gått fel som kunde gå fel, plus en grej till som gick skitfel.
Med skolbespisnings-frisyr och hårtunt guldhalsband står han och vränger bak kavajen genom att klia sig i häcken med båda händerna samtidigt (personer som gör det bör man se upp särskilt med, särskilt om man jobbar som rekryterare för offentliga positioner). Denna armplacering får till följd att höften skjuts fram och lägger fullt fokus på den kluvna pungen. Många cameltoes har varit med på denna blogg, och dessa har nästan alltid uppstått till följd av svintighta byxor. Men den här snubben ser ut att ha rätt rymliga jeans förutom just runt the pouch area; detta är någonting alldeles nytt men inte särskilt fräscht för det.

1980.

2015-04-18

Ari Finn - Finland sjunger


Det här är det konstigaste på länge. En skitsuddig finsk man vid namn Ari Finn sitter iförd någon slags folkdräkt i en skitsuddig cockpit som har fotograferats med en sån där fin dunderblixt. Baksidan avslöjar att han sitter i "cock-pitt" på Finnairs DC-9:a "Ohjaamosta" vilket de varmt tackar luftfartsmyndigheten för. Varför i hela friden han sitter där inne låter de dock förbli ett fullkomligt mysterium.

Han har som synes välseparerade mustascher och en våldsamt rejäl comb-over, men frisyren har även den udda egenheten att det tycks ligga en tjock matta hår på huvudets vänstersida, men ingenting på den högra.

De satsade på en rejäl internationell framgång och textade därför skivans titel (och alla låtbeskrivningar) på fyra språk. Baksidan består av en lång märklig text som börjar med meningen "En alldeles speciell LP håller Du nu i Din hand?" och förtäljer sedan att "Aris sång ger dig alldeles säkert ett budskap", men inte alls vad det är tänkt att vara. Finlands rakryggade folk framhålls dock.

Från Skammens år 1977.

2015-04-06

Herman Brood & His Wild Romance - Cha cha


Denna styggelse stötte jag på gång på gång under min skivgrävarhelg i Amsterdam, den verkar alltså vara något som folk faktiskt köpte när den var ny, men som samtidigt inte var det minsta svår att skiljas från när det var dags för loppis.

En man med deformerad hals använder en mikrofon för att gnida ut säd ur håret i sin armhåla. En omslagskoncept av klass alltså.

Det är en punkig sak som spelades in live på ett ställe som kallades "The pedo ville" och på baksidan står en av bandets medlemmar alldeles naken. Min spontana känsla inför skivan var att jag fått alldeles nog av den, omedelbart.

1978.

2015-03-27

Heino - In einer Bar in Mexico


Heino är verkligen en klassiker inom genren katastrofala skivomslag. Det blir aldrig bra, hur många plattor han än gör. Samtidigt har jag alltid känt att det är hopplöst svårt att skriva en målande analys av hans alster utan att det genast blir lyteskomik av det hela.
Men låt oss därför bryta isär det där med hans lyten. Hans ögon är ju det uppenbara, men det är en sjukdom som han har och det rår han inte för. Men sen då?

Legogubbefrisyren har Heino valt själv. Det var ingen ödets nyck eller vredgade gudar som satte den på hans skalle, utan den är är ytterst välplanerad och friserad med berått mod.
Om det är Heino själv som har givit hans polisonger en nyans av ljusgrönt algblommande akvarium vet jag inte, men det är sjukt märkligt.
Glasögonens bågar, grova som cykelramar, har Heino valt själv.
Den horribla polotröjan i mint-/operationsturkost kombinerad med ljusbrun läderjacka har Heino troligen, förhoppningsvis, klätt på sig själv.
Slutligen fattade Heino själv det alltid lika förödande beslutet att sitta med öppen mun.


1971.

2015-03-21

Brunnsmusik i sommarstaden med Messingen


Snart är den grådassiga sommaren här igen! Detta skall firas med det sämsta val av textfärg som jag sett på länge. Kontrasten mot himlen därovan är närmast obefintlig och skänker läsaren en behaglig känsla av att hjärnan och ögonen sakta smälter ihop.

Skivbolaget heter kort och gott "Kenneth". Ett fullgott namn att ge till nästan vad som helst.

Just nu är tiden knapp för min del, men jag utlovar en hel massa katastrofer under våren!

1974.

2015-03-10

Linucha - E as cigarrinhas


Jag begriper ytterst lite. Klart är att en tjej med väldigt hög kjol sitter i en äcklig brun soffa och sneglar på en apatisk/uppstoppad katt. Layouten är helt åt skogen, Google translate översätter titeln till "And leafhoppers" och ingenting hintar om vad skivan kan tänkas innehålla.


(Katten på bilden är av modellen "Dörrstopp Dvala" (artikelnr. 107468) och finns att köpa på Mio från och med juni.)

Årtal saknas.

2015-03-08

Åke Söhr - Stockholms vår


Våren kom till Stockholm i år igen och lät sina gråa strålar spela över vattnet. Åke grät fullkomligt tröstlöst.

– Det kan inte alltid vara kyla och mörker Åke, det är en del av livet! försökte modern.
– Men jag vill döda våren! Döda den mor, döda den!

1972.

2015-03-06

Pippis - De svänger


Bandet heter Pippis, och någon hade tydligen hävdat att "de svänger". En märklig sak är att de året innan hade gjort en platta till med samma konstiga uppdelning i tre olika fält. Den hade det måttligt sexiga namnet "Ordning på torpet" och har varit med här på bloggen för länge sedan.

Jag blir inte klok på den nedersta bilden, huruvida någon ritat dit de flummiga ögonen och bandets logga i efterhand eller om de faktiskt hade en så väldigt märklig backdrop på scenen. Men med tanke på att de på scenen även har en grön nalle, en orgel utklädd till grankotte, någon slags skogskuliss och att två av killarna står uppe på rosa lådor så kanske det inte är så otroligt.

Ta förresten en extra titt på basisten nere till vänster som gått all-in på frisyren "boxningshjälm".

1976.

2015-03-01

Nils Gunnar Karlsson och Ruben Neander till ackompanjemang av Madeleine Westin


Den tråkigaste och längsta titeln på länge tillhör kanske det oskarpaste omslaget någonsin. Det är faktiskt så suddigt att man börjar undra om det fanns en tanke bakom det. Kanske fotograferades gänget genom en duschkabinsdörr av frostat glas? Kanske är det någon slags konst, som inte blev så bra?

Det går inte att ta miste på den otäcka, spöklika stämningen i den där kyrkan. Damen är absolut likblek och tillknäppt upp i halsen, medan den mittersta mannens suddiga hypnosblick är den läbbigaste på länge.


Den lutande mannen till vänster saknar ögon helt och hållet, och extra läskigt blir det när man upptäcker den osaliga barn-ande som står bredvid honom på det genombruna fotografiet.

(Ruben sysslar inte bara med sång utan även med talframträdanden, och kan bokas via sin hemsida www.neandertalare.se.)

Kanske 1970.

2015-02-24

Arutiun Papazjan - F. Chopin


Arutiun avled nästan 200 år innan bilden togs, men tack vare ett stadigt intag av färskt blod kunde han fortfarande spela piano och klättra jättesnabbt i taket som en spindel.

Han har en utmärkt vampyrfrilla, klassiskt rödlila foder på sin cape och en blåvit hudton som ändå får klassas som ganska frisk för en person som bränns till aska av minsta gnutta solljus.

(Nej, det är inte konstigt att han kan sitta där i ljuset. Skuggorna på väggarna visar tydligt att rummet är sidobelyst med elektriskt ljus som de där odöda typerna tål rätt så bra. Men Arutiun kastar givetvis ingen skugga själv.)

1981.