Dead or alive - Turn around and count 2 ten

Jag förstår inte vad jag ser, och det skrämmer mig.
1988.

Sabrina - Like a yo-yo/Doctors order

Sabrina gjorde ett helt gäng skivor, alla med lika hemska lättklädda omslag som skulle förmå folk att köpa skivor med flöjtmusik och intala sig att det var ball. Att kombinera tvärflöjt, notställ, wetlook i håret, bodybuilderpose, tom dimmig blick och stora brön i baddräkt må vara unikt. Men varje gång någon tömmer sin tarm kommer det också ut någonting alldeles unikt, men det gör det inte mer spännande eller lockande till konsumtion.
1988.

Martys - Andra

Maken till dassigt fotografi får man leta efter. Det verkar som att de tagit bilden lite för sent framåt kvällen, då det hade börjat skymma ordentligt. Färgerna blev dova och en ful dimma ligger som en slöja över bilden. Vidare valde de att placera ett knippe dött ris mellan sig själva och fotografen, ett tidlöst knep som kan liva upp vilken bild som helst.
Kostymerna är fullständigt overkliga. Titta på ärmarna, som ser ut att blivit ditsydda i efterhand, och byxorna med pressveck och gula klanmössor som täcker hela skorna.
När vi så kommer till själva deltagarna finner vi att det är fantastisk liten skara, men också att några står ut särskilt från mängden. Se på mannen längst ute på högerkanten, med sin tveksamma handföring vid det nervösa tillfället, och den märklige vrålande mannen bredvid honom vars hårplym tycks smälta in i skogens mörker. Till vänster om detta skogsrå finner vi mannen med Håret, en mäkta imponerande kombination av "cocker spaniel-öron" och "lugg trots begynnande flint". Utifrån det faktum att han saknar underarmar får vi förmoda att han antingen sjunger i bandet eller spelar endast baskagge och hihat. Bredvid honom står Niclas Wahlgren, vilket är mycket märkligt. I höjd med hans axel tittar det fram något ur skogens mörker; en enbent figur som vid första anblick tycks vara någon form av hob eller otäck vätte. Gräver vi en aning djupare finner vi dock att det rör sig om en helt vanlig enbent nioåring i dåligt sällskap.
Och just det, skivan heter "andra".
1976.

Baracudaz - Koppla av!

Jag beklagar uppehållet här i mitt skräckkabinett, just nu har jag ingen tid över för sådant här larv. Jag lovar att återkomma så snart stressen lättar!
Koppla av så länge, Baracudaz visar hur man gör.
1975.

Barbie - Prostitution twist

Barbie, en läcker brud iförd ugnsfolie och högklackat, åmar sig framför en orange bakgrund. Hon gör westside-tecken och bär en hopplös peruk med grov skarv i tinningen. Skivan döptes till Prostitution Twist (det glada titelspåret handlar om hur härligt det är att sälja sin kropp) och titeln skrevs ut i den klassiska kombinationen chockrosa på orange.
Men det som gör det hela så oändligt mycket mer smärtsamt att beskåda är det faktum att denna Barbie faktiskt är Alexander Bard.
1985.

Räfs och Liegruppen, Bröderna Djup - Ä i teress?

Här har vi en pärla från någon som heter Räfs (jag misstänker mannen med Svintohåret) och ett gäng som kallar sig "Liegruppen". Tillsammans har de gjort en platta som de kallade "Bröderna Djup", med undertiteln "Är du terass". Om vi dröjer oss kvar vid bandnamnen ännu ett ögonblick kan vi konstatera dels att "RÄFS" är ett namn som man bara kan tänkas ge åt ett verkligt oönskat barn (tänk Räfs Järpe) dels att Liegruppen låter som en korsning mellan ett dagcenter och någon gruppterapi för folk som känner sig tvingade att döda med landbruksredskap.
På bilden står fyra bönder i klassisk lantbrukarutstyrsel, men trots det slipper vi inte undan den tunna halslänken! Aldrig någonsin kan man komma unden dessa förfärliga gubbsmycken. Givetvs hänger den kring den ende bonde jag sett med tonade solbrillor och sexigt djupt uppknäppt skjorta. Inte heller hans frisyr går av för hackor, med en hårkvalitet i klassen "brunbjörn" (jag skulle så gärna vilja att det faktiskt var en liten kippa där uppe på toppen, men jag antar att det bara är min fantasi.)
Mannen som spelar räfsa med chopsticks är för övrigt det största musikaliska inslaget på skivan.
1980.

Thor-Erics - På jakt efter dej

Här gick det (som så ofta på denna blogg) fel på så väldigt många plan samtidigt. Som vanligt har de valt att skriva bandnamnet i färger helt utan tanke på bakgrundsfärgen, vilket leder till en hopplöst låg kontrast mellan dessa. Detta är förstås en detalj i sammanhanget, jag ville bara få den undanstökad. Under titeln huserar nämligen sex män av vansinnig kaliber, omslutna av en fet vit rand likt en graffitimålning.
De sitter iklädda randiga sweatshirts med pyjamasvibbar och mysiga sidofickor (notera hur ränderna löper lodrätt på dessa), och dessa tröjor har försetts med jättekragar som får de redan gräsliga plaggen att bli alldeles absurda. Och till detta illröda byxor. Åtminstone fyra av dem bär de obligatoriska halsmedaljongerna. (Notera även det tighta halsbandet som killen på främre raden bär, en lätt erotisk touch i kombination med de övriga tunna halslänkarna som i dag möjliggör enkel identifiering av vitt skräp.)
Högst upp i skaran finner vi en man som inte fick lika mycket studiobelysning på sig som de andra, och han har därmed fått en dystert gråskär hudton. Eventuellt beror det förstås på att han hade just en gråskär hudton från halsen och uppåt, men för hans skull skyller vi på belysningen. Hur som helst ser han kopiöst glad ut, så till den milda grad att svetten tränger fram.
Bredvid honom finner vi en man med dubbelt så stort huvud, en framtand av sten och Richard Lejonhjärta-frisyr. Han var den som följde med Thor-Erics på turnéerna för att dra deras turnébuss iförd en speciell sele. Han ersattes med en motor 1979.
Ute på vänsterkanten sitter en stilig man med imponerande hårhjälm och lätt framåtlutad hållning. Det räcker dock inte för att benämnas som Roland-hållning.
På nedre raden sitter tre män som jag inte finner i mitt hjärta att håna fullt ut, det gör de så bra själva. Notera dock Lady-frisyren på den mest vindögde och den ytterste mannens likhet med snubben från The to-do-list.
Vad är grejen med dansbandsmedlemmar och dålig munhygien? Alla på detta omslag har kassa tänder, och det känns så väldigt väntat av någon anledning. Var det folktandvården som hade en formsvacka under sjuttiotalet, finns det någon koppling mellan dansbandsmusik och den emaljnyans som Colgate kallar "jord" eller är det bara så tragiskt att folk i allmänhet faktiskt har rostbruna tänder men att alla bilder vi ser numera är fotoshopade?
1975-76.

Atacama

Vi befinner oss i en övergiven by ute i öknen 1970. En sliten kvarlämnad gammal åsna ligger och torkar bredvid sin döde kamrat och himlen är jätteblå. Det är allt.

Swington - Klackarna i taket

Jag beklagar den dåliga uppdateringen på sistone, det är alldeles för mycket i det civila just nu. Men nu har jag en hel rad av dumheter på gång!
Vilket gäng! Det var inte mycket som blev rätt här. De valde att ta bilden med blixt sent på kvällen av någon anledning, med de sex medlemmarna inklämda mellan en mossig stenhäll och ett träd. Först ut på vänsterkanten sitter en späd karl med spännande luggtufs och en blick som antyder att han antingen lyckades vara alldeles oförberedd och chockades av blixten, eller också att han är en aning dum. Ovanför honom står Hagrid och putar med röven mot kameran, en spexighet som alldeles bryter av mot stämningen på resten av omslaget. Vi får anta att han var den där som sjämt skulle skoja, den där jävla ungen som jämt lade sig ner framför gruppfotograferingar och gjorde v-tecken. Till höger om honom står Hunken, Den Snygge i bandet med cool frisyr och solbrillor på natten. Bredvid honom står den som försökte vara just Den Snygge, men som aldrig riktigt lyckades. Med hundblick och dödligt het lugg nådde han en bit men vi får anta att han aldrig riktigt nådde den där topplaceringen. (Han bär vigselring, vilket kan ha satt lite käppar i hjulet för hans raggande.) Sen har vi ett otroligt par som placerades en bit bakom resten av bandet, en bit ut i mörkret på förekommen anledning. Herre Gud, bara titta. En cool snubbe som påminner om skurken Marv i Ensam Hemma, med gles mustasch och övre tandraden framför underläppen. Bredvid honom står hans homie som ser oändligt trött ut. I kombination med att ändå försöka se så hård ut som möjligt blev det katastrof. Över huvud taget att kombinera dansband med att verka så hård som möjligt är ingen hit.
Ett väldigt sjuttiotalistiskt typsnitt och en hemmaritad logga ramar in de sex, allihop iförda puffärmar.
1978.

Ronimas 3 - Morgongåva

Det är lätt att uppfatta det som att skivans titel kort och gott är "3", och att de sedan föreslår skivan som morgongåva. Säg den nygifta unga dam som inte skulle gå i taket av lycka när hon får en RONIMAs-LP på bröllopsdagens morgon.
Detta är ännu ett band som tyckt att det verkar som en bra idé att fylla omslagsbilden med gråbrun gas. Helt ofattbart, om de absolut ville sitta i en liten gloria i bildens mitt hade de ju kunnat välja vilken annan färg som helst att omges av. Men nej då, det klart favoriserade färgschemat heter "dy" och går steglöst från nyansen "alggrön" högst upp till en "maginfluensabrun" längst ner i bild. Läckra killar!

Contrazt - En vän du kan väcka mitt i natten

Denna bild hyser en underbart komplex motsägelse som får den att trilla över kanten från "Bara Sjukt Ful Åttiotalsplatta" till "Katastrofalt Omslag". Bandet heter "Contrazt" och har satt detta ord i märklig framtidsfont högst upp på skivan. "Contrazt" får väl förmodas vara en felstavning av Kontrast eller Contrast, och följaktligen syfta på detta.
Det härliga är att de då valt att kombinera fluga, skjorta, byxor, strumpor, skor och gardin i nyanser som alla skiljer sig från varandra genom ytterst liten kontrast! Skjortorna är i en blek fläsknyans, och bryter av mot byxorna genom en ytterst liten färgavvikelse. Hos mannen på högerkanten tycks skjorta och byxor närmast vara i samma färg, men hos de övriga kan vi se att byxorna är en aning ljusare. Tubsockorna är vita, och bryter av mot de gräddvita skorna med en jobbigt liten nyansskillnad. Flugorna (fluga plus skjorta utan kavaj är för övrigt en big no-no i min bok) är förvisso gräddvita de också, men tillsammans med de ljusa skjortorna funkar det inte ändå. Alltsammans är samlat framför en husvagnsgräslig gardin i ännu en skär kasslernyans prydd av herpesutslag, och det hela är inringat av en kvadrat i ännu en sorts rosa.
Notera även de tunna skära skärpen, killen som lagt sin halskedja runt sin fluga och givetvis frisyrerna. Luggen på den västraste är i absolut världsklass, med ett uppfluffat paket stort som en bigpacklåda. Den högraste mannen som (lustigt) står utanför bilden har en imponerande lugg även han, och extrapoäng ges även för hans raka hockeynacke i äkta MacGyver-stil.
De omgivande färgerna, titeln "En vän du kan väcka mitt i natten" och det faktum att ett rosa tema inte var ett höjdarval från första början med tanke på deras skandinaviska hudtoner gör paketet till en riktig höjdare. Men tro inte att eländet är över här; jag kan avslöja att jag äger en platta till med Contrazt.
1986.

Benkt Åscars - Danskul 1

Smaka på det bandnamnet!
Benkt Åscars består av fyra herrar i luddiga hattar och icke inkopplade instrument. Dragspelaren till höger fångades i ett halvblundande läge, basisten tittade högt över kameran medan trummisens glasögon reflekterade blixten på ett härligt bländande vis. Gitarristen tittade rakt in i kameran med fullkomligt manisk blick medan han tog ett vågat ackord med ringfingret under halsen. En klockren bild kort sagt.
Till alla er som (liksom jag) kan irriteras till tårar av asymmetri och snett hängande tavlor kan jag meddela att det inte är jag som frilagt bilden dåligt, utan omslaget är faktiskt utformat så; med en centimeterbred vit rand till höger om fotografiet men ingen på vänstersidan. Hu.
Ännu ett band som valde att sätta en etta efter sin första titel. Inget årtal.

A. A. Milne - Nalle Puh

Vår moderna Disneybild av Nalle Puh är väl inte nödvändigtvis den mest korrekta eller på något vis ett original. Genom åren har figurerna i historien avbildats på en mängd olika sätt, men jag tvivlar på att det gjorts fulare än så här.
I-or är det inte mycket märkligt med, bortsett från att han har blåa fält på kroppen. Ugglan har en otäckt intensiv blick, men är i övrigt ganska trevligt återgiven.
Puh däremot, ser inte klok ut. Hans händer har amputerats med rena snittytor och han är skittjock. Ögonen är omgärdade av mörka områden och hans skuggor känns obehagligt mörka. Christoffer Robin är ännu värre. Hans huvud är enormt stort och består till största del av en massiv hårhjälm med en skarp ljus gjoria liggande ovanpå. Själva ansiktet är sammanklämt på en liten, liggande, elliptisk röd yta och rymmer ett par äckliga ögon med ögonskugga, två hål till näsa och en harmynt snedvriden mun. Vidare har han på sig en klänningsliknande skjorta fläckad av rosa, brunt och vitt. Armarna är så korta att händerna inte når ner till byxfickorna. På fötterna bär han randiga strumpor i rosa och galla-grönt, och ett par oproportionerligt stora bebissandaler.
Men värst är nog ändå Nasse. Han är nu en äcklig gris med utstående gråa ögon utan pupiller, han har ingen mun, han har skitäckliga små ben utan leder, han bär en blå frackjacka och små spetsiga skära skor.
Den hemtrevliga sjumilaskogen framställs här som en mardrömsatmosfär med lila förvridna trädstammar med bara mörker bakom och flugsvampar på marken. Mysigt!
1967.

Per Lundgrens - Atmosfär

Vad är dealen med den där dansbandsposen?

Det har gnällts en hel massa i kommentarerna här på bloggen på sistone. Då det känns rätt löjligt att gnälla över innehållet i en blogg som man utan vidare kan sluta läsa ska jag här ge några exempel på verkliga saker att vara irriterad över istället.

• Folk som säger "marängswish"
• Den enorma satsning som gjordes för att lansera cash-korten, en uppfinning som fungerade precis som ett visakort, bortsett från ingenting alls
• Fjortisar som tror att Philadelphia är ett pålägg eller en film om någon bög
• Thailands-hypen
• Att man aldrig någonsin ser några duvungar
• Gör det själv-systemet i matbutiker, som gör varenda kund till en värdelös kassör/kassörska som i sin tur behöver ha hjälp av andra kassörer/kassörskor när det blir uppenbart att de inte fattar hur man ska göra
• Svält
• Det gula livsfarliga gegg som samlas kring öppningen på filpaket
• Butiker som håller stängt en vardag i veckan, alltid den enda dag då man letat sig dit
• Människor som äter banan med övernaturligt högljutt smaskande och klickande
• Att det är så svårt för tidigare engelskspråkiga personer att lära sig skillnaden mellan verben "tro" och "tycka"
  
• Folk som köper vatten när de är i Sverige
• Opoppade popcorn på skålens botten
• Folk som uppskattar hur MTV har utvecklats de senaste 15 åren
• Föräldrar som inte hör det genomträngande gnisslet från barnvagnshjulen, vilket säkert plågar barnet oerhört eftersom de utan tvekan hör det högfrekventa oljudet men inte kan förklara det för sina föräldrar.

1985.

Popular horos and rachenitsas

Det var mitt första intryck av detta omslaget som fick mig att köpa det, för denna första bild var för dum för att försöka tänka bort. Vad jag såg framför mig var fyra vuxna män i lustiga hattar, som satt på knä för att bära upp små bordsskivor på sina axlar. Från dessa små platåer hoppade ytterligare fyra män, spektakulärt låga små hopp. Som ni ser saknas det en bordsskiva längst ut till höger, och följaktligen tittar den yttersta hopparen ner efter sitt forna fotfäste som försvunnit spårlöst inför landningen.
Inget årtal.

Frank Valdor - Scandinavian Party

Sist Franke var med här på Katastrofala Omslag blev kommentarsidan överöst av hävdanden i stil med att Frank Valdor är en övermänniska i samma kategori som Chuck Norris och Mr T, som inte kan göra fel och som är var mans fläckfria förebild. Jag håller inte med.
Varje skivomslag som han är med på hade platsat i Café eller Slitz under rubriken "veckans man". För dessa tidningars trogna läsare kan detta framstå som något positivt, vi som inte bär snävt böjd NHL-keps längst bak på huvudet kan fortsätta se på hans omslag med skräck- eller äckelblandad förtjusning.
Denna gång står han i ett märkligt bollhav och håller om två nakna blondiner, och han är så nöjd att skägget nästan lossnar kring leendet. Detta är ännu en av hans skivor med en fullständigt absurd spårlista.
Trots dessa gnälliga rader om denna hysteriskt sliskiga man måste jag ju medge att jag är en trogen samlare av hans skivor. Inte för musiken, som är högst alldaglig, utan för hans eviga strävan efter att måla upp en bild av sig själv som tidernas störste kvinnokarl. Oavsett hans egen ålder, de nakna damernas gage eller med vilken hastighet de lösgjorde sig från Frank när bilden väl tagits.
Inget årtal.

Giorgios Aigyptios - Ta xeili sou

Jag har ingen aning om vad plattan heter, så det får gärna någon grekisktalande person berätta för mig. (Detta fick jag kvickt hjälp med, Dryck anm.) Hur som helst är motivet alldeles åt skogen. Syftet var naturligtvis att det skulle se sexigt ut. Så blev det inte. Det som skiljer denna bild från det läckra ideal de strävat efter tror jag ligger i det faktum att fokus ligger på tänderna istället för på läpparna. Detta lyfter fram ett par enkla detaljer som får konceptet att skita sig:

• En av tänderna i överkäken är LILA. Det är inte ett friskt tecken.
• De övre framtänderna, eller kanske hela övre tandraden, är sneda. De är skjutna år höger och den vänstra framtanden är betydligt längre än den högra. Sådan oregelbundenhet är ju mycket vanlig, men sällan på de munnar man väljer att fotografera i extrem närbild.
  
• Den övre vänstra framtanden har ett hårstrå på sig. Detta är inte en defekt på just min skiva; motivet är exakt detsamma på baksidan och även där är det lilla strået med.
• I underkäken finner vi härligt gulbruna missfärgningar mellan tänderna.

Hur den röda texten är placerad som en liten slingrig mustasch gör det inte bättre.
1978.

Stef Meeder - Dubbelnaket

Detta är så underbart konstigt och fult. Stef Meeder spelade Hammondorgel och släppte precis likadana samlingar som alla andra vid denna tiden. Det vill säga medleyn med en massa genomtråkiga låtar så som Strangers in the night, Här kommer Pippi Långstrump, Down by the riverside, Bring back my Bonnie to me osv, där sångstämman ersatts av en Hammondorgel. Och det var allt. Låtar vi för länge sedan tröttnat på som blir omgjorda så att de låter som cirkusmusik, oerhört trist med andra ord. För att kunna få sådan dynga såld krävdes det förstås något alldeles särskilt på omslaget som fick folk att nappa (jämför gärna med Orfeo Digital-specialen), och vad kan då tänkas fungera bättre än BRÖST. Sagt och gjort plåtades Stef på stranden framför en sned horisont, ihop med en snygg tjej med öppen gul jacka och stora brön. Resultatet kan vi se nedan.

Som synes blev resultatet precis så fånigt som oprovocerad nakenhet tenderar att bli. Men det är vad som sedan skulle ske som ger det absurda en helt ny dimension.
TVÅ ÅR senare släppte Stef en ny skiva med precis samma skit på; andra låtar, samma fantastiskt dassiga sound. Till denna platta valdes en ny titel och två nya typsnitt, men istället för att ta en ny omslagsbild valde de en annan av bilderna som togs på stranden två år tidigare.

Vi får alltså se samma personer i samma kläder och samma bröst en gång till, och vi vet att Stef nu är två år äldre men tydligen inte har förändrats ett dugg.
Damen nämns aldrig vid namn.
1968 resp. 1970.

Lill-Nickes - Regnbågens färger

Välkomna tillbaka allihop! Nu är sommarferierna över och det sätter fart här på bloggen igen. Vi drar igång med en riktigt härlig semesterbild!
Konceptet är fullkomligt lysande: Gänget i Lill-Nickes (jag ser att de inte har något bindestreck på framsidan, men bakpå och på ryggen har de det) är skeppsbrutna och flyter omkring på en stor klump bajs. Trots detta verkar de ganska nöjda.
Mannen ute till höger ser ut som en stor sjuåring, med handen på väg mot något som inte finns och högerfotens tår krampaktigt knutna. Bredvid honom sitter Patrick Swayze. I mitten finner vi en blundande man som precis ska till att kräkas. Han försöker ta sig ner till vattnet, men av ansiktsuttrycket att döma skulle det förvåna mig om han hinner dit i tid. Bredvid honom sitter en man helt klädd i gult, i klassisk schimpans-sittställning. Bredvid honom finner vi ännu en man med krampaktiga tår, denna gång med spretande och uppåtsträvande sådana.
Vad allt detta har med "Regnbågens Färger" att göra har jag svårt att förstå.
1988.

Sten Carlsson & Salta Mandlar - Extrasaltat

Här kommer ett kort inhopp mitt i semestern, och vilken pärla sen! Detta är en platta som jag länge hållit ögonen öppna efter, och som jag nu äntligen fått tag på.
Det handlar om Sten Carlsson och hans salta mandlar, ett gäng som vi sett förut, men aldrig med en så dålig idé som denna. Sten är jättestor och glad, ännu en gång den uppenbara huvudpersonen. I sin hand håller han en liten plåtburk, i vilken hans salta mandlar sitter och trängs. Det är svårt att föreställa sig hur ett sådant koncept skulle kunna funka snyggt och fräckt, och mycket riktigt gick det åt skogen. Låt oss titta närmare på den där burken full av människa. De hopplöst inklippta killarna sticker ut åt både höger och vänster; ett hårsvall och en axel flyter ut över vänsterkanten och en jeansaxel över den högra. Notera även hur trycket på den vänstra killens tröja glider ut genom burkens sida och vidare på Stens pekfinger. Vidare är den någon slags skarv över deras huvuden som en skev gemensam gloria.
Det finns en annan riktig generalmiss här på framsidan som ni kanske tänkt på vid det här laget. Som jag skrev håller Sten i en burk med salta mandlar, men gör han verkligen det? Visst, kompbandet kallas så, men nötterna på burkens sida ser inte alls ut som mandlar. Det ser ut som cashew- och jordnötter, och varför hade de brytt sig om att dölja burkens text med något trött troll om det inte vore för att det stod något annat än salta mandlar på burken? För att få klarhet i detta, och för att få dela med mig av ännu fler klavertramp på samma skiva, vänder vi på åbäket och spanar in baksidan.
Här ser vi burkens innehåll tydligt och klart, och mycket riktigt ser vi inga mandlar. Den skarpsynte kan även se innehållsförteckningen tala om cashewnötter och möjligen hasselnötter. I och utanför burken ser vi små porträttbilder av hela gänget, med sina balla smeknamn under.
Uppe till vänster ser vi två väldigt suddiga män. En av dem heter "Roadies", den andre heter bara "Road". Jag vet inte vilket som är värst; att heta någonting i pluralform eller att bara heta "Gata". I burken sitter även en stackare som stuckits ner så djupt i nötterna att hans namn uteblir, om man vill veta vad han heter får man använda uteslutningsmetoden och gå igenom listan i högerkanten. Gissa om det blev gnäll om det från hans sida när plattan var klar.
Detta var ännu ett barn av vanärans år 1977.
Glad sommar!

Blue Zoo - Loved one's an angel

Det handlar alltså om ett blått zoo. Mannen som presenterar detta blåa zoo är en lurvig typ med oklippta naglar och vigselringen på fel hand och fel finger, med tydliga paralleller till Den Harrow på Fånga Räven-plattan. Han håller full uppsikt framåt och missar fullständigt den lilla parad av gravt handikappade djur som passerar bakom honom. Vi däremot kan tydligt se en prickig elefant med väldigt kort snabel och luciatågshållning, en skär giraff utan näsborrar (här kan den skarpsynte avslöja bluffen, att det rör sig om masker och inte alls riktiga djur, eftersom den hopplösa bäraren av giraffmasken vridit sig allt för mycket mot kameran så att man faktiskt ser hans ansiktsprofil bredvid giraffens hals) och slutligen en fly förbannad goja som sitter på knä.
1983.

iViva la juerga! vol. 3

Leve Jörgen!
Så heter skivan med det märkliga omslaget som jag bjuder på idag. Konceptet i sig är enkelt och bra; en kvinna med hår klistrat mot ansiktet dansar flamenco i en lokal som ser ut som en sån där trevlig och härligt oturistig restaurang på en turistort, där man kan serveras helstekt svin och alla de infödda klär sig så där traditionellt som riktiga spanjorer gör. Bakom henne sitter ett gäng och klappar takten, och två gitarrister spelar opp medan åtminstone en av dem med ledsen blick stirrar rakt in i dansösens röv.
So far so good. Det är själva fotografiet och dess disposition som drar ner det hela i fördärvet. Fotografen använde en blixt som, utöver att beröva scenen på allt mysigt liv, kastade en stor svart skugga över väggen och gitarristen bakom henne. Men framför allt borde fotografen ha ställt sig två frågor innan han/hon knäppte bilden:
1- Vad gör hon?
Hon dansar.
2- Är underkroppen och fotarbetet en stor och viktig del av hennes dans?
Ja, utan tvekan.
Om han/hon ställt sig dessa två lätta frågor hade kanske bilden sett ut på ett annat sätt. Nu har vi en bild där alla, inklusive den dansande kvinnan, är avskurna i knähöjd. Vi får varken kan se hennes fötter, ben eller kjolarnas sväng, detta för att istället ge plats åt massor av tak som får pryda bilden med sin festligt bruna färg.
Jag har dock en teori angående detta. Det kan mycket väl vara så att den tekniskt ansvarige fått lite för mycket att säga till om, och sagt åt fotografen att till varje pris få med alla mikrofoner på bilden. Enligt ljudteknikerns världsuppfattning skulle kunderna i butiken genast uppfatta att handklappet och de två gitarrerna spelats in med inte mindre än fyra Neumann U87, direkt dra slutsatsen att skivan säkert håller en fantastisk ljudkvalitet och därpå köpa den utan tvekan. Eller så är det ägaren av lokalen som vill skryta. Eller så är det bara en riktigt kass snubbelbild som de ändå nöjde sig med.
1973.

Lasse Stefanz - Mot nya mål

Jag vet, denna platta är en klassiker som många av er säkert stött på tidigare. Många gånger har jag ytterst blasé bläddrat förbi den i diverse skivbackar runt om i landet; bandet vet för väl om hur de ser ut, de ser ju nästan likadana ut idag.
Det var först nyligen som en god vän ifrågasatte indianens roll i det hela som jag insåg katastrofens vidd. Vad gör han där? Han fick säkerligen betalt, han har målat sig i ansiktet med whiteboardpenna och rider barbacka, 1989. Men han sitter på sin häst ett par meter bakom och på sidan av de andra, han är ett stycke rekvisita lika ointressant för bandet som den sletna gamla tunnan. Vid första anblick kan man tro att de är utklädda till fioler eller cellos, men vid närmare granskning av fransarna på ärmarna, deras boots (matchar de verkligen? Är detta sanning?) och halssmycken kan vi konstatera att de är vilda västern-glidare. Kobojsare. Och med ens får omslaget en än djupare symbolik; den ledsna indianen sitter inte bara där och är ignorerad av alla. Han sitter och representerar ett fördrivet folk på utrotningens rand, ett par respektfulla steg från det nöjda, vita folk som stal deras land. Detta är inte ett smörigt westernkollage, det är en påminnelse om ett bortglömt folkmord.
Eller så är det bara Lasse Stefanz som är på High Chaparall, vad fan vet jag.

Secret Service - Cutting corners

Jag fattar vad de var ute efter, det skulle bli en skitfräck rörelseeffekt. Men det ser bara (en aning) coolt ut tills man börjar fundera på vilken rörelse det handlar om, vad försöker de gestalta? I vilket sammanhang hivar man kroppen från sida till sida, med korsade armar, mellan två var för sig onaturliga kroppspositioner?
Min gissning är att han energiskt demonstrerar hur ett spasmiskt anfall ser ut när man är iförd tvångströja och är fullständigt övertygad om att man är en duva. Fotografen fattade ingenting och väntade först på att han skulle lägga av, men när hivandet bara fortsatte fick han göra det bästa av situationen och satsa på den nämnda rörelseeffekten.
1982.

Hold that tiger

En av de tre; den enbente trombonisten, den abnormt fula och skelögda tigern med lejonman eller den skelögda flickan med väldigt högt skuren klänning, heter Lou Sino. De övriga två får förmodas vara The Bengals.
Inget årtal.

Bolero Mix 5

Köttet på högerkanten skall föreställa någon sorts cyborg-röv, därav det kusligt dåligt inklippta kretskortet på låret. Inser ni storheten i att de faktiskt valt att fylla halva bilden med bara häck? Läderstringen har hivats ända upp i svanken. Bakom henne står en orange bodybulder med ett litet kretskort skitfult inklippt i nypan, och bakom honom står en likadan smilfink till, med herrtrosorna ifyllda med svart färg. Bakgrunden avslöjar att detta är häftig elektronisk musik.
Jag har inte mycket mer att tillägga, bilden talar för sig själv i detta fall. En fullkomlig orgie i smaklöshet från 1989.

Zeros - Party på våran gård

Så var det dags att bestämma sig för ett bandnamn.
-Vad kallar men ett gäng riktiga nollor på engelska?
-Zeros, tror jag. Så får det bli, det låter piffigt.
Inte heller fotograferingen blev någon fullträff; regnet hängde verkligen i luften och skyn var mulen. Nu kommer säkert fotografnördarna (räcker det verkligen att ta en bild av ett geggigt höstlöv eller en svartvit bild av en vattenkran ur en äventyrlig vinkel för att sedan kunna kalla sig fotograf? Hur många sådana bloggar finns det, och hur många av dessa fotografer är över 20 år gamla?) påpeka att en gråmulen himmel ger ett utmärkt jämnt ljus för porträttfotografering. Jo, men då brukar väl ändå inte poängen vara att låta den dassigt gråa himlen i sig ta upp halva bilden?
Mannen längst ut till höger kombinerar en misfits-lugg med en röd fluffig page och ser ytterst missnöjd/gasig ut.
Och så ännu en gång, kolla in skorna. Inte ens två av dem har likadana, och när de ändå enades om att välja svart kom mannen med det tandlösa leendet och sabbade allt genom att bära vinrött. Tusen tack.
(Varför saknas de små halsmedaljongerna? Det är alltid halsmedaljonger på sådana här omslag! En klackring på lillfingret hittar vi ute på högerkanten, men det stillar ändå inte min oro.)
1976.

Teddy Boys - Dans, dans, dans

Som ni ser så är detta en orgie i mönster; en hysterisk blandning av rutigt, prickigt och knasigt i olika nyanser. Vad som är mindre uppenbart men inte desto mindre intressant är att det även är ett underbart hopplock av blick-variationer.
Ute till vänster finner vi standarden. En samlad, trevlig blick rakt in i kameran med ett vänligt leende. Fint och bra. Han räknade på fingrarna och hade just kommit till ett, men det är fullständigt ovidkommande.
Näste till höger är mindre ordinär. Han tittade misstänksamt och en aning vindögt på en reflektor eller vad som annars kan tänkas ha befunnit sig ovanför fotografen vid tillfället. Inte riktigt bra.
Näste man slog på charmen och körde på ett lite raggigare leende, men dessvärre missade han kameran utan fäste blicken på personen bredvid. Eller kanske på en liten antik urna på ett podie som stod bredvid fotografen, vad vet jag. Inte riktigt bra.
Näste man sket i leendet helt och hållet och satsade på en livrädd look istället. Man kan även se det som ett oerhört skeptiskt ansiktsuttryck, som att han när som helst skulle slänga ur sig ett argt och förvånat "men vad faan". Inte in i kameran det heller.
Den siste mannen kombinerade det trevliga med det raggiga, lade till en rågad portion sliskighet och rodde hem det hela rätt bra. Tyvärr toppade han med illrött läppstift vilket visade sig vara kanonfel och dödskrashade hela konceptet. Så kan det gå.
1975.

Engelbert Humperdinck

Här kommer han, mannen med det fullkomligt lysande namnet ENGELBERT. Enligt Eniro så finns det 54 personer i Sverige med förnamnet Engelbert, och till er ber jag om ursäkt. För att ni inte skall känna er allt för utpekade läser vi vidare, och konstaterar att hans förnamn ackompanjeras av det underbart samklingande namnet Humperdinck. ENGELBERT HUMPERDINCK, sådan otur har ingen i Sverige haft på namnfronten. För att förtydliga misären väljer de, troligen helt omedvetet, att obönhörligt sparka i skrevet på den som redan ligger genom att på baksidan inleda med följande rader: "What's in a name? Sucess (ja, felstavat) most likely, if you pick the right one." Stackars karl.
På framsidan berättar de att det finns tolv Riktigt Grymma låtar på skivan, och att "Release me" också följer med, vilken däremot inte är något vidare. De försöker ju vara ärliga åtminstone. Vad gäller musiken så är han en crooner stöpt ur samma form som så många andra, låtarna låter precis likadant allihop och texterna följer mall 1A; Giiiirl when I kissed youuu I knew our love was truuuue osv. Tänk vilken frisk fläkt om bara en av dem någonsin hade klämt i med ett when I kissed youuu I knew I was as gay as the day is long eller liknande.
Så till själva människan. Han hade varit en riktigt stilig pojk om det inte hade varit för att han valt att raka bort den övre hälften av sina polisonger. Ett helt ofattbart dumt drag! Hans käklinje hade varit så snygg och maskulin annars, men nu tittar man bara på den lilla fläck av skägg som hade kunnat vara en polisong.
Detta är en av de sköna plattor som släpptes på sextiotalet (1967) i skarven mellan två standarder bland skivspelare, då man kunde välja mellan en mono- och en stereoversion beroende på vilken anläggning man hade hemma.

Hafvsbandet - Poesiboken

Vi börjar med namnet idag.
Vad fan är ett Hafvsband? Ok, band syftar på att de är ett band, det fattar jag med. Men ett hafv då? Ett hav är en fett stor vattensamling. "Ditt Haf" var en låt av bandet Nervkållaps som kom långt senare än denna platta, haf är en gammal stavning av hav men det hade blivit hafsband då, inte hafvsband. Titta här får ni se.
Så vad syftar då HAFVS på? Några förslag är "Handikappforskning i Väst", "Hybrid and Alternative Fuel Vehicle", fotbollsklubben "Hamburg-Altonaer Fussball Verband", den holländska fotoklubben "Hengelose Amateur Fotografen Vereniging" eller "Helt Abnormt Fula Västars Stödförening". Vi kan ana en antydan till mellanslag mellan Hafvs och Bandet vilket inte på något vis gör det hela mindre smärtsamt. Vi släpper det nu, det blir bara jobbigt känner jag.
De är fyra personer, samlade på det där stället på varje fartyg som har både reling, livboj och ridå. Bilden är alltså tagen av någon som simmade i det väldigt blåa vatten som vi ser skvala i förgrunden.
Vi börjar från höger. Längst ut finner vi en mysig farbror i turkos paljettväst och vita träskor. Kanske har han estniskt påbrå, kanske inte.
Sedan kommer en dam med ett otroligt intensivt leende och enorma glasögon. Det är hon som är Bossen. Det kan vi dels se på västen; det är hon som har fått färgen guld. Dels kan vi se att hon har fått en betydligt mer pimpad klädsel än de övriga tre, med guldkrage och sick-sackade guldränder på både kjol och ärmar. Av revan i hennes högerärm kan vi ana att någon nyligen vågat utmana bossen men troligen inte haft någon större framgång. (Notera även det hemliga gängtecknet hon gör med högerhanden! Reprazentin!)
Sedan har vi en vän tjej i plommon och svart som rockar vit ögonskugga. Inget märkvärdigt alls egentligen. Men vänta bara.
Till vänster om henne finner vi nämligen den obligatoriska Spellevinken. Med Adaktussonfrisyr, iklädd blå glitterväst, klackring på lillfingret och vita tubsockor nerkörda i lite mindre vita träskor står han och fullkomligen panik-ler. Klämmigheten vet inga gränser och vi kan ana att han i fotoögonblicket för full hals utbrast något i stil med "ääiij". Eller så är det ett konstant, avslappnat ansiktsuttryck, han för ju onekligen tankarna till denne man med vilken han troligen är nära besläktad.
Skivan fick heta Poesiboken. Det är ju ganska fräsigt och populärt att döpa låtar och plattor till substantiv; Thinner, Tapetklister, Cocaine, Communication, men av alla de tänkbara slagkraftiga substantiv som faktiskt finns i diverse språk så valde de Poesiboken. Spännande.
Ännu en klockren platta på bolaget Roldex, 1987.

Loco Mia - Rumba Samba Mambo

Herre Gud.
Vi har sett väldigt mycket axelvaddar på denna blogg genom åren och förfärats över hur de måste ha tänkt för att komma fram till att det var en bra idé att bära dem. Här kommer ett gäng som får allt det där att blekna.
Loco Mia heter de, och står iklädda kostymer direktimporterade från Kräkrike. Axelvaddarna är av sådan grov kaliber att en person iförd skyddsutrustning för amerikansk fotboll hade sett tanig ut i jämförelse.
Uppe till vänster står Farbror Blå, med Jacksoninspirerad svettlock i ansiktet, och fläktar sig. Solfjädern han håller i sin hand verkar vara något av en logotyp som återkommer på fonden bakom dem. Vi kan se varför; svetten dryper om honom där han står iklädd denna mastodontkavaj. Ett tips hade varit att ta av de där jävla kläderna istället för att kämpa mot hettan genom att fläkta sig. Hans axlar har små horn eller öron längst ut, med säkert en meters vingspann mellan sig.
Bredvid honom står Den Röde, en smörcharmig hunk som tycks ha problem med sina armar.
På nedre raden finner vi något som för tankarna till ett sydeuropeiskt bröllop; två personer överösta av vitt och glitter och som håller hand under största andakt. Pojken till vänster får vi anta är en spansk version av Nick Carter. Perfekt blond frisyr, hundvalpsblick, busig ring i örat och ett milt leende rakt in i flickrummen. Men söder om halsen slog det slint. Hans outfit är helt makaber; metervis av silverglittrande tyg och spets utgör axlarna, stora som mikrovågsugnar, varvat med pösiga vita ärmar, vit haklapp och små svarta blomdekorationer. Han ser ut som en väldigt pimpad hockeymålvakt som tagit av sig hjälmen.
Hans blivande make sitter även han och svettas ymnigt. Han rockar maggördel, en massa små tygbollar och gardintofsar hängande från axelpartierna som sticker ut som markiser åt sidorna. Dessa axelstycken är sammankopplade med maggördeln med någon sorts små hängslen, och för att sätta spiken i sin egen kista toppade han med en liten glittrig fågel under hakan.
Kort sagt ser vi fyra män som hade haft väldigt svårt att komma in på nattklubben; även om vakten accepterat deras klädsel hade de inte kommit in genom dörren.
1990.

Lasse Kent's - 1

Här har vi ett band som trampade snett på båda de klassiska dansbandspunkterna; en apostrof i namnet och icke matchande skor tillsammans med i övrigt unison klädsel.
Och vilken klädsel sen! Herre God. Utsvängda byxben och stora kragar som sig bör på denna typ av omslag, men till detta brukar vi få se puffärmar med långa tighta manschetter. Denna standard har Lasse Kent's vågat bryta mot, och kontrar med ett långt värre påfund nämligen breda flugfångare i kulörta färger hängande från armvecken. Som fem smällkarameller eller Vileda Quickmops har de sedan samlats kring en måttligt fascinerande torgprydnad.
Det är en spektakulär samling människor, men jag kan inte låta bli att gå direkt på godbiten.
Mannen i mitten är nämligen helt otrolig. För det första så har han ingen hals. Han ser ut som en legogubbe, en snögubbe, en Fisher-Price-figur eller någon sorts docka med huvudet påskruvat direkt på överkroppen. Alternativt har han låtit galgen sitta kvar i kavajen, och sedan har kroppen sjunkit ner någon decimeter i kläderna. Men det slutar inte där! Var är armarna? Hans vänstra arm kan vi anta hänger rakt ner längs sidan, men det ser ändå märkligt ut, som att han har väldigt breda axlar. Den andra armen är ännu mer av ett mysterium. Antingen håller han armen om sin skäggige Johannes Brost-lookalike, men då tycks en bit av armen vara spårlöst försvunnen. Eller så har han böjt in armen i en mycket onaturlig vinkel bakom kroppen, lite som ett frivilligt polisgrepp på sig själv, och håller stadigt fast sig i statyn. Man kan ana något i midjehöjd som skulle kunna vara en tumme och ett pekfinger. Eller också har han ingen underarm helt enkelt. Armen slutar där uppe vid armbågen och följaktligen bygger alla bandets låtar på ett kontinuerligt öppet E-ackord då den enarmade gitarristen fick stämma gitarren på ett visst sätt och hålla till godo med lösa strängar.
Jag vill även fasta lite extra uppmärksamhet vid bandets spellevink, den balle gossen ute på högerkanten. Alltid är det någon som skall klättra upp lite högre än de andra och vara lite extra lattjo, men det är inte varje dag man finner någon sådan som dessutom har ett så coolt, sammanbitet leende och brillor som för tankarna till Batmans sidekick Robin.
Möjligen är denna fullträff i brunögat från 1979.

Kennys - På festplatsen

- Hur hade ni det i fredags då? Blev det nåt röj?
- Äh, det blev inget vidare. Arrangören hade valt att hålla festen på en liten hög med grus och och i ett hus med en kvadratmeters golvyta.
- Aj fan.
- Jo då så atte...
1973. (Mycket märkligt är att de inte klämt in en apostrof i bandnamnet, ett misstag bland dansband som nästan är vanligare än icke matchande skor.)

Alladin - Nu är jag kär igen / Kom låt oss älska

Här har vi ett glassigt band som antingen snott sitt namn från en karaktär ur den kända sagan i Tusen och en natt eller från en populär chokladask, men utan att läsa Tusen och en natt eller titta på den populära chokladasken. Följaktligen har de stavat fel till sitt eget bandnamn. Men jag kan ju ha fel. Det kan ju vara så att de inte alls ville syfta på tjuven Aladdin utan något av de följande:

• En hyllning till alla DIN-anslutningar
• Att de alla tillhör ADIN, Arkeologiska Databaser I Norrland
• Al Ladin, mannen som blev känd genom sin bror Bin
• En kul baklängesvändning av Nidalla Street i Queensland

Fast det känns ju onekligen mest som en grymt slarvig miss.
I rutan ser vi fem män som bara skulle kunna komma undan med sin outfit och frisyrer under den korta perioden 1986-1990. Genom hela övriga världshistorien är det helt kört.
Nästa sak man lägger märke till är de charmiga titlarna som passar så fint ihop som en gemensam mening.
Mange ringer Karina klockan 03:14 en lördag kväll:
- Kom hit, jag har tråkigt.
- Aldrig i livet, du kan inte bara göra slut med mig och sen ringa så fort du är full. Jag kommer aldrig förlåta dig för all skit du sa om mig.
- Vaddårå.
- Att jag var tjock och ful och luktar ruttet till exempel. Och att du aldrig gillat mig på riktigt utan att "man tager vad man haver".
- Jaha, det. Men nu är jag kär igen! Kom hit så pippar vi!
1987.

Canyons

Om det inte vore för att jag skriver under pseudonym hade jag aldrig öppet erkänt detta, men som om det inte vore nog att ha betalat pengar för att komma över en sådan här ohygglig tingest så har jag faktiskt två exemplar av den i min ägo, båda betalade för med egna medel.
Ja var ska man börja. Inte ens om man ser denna skiva på avstånd och kisar kraftigt kan man undkomma omslagets rysliga svallvågor av obehag. Eller svallvågor, vi snackar fullskalig tsunami här, en stampad stilettklack mot vilken kräkreflex som helst.
"CANYONS" står det högst upp, i ett straffbart typsnitt. Canyon är engelska för hålväg, men mitt intryck av omslaget för snarare tankarna till ett sumpigt dike. Typsnittet vore nog i sig, men de valde passande nog att fylla bokstäverna med en panikrosa färg beströdd med lila mjäll. Detta omgärdas av en grön fond med jobbigt täta ränder som påminner om känslan av att sitta väldigt nära en TV med bildrör. På detta har de med gul text skrivit inte bara skivans två, tre höjdarlåtar utan ALLA titlarna på skivan. Om någon av dem någon gång hållt i en skiva och av ren nyfikenhet provat att vända på den hade de förmodligen upptäckt att det brukar finnas en baksida också, med gott om plats för en spårlista. Framsidan brukar vanligtvis prydas av skivans titel, vilket de dock glömde. Nere i högra hörnet har de sedan flikat in ett runt fält som sträcker sig mellan två turkosgröna färger, ingen av dem matchande vare sig medlemmarnas klädsel eller skivans övriga skräcknyanser.
Medlemmarnas klädsel var det ja. De heta herrarna poserar i dräkter i ett silverglittrande material med svarta inslag och skjortor med väl tilltagna kråskragar. Inte nog med att rocka spetskrull på bröstet, här får vi se hur det kan se ut om man vågar sig på knypplad-duk-look på discoskjortkragar. I centrum står två kvinnfolk med de kortaste kavajer jag sett. De hade kunnat passera som bikiniöverdelar om det inte vore för att de har kragar och hel-långa ärmar i ännu en rosa nyans som inte klickar med typsnittets. Nertill bär de följaktligen något som kunde passerat som bikiniunderdelar om det inte vore för de hel-långa byxbenen.
På sjuttiotalsvis är gänget frilagt med regeln att inget hår får gå förlorat; hellre klippa lite utanför än att något av det eftertraktade fluffet förfaras.
En viktig detalj återstår, och den kommer som en verklig överraskning;
skorna kan matcha! Canyons - 1 rätt.
1975.

Sjön suger - Fina fisken

Försök ta in följande:
Fem män; inklusive Lasse Åberg på vänsterkanten med plockade ögonbryn och blonderad mustasch samt Ola Salo i Jesustappning ute på högerflanken, står och tittar ner på sig själva i fiskutförande (bortsett från Ola, som med tomma, blinda ögonhålor stirrar ut i luften strax ovan akvariet).
Upplägget är så panikdumt att det är alldeles överväldigande. Det finns klara paralleller till Danny's skiva "Boogie woogie rock' n roll" som jag presenterade i januari förra året. Då var det en hop deprimerade dansbandsmusiker som försökte döda sina mindre versioner av sig själva. I det här fallet däremot är åskådarna väldigt nöjda med situationen. Akvariet är alldeles överfullt av fisk, och fem av dem har fått mänskliga huvuden och gör ett väldigt obehagligt intryck.
Vi hade kunnat sluta här. Deras huvuden är katastrofalt inklippta i en redan katastrofal bild, och så har de skojfriskt döpt skivan till "Fina fisken". Det räcker så.
Men låt oss gå en aning djupare. Frågan som man helt naturligt ställer sig återstår att besvaras: Hur fan tänkte de? Någon måste ha föreslagit detta upplägg och fått medhåll från alla de andra, detta måste vid något tillfälle ha uppfattats som en bra idé! Sedan måste idén ha förmedlats till en fotograf eller åtminstone en påstådd sådan, för att sedan förverkligas med detta som resultat, vilket i sin tur godkänts av de inblandade som en lyckad framsida till deras skiva. Helt makalöst. Den epidemi av sinnesslöhet som härjade i Sverige under sjuttiotalet lämnade verkligen sina spår.
1978.

Chippendales - Give me your body

Ännu ett exempel på folk som är bra på en sak och sedan helt utan självinsikt satsar på en annan.
Men vilken man! Han är alldeles rödbränd och ser påtagligt klibbig ut. Blicken i hans mascaraprydda ögon är ytterst obehaglig. Den innehåller både lusta, sömndruckenhet och något aggressivt på väg att explodera.
Innehåller en "Stripped down rave mix" och en "Oiled up club mix", båda med lika obarmhärtig klang av 1992.
Jag har alldeles för mycket att göra för tillfället, men så snart jag hinner lägga upp lite nya omslag kan jag lova ett par riktiga godingar!
Jag lämnar er tills vidare med ett vackert klingande nästanrim.
Exakt - Häx-sax - Häst-ask

Alf Olles - 6

Beakta följande:
Så högt knäppta skjortor utan slips eller fluga.
Det slipsliknande kråset ända ner i byxorna.
De vita träskorna, tillsammans med vita tubsockor, till finbyxor i en något mörkare nyans.
Den feta spliffen han röker.
Det bländande solljuset.
Det av det bländande solljuset ihopskrynklade ansiktet till vänster.
Klackringen.
Huksittandet som genomfört i så tighta byxor trotsar fysikens mest grundläggande lagar.
Den omskakande titeln "6".
Det fräsiga upplägget med fotografiet på sned, med röd cutout.
Ellos-typsnittet.
Namnet "Alf Olles" utan bindestreck.
Skorna som inte matchar. Surprise.

Eldorados - Sån't som alla tycker om

Jösses vad jag längtat efter att få tag på den här pärlan! Äntligen är den min, och givetvis delar jag med mig av fasorna till er alla.

Eldorados bedyrar att detta är sådant som ALLA tycker om. Uppriktigt sagt kan jag faktiskt tänka mig en hel del människor som inte tycker om att serveras fem portioner kuk när de plockar fram en skiva. Många heterosexuella män kan tycka att det är obehagligt, icke heterosexuella kvinnor, barn, djur, folk med orm-/ penis-/ korv-/ pungfobier, listan kan göras lång. Hur som helst får man faktiskt säga att det är en ganska spektakulär syn.

Det skulle kunna vara så att de är iklädda byxor tightare än självaste huden, och sedan hiskeliga skjortor i samma färg som de stoppat ner i byxorna. Jag hoppas dock att det inte är så, jag hoppas att detta är dräkter i ett enda stycke med ett högt midjeband. Det vore så fantastiskt bedrövligt om det var så att man fick kliva i dessa korvskinn uppifrån, som när man tar på sig en overall!
Härmed kan jag även meddela att det omöjliga kan ha hänt; skorna kan tänkas matcha. Men innan ni sätter frukostköttet i halsen får jag tillägga att det mycket väl kan vara så att den mittersta av de långhåriga gubbarna dök upp i fel skor, som sig bör. Det kan vara därför han står på andra sidan taknocken. Varför skulle han annars göra det, om inte för att dölja sina bruna loafers? Hade han stått som de andra med en fot på varje sida av krönet hade deras huvuden och axlar bildat en jämn linje över bilden, men nu bryter han istället mönstret genom att stå längre bak än de andra. Så måste det vara. I övrigt är skorna minst sagt kickass; rejält höga platåpjucks egenhändigt sprayade med guldglitter, ett av de sämsta valen av skodon om man skall upp och klättra på ett tak och vill slippa bäckenfrakturer. (Den officiella listan lyder 1. Styltor 2. Rullskridskor 3. Eldorados platåskor 4. Comeonandfuckme-stövlar 5. Såna där små trätofflor som geishorna har)
Ännu en platta släppt på det omtalade bolaget "Roldex", år 1975 efter Kristus.

Disco double

Efter ett kort inhopp av Agasta, 113, är jag tillbaka med nya rälighter.
Det är som i Ghostbusters; om du korsar strålarna är det kört. När två personer trycker sina rövar mot varandra och fiser precis samtidigt så uppstår en fusionsliknande reaktion utom all mänsklig kontroll. Det är ännu oklart om det stämmer, men många forskare inom ämnet hävdar att det är så här nya stjärnor föds.
Om ni ämnar säga emot mig utmanar jag er att prova först så ni har belägg för det ni hävdar. Filma en snutt av dig och din partner där ni lyckas med ovan nämnda ritual utan att ett fysiskt mirakel inträffar, och skicka den till herr.dryck@gmail.com. Jag kan inte garantera att den inte kommer hamna på Youtube under rubriken "Intellectually retarded swedes fart into each other *crazy must see*".
Angående skivan så lovar de att det är den bästa partyskivan någonsin. De ljuger.

Artur Erikson - Mor sjunger

-Nu för tiden är det ingen hyfs alls på ungarna. De gnäller över minsta lilla och ska ha allt serverat för sig, och fint skall det vara.

När jag var liten däremot, då var det andra bullar minsann!

På vintrarna var det så kallt att träden dog och korna frös till is. Då fick vi ju ingen mjölk på hela vintern utan vi fick dricka kiss och smälta is i munnen. Den enda affären låg fem mil bort och vi ungar fick gå dit barfota genom skogen (där vi fick slåss mot mammutar och jättestora dödsrävar med våra bara händer) två gånger varje vecka för att köpa jäst svinblod och gamla fiskhuvuden som mor kunde koka soppa på. Alla andra dagar fick vi äta jord och bröd som mor bakade av damm och vatten. Och vi var så tacksamma! Om vi någon gång fick smör så var det härsket, men vi var så innerligt glada åt det ändå att vi slutade gråta medan vi åt. Men aldrig föll det oss in att dansa eller skratta! Mor berättade ofta att det stod i bibeln att Gud hatade oss syndiga barn och att vi skulle förtäras av evig eld när vi dog. Vad vi längtade! Nu för tiden är det ju bara att sätta på ett element, det är skamligt vad folk är bortskämda.

Nu för tiden gnäller jäntorna över minsta våldtäkt, på min tid var vi glada att få upp värmen. När far slog oss med sin träsko gladdes vi åt att få igång cirkulationen, och skulle han slå ihjäl någon av oss syskon firade vi att vi fick en mun mindre att fylla (och dessutom bjöds det ju på barnstek dagen efter). Lössen var stora som sparvar, mössen sprang fritt på golven och om man hade tur kunde man fånga riktigt feta råttor bakom dasset som man fick sätta i sig fort som attan medan de fortfarande var varma. Och vi delade broderligt, alla trettio syskon! Jojomen. Vi sov direkt på golvet och stugan var så liten att vi fick turas om att stå upp och sova för att alla ungar skulle få plats.

Det var annat det än dagens ungar som skall ha pengar till bio och hippa-hoppa och allt vad det är. På min tid var den enda underhållning som fanns att mor sjöng. Då samlades vi kring henne där hon satt (hennes ben hade trillat av för hon var så gammal) och lyssnade när hon sjöng om allt elände hon varit med om i sina dar. Hon kunde sjunga i timmar, så svagt så svagt. Vi fick stå där blickstilla, smutsiga och blodiga i ansiktena, och om någon somnade av utmattning och säckade ihop så sköt hon ungen på fläcken.

Och ni ser ju på bilden hur glada vi var!

1975.

Jermaine Stewart - Is it really love?

Denna raringen känner ni väl igen? Den har varit med tidigare med höjdaren "Get Lucky".

Den absolut mest uppenbara skräckfaktorn i detta omslag är givetvis kavajen. En röd/svart/brun/gul kavaj är aldrig en bra idé. En sådan kavaj, med krage och ärmar inspirerade av jackorna som de snyggaste och råaste sporthunksen har i collegefilmerna, är en ännu sämre idé. Att göra den dubbelknäppt så att tankarna förs till två rader små svarta spenar på Jermaines mage är en urdålig idé, att kombinera åbäket med den mest patetiska lilla slips som dokumenterats i modern tid (med en slipsknut stor som en hasselnöt) är en enormt dålig idé, men den absolut sämsta idén i sammanhanget kom från Jermaine själv då han lyfte armarna i fotoögonblicket. De överväldigande axelklaffarna pressades ihop, tyget i armhålorna räckte inte till på långa vägar och fick kavajen att strama ända ner i midjan. Resultatet blev att Jermaine, förutom att se oerhört dum ut i det makabra klädseln, såg ut att ha en väldigt smal midja kombinerat med en kroppsbyggares överkropp (med ett par Latissimus Dorsi som skulle få vilken Belgian Blue som helst att rodna (nötkreatur kan rodna, de får en gredelin ton över buken)) fast med väldigt korta, bruna små armar. Det ser minst sagt oproportionerligt ut och det är uppenbart att skräddaren inte menat att man skulle röra sig i plagget.

Som ni ser så är även luggen duktigt åt helvete. Den hänger ner över ögat som en gardin och påminner mest om en hästman. (Tänk vilken inredningshit det kunde bli med gardiner i hästtagel förresten! Hårgardiner.) Diademet är givetvis  på plats ännu en gång.

Nere i högerhörnet ser vi en man till, i likadana kläder som Jermaine, fast denna gång är det förmodligen hans väldigt mycket yngre bror som gör "ringmigpåbådaminatelefonersamtidigt-tecknet".

Färgtemat är förstås förskräckligt, men faktum är att jag sett just dessa nyanser i den kommande vårkollektionen. Vi skall klä oss i mjuka pasteller framöver berättar modenördarna, och Jermaine demonstrerar de tre somriga varianterna "Kemikaliespäckat glassöverdrag", "Padd-smoothie" och "Vulva".

1989.

Paul Revere & The Raiders ft. Mark Lindsay - Revolution!

Här står fem revolutionärer på en glassig veranda och fikar litet grand. (Alla ni som har för vana att faktiskt uttala alla bokstäver i "litet grand" skall veta att det faktiskt finns en alldeles egen avdelning i helvetet för er.)
Bara en av dem har en kopp att dricka ur, och tur är väl det. Tekannan är liten som en knytnäve och kan aldrig tänkas rymma tillräckligt med dryck åt herrarna. Vidare har bara en av dem fått en stol att sitta i, och han har dessutom en vigselring med en sjukt luddig hatt på. Den hatten ser verkligt kunglig ut och jag önskar att den hade fått ta mer plats i bilden.
Istället får vi njuta av deras motbjudande klädsel, bestående av galet tighta kalasbyxor (mannen längst ut till vänster ser ut att ha ett par vita stringkalsingar utanpå sina kalasbyxor, lite som guld-bodyn som Michael bar under kavajen på sin Dangerousturné kring 1991 om jag inte missminner mig), dessa är nedstuckna i höga damstövlar och på överkroppen bär de uniformsjackor med broderade kanter och makalösa manchetter. Under dessa bär de det underskattade plagget krås-polo, som man ser allt för sällan numera. Kanske är det något som bratsen kommer plocka upp i sinom tid.
Så till frisyrerna. Längst till vänster finner vi än en gång det mest uppenbara klavertrampet. En klassisk hob-frisyr, men med en hästsvans som ovälkommen bonus uppslängd på axeln. Hade han skitit i att lägga upp den på axeln som en död räv så hade ingen lagt märke till det, men uppenbarligen ville han vara noga att poängtera att han hade långt hår. En som lyckats bättre med hobfrisyren är skyltdockan två steg till höger. Det är fantastiskt vad jämnt han fått till hårbullen, inte ett strå sticker ut! För övrigt så saknar han ögonvitor och tycks ha fotograferats mitt i en mening.
Jag är ingen fotograf, men jag kan inte låta bli att undra över dispositionen i bilden. Jag hade gärna vridit kameran ett par snäpp åt vänster. Den mysande mannens stövel är på gränsen till att sticka ut ur bilden, medan det lämnas gott om plats åt en tom altan ute på högerkanten. Deras blickar är fästa utanför bildens vänsterkant och det känns som om de står på vänster sida av bilden fastän de är placerade i mitten.
Bland titlarna finner vi bland annat låten "Tighter" som lär ha haft något med byxorna att göra och den självutlämnande låten "I hear a voice" skriven av den svårt sinnesförvirrade omslagsdesignern. De tre översta titlarna hade jag väldigt gärna velat var en enda lång dito; "I had a dream, him or me, what's it gonna be?". Det hade nämligen varit ett praktexempel på ord som nästan rimmar, något som jag tycker mycket om. Några andra exempel:
Läppstift - Häftigt - Fänrik
Garnälg - Haväng - Varstänk
Plåtbalk - Böghajk - Almbark

För att stilla diskussionen bland kommentarerna kan jag tillägga att det inte finns någon spökskrivare. Det är bara jag som driver bloggen och har skrivit varje ord, med varierande mängd inspiration och växlande humör.
Jag vill även kommentera diskussionen om min grymhet mot artisterna på mina skivomslag. The Raiders har ställt sig där med berått mod på sin omslagsbild och får vara beredda att ifrågasättas, särskilt med tanke på att jag trots allt har köpt deras skiva. Däremot har jag skivor i min samling som jag väljer att inte publicera här. Samlade visor från olika gruppboenden för vuxna förståndshandikappade, väldigt gamla skivor med titlar och omslagsbilder som upplevs som uppenbart rasistiska idag och så vidare. Som samlare av udda skivor har jag givetvis köpt dessa när jag hittat dem, men att visa upp dem på nätet och göra humor av det vore inte smakfullt.
Glad vår! /Herr Dryck

Bengt Hedin - Lättblandat 4

Detta gäng har varit med förut, men då hette de Hedins! Något förfärligt måste ha hänt för att de övriga medlemmarna skulle gå med på att försummas så fullständigt.
Grundupplägget är enkelt. Fyra till synes mycket milda män står respektive sitter i en gloria av brungrå gas (en nyans som så ofta glöms bort om det inte vore för denna sida), och som så många före dem har de trängt in ett litet bord med knypplad duk och en fet ormbunke i bilden.
Så till kläderna. Det är verkligen inte okej att bära hemskt smala, extremt löst knutna slipsar tillsammans med ljusblå landstingskläder. Skjortorna är otäckt tunna och det förvånar mig mycket att man inte kan ana mörka vårtgårdar i större utsträckning. Byxorna är höga, och i den sittande mannens fall även duktigt strama. Hoben uppe i mitten har samma frisyr som min mor hade kring 1990, ett misstag som sällan upprepas utanför vissa frikyrkliga kretsar samt bland vissa förpubertala pojkar som varken vill klippa sig eller använda någon sorts stylingprodukter.
På tal om den manliga pubertetens inträde anar vi en härligt tunn blond mustasch hos pojken till vänster som står med ett stadigt nyp om penis. Men skenet bedrar! Under skjortärmen anar vi en tatuering, vilket som ni säkert förstår gör honom mycket frän. Kanske föreställer den en snok eller en skridsko.
Bengt Hedin förmodar jag är den ende man som fått en sittplats. Han svettas ymnigt kring munnen, eller möjligen är det en glänsande rand av saliv som löper ner över hakan.
Påhittig titel, tyvärr saknas årtal.

Blackfoot - Siogo

Idag blir det otäck hårdrock, vi välkomnar Blackfoot in i denna hall of shame. Men hur står typen i mitten? Han ser ut som en Slitzmodell med sina putande läppar och uppspärrade näsborrar, för att inte tala om den häftigt framskjutna bålen.
Till vänster står en man som gett sig fan på visa att han är en riktig indian. Detta genom att ikläda sig en mängd attribut som vanligen tillskrivs just nordamerikanska indianer; läderväst, bältesspänne av garn, svarta jeans och hemgjorda hals- och öronsmycken tillverkade av ett dussin o.b. Fleur. Han ser lite ovan ut vid att ha armarna i kors, lite som när man försöker korsa armarna på motsatt vis från det man är brukar. (Med fel hand nerkörd i armvecket alltså, prova får ni se. Alla har sin föredragna variant, likaså när man knäpper händerna. Prova att ha fel pekfinger överst! Har det att göra med huruvida man är höger- eller vänsterhänt tro? Själv är jag högerhänt och har vänsterhanden i armvecket och höger tumme överst när jag knäpper händerna. Nu lämnar vi denna skitgrejen.)
Näste man från vänster är en man som förgäves försöker motverka ålderstecken som begynnande flint (för att uttrycka sig milt) genom ett vildsint ansiktsuttryck, pilotbrillor och en slips knuten kring huvudet på festande gubbars vis.
Till höger om fröken läppglans står en man som hade varit mycket mer övertygande som indian än den nyss nämnda. Nu är det säkert så att även den förste faktiskt har förfäder i Amerikas urbefolkning, men då den högra karln har anletsdrag som mycket mer för tankarna till svartfötter kände han nog att han kunde slippa ha tamponger kring halsen och bara dra på sig ett par glamorösa snickarbyxor istället.
Till höger om honom står Ron Wood som senare hade en hyfsad karriär i The Rolling Stones där han sällan kommenterade sitt indianska arv.
1983.

Fernströms - Med dej i mina armar

Välkomna åter!
Dessa är möjligen de blommigaste skjortor jag nånsin sett. Det intensiva mönstret av skära blommor mot svart kunde bara bli obehagligare att se på när det kombinerades med höga ketchupröda byxor och västar. Omslaget påminner förresten mycket om "Rune-Lennarts och Titti" som jag publicerade för ett tag sen.
Gänget i de plågsamma dräkterna har som så många andra valt att ge sig upp i skogen för sin omslagsbild, något som i regel funkar bättre i livfull sommargrönska än i den svenska gråbruna hösten som andas död och duggregn. De har valt ett sluttande parti av våta löv och gegg, som tycks vara lite besvärligt att stå i.
Se till exempel på karln som står till höger om damen. Hans armar fångades i en parerande uppåtrörelse som skulle rädda honom från ett magplask då han kände hur fötterna började glida nedåt på de våta löven. Hans blick flackade naturligtvis undan från kameran när katastrofen närmade sig.
Ute på högerkanten står bandets riktiga tuffing med en ointresserat kaxig min. Hans hand kämpar mot reflexen att rätta till byxorna som stretar skärande i hans skrev. Han tänkte nog att det viktigaste just nu är att stå alldeles stilla tills bilden är tagen, sen kan jag plocka upp snoppen ur byxbenet. Dum idé, 34 år senare hittade nån jävel den där bilden och riktade tusentals läsares ögon mot den där kluvna könsbulan.
Ovanför honom står Johan Glans med ett ansiktsuttryck som utstrålar fullkomlig harmoni eller kanske någon form av drogmissbruk.
Längst ut på vänsterkanten finner vi skrevmannens konkurrent till titeln som bandets tuffing. Brillorna är coola, polisongerna är coola och minen är absolut skitcool med huvudet lite kaxigt på sned. Så vitt jag vet så sket det sig med maktbytet på tuffhetstronen, kanske hade det att göra med de håglöst hängande armarna längs sidorna varav den ena var en dryg decimeter längre än den andra.
Slutligen kan den uppmärksamme skymta det skogstroll som smugit sig in längst bak i bild. Kanske hörde han till bandet, kanske fanns han redan i skogen när Fernströms kom dit. Mina tankar går genast till "Skrotnisse och hans vänner" när jag ser på honom, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det.
Skorna matchar givetvis inte idag heller.

Ice T - Power +Pandaspecial

Hallå i stugorna! Utöver en beväpnad dam i Borat-utstyrsel bjuder jag idag på ett litet special. Panda Magazine bad mig skriva några rader om mina favoritomslag från 2008, en liten årskrönika om man så vill. Spana in!

Frank Valdor - Dynamic trumpet party

-Hej jag heter frank och jag är 60 år.
Frank står iförd en sjörövarskjorta i lila sammet, klackringar på lillfingrarna (big no no) och kring halsen har han ett krucifix utan like. De vanliga korsen från Guldfynd dög inte, då de helt enkelt var på tok för små. Så frank snodde åt sig ett altarkrucifix från någon församlingsgård i närheten, och hängde det kring halsen i en stålkätting från Beijer byggmaterial som han köpt för 29 kronor metern.
Hans hårfäste rusade allt längre bak för var dag, vilket han stiligt kompenserade för genom att kamma luggen snett framåt över den begynnande flinten. Hans blick och kaxiga min förstärker än mer intrycket av att karln är ett gubbsjukt äckel, vilket vi tydligt kan utläsa ur resten av omlaget.
På var sida av honom klänger nämligen blonda toplessflickor med en genomsnittsålder på 34% av Franks. Den högra av dem skriker i Franks öra (kanske skriker hon"kaka") medan hon utdelar Guds välsignelse. Den vänstra flickan skyler noga sina bröst, men kompenserar genom att bära ett par otroligt fula bröst-kåpor på huvudet. Den produkten borde ligga på någon sorts topplista.

Hux-Flux - Hej, Hej, Hej

-Vad sysslade de med?
Det är den naturliga frågan man ställer sig inför denna bild. Något riktigt svar finns nog inte att få, men det finns ett gäng logiska förklaringar som känns rätt så troliga:
1. Detta var en tivoliattraktion. De fem typerna brukade vara på en fyra fem meters avstånd från disken där de tävlande radade upp sig, och sedan kunde besökarna vinna nallar, askar med fikon, broderade dukar och ett städ i äkta järn genom att kasta tortellini och små klumpar av jord på de uppstickande huvudena.
2. Det var en tivoliattraktion, men av en annan sort. Detta förutsätter att medlemmarna i Hux-Flux inte nödvändigtvis var mänskliga, vilket ju bilden trots allt antyder. Dessa fem huvuden var nämligen ganska små, inte mer än en decimeter höga, och utgjorde ett tidsbegränsat spel som gick ut på att den tävlande skulle dunka ner huvudena med en filtklubba så fort de visade sig.
3. Detta var ett inslag på en av de sista sidorna i en populär veckotidning, där knåp och tävlingar utfärdades. Tävlingen i detta fall var av typen "finn fem fel", där det gällde att peka ut de fem personer på bilden som gjorde bort sig bortom alla gränser.
4. Detta var ett mycket ovanligt musikaliskt instrument. De olika figurernas röster skiljde sig åt en aning, och genom att slå med en kraftig käpp på huvudena i olika ordning fick man dem att utstöta gnyenden som kunde forma lustiga melodier.
5. Detta var ett specialerbjudande på en slavauktion. På samma sätt som folk idag inte vill ha bud på enstaka ting när de försöker sälja en massa skräp på annons, så ville slavhandlarna bli av med hela sitt bottenskrap på samma gång. Därför såldes det på detta vis i ett fempack, med gemensamt halsfängsel. Priset var inte särdeles högt, och vid snabb affär bjöd försäljaren på frakten och en gratis dunk grisnäring.

Flamingokvintetten 9

Denna skiva har jag haft i min ägo så väldigt länge men aldrig tagit mig för att skriva om. Konstigt kan tyckas, då den ju har ett så uppenbart katastrofvärde med sina glänsande män med varierande idiotutseende, nigande på en stor grammofonskiva i skyn. Den tråkiga förklaringen till dröjsmålet är att jag, likt en traumapatient som förtränger en händelse ur minnet, skjutit upp berättandet på grund av dess mörka historia.
Historien handlar i grund och botten om de fem männen vi ser på bilden; den långhårige karln med fläckvist utväxt skägg och mustasch och som biter sig i läppen, den minst lika glada mannen vid hans sida som luftrunkar framför skrevet på sin vän, som ser påtagligt blind ut och vevar med armarna på ett till synes oplanerat vis, den knäböjande minstingen vars huvud ser ut att när som helst kunna sväljas av sitt eget hår och slutligen den gladaste, rödaste mannen som valt den jobbigaste ställningen att stå i någon längre tid. Dessa fem skulle begå ett ödesdigert misstag, som jag inte begriper varför de inte får läsa om i skolan.
"Vilken fin guldskiva de har att flyga på", tänker ni säkert. Jo tack, fin må den ha varit, stor och glänsande likt flinten på en välvuxen man som man precis smort in med ett rikligt lager bakmargarin. Men den hade sin baksida, vilket invånarna i Mosberga fick erfara.
Idag talar vi om Hummers, cityjeepar som släpper ut långt mer föroreningar än någon brat kan gottgöra genom att malas till biobränsle. Men dessa bilar sågs minst sagt som bagatellproblem under sjuttiotalet, då det fanns en långt värre miljöbov att sätta stopp för - V.A.R.S.V.U.L.S.T. (Väldiga Absolut Runda Sagoligt Vackra & Utomordentligt Livsfarliga Svävar-Tolvor). Dessa anordningar är sedan länge förbjudna, men det fanns en tid då vem som helst med tillräckligt god ekonomi kunde köpa sig ett dylikt åkdon och flyga det med vanligt B-körkort. Priset var dock mycket högt och ytterst få kunde därför njuta av en egen V.A.R.S.V.U.L.S.T. Flamingokvintetten skulle visa sig vara några av de få.
Utsläppen vid varierad körning var i och för sig mycket små, då de helt och hållet drevs av passagerarnas fettreserver och kroppsliga avfallsprodukter. Dessa efterlämnade ett gulaktigt spår, som sträckte sig över himlen där farkosten for fram. Den stora klimatboven i sammanhanget var starterna, då V.A.R.S.V.U.L.S.T:en skulle lyfta från marken, och här kommer vi så till den tragiska händelse som fått mig att så länge skjuta berättandet framför mig.
Flamingokvintetten var relativa nybörjare när det kom till flygning, och inte minst hade de alla tagit sig ett par järn när det var dags för fotograferandet av nämnda omslagsbild. De struntade rakt i de säkerhetsåtgärder som skulle vidtas vid starten; en V.A.R.S.V.U.L.S.T. skulle framföras minst fem hundra meter från bebyggelse, och särskild försiktighet krävdes vis start och eventuell landning. Istället för att följa dessa regler lyfte Flamingokvintetten från Jonas innergård mitt i centrala Mosberga, med en explosion utan dess like i Svensk historia som fullkomligen blåste livet ur hela staden.
Den hemska bilden talar sitt tydliga språk. Vi ser det en gång så levande samhället fullständigt demolerat; de byggnader som ännu står är sneda och förvridna, intet liv kan skynjas i lägenheternas tomt svarta fönstergluggar, svart rök bolmar ur husen och ett vitt fettlager ligger tjockt över staden.
Marken som Mosberga en gång stod på är svart.
Men Flamingokvintetten, glada och berusade, de såg sig inte om utan skrattade inbjudande på sitt nionde omslag.
Inte så festligt när man känner till sanningen, eller hur?

Karlstad Örjans - I hennes blåa ögon

Här har vi ännu ett gäng som bestämt skulle stå och blöta ner skorna i sankmarken intill ett vattendrag. De valde en udda outfit bestående av tandkrämsblå pyjamas med vita kavajer över, rätt vågat må sägas om än så fult.
Från vänster till höger finner vi först en orakad typ med sådan volym i luggen att man utan vidare hade kunnat gömma en tennisboll eller ett litet skrin med fläskfärs där under utan att det hade synts.
Sedan finner vi en berusad övervintrare med yvigt hår som glimmar i solljuset. Han har vågat sig för långt ut mot vattnet och därmed hasat ner ankeldjupt i dyn med vänsterfoten, en rörelse ner mot flodens mörka botten kan anas hela vägen upp längs armen och axeln. Han försöker desperat se nöjd och avslappnad ut trots den annalkande katastrofen, men det här med sugande gegga är inget att skoja om.
Näste man har något mystiskt i blicken, som om han ruvar på en hemlighet som hade fått de andra att fly handlöst i panik om den plötsligt såg dagens ljus.
Näste man har spenderat någonstans mellan tio och femton tusen dagar av sitt liv inuti en husvagn, vilket satt sina spår på hans hållning. Se som han kryper ihop där han står, resultatet av att muskelminnet vet att bredare än så kan man inte stå utan att klämmas fast mellan garderoben och gasspisen. Jag önskade så innerligt att fläcken i hans skrev hade varit en äkta fläck, kanske från en pinsam incident med moster Inez svartvinbärssaft i en skakig buss, men det visade sig med tiden att den fläcken bara förekom på just mitt exemplar. Attans.
Sist i ledet står en man som noggrannt kammat håret på sin vänstra sida, men som inte orkade ge sig i kast med den fullkomliga explosion av vilt flygande hår som utgjordes av virveln på högersidan. En liten antydan till Roland-hållning, fast med en betydligt mer råbarkad twist genom nävarnas vilande i fickorna. Munnen hålls avslappnat halvöppen, och förmedlar fullständig likgiltighet på ett charmigt sätt.
1987.

Nya Zenits

Detta är något så annorlunda och trevligt som en donation från en läsare! Ofta får jag mail från er läsare innehållande länkar och bilder av omslag, och varje gång får jag tacka nej med förklaringen att mitt skivsamlande är själva ursprunget till bloggen. Inga skivor som jag inte själv har i min ägo kommer analyseras på hemsidan, då det är min personliga samling som är bloggens kärna och syfte.
Denna besökare var emellertid så mån om att få bidra med sitt fynd att hon faktiskt skickade skivan med posten som en gåva till mig! Jag garanterade inte att skivan skulle dyka upp på bloggen, men då jag öppnade paketet och fick se eländet så stod det klart att den snart skulle få en plats i detta skammens högsäte.
Det är Zenits, för tredje gången, som står för dagens kamp mot hjärnans syncentra.
En annorlunda detalj som man tidigt uppmärksammar är att de lagt till en liten durianfrukt före namnet, med texten "NYA" infogad. Frågan är varför. Det är bara EN av dem som vi inte sett förut, och det är typen längst ut på högerkanten. Först kom "Fröken vår", efter den rök två pers och ersattes med nyss nämnda man. Då var det NYA. Sen kom "Hej, hej, alla glada vänner", och där hade tre till åkt ut! Ny frontman och allting, men ingen namnändring. Den där kalrn måste ha kommit med något väldigt revolutionerande.
Token som stirrade så otäckt intensivt på förra omslaget är med även här, och nu har han låtit mustaschen löpa amok fullständigt. Denna Hulk Hogan-musch i kombination med de rejäla bågarna och ögonbrynet (singular) ramar in ansiktet på ett förstklassigt vis.
Näste man är med på "Hej, Hej" också, men till det omslaget rakade han bort det som av den verklige optimisten hade kallat "mustasch". Fläckvist förekommande generande hårväxt snarare, av det tunna, fjuniga slaget. Och jodå, det kan visst vara generande hårväxt även om han trivs med den. VI blir generade av att se den.
Tuffingen till höger om honom fann vi i främsta ledet även på förra skivan, och se så stolt han är över det.
Efter det finner vi en överlevare, den ende som klarade sig hela vägen genom tre skivsläpp. Här finner vi honom med jordgubbsformat skägg och blicken vandrande bort mot något spännande långt bortom fotografen.
Sist men inte minst finner vi trummisen som gjorde Zenits till NYA Zenits.

Här tog jag en kortare paus i mitt skrivande. När jag några minuter senare återvände till datorn med en kopp kaffe gjorde jag en förskräcklig upptäkt.
Genast slog det mig att jag kommit så här långt i min beskrivning utan att ens nämna klädedräkten. Det var förstås inte på något vis för sent att ändra och lägga i texten, men det horribla i detta var att jag inte för ett ögonblick ifrågasatt det faktum att de ser ut som skam. Det är med djupaste oro jag tvingas inse att jag faktiskt vant mig vid hemskt fula uniformer, så till den milda grad att jag inte ens reflekterade över det.
Alla ni med friskt sinne och ögon som ännu inte härdats till likgiltighet av att i åratal skåda in i det helvete av färg och form som vi kallar för "samlande av katastrofala omslag", ser att de ser ut som vanskapta pingviner. Guldtråd på brunt foder, enorma puffärmar och pizzaslice-slag är inget man skojar bort i en handvändning. Notera att mannen i mitten av någon anledning valt att skyla sitt bröst genom att fästa ihop urringningen ovanför dragkedjan. Ett katlamärke månne...? "Christer! Öppna skjortan, och visa vad du har på ditt bröst!"
1975.

Orfeo Digital-special

Dagens saga handlar om det Münchenbaserade skivbolaget Orfeo som 1983 släppte en serie digitala inspelningar med klassisk musik av ett antal kompositörer, dirigerade av Josef Bulva.
Ansvaret för skivomslagen lämnade de i händerna på fotografen Gunter Sach, vilket de aldrig skulle ha gjort.
Resultatet blev en hel kavalkad konstfotografier passande i salonger hos kultiverade människor med god klassisk smak. Ovanstående beskrivning är förstås en rumsren omskrivning av idén. Sanningen är naturligvis att det inte är någonting annat än ful smygporr, maskerad genom placering på skivomslag. De nakna kvinnorna har förstås ingenting alls med varken kompositörerna eller musiken att göra, utan är där för ge medelålders män en ursäkt att köpa hem runkbilder på schyssta pattar utan att frugan misstycker allt för mycket. "Nej då, Ragnar tycker ju så mycket om piano och sånt, alla de där skivorna köpte han ju bara för att det var nya digitala inspelningar!"
Vi skall titta närmare på tre av dem.

På det första omslaget får vi nöjet att se en ung kvinna pluta med läpparna mot ett snäckskal, och lite längre bort ser vi samma brud igen (varför pröjsa två tjejer för att visa bröna) klängande på en dirigentpinne av jumbomodell som om det vore en stripp-stång.

På Beethoven-plattan ser vi en dam med olika stora näsborrar som nog var lite dyrare att fotografera i naket tillstånd. Hon ses i förgrunden iförd svart sparkdräkt, och lite längre bort i vit dito smekandes sin tvilling på insidan av låret. Även här finner vi den rejäla dirigentpinnen. För ekonomins skull klippte de ännu en gång in tjejen från förra nakenfotograferingen krälande ute till vänster.

På Lisztskivan står en blond tjej i vit kroppsstrumpa och poserar i en massa rök, och banne mig om det inte är samma bröstmodell igen som sitter och håller om hennes lår.
Osmakligt är bara förnamnet.

Palomaz 7 - När ljusen skall tändas därhemma

Här har vi ett gäng som vi lärt känna väl vid det här laget, de gamla goda Palomaz, som denna gång har gjort något mycket märkligt.
De har kostat på sig att ta hjälp av fotograf och studio (Studio Jan i Tomelilla) inför framställandet av skivans omslag, klätt sig unisont (bortsett från skorna givetvis), noggrant placerats kring ett litet bord, blivit jämnt och snyggt belysta och alla blickar har riktats mot kameran. Allt väl så långt. Men då var det någon bystander ute på sidan som tog en bild av de sex, en bild som saknade skärpa på alla medlemmar utom den närmaste, som fångade de missprydande skuggorna från studiobelysningen men som däremot inte fångade blicken från en enda av dem utan fick det att se ut som om alla plötsligt fick syn på något mycket mer intressant ute till höger om fotografen. Efter studiofotograferingen valde Palomaz att använda DEN bilden, istället för de bilder som fotografen fått till.
Lägg till det slipsar i mycket varierande längd, den vänstre kåkfararens rehab-dojjor, en livsfarlig brottsling i tonade pilotbrillor och den hemska kontrasten mellan text och vidrig heltäckningsmatta så har du en riktig hit.
1983.

Bepers - Blandat för Dej

Låt oss börja uppifrån, med titeln med andra ord. Om man på gammalmodigt och hövligt sätt skriver "Du" med inledande versal borde man väl lämpligen skriva "Dig" istället för "Dej"? Men det är en mild liten kritik, det som stör mig hejdundrande mycket är att de inte fyllt i bokstäverna ordentligt! Det vet väl alla som någon gång suttit i skolbänken och under fasansfull tristess fyllt i bokstäverna på sitt spiralblock eller av skattemedel bekostade skolböcker som skulle återlämnas i nyskick vid terminens slut, att man utan undantag skall fylla i bokstävernas "hålrum" med bakgrundsfärgen? Se på a, n, d, a, m och d, och sedan värst av allt, mellanrummet mellan R och S! Irritationen är så stor att jag instinktivt ser mig om efter en blå penna för att åtgärda de oförlåtliga felen i färgläggningen.
Titeln är kantad av gula davidsstjärnor av godkända mått, färdiga att klippas ut och fästas väl synligt på era vardagliga ytterplagg.
Så till själva bandet. De sitter/ligger härligt avspända i gröngräset iförda underbara glänsande skjortor. Typen till vänster har medeltidslugg och en aning korta ärmar, och kisar lyckligt i solljuset.
Näste huksittare heter Jan Rippe och är känd från Galenskaparna, han har trevlig skepparkrans och medaljong, och kisar lyckligt i solljuset.
Den liggande pysen har ett hår som inhyser respekt i vem som helst. Det föreligger år av träning för att behärska ett sådant fluff, och inte minst så krävs det idag licens för att få bära en frisyr med sådan volym på allmän plats. Trots råcoola pilotbrillor kisar han lyckligt i solljuset.
Den siste mannen placerades utanför solljuset. Han sitter och fryser i skuggan och den rosigt friska tonen vi sett i de övrigas hy har här bytts ut mot en gråton som man vanligen finner bland pestsjuka människor i medeltidsfilmer samt hos vargkusinerna.
Skorna matchar givetvis inte, det gör de nästan aldrig trots i övrigt unison klädsel.
1979.

Burt's nr. 2

Som ni säkert märkt har det varit lite juluppehåll här på sista tiden. Nu är det äntligen till ända och det är dags att lägga i en ny växel! Vi inleder stenhårt med "Burt's nr.2"!
Ojojoj. Vilka män, vilket omslag!
De är nya här på sidan och de kallar sig Burt's. Burts eller möjligen Burt:s skulle det förstås ha varit, men det är ett litet snedsteg satt i sitt sammanhang. Bara titta på deras klädedräkter, lord have mercy. Byxorna är skadligt högt uppdragna och kombineras med kavajer med oanständigt låg knäppning och sladdriga ärmar sydda av ett sjusärdeles porrigt tyg. Till detta bär de för ovanlighetens skull likadana skodon, men det hjälper inte långt då dessa råkar vara förbannat fula klackstövlar i indianstuk.
Små äckliga halsmedaljonger bär de som vanligt, borsett från den underlige lille mannen som fått ställa sig på en verktygslåda för att se ut att ha för bandet acceptabel längd. Vidare har han en grym lugg, stötande fjunmustasch och ger över huvud taget ett underligt och obehagligt intryck. Han håller sig fast i ett av de oerhört höga cymbalstativen, som hör till trumsetet av plexiglas eller genomskinlig plast med bottenlösa pukor. Av märkningen att döma har det tydligen ratats av både Christers och Drifters innan det slutligen hittade hem hos Burt's.
Vid första anblick är det lätt att tro att bilden är tagen i hösttider i någon svensk folkpark, tills man ser ljusslingan vars skugga löper tvärs över skogslandskapet och inser att det är en mönstrad tapet av katastrofmått.
Jättekillen med tonade glasögon är kul han med och felstavningen av "innehåller" kan tänkas säga något om produktionens kvalitet, men mitt samvete ber mig att avsluta här.
1977.

Kenth Erics - Får jag lov 1

Först och främst, Herre Gud. Tag ett ögonblick och sansa er från den första chocken, innan ni tar er an kampen med att gå in på detaljnivå.
Hur ofta ser vi inte filmer som alldeles uppenbart bäddar för en uppföljare? Vi märker att viktiga frågor inte besvaras till fullo, att vår vackre hjälte inte hunnit fullfölja sin livsuppgift och att titeln har en punchig undertitel som är lätt utbytbar. Det händer då och då i skivbranschen också, men sällan stöter man på ett band som så gärna vill följa upp sin debutplatta att de ger titeln tillägget "1".
Så till omslagsbilden. Titta på kragarna, herre gud. Det ligger en så porrig laddning över de små tighta halsremmarna med sina otäcka broscher. Nere till vänster finner vi en skrämmande charmör med en sällsynt våt blick som riktigt kryper in under kläderna på åskådaren likt slingrande tentakler. Lägg till det en fallossymbol i form av en kraftfullt erigerad saxofon. Ovanför honom står en märklig liten finsk man utan ögonbryn, men låt oss raskt gå vidare.
Mitt i smeten ser vi Den Värste, också han i tight pastorskrage med tant-bling, en uppmoussad lugg i absolut världsklass men framförallt ett par mörkrosa damglasögon modell groteska. Jag vet, det var en annan tid och ett annat mode, men någonstans måste det väl ändå ha funnits vett och sans eller åtminstone någon slags inre reflex som liksom klöste revor i synnerverna när man såg sig själv i spegeln iförd något som gick emot all estetisk frid och som drastiskt försämrade ens utseende?
Tydligen inte, för där står han, och han valde de glasögonen.
Till höger om honom tornar en imponerande figur upp sig, milt leende, med mustasch, och med en hållning som inte är av denna värld. Detta är nog faktiskt det bästa exemplar av en Roland-hållning jag sett sedan originalet. Huvudets eleganta framskjutning med hakan före, axlarnas exemplariska sluttning nedåt/bakåt och armarnas livlösa hängande längs sidorna gör helhetsintrycket till en absolut tiopoängare.
Framför honom finner vi slutligen en man med drömskt kisande ögon och den armbandsprydda handen elegant hängd över ryggstödet som i en reklam för nagellack.
Rama in hela skiten med brungrått, gult, ljusblått och rosa steglöst sammansmetade så har du en syn som skulle golva den bäste.
1988.

KLANG- OCH JUBELFEST!

Nej men se på fan, det blev till slut ett tvåhundrade omslag och ett hejdunkande jubileum med det! Det är ju faktiskt rätt sjukt många fula skivomslag.
Så hur firar man då ett sådant jämnt och vackert jubileum? När vi nådde 50 firades det med en skitful paint-teckning och fem risiga omslag på samma dag. Vid 100 bjöds det på kollage med en massa godbitar i, och nummer 150 passerade utan att jag tänkte på det. Istället utlovades desto mer firande på nummer 200. Inget litet åtagande bör sägas.
Jag funderade ett tag på att analysera 20 omslag i ett och samma inlägg, men den tanken avfärdade jag ganska kvickt. Dels vore det ett nästan jobbigt långt inlägg och den ofrånkomliga risken vore ju att kvantitet kom före kvalitet i ett sådant marathon.
Sedan funderade jag på att efter folks otaliga påtryckningar och vilda spekulationer avslöja min identitet, vilket jag efter 1,8 sekunders djupt övervägande kom fram till var en fullständigt vansinnig idé. Jag är Herr Dryck, och det svaret får ni nöja er med.
Sedan gick det upp för mig.
Vilka omslag har blivit allra mest omtalade, så till den milda grad att jag hört uttrycket "ludgo-fett" yttras mellan två för mig helt främmande personer? Givetvis handlar det om Ludgo-Pelles. Pelle, Roland och gänget kan närmast beskrivas som Katastrofala Omslags maskotar. Så efter ohälsosamt maniskt letande och samlande, och efter att länge väntat på ett tillräckligt högtidligt eller på annat vis passande tillfälle kan jag idag mycket stolt presentera inte mindre än TRE nya omslag från våra eviga favoriter och andliga förebilder Ludgo-Pelles!

Året var 1973, och Ludgo-Pelles bestämde sig för att släppa en platta med det upphetsande namnet "Båvens Bränningar". Till följd av en allt för grym hierarki, en fylleidé eller en blommande acne-epidemi bland de övriga medlemmarna figurerar endast Pelle själv på detta omslag fastän texten under honom antyder att de är ett helt gäng.
Han sitter inte allt för bekvämt på en sten, iförd loafers, och ser drömmande ut över sjön, som vi väl kan anta kallas för Båven. I en bygd som givits namnet Ludgo kan det inte ses som ett för fult namn på en vacker sjö. Notera även att detta är en av mycket få sjöar som har en vattenyta som lutar åt höger.
Men detta var väl inte så farligt tänker ni, det är ju rätt mysigt och Pelle är ju hel och ren. Jodå, men det dumma kommer ett år senare!
Året är 1974, och Ludgo-Pelles släpper nästa skiva i ordningen, med den nästan ogreppbart underbara titeln "Ludgo-fröjd". "Ludgo" ÄR verkligen ett kraftuttryck!
När det så var dags att ta en omslagsbild hade antingen inte acnen lagt sig, eller så hade de övriga medlemmarnas arga ord om sin frånvaro på det tidigare omslaget inte gått in hos Pelle. Kort sagt så valde de att ännu en gång bara ha Pelle på omslaget.
Så till själva bilden. Här blir det riktigt konstigt. Där står han och ser ut över Båven, stolt och reslig, i samma kläder. Samma vita loafers, samma röda brallor, samma rödrutiga skjorta och samma orangea myströja, långt innan Jonas Birgersson. Enligt mig finns det två möjliga förklaringar till detta.
Antingen orkade ingen ta nya bilder. "Vi var ju ute vid sjön för ett år sen, jag orkar inte åka tillbaka dit. Skitsjö. Vi har ju flera bilder kvar från den gången, bara ta en av dem." Det känns ju oerhört fantasilöst och oengagerat, men ganska troligt. Men varför ser vi då höstfärger i träden på den första bilden, och sommargrönska på den senare? Detta leder mig osökt in på förklaring nummer två, som kan tyckas en aning troligare.
Pelle levde i ett gryt nära sjön, där han gick i ide över vintern. Snart efter att de tagit den första bilden på hösten hade Pelle gått i vinterdvala, och vaknade följaktligen på försommaren iförd samma kläder. En fågelskådare fick syn på Pelle vid ett besök vid sjön, och tog bilden som sedan skulle komma att pryda omslaget till Ludgo-Fröjd.
Nu vridet vi fram klockan till 1982, och här får plötsligt Roland och de andra vara med och pryda omslagsbilden. För att kompensera för detta har Pelle valt att demonstrera sin ledarroll i gruppens strikta hierarki genom att ha på sig en otroligt ful skärmmössa med texten "the boss", som står rakt upp likt en mitra. Kontrasten mot titelns färg är sämre än någonsin, Pelle har hunnit lägga på sig ett par smickrande kilon, de har skojat till det med lustiga hattar och poserar med tidsenliga cyklar i bockstyrets glansdagar.
Längst till höger står en man som vi känner igen från "Jubileums 10:an", här iförd rebelliskt avklippta jeansshorts och ett ansiktsuttryck som förmedlar att han tyckte det var en jävla löjlig idé det här med att ha hattar på sig, skulle han vara med skulle han åtminstone ha den minsta.
Sen har vi Roland, vår Roland. Vilket kärt återseende! Han står iklädd plommonstop och garvar av livets lust, trots att han knappt når ner till marken och får kämpa med armarna för kung och fosterland mot ramen som obönhörligt pressas långt upp i härligheten.
Sedan har vi Ludgo-Pelle själv, som står stadigt på jorden, som sig bör. Den givne ledargestalten. Eller?
Till vänster om honom har vi en ny karaktär, en kåkfarare i hög hatt som tränger sig in i centrum och skymmer Pelles arm på ett mycket provocerande sätt. Vem är denne nya konkurrent om Ludgo-Kronan? Kaxigt cool är han hur som helst; han har matchat vita träskor, tubsockor, minimala shorts och hängslen, det är inte något man skojar bort i en handvändning.
Slutligen har vi ännu en nykomling, en märklig historia i cowboyhatt och armen ledigt hängande i hängslet mitella-style. Varför dessa pridehängslen förresten? Ser det ut som att hans mikroskopiska shorts behövde slitas högre upp i grenen? Vi ser bra som det är, tack så mycket. Han har efter etikettens regler valt vita lågskor till bruna tubsockor, och för att markera hans utanförskap har han givits en annorlunda t-shirt än de andras. De övriga bär matchande reklamtröjor från något cykelassocierat, givetvis undantaget Pelle som har en deluxvariant med samma logotyp. Vår vänstre kamrat däremot har tilldelats en tröja från något enhjulingslopp för hjärtsjuka nakna albinos.
Skivan släpptes på bolaget "Roldex". Det låter som en klocka som man köper av den där mannen på Gran Canaria som bara har ett öga och som man (när han väl fått syn på dig bland gatukonstnärerna som alltid spraymålar horribla landskap innehållande vattenfall, pyramider, stora planeter, små träd och ett par små fågelsilhuetter) inte slipper ifrån förrän man köper en äkta Roldexklocka eller skjuter honom i ansiktet.

Ja, vilket firande, säg? Nu återstår väl inte mer för mig än att tacka för den här tiden och önska alla kära stammisar och nytillkomna läsare varmt välkomna åter!
/Herr Dryck

Lill-Nickes - Liljor

Säger man inte att man petar upp en pinne i brasan?
Här har vi ännu en kille, ute på vänsterflanken, som har satsat på att raka fram en anti-Hitler! Mannen i mitten ser väldigt liten ut jämfört med de andra och trollet till höger om honom har en klassisk charterlook, efter allt för många timmar i solen och gratisdrinkar vid informationsträffen.
Idag blev det underbart och kort, men nästa inlägg... Då ni!
(Någon som kan gissa vad som väntar då?)

Bob Stevens - Gult och blått

Detta omslag fullständigt skriker ut katastrofvarning, så någon djupare analys är väl knappast nödvändig. Notera dock gardintofsarna som hänger ut ur kavajerna och upp på axlarna, en modeidé som aldrig slog igenom i någon större skala. Spana även in den imponerade röda ansiktsfärgen hos mannen högst upp, den intressanta kroppsföringen hos snubben som "sitter" på den högra pallen och cocker spaniel-öronen hos mannen längst ut på vänsterkanten. Snart kommer det mer, just nu är tiden knapp och kräver att jag avslutar redan här.
1975.

Magdeburgarna - De 20 mest önskade

Plats på scen för de fem små dvärgarna!
Så här ligger det till. Magdeburgare är inte något som serveras med pommes strips utan en av de mindre kända raserna i Tolkiens sagovärld. En Magdeburgare påminner mycket om en hob, bortsett från sin oförmåga att odla grödor och föda upp svin. Se på den nedersta mannen till exempel, en klockren Bilbo Bagger-lookalike.
De har mycket gemensamt med dvärgarna, men har resligare kroppsbyggnad och har inte alls samma talang gällande ansiktsbehåring. Lägg särskilt märke till de otroliga mustascherna på mannen i skärt! Han har rakat bort hela centerpartiet och sparat långa tofsar av de yttersta fjunen, och på så vis skapat en extremvariant på moppemustaschen, eller kort sagt en anti-Hitler.
Magdeburgarna påminner också mycket om människor, men har för vana att bära glansiga västar i metallicfärger med påsydda ärmar, enormt pimpiga klockor och till skillnad från människorna saknar de helt inre organ.
Sammanfattningsvis kan man lugnt säga att Magdeburgarna är en ras som böckerna nämnde allt för sällan och som alldeles glömdes bort i filmatiseringen. Förklaringen kan ligga i det faktum att de aldrig var med om några äventyr över huvud taget, de strök mest omkring i sina hemtrakter och förökade sig genom delning.
1979.

Thorleifs - Till folkets park

Ge killen en riktig trumma för fan.

Jag ville egentligen avsluta där, men jag kan inte hålla mig. Det finns så hemskt mycket mer att klaga på.
Inte nog med att trummisen får nöja sig med ett buckligt oljefat, en tamburin och ett par kastanjetter, utan dessutom är alltihop djupt doppat i reningsverkets allra första bassäng.
Detsamma gäller de andra musikernas instrument. Att gitarristen tydligen spelar tolvsträngat är imponerande i sig, men med tanke på att hans fingrar kommer glida runt över halvsmälta majskorn och bitar av marinerade bomullspads får man säga att han står inför en verklig utmaning.
Thorleif själv har inte heller han skonats från avskrädet, men tycks i smyg ha torkat rent just den del han skall föra in i munnen. Apapap, vi ser dig nog! Det lär ändå bli en pärs med tanke på alla tops och upplösta pappersegment som lär ha fastnat innanför klaffarna.
Vi rör oss vidare åt vänster och finner en maraccas, en Shure SM 57:a (det som för det perverterade ögat påminner om en penis) och en förstärkare som inte heller de sluppit undan det obligatoriska doppet. Bakom dessa ser vi något rätt imponerande, en hel lyktstolpe av gammalt slag som de på något vis lyckats sänka i det bruna guldet. Dock utan glödlampa.
Så till stackarna som tvingas stå modell i den kvävande doftsensation som förmodas råda i ateljén.
Längst till vänster står en man som inte gör mycket väsen av sig på något sätt. Vänd bort från bandet, händerna i fickorna och med den uttråkade blick som man har då man sitter och tittar på det egentligen fullständigt ointressanta program som råkade börja efter det man egentligen planerat se.
Näste man från vänster (iförd en helt fantastisk kofta i kombination med en helt fantastisk slips) ser betydligt mer påverkad ut av odören. Ett litet leende lyckas han ändå klämma fram, medan han desperat försöker andas genom munnen. Men de bakåtdragna axlarna, handens tvekande placering, det hårda bettet i underläppen och blicken som utstrålar bedjande förtvivlan tyder på att detta förmodligen var sista bilden som hann knäppas innan han rusande förvann ut mot toaletterna.
Näste man tycks skrämmande nog inte särskilt besvärad. Istället antyder hans i fickan bestämt nedstuckna högerhand och de minst sagt skrämmande ögonen att han har en hemlighet som vi andra inte vill veta, eller att han håller inne ett vansinne som de flesta av oss inte skulle kunna förstå.
Näste man är vår smörgule gitarrist. Han lider, och vi lider med honom. Den ledsna blicken hade kunnat smälta vem som helst.
Näste man sitter och aktar sig noga för att låta gitarren eller oljefatet snudda vid...kostymen? Vad är det där för plagg? Nåväl, hans av ull inramade ansikte förmedlar en känsla av inre kamp mot luktsinnet, en hopplös strid som han försöker lindra genom att så gott det går andas genom mustaschen.
Den siste killen gillar det.
1987.

Mighty band! - Var ska vi sova inatt baby

Håll i er nu, för nu blir det svenskt åttiotal så det dryper om det!
Längst till vänster ser vi en ung man som påminner om Anna Lindmarker. Han håller ett tryggt tag om gitarrens stall på ett ställe som skickar åtråns signaler rakt in i beskådarens mellangärde. Han hänger på Imaginations sexiga idé med strumpeband, men missade den lilla detaljen att de vanligen inte sitter om överarmen. Plagget han bär på överkroppen ligger i ett märkligt gränsland mellan en T-shirt och en I-shirt, och hans vänsterarm torkade och föll av likt en navelsträngs-stump till följd av ett allt för snävt stumpeband som brukade sitta där.
Näste man kör på Sörenstamkeps och har ett väldigt borttappad blick, men annars sköter han sig fint. Näste man till höger däremot...
Han har en jävla katt i famnen. Jag vet inte vad jag ska säga, jag är mållös.
Han står där med Jonatan Lejonhjärta-frisyr, ledsen blick och axelklaffar (det är väl någon slags kaptensjacka han har matchat utomordentligt med gröna byxor och skor) och håller upp en katt som ser ut att kunna döda när som helst. Fick han ingen kattvakt? Eller är det en kupp för att måla upp en bild av sig själv som "den mjuke" i det annars så hårdkokta bandet? Jag vet inte hur de tänkte, men det funkade i alla fall ungefär lika bra som att skriva sluttentamen under narkos.
Sedan kommer två killar i röd- och vitfärgade sportdräkter. Det påminner om basebolluniformer om det inte vore för att skorna är av fel typ. Uniformer på skivomslag är ju vanligen något enhetligt för alla i bandet, alternativt att alla var var sin typ à la Village People. Men två i laguniformer, en i militär uniform, en i en annan sorts sportutstyrsel och en i Y-shirt? Helt konstigt.
Den främre lagkamraten sitter på en röd transportcase, och bakom honom lurar en otäck typ med godishalsband och våldsbrott i blicken.
Alltihop ramas in av gula, gröna och blå små former, den underbara semigraffitin som skalderar "Mighty band!" och titlarna på de två väldigt lockande spåren "Var ska vi sova inatt baby" och "Dumdum telefon".
1982.

Ryan Paris - Fall in love

Den som varit med här på sidan ett tag eller nyligen läst de gamla inläggen kan se en tydlig parallell mellan denna omslagsbild och"Frozen Red"av Peter Richard som sågades vid fotknölarna för några månader sen.
Samma äckliga jävla slang och samma värdelösa idé om att en slemmig röd tarm kring kroppen skulle skänka artisten ett sexigt skimmer och inte alls påminna om en navelsträng som förbinder honom med mammans livmoder ända upp i vuxen ålder på ett mycket osunt sätt.
Som vi ser i hans blick är han fullständigt övertygad om sin oemotståndliga dragningskraft, och uppmanar klart och tydligt i rött på svart att nu skall du bli kär. Blicken är vid närmare anblick av ett olustigt hypnotiserande slag, som tycks följa en runt i rummet och skapa en känsla av trängd, naken panik. Det var ju ett lyckat resultat, Ryan.
1984.

Kalorijakten

Plötsligt blev det roligt att motionera! Vem kan klaga på vatten-och-damm-dieter och höfthävningar när man ackompanjeras av detta underbara gäng karlar? Fyra män i strumplästen skall göra ditt kropp till ett tempel och din kondition till en aldrig sinande flod av ork och potens.
Den förste av männen står på ett sätt som aldrig någonsin är att rekommendera. Jag syftar naturligtvis på dragspelaren till vänster. Knäna böj, häcken ut, magen fram med imponerande svank, axlar bak och bröstet fram. Att som lekman ge sig på en sådan ställning utan handledning av proffs kan leda till en otäck skelettlåsning som man aldrig kommer ur. "Gör inte sådana miner, du kan fastna sådär" har vi alla hört i vår barndom, och mycket riktigt finns det kroppsövningar som kan leda till en livslång stelhet. Dragspelaren uppges ha fått åka stående i Flumeride förra sommaren efter en lång diskussion med säkerhetspersonalen och uppvisande av invaliditetsintyg.
Näste karl är gul, och var lyckligare än någonsin tidigare i sitt liv i ögonblicket då bilden togs. Han uppmanar den manliga publiken till alternativa motionsformer genom en subtil gest med högernäven.
Näste man knäfaller och har ett ansikte som uttrycker just en mild fromhet. Detta är mannen som kan antas leda avslappningövningarna med sin trygga mullrande stämma och noppiga sockor.
Den siste mannen sitter på golvet med sin kära fela, och är bara god och mysig. Inget ont kan någonsin sägas om den mannen, och han är inte på något vis anledningen till att omslaget blev katastrofalt. Jo just det, de propra rutiga herrstrumporna ihop med den randiga Adidasdräkten. En dräkt som förresten säkert skulle kosta en och annan spänn om den lades ut på eBay idag.
1978.

Imagination - Sunshine

Nu är de tillbaka. Jag förstår att smärtan och ångesten måste vara stor och jag ber om förlåtelse för detta, men bördan är för tung att bära ensam. Det är lika bra att bara avverka det snabbt och direkt, som att rycka bort en lång remsa gaffatejp som suttit klistrad i ett öppet sår på lårets insida. Så, här ser vi gänget en gång till.
Intentionen att förmedla någon sorts erotisk stämning eller enkel porrkänsla finns kvar, men denna gång misslyckas de om möjligt ännu värre. Mannen till vänster leker ledsen albatross med plågad min, iförd skitfula små lack-loafers, svart linne, tegelstensfrisyr och genomskinlig laxfärgad helfigursdräkt. Herregud. Vilket material! Vem kände på det, såg att ljuset passerade närmast oberört genom det för att sedan välja att använda det vid tillverkning av kortbenta kostymer? Djävulen, är förstås svaret som ligger närmast till hands. Hin Håle skrädderi och skärseld.
Näste man har samma jävla kostym, fast i gult. Med oerhört dum min spärrar han upp näsborrarna på vid gavel och öppnar dramatiskt "kavajen" för att visa sitt bröst. Det hade inte behövts, då materialet ändå är så glest och tunt att vi med kväljande tydlighet kan urskilja hans små svarta herrtrosor genom byxtyget.
Sist men inte minst har vi Herr Rosa, som försöker minnas den hjärtkrossande blicken han övade in framför hallspegeln. Det gick sådär, han ser mer ut som en gammal trött hund av rasen "puli". Kostymen i budgetmaterialet är som sagt rosa i detta fall, och vilken rosa nyans sen. Det är en sådan färg som får en att vilja köra ner armar och ben i närmsta flistuggare för att få uppleva något behagligare. En antydan till chipsmage hänger ut och hans pose är helt skum, någon sorts kompromiss mellan "försvinn, jag vill inte se dig" och ett stadigt skridskoskär.
Nu slutar vi prata om det här, det är för svårt att både hålla tårarna borta och lunchen nere.
1986.

Imagination - Body talk

Detta är fullständigt horribelt. Gruppen Imagination släppte flera skivor med skrämmande omslag, vilket ni snart skall bli varse, och detta exempel tvingar åskådaren att kisa eller titta bort som när man plötsligt får ett helljus i ögonen.
Grundupplägget är att tre svarta killar av det porrigaste slaget ålar runt på och under en flygel som står i ankeldjup rök.
Den översta mannen sitter och sätter klackmärken i klaviaturlocket (med sina upphostat-slem-bruna boxarkängor), samtidigt som han lutar sig mot notstället så att det är på väg att brytas när som helst. Han är iförd en dopklänning i 190 centilång, under det bär han en liten smörgul outfit med guldskärp och shorts med resår som smiter åt ända uppe i ljumskarna. För att verkligen få obehagsbägaren att svämma över som en bombad damm bär han ett vitt strumpeband med spets runt vaden. Jag orkar inte ens reflektera över det, det är för jobbigt. Han blänger förföriskt mot något han trodde var kameran.
Näste man sitter på baken i Roger Pontare-röken och håller antingen fast sig i flygeln för att inte tippa åt sidan till följd av hopplöst dålig balans, eller så gör han en vinkande "kom hit-rörelse" åt oss åskådare vilket vore en tanke mer skrämmande än tankarna på döden. Även han bär ett jävla strumpeband, denna gång i guld och uppdraget ända långt upp på låret. Jag beklagar att behöva göra er uppmärksamma på det, men låret fortsätter naket ända ner under röknivån och vi kan dra slutsatsen att om han bär shorts så är det de minsta shorts världen skådat sedan Patrik Sjöberg -87. Vidare bär han en ringbrynja av guld och ler ett leende som får mig att föreställa mig att han skrattar på ett gnälligt och nasalt sätt, som Peter Griffin i "Family Guy" ungefär.
Längst till höger finner vi en man som helt uppenbart har svåra problem med att ta sig fram på två ben. Ett krampaktigt tag om flygeln, andra handen i golvet och benen släpande efter sig. Han bär en puffig skjorta och hans hår påminner om sorgeflor eller en sån där knypplad liten duk som man inte kan ha till någonting. Loggan är galet 80 och den lilla röda klisterlappen försöker lugna våra bristande nerver genom att påstå att det bara är en illusion och att vi inte behöver kasta oss på våra svärd för att komma undan de tre männen.
Snart blir det mer från Imagine! Denna platta kom 1982.

Kurt Reines - Ajka Salaika

Idag bjuds det mintgröna farbröder i ett fuktigt stenigt område, med uppenbara paralleller till "Swintoz" omslag för en herrans massa veckor sen. Varför välja en så karg och hopplös plats för fotograferingen, och varför välja en dag med så tradigt väder? Regnet hänger i luften och fukten kryper upp genom de tighta byxbakarna på de som tvingats sitta ner.
Han som sitter längst till höger har ett par årtionden mer innanför rocken än de övriga, vi kan för enkelhetens skull förmoda att han är far till de andra i bandet. Nästa sittande från höger blev känd hos en hel generation som Kenta från "Dom kallar oss mods", här ser vi honom innan hans pipa hunnit straffa den stackars kroppen allt för mycket. Nästa till vänster är en polare till Stoffe och Kenta som inte lyftes fram i Jarls filmer, men som uppenbarligen spenderat en aktningsvärd tid i diverse grovsoprum. Nästa på tur är en lurvig womanizer med sytrådsrulle i halsband i bästa Pippi-stil och en knappt synbar men ack så tilldragande bula i grenen. Näste man tillhör åldersgruppen mellan fadern och sönerna, för enkelhetens skull kan vi förmoda att han är mor till barnen. Han har ett uttryck i ansiktet som tydligt uttrycker "och vad faan glor du på" vilket tillför lite bett åt omslagsbilden, och även han har en inbjudande knöl i skrevet som han nog borde kolla upp hos något proffs. Sist men verkligen inte minst har vi en kisande man som ser väldigt finsk ut, med en imponerande luggboll som han nog lade ner en hel del tid på varje morgon.
Vidare är loggan helt åt urskogen med sitt typsnitt och sin färg, och skärpan i bilden är sådär. En tiopoängare helt enkelt.
Årtal saknas.

Thom Anderz - Borta bra men hemma bäst

Vilket underbart dansbandsnamn! De hänger i ett buskage fullständigt fyllt av en tjock brun rök, iförda skjortor i en horribel nyans som tycks ligga mellan alla andra riktiga färger. Slipsknutarna är små som hasselnötter och mannen till höger bär ett par shadade solbrillor plockade direkt från ett Hed Kandi-omslag. Årtal saknas tyvärr, men vilka lirare! Aldrig kan man få nog av så fagra män i rök.

Zenits - Fröken vår

Ojojoj. Var börjar man?

Vi kan väl börja med namnet. Den verkligt uppmärksamma läsaren känner igen namnet Zenits, och mycket riktigt har de varit med förut. Inlägget hette "Hösten är här" och välkomnade er tillbaka från sommarferierna. Eller har de varit med förut? Zenits har varit med förut, men vart har alla de underbara bandmedlemmarna tagit vägen? Den enda som uppenbart är sig lik är den lite kraftigare av gullungarna, som poserade med glasögon på den gamla bilden. Men de andra? Jag är förvirrad.

Så till logotypen. Sist vi såg Zenits använde de en kantig logga som såg ut att ha ritats under en fartfull tur i radiobilarna, vilken de nu övergivit till förmån för ett helt sjukt typsnitt (som påminner om det som prydde "Markus" skiva för inte så länge sen). Det ger en obehaglig känsla som för tankarna till Barbapapa, trögflytande kroppsvätskor och Ghostbusters. Barndom helt enkelt.

Kolla in blicken på den mörke killen, den är så fantastiskt intensiv! Jämför den gärna med blicken hos mannen längst till höger, där har vi en blick som förmedlar det gutturala flåsljudet "öuhh".

Slutligen vill jag be er att titta lite extra på pojken nere till vänster, som kör den tidlösa moven där man biter sig i tungan och för in hakan mot bröstet. Ingenting i hela världen är så sexigt som det, och med andra ord finns det heller ingenting hetare än han.

Bibellandet med Lennart Swahn

Jag var bara tvungen att leta upp denna gamla pärla då en läsare påpekade den mittersta av Juni-71-karlarnas likhet med Lennart Swahn. Inte främst för att omslaget är illa kladdigt målat utan för att det känns som en så märklig idé från början. Lennart Swahn av alla människor läser ur bibeln för barn, en sådan skiva kan man bara inte låta bli att köpa när man hittar den. Nu kommer säkerligen en del läsare av den bittrare typen klaga på att omslaget inte är fult nog, men det skiter jag faktiskt i från djupet av min stjärt. Nästan 200 omslag på denna sida är fula som stryk, och jag tycker denna platta är hur kul som helst.
1982.

Juni-71 - Dag för dag

Upplägget är klassiskt för ett riktigt räligt skivomslag; fem lurviga karlar i platåskor och uniformer. De har valt kavajer med tydliga asien-vibbar, tyvärr verkar det än en gång ha blivit sådär jobbigt att skräddaren hade glansigt tyg i fyra färger. Istället för att då enas om en färg så valde de att ha en färg var så långt sortimentet räckte. Följaktligen fick den sittande damen med läskigt matchande hårfärg likadan kavaj som snubben till höger som ser ut som ett snår i ansiktet. Notera de klockrena brillorna på den Gröne Jätten till vänster!

Denna skiva spelades in i augusti 1975, vilket ju titeln tydligt klargör.

Jan-Inges 2

Här sitter Jan-Inges och myser i historiens brunaste vardagsrum. Bortsett från att medlemmarna är fantastiskt vackra finns det en mängd underbara små detaljer att insupa i denna katastrofpjäs.
Näbbtofflorna till höger. Mattan. De små fransarna på gardinerna. Hur otäckt nära mannen näst längst till höger verkar vara att välta omkull kandelabern. Det dunkla ljuset och muggiga kontrasten i bilden, och den hemskt låga kontrasten mellan mattan och texten. Halsbanden. Den riktigt kladdigt hemmatecknade loggan, och kontrasten mellan denna och den rena siffran två.
Nu brinner det i knutarna och jag måste sluta, men håll till godo så länge med detta riktigt läckra gäng! Detta är helt klart killar som vet hur man myser.

Michael Landon - Gimme a little kiss

Genom alla tider tycks folk lyckas inom en nöjesbranch, bli kända för det de gör för att därefter inte nöja sig med det utan satsa inom nästa nöjesfalang utan en tanke på om det är en bra idé eller ej.
En person som är vacker behöver inte kunna agera trovärdigt på en scen, en begåvad skådespelare kan inte nödvändigtvis sjunga och en musikaliskt duktig artist kan vara fullständigt hopplös som skådespelare. Listan över kända personligheter som aldrig borde ha klivit utanför gränsen till sitt eget område kan göras hur lång som helst.
Här var det Michael Landon som satsade på sång istället för att rynka smörigt på ögonbrynen i olika westernserier. För att bättra på chanserna till succé behöll han både namnet "Little Joe Cartwright" och hatten som han stulit ur rekvisitaförrådet.
Han sjunger inte orent, däremot pratsjunger på ett sätt som är straffbart i de flesta länder, och sångtexterna bär spår av en tid med en helt annan syn på politisk korrekthet. "Gimme a little kiss" handlar helt enkelt från början till slut om hur han hetsar en tjej att kyssas med honom, alltmedan hon tydligt säger nej och berättar att hon inte vill. Joe ger sig inte, och det hela är väldigt obehagligt.
Endast hans huvud har klippts in i bilden (på ett klassiskt fult sätt med en skarp ljus kant runt om) vilket ser skitdumt ut. De kunde ju ha sparat hans överkropp, nu ser det ut som introt på en märklig tecknad film.
Inget årtal.

Ratt - You're in love

Här kommer fler hemskt förföriska rockare från åttiotalet!
Den vänstraste killen är den som anstränger sig allra mest för att se sexig ut, och kanske är det han som misslyckas värst också. Han ser ut som en alldeles förvuxen trettonårig tjej, illa sminkad och lite småfet. Jättestor är han också, och det är något obehagligt med väldiga personer i makeup och scarves.
Bredvid honom har vi en kille som jobbar på den där looken som Birk Borkason fick efter en vinters svält, han suger in kinderna och fetar på med rougen.
Bredvid honom står Peter Andre och visar upp en välfylld liten säck med kön i sina byxor, nedstänkta med ketchup. Resten av hans kropp är klädd i ett material som man annars tillverkar saftsilar av.
Till höger om honom står en skräckinjagande ful man i vita tights och ringbrynja som låtsas skjuta åskådarna. Han ser ut att vara minst femton år äldre än han ser sig själv, håret sitter som en stor vintermössa med öronlappar på hans huvud och blicken avslöjar att hur många som än skulle bedyra att hans dragningskraft ligger på en minimal nivå så skulle han fortfarande vara fullständigt övertygad om sin oslagbara sexappeal. Han håller om en liten luden sak som fick vara med för att han hade en bil.
1985.

Pokvarena masta i prljave strasti

En gammal gubbe läser lebb-porr som brinner. Det kan bara bli succé, simple as that.
1981.

Godbitar från Kran-Elve

Minns ni när man var på kalas som liten och det äntligen, äntligen vankades fiskdamm? Eller ännu bättre, att man fick gå hem och ta med sig sin godispåse? Gratis godis, ibland fastän det inte var lördag, var the shit. När det nappade i andra änden av att någon ymnigt svettande pappa på bristningsgränsen låg bakom draperiet och ryckte i fiskelinan, när man äntligen fick påsen i handen och kände dess påtagliga vikt. -Damn, det är ju mycket godis i påsen, den är ju tung!
Så kom besvikelsen.
Möjligen det värsta sveket mot den unga generationen, en tyngre synd än folklögnerna om Jultomten och skrämselhistorierna om den beryktade kramp som infinner sig om man inte låter sina föräldrar dricka kaffe i minst en timme efter maten innan man sliter dem från bordet för att få bada.
Det låg en FRUKT i påsen. En clementin, eller i värsta fall, ett jävla äpple! Tillsammans med ett litet paket Sunmaid-russin, för att ytterligare dryga ut vikten, återstod en mikroskopisk liten mängd godis. Det var som att riva av omslagspappret från ett Playstation 3 på julafton, för att därefter upptäcka att kartongen var full med nerskitna kalsonger eller sedan länge döda fåglar.
Damn you, Kran-Elve, ditt brott skall aldrig glömmas!
Inget årtal.

Chiquita brass - Gamle kompis

Nu är det är dags för lite dansband från sjuttiotalet igen tycker jag! Idag blir det orange tillsammans med grabbarna (?) i Chiquita Brass.
Skjortorna är hur grymma som helst, de skriker högre än en femårig tjej med sockerchock på ett bibliotek. Byxorna är gröna och tajta och bilden är tagen av en papparazzifotograf som gömt sig bakom några blad och nån märklig stubbe med grovt hår.
Medlemmarna är även de alldeles underbara, särskilt då den röde till vänster som fångats mitt i en djup hostning, den våldsamt drogpåverkade fraggeln högst upp, den förföriske glasögonkillen som tar sig på penis och Ingrik ute till höger som hade haft ett klassiskt mycket vackert utseende om han hade varit kvinna.
1973.

Simon Brehm - Onkel Charlie...

Vi fortsätter på USA-temat, eftersom det blev så hetsigt debatterat! Här ser vi urtypen av en riktig amerikansk man; han har en kopiöst stor cowboyhatt, vart han går vajar den starspanglande bannern bakom honom, han röker alltid en fet cigarr som pekar uppåt, äter bara blodigt kött och dricker bara svart olja.
Om det är någon av dina bröder eller svågrar som du inte skall lämna ensam med din dotter på släktträffarna så är det Onkel Charlie.

The perfect background music for your home movies

Detta är en skön platta som släpptes innan de egenhändigt inspelade, och av alla middagsgäster så innerligt fruktade, semesterfilmerna ackompanjerades av ett ljudspår. Istället för att sitta och somna till de stumma bilderna av moster Fränhild som stoppar broskkorv i 45 minuter kunde man nu lägga denna skiva på familjens grammofon och plötsligt njuta av en fantastiskt gripande film.
Det låter bra tycker ni? Nej, det är perfekt meddelar titeln. Så snart du köpt denna feta platta är du all set, du behöver aldrig mer oroa dig. Den innehåller nämligen ljudspår för alla tänkbara heminspelningar, med klassiska spår som "Family and friends", "Party time" och "Christmas".
På bilden ser vi den ändlöst lyckliga familjen Ulk som samlats för att tillsammans avnjuta en fartfylld inspelning av ett ganska så rått samlag mellan pappa Bruno och mamma Salmonella. Pappas glödande cigarett vilar i hans hand spännanade nära dotterns panna, och den dödande röken dansar hemtrevligt i projektorns sken.
Att de ser så innerligt lyckliga ut allihop beror på två saker:

1. Att familjen är från Amerikas Förenta Stater
2. Att de känslomässigt upprivande bilderna spelas upp tillsammans med spåret "Moments To Remember".

Tyvärr saknas årtal.

Var dag i visa och versch

Det finns ett flertal exempel på skivor med tomma, enfärgade omslag, som senare kommit att klassas som tidlösa mästerverk. The Beatles vita album har inte ett tråkigt omslag, det har ett annorlunda och tankeväckande omslag.
Jag äger själv hundratals vinylskivor som släppts helt utan omslag. De vilar i tunna vita pappersfickor utan tryck, vissa har något klistermärke på sig eller en slarvigt handskriven rad om skivans innehåll. De skivorna upplever jag inte som tråkiga, de är spännande och okända bootlegs och whitelabels som blir än mer intressanta genom sitt hemmasnickrade yttre.
Ponera att du brutit ett trettiotal ben i din kropp, och stelgipsats från haka till tår. Du ligger med fixerad stödkrage i en horisontell sjukhussäng, där allt din blick kan nå är vitt tak i alla riktningar och varken tv eller radio finns att tillgå. Du är ensam i rummet och vet att du inte kommer få besök av någon det närmaste dygnet. Det dygnet skulle inte vara det minsta tråkigt. Inte jämfört med dagens katastrofala omslag.
På en och samma bild lyckades de få med så många klassiskt paniktråkiga ting:
Fabriker, slask, den odefinierade årstiden Höstvintervår som råder i södra Sverige mellan september och mars, dimma, luftföroreningar, en tom sned flaggstång, livlöst blött ris och en truck.
"HÄR tar vi bilden, det blir festligt. Mitt i rabatten, med den tragiska utsikten som bakgrund."
Så sa den snuvige herr Enqvist och lade därmed grunden till ett av världshistoriens tråkigaste skivomslag.

Treat - Ride me high

Här fortsätter följetongen om hårdrocksidealet!
Thor (som jag skrev om för en tid sedan) framställdes som urmannen, den mest maskulina karl som vandrat på jorden sedan Guillou. Han äter sten och sprattlande smådjur till frukost, byter till vinterdäck på tre minuter med ryggen som domkraft, trivs bäst när det regnar eld och syra från himlen och slår omkull träd med knytnävarna.
Här har vi det andra laget. Musiken är fortfarande cool som lössnus och medlemmarna är fortfarande oerhört tuffa, men istället för en machoimage satsar de på att helt enkelt se ut som kvinnor. Rött läppstift, svallanda permanentat hår med en volym på en kubikmeter per skalle (bortsett från den vänstraste läckerbiten som blivit tydligt tunnhårig på hjässan men ändå satsar på axellångt hår, något som i hög grad förekommer i genren gubb-metal som jag kanske får tillfälle att avhandla någon dag), örhängen, scarves, mascara, putande läppar och förföriskt kisande blickar. Horribelt.
1985.

Tord Torderup - Tillbaks till mina rötter

Enligt den lilla information jag lyckats skrapa ihop har Tord Torderup sina rötter i Bjuv, och följaktligen är det Bjuvs skyline med tornande skyskrapor vi kan se på omslaget.
Tord själv står iförd en snäv, vågad jeansdress och digitalklocka och har genomgått den sämsta retuschering jag sett på mycket länge.
Han har helt enkelt blivit färglagd i efterhand, med skära highligts, ny guldfärg på klockan och knapparna, två kritvita färgkluttar på framtänderna (varav den högra faktiskt målats utanför ganska ordentligt) och en softning av hyn i ansiktet utan dess like som får honom att se ut att ha blivit nerkladdad med pastellkritor.
Frågan är hur de tänkt i alla dessa fall där figurer klippts in i bilder med helt annat ljus, kan det någonsin se bra ut?
1988.

Tonix - Möt mig i Stockholm

Fjärde gången gillt för Tonix, Torsk på Tallinn-Rolands favoritband! Den här gången presenteras de i en dimma tillsammans med en fikus och pinnstolar med väldigt höga ryggstöd.
Klädvalet är som vanligt fullständigt horribelt. Nyligen presenterade jag en teori om den gula färgens skadeeffekter på det mänskliga psyket, och här kommer ytterligare belägg för mina forskningsresultat. Kavajerna är i nyansen Bordsmargarin och bryts av genom en titel i Senap.
Valet av linnen under kavajerna ger en ny dimension till eländet genom de skärande mönsterna, och byxorna är både korta och sitter illa i grenen ute på högerflanken. Frisyrerna är klassiskt 1983 i sitt tvekande mellanläge mellan vilt och propert, och skorna sträcker sig från vita klackstövlar och Farbror Joakim-galoscher till bruna cowboyboots och handikappanpassade stödskor med kardborreknäppning.
Notera även den lilla knypplade duken på pelaren!
Kannan på golvet innehåller vanligt kranvatten, vilket är ämnat för att släcka eventuella småbränder som uppkommer då rekvisitan självantänder till följd av den längsta herrens okontrollerade erotiska hetta.

Stevie B - Dreamin' of love

Håret är så tunt, mustaschen är så lång, armhålan är så synlig, halsbandet är så tunt, luggen är så fucked up puffig!
Dream on Stevie, behåll åtminstone jeansjackan på nästa gång.
Så snart jag får en stund över skall jag ladda upp ett gäng nya omslagsbilder som ni kan gotta er åt, just i dessa dagar är stressen värre än önskvärt. Håll ut och håll koll på sidan!

Torbjörn Lantz & Sunrays - Vilken vän!

Antingen blev han fotograferad framför en prydnadsväxt, vilket hade varit sjukt korkat, eller så har han en väldigt yvig krans av blad placerad allra längst ut på bakhuvudet. Han står tätt framför en död grå vägg som fångar skuggan från blixten, och det ligger ett tråkigt dunkel över hela bilden. Det hela är inramat av en brun oval och nyansen "pung".
Vilken vän han är, Torbjörn Lantz! Han kommer med bullar och serietidning när man är sjuk, och han skickar alltid festliga julkort.
1979.

Ny-David & Maria - Hallelujaland

Nu drar vi, inte en chans att de kommer släppa in er! Om ni bara visste hur fett det är där inne, Skara har inte en chans. Det finns ett vattenfall, några berg, träd och en sjö!
1980.

Joe Vitale - Plantation Harbor

Dags för en riktig läckerbit som får det att vattnas i magmunnen!
Joe har en min som är kaxig som få, han har en sjujäkla hockeyfrilla, riktigt strama jeans som fick geggiga, svårborttagliga sjögräsfläckar efter denna plåtningen, och hans namn är skrivet med sand. Hur skönt och avslappnat kan det vara att sitta på den där gamla stocken? Den är smal nog att riktigt skära in i häcken och kräva koncentrerad balans för att sitta kvar, och hans ryggstöd utgörs av en tunn och vass gren (vilket syns ännu bättre på baksidan, som ser likadan ut bortsett från att Joe inte sitter på stocken).
Skivan är producerad av en man som heter Szymczyk, försök uttala det namnet korrekt med munnen full av skumtomtar om ni kan!
1981.

Max Rogers - Äntligen fredag

Detta är så hemskt obehagligt. Max Rogers har trängt ihop sig runt en schimpans iförd t-shirt, och tvingat in en jävla plastsaxofon i munnen på den.
-Kolla så festligt, nu kommer det se ut som att apan spelar!
-Den verkar inte vilja det där, lägg ner det...
-Det vill han visst, håll klaffen. Se bara så lycklig den ser ut på ögonen när jag håller den såhär! Ta bilden fort nu innan den smiter.
Denna skiva gjordes tio år före den nyligen avhandlade "Peking partaj '88" och vi kan se hur bestefars skägg grånade helt separat från övrig behåring under de tio åren. De är utklädda till kolmårdens pingviner allihop, från karln som inte alls var beredd ute på högerkanten, till mördarroboten med crewcut i mitten och den överförfriskade vilden uppe till vänster som fäst blicken nedanför kameran och som tycks ha en väldigt lång högerarm.
1978.

Dansa till Trivers

En dag var skylten bara där.
Ingen tycktes veta vem som satt upp den, men av rädsla för myndigheterna var det bara att lyda. Efter dagar och nätter av dansande framför skylten var fötterna svullna av blåsor, kollapsade människor låg utslagna av utmattning och hjärnan började spela de dansande spratt. De gulröda dräkterna tycktes bara bli fulare och liksom komma krypande ut ur bilden, mustaschernas fjunighet ökade lavinartat och de små halslänkarna viskade otäcka ord.
På deras armbindlar kunde man utläsa talet 777; the number of the fis.
1977.

Balalaïka

Omslaget pryds av ett gäng karlar iförda simbassängsplast. Harry Solomon från Tredje klotet från solen tittar rakt in i kameran, medan de andra riktar blicken rakt fram. Undantaget är karln i skrubbsårsfärgade byxor, som är så skelögd att han kan smygtitta in i kameran och ändå hålla full koll på ackordbytena. Vidare har han begått samma märkliga misstag som Barry White, nämligen att raka en hårfri passage mellan näsan och mustaschen.
Det verkar ju komplett och bra alltihop, fem pers som plinkar och nån dam som hojtar lite i bakgrunden. Men titta! Nere i vänsterhörnet sitter en krake och spelar dragspel! Detta är mobbing på allvarligt hög nivå, när en av musikanterna inte ens får synas på omslaget. Men elakheterna är inte slut där, den stackaren nämns inte ens på baksidan!
Det är väl inte så märkligt förresten, då ingen av dem nämns vid namn förutom tanten som heter Lonya. Musikanterna omskrivs bara som "Zigenarorkestern Polianka". Omslaget visar dem så tragiskt lite uppskattning; bandnamnet står inte på framsidan, skivan har ingen ordentlig titel och texten på baksidan är bara information om instrumentet balalaika. Det drömde de säkert om när de var små allihop; att en dag slå igenom och få ge ut en skiva så att deras instrument blir berömda, får resa världen över, få groupies, tjäna en massa stålar och leva ett riktigt rockstjärneliv.
Inget årtal.

Markus

Markus är den längre av de två som klättrat upp på rauken.

Rune-Lennarts med Titti

Detta är ett av de mer krystade bandnamnen jag stött på under mitt långa samlande, av just det slag som ej insatta slänger ur sig när de ska skoja om ett typiskt dansband. Rune-Lennart är verkligen dubbelnamnet som Gud glömde, lyckligtvis är det inte en av medlemmarna som får dras med det utan det är en sammanslagning av två av deras namn som gjorts i efterhand. Givetvis saknar texten kontrast mot bakgrunden som sig bör på sådana här omslag, och får ögonen att värka som när man stirrar på en risig 3D-bild som inte fungerar.
Deras outfits är alldeles fantastiska, byxorna går så sagoligt högt i midjan! De små västarna däremot, är korta som få och de svarta slagen gör sitt de med. När de sedan kombinerade dessa brandmansdräkter med några av de blommigaste skjortor jag sett, var succén ett faktum. Lägg märke till att de hittade FEM likadana skjortor till de sex musikanterna, vilka förresten har en ovanligt stor inbördes åldersskillnad. Sedan fick den lockige karln, som klänger släpande mot trädet, fixa fram en egen skjorta som ser nästan likadan ut som de andras bortsett från att den har gula blommor.
1976.

Thor - Unchained

Vad är dealen med vikingastilen?
Det är en minst sagt märkligt fenomen, som knyter hårdrock till vikingar och medeltid. Hårdrocksbackarna på skivmässorna är fyllda till bredden med tecknade omslag där bandmedlemmarna avbildats som muskulösa asagudar med stridsyxor i nyporna och kvinnor i bronsbikini krälande kring fötterna. Min gissning är att det har sitt ursprung i unga tonåringar av manskön med en djupt rotad oro i att bli tagna för töntar, feminina eller någon form av bögar. De drabbas av denna skräckblandade förvirring någon gång i högstadiet när vissa grabbar börjar få hår under armarna, vissa utmärker sig i idrottsliga sammanhang och 95% tänker att alla har hånglat utom jag. För den ännu tanige målbrottskillen utan tydliga framgångar inom något av dessa områden finns en komplett utväg i form av hårdrocken.
I hårdrocken är allt skithäftigt. Männen har underbart mycket muskler inoljade i bordsmargarin, hår på bröstet, nitar på svart läder, långt hår som mamma förfäras av, de poserar med svärd och yxor, de ylar vibratofyllda stofer om vargar som ylar i karga nordiska landskap och allt är svart, stål och eld. Kort sagt är det ett komplett kit som med en enda röst avröjer alla misstankar om anhängarens nördskap.
Paradoxen är att om man ser hela konceptet på lite håll så rämnar illusionen och det hela ter sig istället oerhört homoerotiskt. Se på Thor till exempel. Han är en stor, muskulös man med långt, yvigt hår med lugg, rouge och mascara, han står barbröstad och infettad och spänner sina muskler, iförd nitar och läder. Den röda belysningen i rummet för tankarna till en ångig klubb som kräver medlemskap. Alla dessa attribut för tankarna till en kultur där män älskar med män, och att sedan tänka sig att dessa skivor faktiskt främst riktar sig till unga, osäkra, rollspelande män gör det hela än mer tvetydigt.

Sven Gösta Jonsson - Jokkmokkrokk

Idag blir det en kortis, men inte desto mindre en underbar liten raritet som förtjänar att inte falla i glömska!
Detta är inte så mycket ett katastrofalt skivomslag som en katastrofal idé. Sven var nämligen något så ovanligt som en äkta samerocker med elvisfrilla och bländande leende. Han hade ett eget linjeflyg, en vana att bära beige trenchcoat ovanpå sin same-jacka och stavade rock med två k.
Låtarna innehåller fantastiska rader som "på markna'n i Jokkmokk där dansar de rock, och ylande vargar kommer i flock, och lapparna jojkar så hoppar de bock" och "de rider på renar och björnar i flock". Frasen "smek mig honey honey, smek mig" syftade förhoppningsvis på en klapp på kinden och inte som dagens vokabulär antyder; ett tjatande tiggande om petting.
1959.

Palomaz 11 - Välkommen hem

Palomaz är tillbaka! Ni minns väl gänget med hund och barn i en höstfuktig sandlåda, och det fruktlösa försöket att se cool ut i en däckgunga? Detta är deras elfte alster. Flera av de föregående och följande skivorna måste sägas ha riktigt smakfulla omslag som inte behöver avhandlas här i mitt skräckkabinett. Men här slog det slint av bara tusan.
Här är de tätt uppkrupna i ett dunkelt rum, iförda en påskmundering bestående av kavajer i fägen för gammal vispgrädde, randiga skjortor i nyanserna mörkvit och kön och till detta bärs slipsar i en mörkare illgul färg. Damen i sällskapet har en dräkt i en gul nyans någonstans mellan de två nämnda, och prickar därmed in den tredje gula tonen i samma uppsättning. Detta var ett ödesdigert misstag, då ju matematikens lagar tydligt fastslår att ju fler nära besläktade gula nyanser man sammanslår desto mer börjar åskådaren längta efter döden.
Det är ju faktiskt så enkelt att ytterst få ljushyade människor klär i gult. Särskilt de ljusare gula tonerna brukar kunna få den stiligaste person att plötsligt blekna och förlora all sin attraktiva dragningskraft, likt en frestande bakelse som översköljs av varm urin.
Alla ni som sett den rätt nya rysaren The Ruins känner igen de levande och tänkande växtrankorna i bildens nederkant, som trängt in Palomaz i rummets hörn och snart skall förtära dem med god aptit. Ni som inte sett The Ruins kan låta bli att göra det, då jag kan meddela att Palomaz klädval på detta omslag lyckades skrämma mig långt mer än skräckfilmen gjorde.
1986.

Bergslagstrollet med Alexanders - Come along min cowboy / Tårar

Var börjar man? En av dem är Bergslags-trollet, frågan är vem? De resterande tillhör Alexander, och vem är han? Han förekommer ju inte i listan över musikanter. En Putin-lookalike med väldigt stort huvud tittar fram ur ett bländande ljust rum i bakgrunden och titeln "Come along MIN cowboy" är riktigt grym. Hur tänkte de när de valde ett helt vanligt passfoto när de skulle klippa in en extra person i bilden? Brunt, brunt, brunt.
1982.

Twinn Connexion

Tvillingar har en alldeles egen förmåga att skrämma vettet ur mig, särskilt när de är likadant klädda och står leende i ett blodstänkt mardrömslandskap.
Tvillingarna Jerry och Jay (tack mor och far för att ni alltid betraktade oss som unika individer) gjorde en grej av sin tvillingdom och bildade duon Twinn Connexion, och detta är deras debutskiva. De står klädda i fantastiskt fula kostymer av någon sorts tjockt överkast-tyg, och till dessa bär de lika märkliga gröna skjortor med väldigt stor översta knapp. Lite som de två fruktansvärt enerverande pyjamasklädda bananerna B1 och B2 är tvillingarna siffermärkta, men då båda har "2X" skrivet under hakan kan vi inte ens använda det för att särskilja dem.
De står som sagt dramatiskt upplysta i ett otäckt mörker, kantat av någon slags svårdefinierat helvete. Man kan ana drakar, blod och åderbråck vilka alla ger tvillingarnas genomgoda leenden en ny dimension av obehag. Och då har vi fortfarande inte ens lagt nålen på skivan.
Inget årtal.

Traks - Long train runnin'

Enkelt uttryckt består bilden av fyra män som försöker putta ut en väldigt liten spraymålad planet i rymden. Kostymerna är hemska hela vägen runt himlakroppen, men jag vill göra er särskilt uppmärksamma på den mittersta mannens skrevlösa byxor. Vid första anblick ser han ut att vara välhängd som en Ken-docka, men om man tittar rikigt noga kan man ana någonting litet och smalt där inne i mörkret.
Mannen ute på högerkanten ser ut att vara minst sagt orolig att inte komma med på bilden, vilket han dessvärre gjorde.
1982.

Asterix* - 1

Grundupplägget på det här omslaget är att sex karlar står i kopiöst hemska utstyrslar i en trappa som klätts med nästan lika vidrigt mönstrat tyg. Kombinationen blir imponerande, en riktig syradusch för ögonen. Kostymerna är fett tighta över lår och rumpa, har skandalöst utsvängda byxben, puffärmar med manchetter, enorma runda kavajslag och en v-ringning som hade fått vilken brat som helst att av avund vilja gömma sig i bagaget på pappas Hummer. Mönstringen ser ut som ett mellanting mellan en topografisk karta och en psykadelisk backdropmålning som påtända rejvare kan stirra in i och bli ännu snurrigare. Med andra ord ett suveränt val av mönster för att göra åskådaren illamående innan man ens sätter på skivan.
Längst till vänster ser vi en sammanbiten kille med obehagligt intensiv seriemördar-blick, vilket inte alls passar in bland de andras charmiga leenden. Till höger om honom står Kvinnokarlen, med ett underbett som får damernas hjärtan att smälta och polisonger som växer ner på halsen. Man kan också ana vad skvallerskribenterna hade kallat ett "nipple-slip". Bredvid honom står en stråtrövare som ger mig lite Robin Hood-vibbar, och till höger om honom en fjunig typ som fått en så kort kavaj att magen rasar ut. Intill honom står en ung Bilbo Bagger och ytterst på högerkanten finner vi Ing-Marie Ulvehål, en kvinna i sina bästa år som visar upp vad Hollywood hade kallat en "side-boob" där mesta möjliga av bröstets form avslöjas utan att bröstvårtan blottas.
Många gånger har man sett band stå poserande i trappor, men då tas bilden vanligtvis nerifrån trappan. Här ser vi istället trappan fortsätta ner i ett okänt mörker, möjligen ner till självaste skärselden. På väg ner kan vi se reklam för de två mycket lyckade restaurangkedjorna "Restaurangen" och "Pizzerian".
Asterisken efter bandnamnet antyder att det syftar på just en asterisk, och isåfall är bandnamnet felstavat. Det vore alldeles underbart om så var fallet, men även om det är en medveten förvirrande touch har detta omslaget mer än nog att erbjuda i katastrofväg.
1976.

Inlägg nummer 150: Future - I can't read your mind...

Hipp hurra och fyrfaldig mango för bloggen idag! Det råkar vara inlägg nummer 150, men jag orkar faktiskt inte göra någon stor grej av det. Det är inte ens omslag nummer 150 eftersom jag slängt med fler än ett vid några tillfällen. Jubileumet kom som en överraskning för mig och jag har inte tänkt ut någon kul bonusgrej att bjuda på. Vi tar och firar desto mer när nummer 200 kommer! Men kolla in detta omslaget nu, det är ett riktigt stolpskott.
Fem risiga typer med gyllene pannband trampar sig genom ett notblad. Fastän titeln och bandnamnet är tryckt i färg har de valt en svart-vit bild, vilket jag har svårt att förstå poängen med.
Uppe i vänsterhörnet står en förvirrad A-lagare som missade att de skulle titta in i kameran, men som kontrar genom att göra "Raise The Roof"-gesten istället. Bredvid honom står en annan kille som också han är rejält mörk kring ögonen och ser ut att ha intagit en hel del illegala substanser han också. Han kom både ihåg att se in i kameran och veva näven i luften, men framförallt bidrar han till bilden med ett fantastiskt uni-brow som sträcker sig från öra till öra. Nere till vänster trampar det fram en kille som har satsat järnet på en kombination av sparkdräkt och cowboyboots, medan mannen bredvid valt att köra på ridstövlar. (Detta var på den tiden då Åhléns barnavdelning fortfarande sålde spädbarnskläder i storlek 190 centilong.) Nere till höger har vi en skäggig tjej på elva år som precis kommit in i puberteten. Hon befinner sig i det magiska läget då det är genant att inte använda BH, samtidigt som det är rätt patetiskt att ha en.
Mitt råd till henne är att välja bort tighta linnen tills vidare. Hon har åtminstone hittat ett bra tyngdlyftarbälte. Hon gör en handgest som vanligen betyder ungefär "lugna ner dig, dämpa dig lite" och som vanligen vuxna människor gör åt barn som leker massaker på biblioteket.
Hålet i det rivna notbladet är märkligt även det. I mina ögon ser det ut som att de först måste ha rivit loss ett rejält stycke innan de försökte klänga sig igenom, de där löjligt små pappersflärparna runt om hålet skulle ju omöjligt räcka till att lappa ihop det. Jag menar om man skulle försöka tejpa ihop notbladet igen, efter att Future förstört det så hänsynslöst utan en tanke på andra människor. 1982.

Albert & Sten-Inge sjunger och spelar - Säg har du idag ej en blomma

Ja var ska man börja. Titeln är helt skev. Liksom på så många andra skivor av liknande karaktär infinner sig viss yrsel när man försöker läsa texterna, på grund av problem med kontrast mot bakgrunden, men även om man klarar av att läsa meningen infinner sig en lätt sjösjuka. Det "ej" som de klämt in i texten, troligen för att de behövde en stavelse till i refrängen, är bara förvirrande. "Ursäkta, har du ingen blomma idag?" känns inte som något jag hade slängt ur mig i första taget.
På bilden ser vi två figurer som håller i en blombukett, troligen skall det föreställa ett överlämnande från den ena till den andra. Men vem av dem är det som skänker buketten? Om det är den stilige svankande herren som uppvaktar så är det en åldersskillnad mellan de älskande av en kaliber som man annars bara finner i bibliska berättelser och i den aldrig sinande ström av billiga brittiska dokumentärer som visas på TV4. Om det däremot är den väldigt korta kvinnan uppe på stenen som uppvaktar så misstänker jag att hon har lite för höga ambitioner när hon raggar karlar. Vidare är det intressant att spekulera i vem av dem som är Albert respektive Sten-Inge.
-Idag har inte du en blomma eller? -Jo, idag har jag inte ej en blomma om man inte pratar tvärtomspråket. Not!

Göran Sand at High Chaparral

För länge sedan, när vildavästerntiden rådde i Sverige, levde en cowboy i Småland som hette Billy Brugd. Han var känd vida kring för sin enorma kroppshydda, som verkligen överträffade alla historier om honom. Han var lång som två vuxna karlar, han bar med sig sin häst i ett förskräckligt stort gitarrfodral och stolen han brukade vila sin monstruösa stjärt på var stor som en klätterställning.
Idag vet vi ytterst lite om Billy, eftersom man inte vet riktigt var han levde och sådeles inte vet var man skall söka. Det enda kända spåret efter honom är en målning där han avbildats otroligt coolt sittande framför ingången till en by, men eftersom konstnären glömt fylla i ortens namn på skylten och istället lämnat ett tomt orange fält i dess plats, kan vi inte med säkerhet utröna var målningen är gjord. Att porträttet föreställer Billy råder det inga tvivel om, då han avbildats med största detaljrikedom, men den omgivande miljön har målats med sådan oförsiktighet att den är lika svår att tyda som Aktuellts nya förbättrade väderkartor.
1975 användes denna bild av trubaduren Göran Sand, då han behövde ett skivomslag med Western-stuk. Skivans titel får en att vilja dra slutsatsen att Billy levde i High Chaparral, men av historierna att döma är alltså inte detta fallet.

Curt Haagers - Tinge Linge Ling

Så var det äntligen dags för en ny snoppkavalkad! Denna gång är det Curt Haagers som klämt in skreven i alldeles för snäva byxor.
Om vi börjar i högerkanten finner vi en blond karl med riktigt obehagligt hånleende, en pincett i halsbandet, piratskjorta som uppges rymma sjuttio liter luft, tummen i bälteshällan och han försöker desperat pressa ner handens övriga fingrar i fickan som inte rymmer någonting alls. Följaktligen får knappt låren plats heller, och detsamma gäller herr penis som tydligt kröker sig ner längs benet.
Två steg bort finner vi en brunrandig typ med halsband utanpå tröjan. Han har förvisso valt ett par byxor med betydligt mer fladder än vacuum-mannen, men å andra sidan har han lyckats slita upp dem så till den milda grad att de formligen klyver grenen på honom och delar upp skrevköttet 50/50 i vardera byxben. Mycket smickrande.
Bredvid honom har vi ännu en läcker dräng i fluffskjorta, men han fegade lite och körde på femtiolitersmodellen. Även han försöker pressa ner händerna i fickorna utan större framgång. Tänk er vilken kamp det vore att försöka ge sig ut på stan i ett par sådana byxor med dagens livsavgörande accessoarer nertryckta i byxfickorna! Efter att ha fått ner en plånbok, nyckelknippa, mobiltelefon, iPod, USB-minne och snusdosa i ett par sådana byxor hade blodet troligen inte kunnat cirkulera nängre ner än midjan.
Slutligen finner vi, längst ut till vänster, en förfärlig kombination av de tidigare byxtyperna. Den lycklige herren har kört nävarna i fickorna som de tidigare, satt tummen i hällan som den vite, han har kopierat byxornas tighthet hos den förstnämnda mannen och rivit upp dem i grenen som den mittersta. Kombinationen bjuder på en uppvisning av knackwurst värre än en titt i charkdisken, och det hela ser ut att vara förfärligt obekvämt för att inte säga smärtfullt.
Det hela inramas med en dimma som man annars ser när någon drömmer sig bort i program som Sunset Beach, den muntra titeln och slutligen bandnamnet i ett He-Man-liknande typsnitt. En fantastiskt gripande bild.
1978.

T-Connection - Tonight's the night / Superstar

Idag bjuder jag på fyra hunks i en märklig parklabyrint med maya-stuk. Förutom T-connection spatserar två andra människor omkring i labyrinten, mot en säker svältdöd då de aldrig hittar ut. När man ser på dem och sedan jämför med de fyra färgade killarna så ter sig situationen genast än märkligare.
Plötsligt ser vi hur enormt stora de är, en vanlig vuxen person når bara till midjan på liraren i vita byxor. Perspektiven blir också alldeles skeva, de kunde ju ha tagit fotografiet mer uppifrån om de nu skulle klippa in det i en målning sedd ur fågelperspektiv. Häckarna och mannen med käpp ser ut att luta mot åskådaren, killen i vit t-shirt ser pytteliten ut i förhållande till sina vänner, den beige killens skugga är jättemörk och skapar en illusion av att han har väldigt stora skor.
Nåväl, de kanske faktiskt är ett gäng absurt stora människor som brukar stå märkligt bakåtlutade. Men hur stor utmaning ger i så fall en labyrint där häckarna är så låga att man utan problem kan se över dem?
1983.

Hösten är här!

Hej och välkomna tillbaka allihop!
I skrivande stund läggs sommarsemestrarna i graven och höstsäsongen ligger framför oss, och med den skänks nytt efterlängtat liv åt Katastrofala omslag!
En ny fullpackad hyllmeter står redo för analys, det kliar i armhålorna av längtan efter att få visa upp alla hemskheter och jag har svårt att tänka mig en bättre början på den nya terminen än att inleda med ett litet firande!
Det är nämligen så att från och med nu har min kära sida en ny lättknappad gatuadress; numera kan man hitta hit via www.katastrofalaomslag.com!
En ny enklare adress alltså men fortfarande samma blogg, samma skribent och lika fritt från reklam och irriterande banners om nätdating och nya revolutionerande bantningsmetoder där man kan gå ner i vikt genom att äta mindre mat. Hos mig lovar jag att det skall förbli reklamfritt; denna sida bygger helt och fullt på min kärlek till min skivsamling och min egen glädje av att berätta om dessa rariteter, det skall aldrig kunna förväxlas med alla de tusentals bloggar där skribenten försöker tjäna enkla pengar.
Utan vidare dröjsmål skall jag genast presentera dagens skivomslag, som är

Zenits - Hej, hej, alla glada vänner

Vilket dansbandsomslag! Det värmer så gott i mitt hjärta att se sådant här. Namnet är grymt och loggan härligt hemmaritad med ojämna tuschstreck, kostymerna är så fantastiskt coola med sina gigantiska slag och manchetter i skottsrutigt, medlemmarna har skägg, frisyrer och polisonger i absolut dansbands-världsklass, leendena hade kunnat få den mest mordiska kumlaintern att mjukna och halskedjorna är precis så äckliga som de skall vara.
Den vänstre mannens hållning är dock inget att rekomendera för den som vill behålla sin friska rygg, och titeln är lite tveksam med sina dubbla kommatecken. De är inklippta precis på det där viset som dansband ska, där hänsyn har tagits till alla små hårtofsar och där det samtidigt skapats en skarp kant kring gänget.
En verklig klassiker kort sagt!

Så ge er nu ut och sprid budskapet om Katastrofala Omslags renässans, tipsa vänner och bekanta, folk och fän att titta in i detta mitt terrorns museum, så ses vi alldeles snart igen på www.katastrofalaomslag.com!

Wax - American english

Idag får vi njuta av ett långt gånget försök att få ett omslag att se crazy ut. Ett sätt att åstadkomma detta är att fylla bilden med ovidkommande föremål och på så sätt få ett kollage som inte förmedlar någonting alls men som kanske ändå bär på dolda budskap redo att tolkas av folk som jag! I detta fall har de valt följande ting:
Ett stort öra strax under ordet "Wax", vilket på ett subtilt sätt syftar på cerumen, det klibbiga sekret som utsöndras i öronen och som har en bitter smak med medelstor beska och inslag av enbär och anis.
En sköldpadda, vilket på engelska heter "turtle", dvs el-trut baklänges. Detta kan antingen ses som en hyllning eller som kritik mot Tibor Brak, mannen som 1891 slog ihjäl det sista kända exemplaret av nyss nämnda art.
En liten gul man med överlägset uttryck, handlebar-mustasch och märklig hatt: Detta är en rätt uppenbar parallell till den patetiska frukten kumquat, vilken ju också är liten, ful och inte alls hör hemma på ett skivomslag.
En liten röd (med en liten obekväm nyansskillnad mot resten av omslaget) bild av solen och månen tillsammans, vilket på ett rörande sätt påminner oss om dualiteten och kontrasten mellan den mörka och ljusa sidan hos en dubbel-nougat.
En svart siluett av en man som läser första boken om Arn, vilket skall representera den skärande besvikelse som kommer förtära honom när han sedan ser filmatiseringen på bio för 110 kronor.
En naken kvinna som fått båda skinkorna amputerade till följd av långt gången rövpest, vilket skall representera medeltiden och alla fräcka riddare som fanns då som vi inte får glömma bort.
En amerikansk flagga som är alldeles sönderklippt och knasigt sammansatt, för att påminna oss om den där kassa saften som de gjorde reklam för för några år sedan man skulle blanda med mjölk, som ju också den var helt fucked up.
En humla. Vi har alla hört historien om att en humla enligt fysikens lagar inte kan flyga, men att den gör det ändå eftersom den inte känner till problemet. Det är förstås skitsnack eftersom humlor rent fysiskt kan flyga, men historien ber oss ändå att tänka oss för innan vi gör förhastade saker. Enligt vetenskapen är det inte möjligt för hjärnan att försöka slita sig ut ur huvudet på egen hand, men om man ser mer än fem minuter på Sing-a-long på TV3 så händer det ändå.
Ett stort "B", för att helt enkelt sammanfatta det hela som en andra klassens produktion.
En illa inklippt säl som ligger på en torrlagd sandbotten långt ifrån vattnet där den hör hemma. Trots detta har den ett förnöjt leende på läpparna; en liknelse som ber oss vara nöjda med vår situation eftersom det alltid hade kunnat vara värre. (Förutom förstås om man sitter naken i evigt mörker på glödande kol och krossat glas och spelar det första av tusen partier uno med Johannes Brost, vilket ju är den värsta situation en människa kan hamna i.)
Något som ser ut som två dosor snus, en symbol för tobak vilket ju nästan rimmar på prozac, vilket är en antidepressiv medicin som ofta sätts in som stöd åt människor som behövt genomlida en fullständig djupanalys av omslagsbilden till Wax skiva American english.

Hasse Lewins - Goa sköna låtar

Det är lite oklart vad som har hänt här, det beror på vems historia man väljer att tro på. Oavsett så är det en ganska tragisk historia.
Vad jag vet säkert är att det var när blåa gruppen från dagcentret "Fisken" var på en utflykt till landsbygden, som några av de busigaste männen sprang bort och tog denna bild. Antingen så hittade de ett svan-bo, körde bort svanarna med skrik och rop, åt upp äggen och sedan tog en triumferande bild av sig själva mitt i det övergivna boet. Eller så rusade de blint ut i ett sädesfält där de sedan lade sig och gjorde säd-änglar på marken, för att sedan ta en mallig bild mitt i den nermejade plätten.
Oavsett scenario så fick tydligen musikgruppen Hasse Lewins tag på bilden och valde att använda den till ett skivomslag. De skrev titlarna i vitt för minsta möjliga kontrast och läslighet, och vad jag vet så tillföll inga royaltypengar de psykiskt handikappade på Fisken.

Den Harrow - Catch the fox

Den Harrow är tillbaka på Katastrofala Omslag! Mannen som har ett namn som man på svenska skulle kunna dra oändligt många torra ordvitsar om, av samma kaliber som Han Solo och Chad Henne. (Vad tycker du om den här 'rå? Om vem? Den Harrow!) Men jag ska försöka låta bli eftersom det finns så mycket annat att tala om än hans namn.
Sist han var med här på bloggen så var han feminint sminkad och blängde förföriskt över en hårt knuten näve. Denna gång är den skrämmande blicken den samma, men handens fingrar spretar och sminkningen har nått nya höjder.
Han är troligen insmetad i röd fingerfärg eller jordgubbssylt (blod liknar det åtminstone inte), han har fått någon slags enormt fula gummi-klor på fingrarna och handen har trängts in i ett nät för att efterlikna kassler. Hans vita t-shirt är sönderriven, han bär ett pilkoger på ryggen och ett Buttericks-sår har kletats fast på hans axel.
Det ser ut som skit alltihop och det är ju föga förvånande, sådana billiga försök att skapa en dramatisk skrämselbild brukar ju gå rejält åt skogen. Men paradoxen ligger i att ansiktsuttrycket trots allt är sig likt, han försöker inte skrämmas med ögonen utan kör på samma gamla hjärtkrossar-strateg; han tittar under lugg med Mooreutviks-blick, hakan in mot bröstet och kör på putande läppar med läppglans.
Om vi försöker läsa alla dessa tecken tillsammans kan vi anta att han alltså försökt framstå som en sexig, fläckvis blonderad indian som klöst fram ytliga köttsår på sig själv, som har ett tomt klädkonto, en fetish för kasslerhandskar och som för länge sedan tappade nagelsaxen bakom badkaret och inte orkat krypa in och hämta den ännu. En sådan nyskapande image lär ju gå hem!

Berth Idoffs - Dans Glädje 87

Vad vi ser framför oss är inget mindre än en ohämmad orgie i mint! Visst är det nästan så att man kan känna den intensiva, friska tandkrämssmaken i munnen när man ser in i denna vägg av mintgröna kavajer?
Under en mycket, mycket kort period i Sveriges förflutna gick det för sig att klä sig i mintgrönt. Kanske anade Berth och gänget att detta alldeles snart skulle blåsa förbi, att folk snart skulle återfå sitt förnuft och förneka att de haft något med den där färgen att göra. (Några andra sådana flugor var till exempel de enorma gycklarmössor i fleece som var accepterade som huvudbonad i skidbackarna omkring 1996, den sjungande fisktrofén och alla de CD-skivor som kom efter ERA, med all möjlig sorts musik framförd av Gregorianska Munkar. Detta är grejer som sålde helt förbannat mycket men som ingen nu i efterhand medger att de har köpt.)
Nu gällde det att passa på! Följaktligen valde de att införskaffa byxor, skjortor, flugor och kavajer i fem likadana uppsättningar, alla i den där färgen som inte riktigt är grön, som inte riktigt är blå och som framförallt inte riktigt är behaglig att se på. Alla dessa kläder bars sedan vid ett och samma tillfälle vilket förstås kunde ha fått ödesdigra följder. Risken för överdos känns självklar idag, men under åttiotalet var man inte lika medveten om riskerna med hysterisk fuldom som vi är idag.
Detta ser vi även på frisyrerna. Se till exempel det karakteristiska mousse-fluffet i luggen hos de två till vänster, de slumpvis blonderade hårtussarna hos mannen till höger och det vilda, otämjda nackhåret som skriker "frihet". (Lägg även märke till solglasögonen som är helt underbara.)
Låt oss för all del inte glömma varför vi tvingas minnas dessa modets gallstenar; ett fotografi blev taget och detta fick sedemera pryda ett skivomslag. Bandnamnet skrevs i ollonrosa, följt av skivans titel. Det är en särskrivning av det där slaget som man läser i förbifarten och sedan genast önskar att man hade låtit bli. Som när man råkar se en fruktansvärd bild som ögonen vägrar glömma, det är redan alldeles för sent. En febrig rysning stryker upp över kroppen likt en iskall vind mot min nakna rygg, en klump i tränger i bröstet som om jag svalt något alldeles för stort utan att tugga och så är det något som vrids om inuti mig som en obarmhärtig klo genom bröstet. Jag känner att om jag hade hostat nu så hade det kommit blod. Jag gillar inte särskrivningar.

Max Rogers - Peking Partaj '88

Lagom inför det omdebatterade Peking Partaj '08 kommer här den långt värre skapelsen Peking Partaj '88. Skall vi vara alldeles uppriktiga så har ju tortyr, förtryck och massavrättningar inte mycket att komma med när de faller i skuggan av dessa sju män under paraplyer med spets.
Gruppmedlemmarnas ålder verkar sträcka sig över generationer, från den elvaårige i vänsterhörnet till bestefar nere i mitten. Jag vågar inte gissa på någon ålder eftersom det anses mycket ofint att göra det, men jag råkar veta att han betalade pensionärsrabatt på spårvagnarna innan vi övergick till högertrafik, vilket kan ge oss en uppfattning.
Blått och mörkgrönt passar sådär ihop, en uppfattning som ni säkert kan dela med mig när ni spanat in kombinationen kavaj/fluga som figurerar i sju exemplar i bilden. Bestäm er, är ett tips jag skulle vilja ge till Max, Roger och alla de andra. Mycket opium ser ut att ha intagits på sina håll, vissa kunde inte riktigt stå still då kortet togs och de omgivande dekorationerna är helt knas.
Jag antar att själva grundidén med bilden var att de sju skulle befinna sig i en kinesisk trädgård av något slag, men studion hade tyvärr inte så mycket att bjuda på. Så det fick bli svenska utemöbler i järn, ett blommande körsbärsträd (vilket japanerna firar, inte kineserna), ett par vikväggar och de där spetsparaplyerna som faktiskt inte påminner alls om de kinesiska förlagorna.
Men så räddar de upp alltihop på mållinjen, genom att smälla på den där vita pluppen med skickligt ocentrerad text som säger att ÄNTLIGEN FREDAG finns med. Puh, det kunde ha gått illa.

The Glass family - Crazy!

En välkänd tumregel i videobutiken är att aldrig välja en film med tecknat, tokroligt omslag. Under åttiotalet gjordes en mängd filmer (främst komedier i stil med Ett päron till farsa) som fick hemmaritade omslag, och de brukar inte vara någon hit även innehållsmässigt. När vi sedan talar om musik, närmare bestämt vinylskivor med tecknade omslag, så är det inte lika klart huruvida ett tecknat omslag betyder döden. Däremot förefaller det självklart att om man inte lyckas bestämma sig, har konstnärliga drifter som inte vill tyglas eller av annan anledning blandar tecknade bilder med fotografier som någon sorts kollageform, då blir resultatet ofta så horribelt att det musikaliska innehållet faktiskt kan kvitta.
Så är fallet med The Glass Family, som här har illustrerat sin skiva "Crazy!" med en helcrazy bild. De sex medlemmarna står uppe i ett brett fönster och tittar in. Utifrån deras reaktioner kan vi ana att de förmodligen inte visste riktigt vad de skulle låtsas titta på då bilden togs. Deras mimik antyder nämligen vida skilda attityder inför det de får se; äcklat, roat, förföriskt, chockerande och skrämmande på samma gång. Vad kan då tänkas väcka alla dessa känslor?
Jo! Där innanför fönstret är det ett tecknat disco, med ett upplyst dansgolv som i Saturday night fever fast i ett skevt mönster av rektangulära plattor. I en leviterande pyramid av ljus finner vi sex SMÅ versioner av familjen Glass, mycket måminnande om skivan Boogie woogie rock' n roll med Danny's som jag skrev om för typ ett halvår sen. Fyra av de små liven har drabbats av allvarliga handikapp (till följd av något krig eller någon sorts olycka, vad vet jag), och har fått bygga om sina instrument till proteser. En av dem har fått ersätta alla kroppsliga funktioner under nacken med en märklig gitarr med både greppbräda och klaviatur, men värst är det nog ändå för herrn som fått byta ut rumpa och ben mot hängpuka och baskagge.
Genom rummet slingrar sig en massa telekablar, och de är inkopplade på ett vis som skulle imponera vilken ljudtekniker som helst. Bara en av alla kablarna är inkopplade i båda ändarna, och den är kopplad till skuggan (den hopplöst jobbiga helt utan fungerande perspektivtänk) på utropstecknet, medan den andra sitter i ryggen på någon i bandet. En annan av kablarna är inpluggad direkt i golvlisten i rummet, ett väl beprövat knep under sjuttiotalet för att få till ett träigt ljud. (Notera att en väldigt liten Musse Pigg går ut ur sitt bo i nyss nämnda list.) En tredje kabel hänger lös i ena änden och har den andra inpluggad som centrumpigg i en skivspelare där den inte fyller någon funktion, och den sista är intryckt som ett stift mot skivan.
Crazy!

Hey kids, do you love Jesus?

Hej och välkomna till ett rykande färskt avsnitt av Hjärntvätt För Förpubertala!
Dagens första fråga ställer jag till Rogert, nio år: Älskar du Jesus?
-Jesus? Menar Jesus Gonzales-Ivarsson i fyran? Han har skitmycket Pokémonkort och kan stegra med sin cykel, men jag är inte bög vad jag vet.
-Nej, jag talar om Jesus från Nazaret.
-Jaså han. Nej jag vet inte, vi har inte haft så värst mycket kontakt eftersom jag är ett barn och han dog för snart 2000 år sen. Men han fixade ju en massa fisk åt några gubbar en gång och sådär, så jag antar att han var snäll.
-Jag tror att du missförstod frågan, jag undrar om du ÄLSKAR honom. Som du ser är vi ett sammansvetsat gäng som sitter här i trappan, vi har ballonger och percussioninstrument och en hund. Du kan få vara med om du bekänner din kärlek till en historisk karaktär. Nå?
-Jo ok, då älskar jag väl honom då.
-Bra, du kan sätta dig där längst bort bakom hunden.

Där ser vi hur det kan ha gått till när detta omslaget skapades. Nio barn som är glada, en kvinna med uppenbara problem att hitta vänner i sin egen ålder, en hund som heter Barabbas och en nioårig Rogert i orange som just börjar ana att han hamnat mitt i en religion som rekryterar barn som inte alls kan greppa vad det är de sjunger om. De ramade in allt i jeanstyg och skrev titeln i skräckfilmstypsnitt, sådär som om mördaren ristat in en text i väggen.
Jag anar att detta kommer bli ett av de från vissa håll mer kritiserade inläggen, men jag kan inte låta bli att uttrycka min avsky för detta. Vi skräms av extremism från alla andra religioner men accepterar utan omsvep söndagsskola för småbarn. Vuxna människor som bekänner tro åt det ena eller andra hållet är en rättighet och ett fritt val, men barn som sjunger texter som vuxna har skrivit åt dem och där varje strof börjar med "jag tror på" kan inte ses som annat än gammal hederlig hjärntvätt.

Winder - Run for love

Detta är alldeles underbart. Ross Geller i mustasch duschar med boxhandskar, shorts, boxardojjor och hörselskydd som han dessutom har satt på sig helt fel. Han håller om en glad kvinna med simglasögon och röv.
Hela omslaget är så fullt av missar. Till att börja med har de använt sig av ett duschrum i en träningslokal eller liknande, och försökt göra fotostudio av den. Problemet där, förutom det uppenbara att det är så galet smörigt att ha ett skivomslag där någon står i duschen, var att det svarta tyg som de skulle omsluta duschen med inte räckte till. Följaktligen ser vi kakelvägg, smutsig list och en trasig fransig tygkant ute till vänster där tyget kom till korta.
Vidare har vi en viss oklarhet gällande de duschande tu. Skall hon föreställa en simmare? De lär duscha av sig klorvattnet nakna, men det kan de ju inte ha på bild. Däremot lär de ta av sig simglasögonen, och det har inte flickan gjort. Skall hennes omfamnare vara hennes käresta? Isåfall får jag inte ihop deras ansiktsuttryck i kombination med varandra. Hon skrattar upp i skyn medan han har ett flåsigt och obehagligt uttryck som om han stönar "je t'aime... je t'aime..." med mullrig stämma. Om han antastar henne borde hon inte se så glad ut, om han också är glad borde han visa det och om hon också är full av kättja så är det ju dumt att skratta bort det.
Vidare till hans utstyrsel. Rätt enhetligt "boxare", men varför då hörselkåporna? Och varför han har satt på sig dem som ett pannband?
Vidare till titeln. "Run for love" illustreras via två idrottare som inte springer någon av dem, en som simmar och en som skuttar runt på stället.
Slutligen kan jag avslöja att de varit så utan inspiration att de gjort baksidan exakt likadan! Det är bara en kopia av framsidan, utan information om årtal, musiker eller produktion.
Jag undrar om den där Bagiro fick många fler jobb efter detta.

Orquesta Mondragon - Ellos las prefieren gordas

Titta hon är så tjock att tunnan går sönder. Vad roligt.
Lägg märke till vänstra halvan av munnen där läppstiftet fyllts i med penna i efterhand.
Jag känner inte för att säga så mycket mer, det är bara så förfärligt smaklöst.
Glad 4 Juli allihop! Då syftar jag förstås inte på jänkarnas nationaldag utan på att Arne Hegerfors fyller 66 år idag. Låtom oss döda oss för att fira!

Tage Östs fyrklang - Blandat 2

Fyra märkliga män i boots och läderbrallor hoppar med full fart rakt in i en vägg och tycker det är jätteroligt. Klockrent upplägg inför ett skivomslag.
Titeln är en av de tråkigaste jag hittat. Tråkstandarden är som följer: Ett coverband skall ge ut sin första platta, inga egna låtar. Då skiter man i titel, skivan får heta som bandet själv. Andra plattan, precis samma sak musikaliskt sett. Då kan man ju inte bara skita i titel och man kan ju inte gärna bara sno titeln från någon låt man gör cover på. Därav får skiva nummer två heta "Blandat". Förblindande tråkig titel. Men "Blandat 2"?! Det är alldeles absurt.

Nya go'bitar 1 - Sten Carlsson och salta mandlar

Jag har språkliga eller kanske snarare filosofiska funderingar angående detta omslag. För att något ska vara nytt förutsätts det väl att det finns något sedan tidigare som är äldre? Ingen sa väl ändå "Måns Zelmerlövs nya skiva" innan han hade släppt någon, och följaktligen får jag inte ihop hur man kan kalla en skiva "Nya go'bitar ETT".
Fotografiet (där de står framför en gul staty mitt i en brun, livlös miljö av ris, smuts och sly) är hemskt oskarpt, och det var förstås inte Sten nöjd med. Därför fick han vara med en gång till på omslaget, denna gång i en stjärna för att riktigt synas över de andra. På baksidan förekommer han ytterligare två gånger, en gång med hela bandet och ännu en gång på egen porträttbild. Här ska ingen komma och tro att det är de där jävla salta mandlarna som sjunger! Nähädu serru, här gäller det att sticka fram hakan.
Här ser vi också ännu ett exempel på illa vald typsnittsfärg. Att de aldrig lärde sig det här med kontrast? Den gröna färgen mot det grå berget gör att vi nästan missar att "Eva (strippan från trosa)" finns med på skivan, tänk vad de hade förlorat i försäljning om inte det hade gått fram! Lägg märke till hur texten har böjts och knycklats sådär som det gör när någon i en australisk ungdomsserie drömmer eller minns något som hände för länge sedan. (Varför kom de alltid från down under förresten, de där risiga serierna "för de lite äldre barnen" som var ett obligatoriskt inslag i alla sommarmorgon-program under nittiotalet?)
Jag ser fram emot att hitta Sten Carlssons förra platta, Go'bitar Noll.

LRB - Playing to win

Grundidén är fullständigt realistisk och förståndig; en man utan underkropp spelar schack mot sig själv i rymden under två hängande pelare. Istället för vanliga pjäser har han en alternativ uppsättning. Från höger ser vi det homosexuella paret som ser ut att vara 40 men som vill se ut som 25. (Det kan förresten bli jättepinsamt med sådana människor, som försöker intala sig själva och alla andra att de inte är äldre än de känner sig. Det är de visst. Det syns på deras sargade hy, att de har Fubu-byxor tio år för sent och försöker vara hippa genom att skryta med att de lyssnar på Meja och har en polare som träffat Eric Gadd. Och tänk på alla de berusade kvinnor på 45+ som upplevs som äldre än de är just för att de färgar håret i en Busig Färg och tvingar på sig tubtop och stilettklackar, samma magvändande fenomen igen.) Till vänster om dem har vi den misshandlade hemmafrun som får däng av Rymden, direktör Hedenmark som promenerar in i den store mannens bröstkorg, en dam i säckig skär tröja som är fasthållen av en blind spanjor, en whiplashskadad dam och en naken femåring med obestämd könstillhörighet. Men SEN blir det konstigt! Spegelbilden i den store skäggmannens glasögon är nämligen inte korrekt. Den misshandlade frun är plötsligt rödklädd, direktör Hedenmark är en ruta för nära revbenen och spanjoren har bytt plats med damen i rosa. Riktigt tarvliga missar av den okände målaren som ingen lyckades avråda tillräckligt inför satsningen på en konstkarriär.

Van Stephenson - Righteous anger

En förmiddag för några år sedan stod jag lutad över min cykel på trottoaren. Jag höll på att fästa något på pakethållaren och jag förmodar att min tröja hade hade glidit upp, för plötsligt lutar sig en väldigt äldre herre in i mitt synfält, obekvämt nära mitt ansikte, och utbrister "SNYGG RYGG DU HAR - JAG SÅG DEN!" med egendomligt stark och tydlig röst. Sedan vände han och gick utan att jag hann kommentera det hela. En ovanligare komplimang får man leta efter.
Damen på dagens omslag (1984) hade behövt träffa den gamle mannen så hon får veta ett och annat. "Snygg rygg du har! Du har en kedjad, långhårig karl som sticker ut ur den, och han skriker så man knappt kan få någon ro här! Jag såg den!" Det hade varit bra för henne att få veta sådär rakt upp och ner, det är ju annars en sådan känslig sak att berätta för någon. Som att säga till sin kollega att svettlukten börjar bli outhärdlig och skärpt deodiciplin är på sin plats. Bättre då att säga det rakt ut. "Therese, du har fått en skrikande man på ryggen. Det finns en receptfri salva på apoteket som hjälper på en vecka. Jag beklagar, men jag var tvungen att berätta det."

Noise Makers LTD - The sunny side

Detta är skitmärkligt. Ett gäng grånade typer på bilden som kallar sig Noise Makers LTD står och hänger på The Sunny Side (dvs i skuggan en bit från den Soliga Sidan av trädgården), och snubben som spelar trummor är Leif Silbersky. På de andra instrumenten finner vi en narkosläkare, en hjärtspecialist och en pianolärarinna, och hela rasket är sponsrat av Vin & Sprit. Följaktligen kan vi se Leif pimpla gratisöl på baksidan och man kan ana att det är en sån där typisk fyllegrej som när Brolin och Björn Borg sjöng "Alla vi" med Friends in need. Det lät kul på fyllan och de lovade att ställa upp så länge de fick supa gratis.

Reo Speedwagon - You can Tune a piano but you can't Tuna fish.

Här ser vi hur det går när man tar en riktigt tradig ordvits och går för långt med det hela. I bästa psykos-anda har designern tagit en rå fisk och pressat ner en stämgaffel i käften på den, för att liksom illustrera det torra skämtet. Att sedan vara så nöjd med resultatet att man använder vitsen som titel och bilden som skivomslag är helt oförlåtligt.

Rolf Roberts - Flickan med hårbandet

Jag tyckte att det var dags för ett dansbandsomslag igen. De brukade dominera så fullständigt här på bloggen ett tag, men sen kom de lite i skymundan för åttiotalets alla missbildningar. Här har vi i alla fall Rolf Roberts! Det är fem ludna karlar som du inte skulle låta din dotter sällskapa med. Då tänker jag särskilt på den frilansande dödgrävaren uppe till höger och Charles Ingalls uppe till vänster. Det ser ut som att någon gått lös på deras kavajslag med ett enormt hålslag.
Glad midsommar allihop!

Peter Richard - Frozen red

Vi fortsätter lite på trenden med äcklade känslor. Här har vi en blek, tanig typ som ser oerhört tjeckisk ut och som försöker sälja en skiva med sin förföriska blick. För det första är blicken (i kombination med den uppdragna mungipan) inte alls förförisk utan mer av seriemördar-karaktär. Vidare har han förstärkt sina maskulina ögonbryn med svart whiteboardpenna och svept in sig i en blank slang som man utan större fantasi kan föreställa sig är kopplad fram eller bak till något under midjehöjd. Oavsett så ger den glatta slangen mig en krypande känsla av obehag där den ligger över hans nakna hud.
Vanligen brukar jag försöka ta bort markeringar och prislappar i största möjliga mån från mina fynd, men i detta fall fyllde de faktiskt en funktion där de satt. De ger oss nämligen en rätt tydlig bild av hur det gick för Peters idé med den säljande jagdödarsmådjurförattdetärkul-blicken. De började med att försöka sälja skivan för 98 spänn. Det gick inget vidare. Så då sänkte de priset till 20, fortfarande utan framgång. Slutligen trillade priset ner på EN enda skammens krona, och då kommer jag och slår till, och hänger ut honom på nätet. 1983.

The New Ventures - Rocky Road

Jag säger bara "2 girls 1 cup".
Ni som inte känner till fenomenet skall bara prisa gudarna för att ni sluppit undan såhär långt, glöm att ni någonsin hört talas om det och fortsätt leva era liv i fred och frid.
Ni andra kan se klumparna i den bruna geggan, hur det rinner över handen, hur bokstaven Y på hennes bröst ser ut att komma upp ur en röv och äcklas oerhört över det hela. I slutändan kan ni ändå bara skylla på er egna absurda associationsförmåga. Eller kanske min.

En riktig gammeldans

Detta omslag från 1980 är en motsägelse i sig. De hävdar att detta är en RIKTIG gammeldans, men som vi tydigt kan se så är det ju inte alls det. Där dansar de unga glada i hågen och tror att det är på riktigt, men i själva verket är de inte på någon riktig dansbana utan den har någon ritat dit! Hasse blev rent ut sagt skitförbannad när han fick veta att det varit på skoj alltihop. Han som hade varit så glad åt dekorationerna, enar med vispgrädde på, och så visade det sig att det bara varit hittepå.
Om vi återgår till själva omslaget istället för historien bakom det så ser vi (som så många gånger förr) att den som klippt in människorna i bilden troligen föddes utan ögon eller var väldigt berusad när det var dags att gå lös med saxen. Som exempel på detta kan vi se Beaktrice (det är hon längst bort) som har fått en rejäl skallböld i bakhuvudet, och Rommy (det är killen bredvid henne) som ofrivilligt fått en hästsvans.
Som sig bör på sådana här omslag så valde de att sätta den person i centrum som både blundar och sticker ut tungan. Stort grattis till Jollywood Studios som stod för designen, det måste ha blivit ett riktigt lyft.

John Ballard - Rendez-vous

Nu järvar är det dags för nya tag! Det har varit full rulle på andra fronter på sistone, men nu ligger sommaren för våra fötter och klövar! Ett tjugotal nya misslyckanden är fotograferade och uppladdade i bloggens greenroom, som ett fullt magasin i ett ovanligt trevligt gevär. Så säg till släktingar, vänner och fiender att skit går ner ("att saker händer" för er som inte hänger med i det nya fräcka slanget) på Katastrofala Omslag igen.
Idag bjuds det gräddvit gubbe från 1984! John Ballard sitter med otäckt dålig hållning på något som ser ut som ett minikylskåp i ett tältfodral. Hans blick säger "jag ber er förlåta mig för detta, jag vet inte vad jag gör", byxorna är uppdragna över naveln och skuggan på väggen avslöjar att John sitter i ett rum där fönstrena har galler. Detaljerna är många och fina för den som orkar se mer; den lilla guldtackan på hans nakna bröst, hårets skoningslösa fluff, De Coola Strecken och tanken på att han med största sannolikhet även saknar underkläder om han nu struntat i skjorta, strumpor och skor.
Vi ses snart igen!

Bosse Påhlssons - Våran tredje

Det är fullt upp just nu, snart kommer det fler och tätare uppdateringar. Tills vidare får ni hålla tillgodo med ett gäng sammetslena typer, skeva stjärnor och ett digitalt armbandsur i guld från 1978!

Joe Dolan - Turn out the light

"Sen gällande omslaget så hade jag en idé. Jag tänkte mig typ en topless kvinna som sträcker sig över något vatten och trycker på en stor brun strömbrytare som sitter på ett höghus. Eller jag vet inte...?"

Leif Bloms - Vilken härlig fest

Titta! Sex håriga polkagrisar står på en rad och sträcker in varsin platådoja i mitten. Tre av herrarna (nummer två, fyra och fem från vänster) är kusligt lika varann tycker jag. Vilken härlig fest!

Ricordi D'Amuri vol. 1

När Tony skulle ha ett omslag till sin platta var det ont om bra idéer. Det fanns en bild som var ok, där han stod och lutade sig mot en hög med skit. Dessvärre var den alldeles för liten och hade fel proportioner. Tiden var knapp, vädret var för risigt för att ta en ny bild och ingen orkade riktigt bry sig om hur det skulle bli.
Så var det någon som knäckte den perfekta idén. De tog den gamla bilden, kopierade den och klistrade in den nio gånger för att fylla omslaget. För att skapa lite variation kastade de om bilderna huller om buller. Resultatet av det hela blev ett kaos skapat av en enda man med maggördel och stolt blick.
Årtal saknas.

Dancemän - Violer till mor

Bandnamnet är helt otroligt, det ligger fel i munnen hur man än uttalar det. Sedan när vi kommer till medlemmarna blir det ännu roligare, men jag har svårt att lyfta fram det roliga utan att vara elak. Kläderna må vara smakfullare än de flesta andra här på bloggen, men det räddar dem inte från att hängas ut på det här sättet.

Best of Nusrat Fateh Ali Khan - Qawwal and Party volume one

Skivbolaget "Räkan" i Pakistan 1985, presentation av en grundidé inför omslagsproduktionen:

-Vi tänker såhär. Hela omslaget skall se ut att vara täckt av en gles blå väv, vi skall ha åtta gulorangegrönlilagulrosa sträck som inte tillför någonting, och bara en liten bild på Nusrat nere i hörnet. Angående bilden så har vi rekomenderats använda en teknik som fick utmärkelsen Decenniets Osmickrande Kameravinkel i tidningen Fotomiss. Utifrån de bilder som fotografen tar tänkte vi välja en suddig, lågupplöst bild där Nusrat blundar och ser ut som en överkörd gnagare, då vi tror att det kan ge ett seriöst och spännande intryck.

Epilog: Idén gick vidare till produktion. Kort efter att skivan kom ut i handeln blev samtliga personer i designerteamet dödade av Nusrat Fateh Ali Khan. Pakistansk polis uppgav att offren blivit uppätna tillsammans med glasbakad potatis, en mild fond med kummin och koriander och serverats med en fin Moulin Touchais från 1975. Det lär ha varit en fantastisk måltid.

Sicilia Pizzicanti

Ojojoj. På fotografiet i nederkant ser vi vilka som spelar på skivan. Till vänster står Klara-Bena som spelar tamburin, och bredvid henne finner vi Roghurt som spelar gitarr och bär stora körsbär under hakan. Min vilda gissning är att det är tanten som spelar apelsiner som kallas för Fisar-Monica, jag kan dock tycka att det är lite oförskämt att bara nämna henne vid namn.
De är där för att sälja en gammal kobbe som kallas Sicilien, och har kört fullt ut på strategin med folkdräkter, frisk natur och en känsla av att vara kvar i en svunnen tid. Frågan är då varför de radat upp sig med utsikt över ett högspänningstorn och ett motorvägsräcke i direkt anslutning till sin fräscha fruktplantage. Åh, ciciliansk citrus med smak av autobahn!
Över bilden på det muntra gänget ser vi en schematisk bild av hur solen cirkulerar kring jorden, och ett prima exempel på hur snyggt det blir när man kombinerar två helt olika typsnitt. Lägg märke till hur ordet "pizzicanti" (italenska för pizzakant obest. plur.) ser ut precis som på en pizzakartong, komplett med rätt typsnitt, dålig wordart och dubbla mellanslag! Smaklig måltid.

Trivs mé Brogren's - Frestelse

Brogren är tillbaka ännu en gång, mästaren av huksittande och felanvända apostrofer. Det är tredje gången gillt för vår trivsamme farbror, som jämt tycks få till riktigt skräckinjagande omslag. Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt en och samma figur har presterat minst tre skivomslag som platsar på min blogg.
Alla som blir frestade av fem märkliga typer i siden (vitt-guld-lila) som står framför en dörr räcker upp en hand! Man blir inte mer frestad för att de körde titeln ännu en gång till höger om bilden.

NCC Bygg Band

Här har vi äntligen en skiva som är ännu gråare än "Tänk vilken sång" med Lycksele Kvartetten! Tio gråa herrar i trenchcoat står framför en grå byggnad i grått mulet väder och utlovar grå toner. Vidare ber de oss bygga band vilket jag inte vet hur man gör.
Det känns som en sådan skiva som ett företag gör som en kul grej och som följaktligen pressas upp i ett tusental ex som ingen någonsin lyssnar på med flit, en av de otaliga gratisskivor som ingen hört b-sidan på.

Nils-Eriks - Dansglädje 85

Den rosa färgen på underrubriken passar inte så jättebra ihop med den orange-bruna bakgrundsfärgen, kombinationen frambringar någon slags svårdefinierat illamående när man försöker läsa texten. Färgerna är faktiskt så hemska att jag inte orkar prata mer om dem, det gör för ont.
Bara en av dem behövde bälte, jag vet inte vilket som ser bäst ut egentligen. Det är pösigt och stramt om vartannat och jag känner bara för att springa för livet. De verkar inte 100% tighta med tanke på att alla befinner sig i olika stadium av ett handknäpp, än mer osynkat är att skivan är från augusti 1984 och heter Dansglädje 85.
Det finns mycket mer att garva sig svettig åt i bilden, men ännu en gång känner jag för mycket sympati för att ägna mig åt regelrätt lyteskomik. Där slapp du lindrigt undan, Nils-Erik!

P. Tjajkovskij - Jevgenij Onegin

Nu har jag fått en översättning av titeln från någon som kunde läsa hittepå-bokstäver bättre än jag. Hur som helst var det bilden som fångade mitt intresse. Detaljer verkar nämligen vara ifyllda med penna i efterhand kring ögonen, läpparna och konturerna, vilket lett till att den stackars herren ser alldeles skev ut. Han påminner om de hemska bilder man fått se av döda människor i gravar och bilvrak, där blicken förvridits på ett onaturligt sätt. Den blicken är ett föga smickrande attribut hos levande personer, men den dyker upp titt som tätt på vimmelbilder från sunkiga danshak.
Föreställ er följande som exempel: Loffe och Tompa har raggat hela kvällen på Harry's i Landsköping utan minsta framgång, och framåt tvåtiden övergår de till plan b; de försöker överträffa varann i att beställa det tuffaste och manligaste från baren, de vrålar grabbigt om skadade forwards, de bär omkring varann på dansgolvet och båda luktar lite kiss. Mitt där i dumfyllan stöter de på någon vimmelfotograf som fångar dem på bild när de gör improviserade gängtäcken och samtidigt försöker få till hundvalpsblicken. Resultatet blir en glöd av karisma som man annars bara hittar hos en kall sik i fiskdisken, på en skrämselbild från en nyfunnen massgrav eller på vissa mycket udda skivomslag.
Så åter till vår kalkerade vän. Han verkar vara utklippt ur en annan bild, vilket har gjorts utan större noggrannhet. Framförallt har de visst råkat spara en del av den mörka bakgrunden till höger om hans ansikte, vilket ger honom ett rejält underbett.

Rolf Lennartz - Med en sång

Detta är jättemärkligt. För er som inte riktigt kan ta in hela bilden på en gång skall jag förklara den bit för bit.
På bilden ser vi fem män, en stor docka och ett anonymt knä. Hela gänget befinner sig i en dunkel källarlokal av något slag, där man nästan kan ana den ingrodda doften från helteckningsmattan. Det är en väldigt speciell lukt som man bara hittar i second-handbutiker och i lobbyn på budgethotell som inte renoverat sen rökning var tillåten inomhus. Mitt i rummet står ett roulettebord, och detta klänger alla på. Den lurvige mannen nere till höger står på ett udda vis som aldrig fyller något syfte, medan vi hittar en kille i klassisk "den lille havefruen"-ställning uppe på bordet. Två balla män med likadana frisyrer och mustascher har klivit upp på var sin stol och satt en fot på bordet. Men då stolarna hade en fantastiskt vacker klädsel fick åtminstone den vänstre mannen ta av sig i strumplästen innan han ställde sig. Det hade de nog inte räknat med, för den blåa strumpan krockar med alla andra färger i deras outfit.
Så till deras kläder. De bär vita kostymer med konstiga små border som påminner om någon sorts indiankläder för barn. Som jag nämnde trängs de med en skyltdocka som är fullständigt överflödig. Om något så förhöjer den känslan av att vi befinner oss i en källare som vi aldrig kommer lämna med livet i behåll.
Nere i vänsterhörnet anar vi en vit järnbänk och ett blått knä som är väldigt fint.

Drifters - Dansa Disco Rock

Titeln på denna är helt fucked. "Dansa discodans" hade varit en uppmaning. "Dansa discorock" hade varit en konstig uppmaning eftersom det är rätt oklart vad discorock är för något. "Blues Disco Rock" hade varit tre genrer som kanske berättar om vad skivan innehåller. Men DANSA DISCO ROCK är faktiskt ingenting alls. Omslagets övriga layout är ingen höjdare den heller, föga förvånande.
Sägnen säger att uppföljaren till denna skiva hette "Kanadagås Gravfrid Spjälka" men det är ännu inte bekräftat.
Jag brukar aldrig visa upp baksidor på omslagen jag presenterar, men här måste jag faktiskt göra ett undantag. Baksidan är nämligen alldeles underbar. De byter färgtema pang bom till lila och orange, och visar plötsligt upp sig utan kläder helt utan förklaring.

Detta är givetvis skapat under skammens år 1977.

Scotch - Evolution

Detta ser ut som en reklam för några trista kex som man kunde hitta på baksidan av en Kalle Anka-tidning kring 1985. Eller för någon trött isglass som bara smakade saft. Men det är det inte, det är en bild som skall försöka sälja någons musik.
Någon har lagt sina framtida framgångar i händerna på en omslagsdesigner. Denne har helgat förtroendet genom att airbrush-måla en sjukt ful bild av en färgad man med kvinnohöfter och glittertangas. Hans högra fot är mycket större än den vänstra, även om man väger in perspektiv, armen är helt konstig, tänderna är under all kritik, djuren i bakgrunden ser inte kloka ut och hela konceptet suger så himla stort.

Jermaine Stewart - Get Lucky

Välkommen till en snabbkurs i praktisk genusvetenskap!
Om du som man vill framhäva din könstillhörighet och bli tagen på allvar som en stabil person bör du i största möjliga mån undvika följande punkter:

• Diadem
• Mascara
• Läppstift
• Stora hängande örhängen
• Snävt knutna scarves

Vidare bör alla i hela världen undvika örn-bälten och lädervästar med påsydda jeansärmar.

Amanda Lear - Never trust a pretty face

Idag bjuder jag på ett dödsfult skivomslag med klara paralleller till José Felicianos höjdarplatta "That the spirit needs" som jag visade upp för några månader sen.
Nu som då ser vi en topless blondin svanka uppåt, prydd med vingar på ryggen och med vanskapt underkropp. Den gången var det Jodie Foster, nu ser vi Amanda Lear i huvudrollen. Hon är likgrå i ansiktet, hennes blick är dimmig och hennes leende är alldeles uppspänt av på tok för mycket tänder. Det är fritt fram att lita på Amanda med andra ord.
Vi kan anta att de tänkt sig damen med mänsklig överkropp, vingar och ormröv, men om så är fallet frågar jag mig varför hennes torso är alldeles förvriden. Följ kroppen nerifrån och upp så förstår ni vad jag menar. Ormen formar en rumpa och ett lår där den övergår i människoskepnad, sedan kommer naveln och midjans muskulatur, därpå revbenen och sedan brösten. Men sen då? Omedelbart ovan bröstets fäste vill vi se en armhåla och en axel, men däremellan har vi en halvmeter odefinierat kött! Sitter det ytterligare ett par bröst där månne?
Resten är som det brukar ungefär, fullt av lagom flummiga grejer som det skulle vara 1978. Hon chillar lite ute i öknen under en gul himmel och lutar sig mot Jorden.

House of Schock - House of Schock

Detta är en katastrof som bara skriker 1988-90.
De verkar ha försökt få det att se ut som en bild från något av de nya heta dataspelen; Doom, Wolfenstein 3D, Duke Nukem eller något annat som andas framtid och coolness. Följaktligen ser vi Gina Schock i skitblå glasögon, en påfågel från rymden, fyra tropiska fiskar och en pixelstruktur från helvetet. Klicka på bilden för att få se hur hemsk upplösningen faktiskt är, det är fysiskt utmattande bara att titta på bilden!
Utifrån omslaget förmodade jag att det rörde sig om någon acidinfluerad elektronisk artist som aldrig slog igenom, något i stil med tidiga Snap! och Adamski, men så var inte fallet. Schock är trummisen från tjejbandet "The Go-Go's", som gjorde ett försök som sångerska och låtskrivare. Det blev sådär. Utifrån min smak är musiken lite som att se en tv-sänd gudstjänst på en söndagsförmiddag, efter att ha burit sten upp för en brant backe utan vilopauser i över två dygn, med en stadig sup och en deciliter alvedon i magen. Det är så tråkigt att det är riktigt svårt att fokusera.
Men min uppgift är ju som bekant inte att kritisera sedan länge bortglömd musik, utan att förse er ögonmasochister med nya smärtor i omslagsform. Denna borde kunna tala för sig själv.

Sailor

Idag bjuder jag på några av de värsta manliga cameltoes jag skådat hittills! De utgörs av skreven hos fyra käcka sjömanspojkar i ett stort mörker under en ostig logga.
Som ni ser är skivan signerad. Signaturens placering antyder att en av bandmedlemmarna satt sin autograf på alstret, men så är det inte. Ingen i bandet heter Pay, Paj, Dag eller Pan Andersson, karln med signaturen heter Henry Marsh.

Gary Wright - The light of smiles

Djungel-Gary sitter naken och gömmer sig i ett buskage. Han har munnen lätt öppen, blå målarfärg kring ansiktet, otäcka bleka ögon och en horribel brunbjörnsfrisyr. Ovanför hans huvud anar vi Rymden. De omgivande färgerna (Pellefantblå och Slem) är inte heller mycket att hurra för.
Dessvärre är det någon som inte lyckats tygla sin vrede och panik inför omslaget, och följaktligen slitit loss en bit av högerkanten. Denna någon är härmed förlåten. Jag har fått lova Röda Korsets katastrofenhet att lämna ifrån mig skivan så snart den är förevigad på bloggen, då den skall brännas till aska under kontrollerade former och därefter förseglas i ett bergrum långt under havsytan.

Wodka-Time

Detta är en typisk sådan man som man inte skall följa med hem! Hans släde må se inbjudande ut men låt dig inte luras i fördärvet. Se honom djupt i ögonen så ska du se att du kan ana hans onda själ. Håret dryper av svett i luggen, tänderna sitter på sniskan och mustaschen har den klassiska kala fläcken i mitten som man annars ser hos artonåriga semi-bönder med epatraktorer. "Du glömmer ju att han kör onykter" tänker ni, men så är inte fallet. Han sitter mycket riktigt och avnjuter den mumsiga smaken av en flaska ren vodka, men det är inte han som kör. Kusken anar vi bakom honom, det är den förskräcklige snömannen.
Vidare ser vi troligen det sämsta försöket till artificiell snö som någonsin har gjorts. Det ser så lite ut som snö att det inte ens hade kunnat lura någon som inte vet vad snö är. De har sprutat raklödder i korvar på hörnet av släden, och då särskilt på en yta som lutar utåt, bort från eventuellt snöfall. Några få klumpar kladdade de på lirarens armbåge också. Sen tog sprayflaskan slut eller så var de verkligen skitdumma, för de sprutade ingen snö på hans mössa, resten av hans jacka eller på resten av släden. Omslaget får en verkligen att längta till vintern, eller hur?

The Kids - Hon är förälskad i lärar'n

Här har vi ett typiskt sådant omslag som kommer kommenteras av en viss sorts läsare. Någon som hade sin prime time kring 1981 och som högljutt försöker försvara hela konceptet för att slippa inse sin egen skamfyllda roll i det hela. Argumenten brukar vara att "det var en annan tid", "alla såg ju ut sådär"och att "folk följde ju bara modet".
Saken är att det faktiskt inte är ok. Det är som att höra nazismens förbrytare hävda att de bara följde order. Inte med fullt så hemska resultat kanske, men bara se på detta skivomslaget. Världen har fått lida av era brott!
Lägg märke till byxorna med härligt utpräglade cameltoes, en grisrosa I-shirt, slitet blonderat hår med mörk utväxt, ett tunnt armband, paljettgördel om livet, en bredbent pose med knutna nävar, Ludgo-hållning i högerkanten med scarf och utstrålning som en komapatient, fluff-luggen bredvid honom/henne och hela den massiva coolhet som hänger i luften . Vidare är det bara en av flickidolerna som väljer att visa bringan, och detta är troligen den enda med ett rejält operationsärr på magen. Det rår han förhoppningsvis inte för men jag får ändå inte ihop det. Vidare är skivan full av gyllene textrader i stil med "I kväll ska jag på diskodans - Nu har jag fått en jättechans" och höjdarlåten "The kids ÄR alright".

Bengt Hedins - Lättblandat 2

I detta band spelar Bengt, Kjell-Åke, Christer, Ebbe, Brunte och Castor. Jag gillar hur de har planerat in fyra par svarta skodon och fyra par i precis samma bruna färg!
Ingenting med skivan har att göra med hästar bortsett från omslaget, ett medvetet och klokt val av Bengt Hedins.

Cedermarks - Skönt att leva...

Jag misstänker att de fem kvinnokarlarna faktiskt inte sitter i fjällen. Jag tror att de sitter framför en kuliss. 1976.

Yvonne mé Lallas - Lover's concerto

Finns det ett speciellt uttryck för när man kräks så häftigt att det sprutar rakt fram genom näsan?
1978.

Lycksele Kvartetten - Tänk vilken sång...

Detta är alldeles, alldeles underbart. Det är alltid lika kul när jag hittar skivor som får mig att skratta rakt ut vid första anblick. (Jag tycker det är roligt att skratta.) Så mycket är mitt i prick på denna pjäsen, och tillsammans blir det tio poäng i Herr Drycks bok.
1. Lycksele Kvartetten, särskrivet som det skall vara och dessutom med inledande versal på "kvartetten".
2. Lycksele Kvartetten är en kvartett bestående av nio män. Ingenting förklarar detta mysterium som roar mig mycket, varken på baksidan eller direkt på skivan står någonting om gästande musiker eller om fyra originalmedlemmar.
3. Grådomen. Musiken, omslaget och medlemmarna är så väldigt grå.
4. Tänk vilken sång...
1982, men det kunde lika gärna ha varit 1940 eller 1882.

Sven-Erics - En kväll med dig

Sven-Eric är faktiskt med för fjärde gången här på Katastrofala omslag, jag vet inte om det är något man borde lyfta fram i sitt CV. Hur som helst är han tillbaka med sitt klockrena gäng på en skiva från 1976. Sex sköna lirare i tomtedräkter pryder omslaget, som liksom det förra (Låt oss vara tillsammans) är byggd av en samling färger som aldrig, aldrig bör kombineras utan vuxens sällskap. Violett, rött, gult och orange utlöser nämligen en väldigt stark "fight or flee"-reaktion i den mänskliga hjärnan, som många gånger har lett till aggressiva diarréer och spontana självmord då de kombinerats av lekmän.

Ingmar Nordströms Saxparty 2

Ingmar Nordströms Saxparty är likt Polisskolan, Star Trek och Idol en produktionsserie som aldrig någonsin tar slut hur gärna man än vill. Dessa skivor är ett riktigt gissel för mig i min eviga jakt på fula omslag. De har släppt omkring 20 saxparty-skivor, och varenda skivback med potentiellt skitfult dansbandsinnehåll innehåller åtminstone två av dem, gärna flera dubletter av varje. Det tradiga är att om man endast ser till skivomslagen så har de lyckats hålla det hyfsat smakfullt, särskilt de senare årgångarna. De verkar le på riktigt, poserar inte på sexanspelande vis och håller sig till enkla färger. Med andra ord så platsar de inte i min samling, men de fyller ändå upp dansbands-backarna i varenda second-handbutik och på varenda obskyr bondloppis i landet.
Jag tänkte ändå slänga upp en av de första skivorna (1975), för här kommer de faktiskt inte undan med hedern i behåll. Här har de nämligen klätt upp sig i kostymer som är riktigt unika. De är helbruna, fast med ärmar och slag i ett annat tyg som kombinerar mönsterna prickigt, blommigt, randigt och popcorn. Vidare har en av grabbarna fastnat i ett grovt brunkrämsmissbruk.

INLÄGG NUMMER 100!

Ja gott folk, nu är det jubileum så in i Hälsingland! Jag lägger härmed upp det smått otroliga etthundrade katastrofala omslaget, och likt Emil som täljde sin hundrade träfigur fylls jag av ett märkligt vemod.
Jag kan tänka mig att han blickade tillbaka på alla de brott som han fått sona, vart och ett representerat av en lustig liten trägubbe. På ett liknande sätt är alla dessa underbart roliga omslag frukterna av hemska förbrytelser av varierande slag, modemissar av rent astronomiska mått och gruvliga brott mot allt vad vett och sans heter.
Idag firar vi alltså 100, och tänk så många små pärlor det har blivit! Vem minns inte The Gayes? Döden med cameltoe som kom gående över myren? Danny's i en tanthand, den numera officiella Ludgo-hållningen och det döda svinet av papier maché?
Kort sagt vill jag passa på att rikta ett stort tack till alla de tappra musikanter som figurerat på skivomslagen så här långt, och som i de flesta fall förstått det komiska i de gamla bilderna och bjudit på mer självdistans än väntat!
Så vad skall nu framtiden bringa? Ja, ännu är det inte över vill jag lova! Utan att avslöja allt för mycket kan jag meddela att det kommer bjudas på nya själadödande kombinationer av rött, lila och orange, fler inklippta orkestrar, illa tecknade omslag, dåliga kulisser, brunkräm, hästar, ljusblå siden och mycket, mycket mer!
Med detta tackar jag och Christers för den här tiden och välkomnar alla trogna besökare åter att beskåda nya katastrofala omslag!
/Herr Dryck

Licence - Inga gränser

Idag bjuds det på riktigt svennig kristen rock från 1983! Det har vi inte sett mycket av här på sidan, så jag tyckte det var dags för lite axellångt hår fritt från stylingprodukter.
Basisten är cool, och han vet mycket väl att det är så det ligger till. Han har fått till en äkta smyg-hockey och poserar vågat svankande. Bredvid honom har vi en kille med alla knappar knäppta som gjort ett tappert försök att odla ett disco-aftro utan att ha det absolut nödvändiga krullet. Bredvid honom har vi en som försökt sig på den klassiskt mystiska Luke Perry-minen, med tveksamt resultat. Mitt i smeten sitter Birk Borkason i sweatshirt som inte hängde med riktigt när bilden togs, och frisyren är nästan precis densamma som min mamma hade kring 1985. Till höger om honom står ännu en hockeykille och sedan har vi Meatloaf på gitarr.
Fotografen verkar ha försökt sig på något litet trick där alla skulle röra sig litegrann när bilden togs, vilket resulterade i en effekt som är fullständigt häpnadsväckande.

Barnens favoritsånger

Den lilla flickan som står längst nere till vänster är mormors mor. Hon växte upp på ett litet lantbruk mitt i mörkaste Småland kring förra sekelskiftet. Hon delade barnkammaren med sina nio syskon och de fick bara bada en gång om året, så alla hade löss stora som kastanjer. Svälten slog hårt mot familjen varje vinter och hennes far dog när pesten kom till byn 1895.
Så kunde det mycket väl ha varit. Typsnittet, de svarta detaljerna, den bruna färgen och det otroligt risiga fotografiet för osökt tankarna till en knastrande stenkaka från omkring 1930. Det som får skivan att platsa här på Katastrofala Omslag är det faktum att den är gjord 1972. De lyckades verkligen få till en barnvänlig och ungdomlig känsla, bilden fullkomligen skiner av glädje och liv!

Kitts - En för alla

De cyklar trehjuling i studion, och däcken har givit vika för länge sen. Lägg märke till det futuristiska typsnittet och hur Herr Blå ser ut att höra hemma på ett fotografi från femtiotalet! 1977, ännu en gång...

Öijwinds - Sången Till Dej

Här ser vi en klassisk komposition som närmast blivit ett standardkoncept här på sidan. Fem udda lirare i dumfula kläder, som fotograferats 1977 och trott sedan nittiotalet att bilderna fallit i glömska och att faran är över. Men inte då!
Han till vänster ser ut som ett litet barn som precis vaknat i sin spjälsäng. Lägg märke till Snobben-halsbandet nere till höger! Nere till vänster finner vi en dansk man ur von Triers "Idioterna". Typsnittet antyder att gänget inte alls sysslar med musik, utan som kringresande cirkusgrupp. De slår kullerbyttor och går jonglerar med bröd, och gubben till höger har en tam gris.

Pussycat - first of all

Poolöverdraget har åkt fram ännu en gång! Denna gång pryder det den bakre väggen åt ett verkligt makabert gäng. De kallar sig Pussycat, och de står till knäna i ljusblå rök. De består av tre förälskade par. Från höger ser vi först en asiatisk man med bajs på axeln och för kort ärm. Med honom står en kvinna som ser oerhört öst ut, med genuin rökar-look och väldiga mängder tandkött. Till vänster om henne finner vi en man med lurig blick och en otrolig kostym helt i jeanstyg. Hans tjej är uppenbaligen den snygga i bandet, med väldigt långt hår och oförskämt djup urringning utan synligt underplagg. Hon står bakom en liten man med sned hållning och ännu en fantastisk jeanskavaj, denna gång ser vi tydligt att de inte har något under. Hans livskamrat pratade när bilden togs, och säkert följde ett sånt där klassiskt "åh nej, varför valde han den bilden"-ögonblick när hon fick se omslaget färdigt. Där har vi hela Pussycat!
Som ni säkert ser så finns det en man till på bilden. Det är Theo. Han var häftigast, roligast, hårigast, nästan alltid full och tog med sig objudna gäster i turnébussen. Många gånger hade de andra diskuterat vem som skulle be Theo stanna hemma under Pussycats turnéer och omslagsfotograferingar, han var ju faktiskt inte med i bandet. Tyvärr vågade ingen riktigt säga åt honom, och följaktligen är han med och tar plats även på denna bild.
Ni hade kanske trott att han hette Georgie-Mississippi och gästade på skivan, men så är det alltså inte. "Georgie" och "Mississippi" är helt enkelt två olika låtar som är med på var sin sida av skivan, varför de sammanskrivit dem till ett enda ord är minst sagt oklart. 1976.

Cool Candys - Go'bitar 6

Träskor är för mig något som man endast har på sig när man är på landet och ska gå ut i högst fem minuter.
Om man provar på en skjorta och känner att det smiter åt överallt, att knapparna lossnar då man rör sig samt att man har svårt att få luft, så är det en bra idé att prova en storlek större. Know your limits! Det är ingen seger att lyckas knäppa den där sista knappen utan att skjortan spricker i ryggen, även om det känns så just då. Dagen då du ser bilden av dig själv i skivbutiken kommer du förstå.

Jim Capaldi - Electric Nights

Jim ser ut att vara på väg att säga "m-m-men...?" där han hänger uppe i stjärnhimlen. En stjärnhimmel som förresten är riktigt snyggt övertonad från den betydligt ljusare himlen nära horisonten. Detta är ett intressant exempel eftersom de valt att måla av Jim istället för att använda ett fotografi, och därefter lyckats göra honom FULARE än han var i verkligheten. De har inte framhävt de stiliga dragen som man vanligen försöker göra när man målar porträtt, utan har försett honom med grått tovigt hår i nacken, febrig blick, lila hals, djupt insjunkna ögonhålor, en svettig glans kring näsan och inte minst ett stiligt underbett med en vackert blå, rund haka. 1979.

Vikingarna - Albatross

Här ser vi vikingarna i ett bejublat framträdande för en måttligt intresserad albatross och ingen mer. Volangerna är ditmålade. Pianisten skall visst vila rumpan på en obehagligt smal liten stolpe. Framförandet lär ju ha låtit riktigt svängigt med tanke på att vi får njuta av både elgitarr och elbas utan inkopplade förstärkare. Saxofonistens pose är minst sagt straffbar, och Christer står och skumpar i som om han deltar halvhjärtat i "Små grodorna". Kort sagt är det ett riktigt dåligt montage, och att ens komma på tanken att låta gänget driva framför ett isberg är så otroligt skum. 1984.

The 3 Rockies - Stop wasting your time

Han i mitten klär av sig, han till höger spänner sin biceps och den vänstre har hittat på en egen dans. En intressant detalj är att The 3 Rockies består av just tre mörkhyade män, men ingenting säger att det faktiskt är deras muskulösa överkroppar som figurerar på omslagets framsida eftersom deras ansikten är dolda. Däremot ser vi de tre männens anleten på baksidan, men då är de påklädda från halsen och ner istället. Vi kan bara gissa. Antingen är det inte deras kroppar, att dölja sitt ansikte är ett dumt sätt att skryta med sina muskler på. Eller också tycker de mycket om olja och varandras kroppar.
1984.

Tommys

Jag genomlider just nu en fantastiskt stressig vecka utanför bloggandet med alldeles för täta deadlines, därför glider bloggen ner ett par steg på prioriteringslistan. Tills jag finner ro att analysera djupare får ni hålla tillgodo med ett evetuellt rekord i fula kragar! En enda av dessa fruktansvärda dräkter gånger fyra hade varit illa nog, men här har de fixat sig en unik gräslig kostym var! 1976.

Betil Dahlins orkester - Får jag lov

Ge killen en riktig trumma för fan.

Sven -Erics - Låt oss vara tillsammans

Min blogg är lila och röd just nu i skrivande stund. Den kombinationen var menad som ett skämt, det är nämligen en av ganska få färgkombinationer som framkallar en intensiv hetta inne i ögonen som får dem att hastigt smälta och rinna ut ur sina hålor (den medicinska termen för detta är ögonkräkelse). Åtminstone känns det så. Därför är det ganska otroligt att Sven-Erics valde att ha just dessa färger på sitt omslag, dessutom tillsammans med en massa gula stjärnor på svart. Denna märkiga dubbel-inramning leder oss in till den riktiga bilden. Där finner vi ett brunaktigt mormors-soffkuddar-mönster, sex vackra män, massor av glansigt vitt tyg, halsband och bruna sammetsbyxor. På baksidan garanterar de att endast medlemmar ur Sven-Erics medverkar på skivan, följt av deras valspråk; VI skryt int' om dansmusik -vi spel' den.
Musiken på skivan vet jag inget om, den klagar jag som vanligt inte på. Omslaget däremot, skrämmer mig mer än tankarna på döden.
Ännu ett barn av skammens år 1977.

Eurohits - European Tophits

Jag vet inte vad jag ser. Jag ser att det är en naken kvinna som tar sig i skrevet med båda händera, att ansiktet är täckt av någon sorts lucka med rött glas, och att kvinnan till vänster är en spegelvänd kopia av den andra stackaren. Men varför?
Vad har det med europeiska hits att göra? Vad är det för gulaktig bom de har över kroppen? Vad är det egentligen för rött glas, och varför finns det där? Min gissning är att det är en järnvägsbom med röd varningslampa på, som de lagt in ovanpå en bild av en tjej som är naken helt i onödan. Men bilden blev alldeles för smal för att få in både huvudet och låren på omslaget, så då fick de köra en spegelvänd version bredvid också.
Jag hoppas ändå att jag har fel. Jag hoppas att det är fråga om ett väldigt konstnärligt djup som jag bara inte begriper, och att den som skapat bilden inte är så obegåvad och saftigt dum i huvudet som det verkar.
Jag hoppas att det faktiskt inte är fråga om någon tågbom i dubbelexponering utan någon slags installation, en konstnärlig föregångare till dödsmaskinerna i Saw-filmerna som fotografen konstruerat, och att det faktiskt sitter två olika kvinnor i dem. Två kvinnor som är väldigt bra på att sitta likadant, se likadana ut och som kan imitera skuggor och ljus väldigt bra. Kvinnorna är militanta nudister båda två och krävde att få vara nakna på bilden. De skylde sig med händerna, mot sin vilja, först efter en hetsig diskussion.
Tyvärr är det nog inte så. Det är nog helt enkelt en kopiöst ful skiva från 1978 med risig mjukporr på omslaget.

Tonix - Vindens melodi

Tonix är tillbaka på bloggen ännu en gång, nu med en pärla från 1975. Typsnittet är fulare än vanligt, inramningen är fulare än vanligt och kläderna med sina ärmar är helt otroliga. Kombinationen finner jag dock allra värst.
En gång för många år sedan hittade jag en överkörd råtta mitt i sommaren som precis hade börjat ruttna. Den var säkert 25 cm lång med lika lång svans och den var så fet att det måste ha skumpat till rejält i bilen när de körde över stackaren. Huvudet var alldeles mosat och innehållet hade runnit ut mot trottoarkanten.
Det tyckte jag var äckligt och obehagligt att titta på.
För inte så länge sedan hittade jag en skiva med Tonix. Omslaget var rött, kombinerat med mörkt skära, nästan röda kläder.
Sedan den dagen ser jag på livets obehagliga bilder med helt nya ögon.

Säwes - R.F.S.U.

1979. Fem vuxna män försöker bryta sig in i en kondomautomat och tycks även slåss med varann om att komma åt det sega guldet. "Jag är så kåt! Släpp fram mig! Nej, jag är mycket kåtare! Släpp fram mig!" Onekligen en ganska obehaglig och ovanlig situation, särskilt i arrangerad form på omslaget till en skiva med dansbandsmusik.
Jag brukar säga att jag inte analyserar skivornas innehåll, men i detta fall känner jag att jag måste göra ett undantag. Själva låten R.F.S.U. är nämligen en riktigt sunkig cover på YMCA med en hel hop nödrim av verkligt grov kaliber. Exempel:

"Så ta med dig brud
hit till stället med sug
för det är ju ditt skyddsombud"

eller vad sägs om

"Alla går omkring med problem
så nu grabben, vill du ha en idé"

I samband med RFSU känns det rätt risigt att alla i bandet går omkring med problem. Att rimma PROBLEM med IDÉ är ju helt otroligt kass, dessutom är ju meningen helt konstig i sig. "Så nu grabben" är bara ren utfyllnad och "vill du ha en idé", kan man ens säga så? Om han får en idé av någon är den ju inte hans?
I bakgrunden skymtar Macbaren, dit unga människor sökte sig under sjuttiotalet för att dricka sig fulla framför macintoshdatorer.

Polarna med Jörgen Edman - Polarnas Pärlor

Det är farligt att ha så käck stämning som de har på bilden, det kan lätt sluta med gråt. Jag har nog aldrig sett en så liten scen med tak! Det måste vara precis så att de inte slår i huvudet i lampan där inne.
Det är lika bra att vi reder ut det här nu med en gång, om du nu fått det om bakfoten på något sätt. De fantastiskt sköna grabbarna i vitt är inte dina polare. De är polare med Jörgen Edman, vilket titeln tydligt klargör. De hatar dig innerligt och önskar dig allt ont. Jag brukar faxa en hel del med snubbarna på bilden, och passade nyligen på att slänga iväg några telefax för att få veta lite mer specifikt vilken sorts elände de vill att du skall utsättas för. Herr Lila svarade att han önskar att du skulle förvandlas till en gös med evigt liv men med ditt nuvarande intellekt. Så skulle du få skvalpa runt i någon älv och ha oerhört tråkigt i tusentals år, fullt medveten om vem du är inuti och bara umgås med andra fiskar som inte fattar någonting. Herr Grön ville att du ska tvingas åka "virvelvinden" utan paus i ett helt dygn tillsammans med Loa Falkman och en livs levande svan. Loa skulle börja kräkas redan efter en kvart och svanen skulle flaxa hysteriskt och kämpa för sitt liv i den trånga lilla soffan som obönhörligt snurrar runt, runt, till "The Whistle Song" och "Amokk" på högsta volym. Herr Rosa, mer känd som skurken Marv från Ensam Hemma-filmerna, föreslog att du skulle vara tvungen att se hela "Tjuren Ferdinand" både före och efter varje film eller program du skall se på tv eller bio. (Varje gång måste du skratta så högt du kan när matadoren blir slickad på bröstet.) Herr Semi-Rosa ville att du skulle ramla och slå dig, det tyckte inte jag var så påhittigt. 1975.