Stålblåsning

Sex män spelar blåsinstrument i en fabrik, och det ser för bedrövligt ut.
Längst ut till vänster hittar vi en snubbe som inte alls borde ha varit där. Hans uppspärrade sneglande ögon visar att han upptäckte i fotoögonblicket att han var på helt fel plats, och under de följande sekunderna lär han sakta ha backat ut ur bilden med uppskjutna axlar.
Är det kanske bara fem av dem som spelar instrument? Mannen till höger om den nyss nämnde verkar bara skrika i en tratt av plåt, det räknas väl inte som blåsinstrument? Att han blundar gör det inte bättre.
Den dominerande missen här (bortsett från hela konceptet att göra en skiva som heter "Stålblåsning") är dock suddigheten. Det är så hisnande oskarpt och männen är bleka som lik.
1976.

Ken Laszlo - Madame / Let my try

Till slut var det någon som äntligen vågade berätta att det heter "Let ME try" och inte MY. Då var skivan redan klar och utgiven, men på de senare exemplaren klistrade de på en ny etikett över titeln (vilken man tydligt kan se i videon nedan). Tyvärr var Kens engelska uttal lika stapplande som hans stavning, men det kunde de inte göra mycket åt. Det låter som engelska, men vilka ord han försöker säga förblir ett mysterium.

På bilden ser vi Ken i sin magnifika hockeyfrilla och en väldigt randig kostym. Han sitter och äter vid ett dukat bord, och de har valt att göra bilden i brun-vitt; ett evigt vinnande koncept om man vill få mat att se osmaklig ut. Jag får det till att Ken kalasar på en sladdrig plattfisk, en tårta med svampar ovanpå och någon slags panerade bananer eller gurkor med kladdiga oliver runt om. Längst ute till höger ser vi att det finns fler bananer att tillgå, och till vänster anar vi en skål med hela pumpor och ett fat med färska njurstenar.

 
1989. (YouTube-typen påstår 1987, men det stämmer inte.)

Klippans gymnasiekör - Oh what a day!

Klippans gymnasiekör (redan där känns det ju våldsamt upphetsande) spelade in en skiva och behövde förstås ett omslag. Frågan är hur många av gymnasisterna som kände sig fullkomligt nöjda när de fick se det.
Det består av ett enda grönt fält. Mitt i står en tecknad koffert, full av inklippta figurer. Men istället för att vara full av gymnasieelever så har de klippt in deras musiklärare sju gånger. Han står och dirigerar illa utklippt under texten "Oh what a day!". Titeln klingar härligt tillsammans med bilden nedtill; ett oskarpt foto i svart-brunt där kören står uppställd i en gymnastiksal där ångesten ligger tät.
För att sätta spiken i knäskålen avslutade de med att sätta den nedre texten alldeles snett.

1974.

Kimidas - Kom och dansa med mej

Jag är hemskt blasé numera gällande dansbandskläder och dumma uppställningar, då är det härligt när något sådant här dyker upp. Kläderna är förstås hemska och männen poserar i ett träd, men det uppfriskande är att de även utöver detta lyckades skitdåligt med omslaget.

 - Vad heter ni? KJMJDAS? Nähä, Kimidas? Ja men skriv det då, för detta ser inte klokt ut. I och J låter lika, men det är inte alls samma bokstav.

Det blir allt tydligare att det var en svensk specialitet att använda text med för liten kontrast mot bakgrunden. Det händer så ofta att det inte kan vara en tillfällighet. Och varför är männen så suddiga? Skärpan kan väl aldrig ha känts bra innan bilden knäpptes, de ser ju alldeles censurerade ut.

1976.

15 Tear Jerkers

Konceptet är tvärdåligt i sig; de samlar femton smöriga låtar som skall få lyssnaren att gråta. Det känns ju lockande.
Utförandet är sju resor värre; flickan gråter snor, var, smör eller någon annan tjock gulaktig vätska. Trodde de inte att man skulle se tårarna om de inte färgade dem i någon vidrig färg? Det borde ju vara rätt så uppenbart att tjejen gråter, med tanke på titeln och näsduken. Notera förresten att hon har ett blått och ett grönt öga, fast det är ju bara fräckt.
De toppade med att stava fel till artists, vilket inte var lika fräckt.
1978.

Lynn Anderson - Listen to a country song

Jag vill skrika på hjälp, men jag får inte luft.

Vad har hon gjort med sitt hår? Vad är det för stort lila ärr hon har i ansiktet? Varför kunde de inte centrera titeltexten? Varför ser hon ut som någon som just har dödat hela sin familj med en stekspade?

När någon stirrar på en med den där blicken så är det bäst att lyda utan att ifrågasätta. Lyssna genast på en countrysång, annars jävlar.

1989.

Wax - In some other world

Här kommer en ny skiva av Wax, de som gjorde plattan American English. Nu var det dacks igen, och denna gång har de lyckats pressa in ännu fler symboler i bilden.
Mitt i bilden ser vi en mystisk man som våldshånglar med ett spädbarn. Barnet har väldigt insjunken rygg, vilket antyder att mannen suger så hårt han orkar ur barnets mun. Det känns inte riktigt friskt.
Han har en klockren symfoniorkester-frilla, ett fenomen som jag uppmärksammat på senare tid. För män som spelar klassisk musik på professionell nivå gäller nämligen idealet minst fem cm långt hår och absolut inga hårprodukter. Eventuellt dra en borste rakt bakåt genom håret, eller på sin höjd någon mousse för att få ännu mer volym. Se efter själva nästa gång det går en konsert på tv; gelé och vax är fullkomligt otänkbart, och mannen på skivomslaget står och spelar rörklockor under största allvar.
Vidare finner vi två gröna grisar och två vita, en tillplattad ölburk, en fempunds-sedel, en urtavla, en gaffel, svansen från en röd stegosaurus och en massa annat krafs. Så vad försöker de säga? Jag vet inte, det är bara ett skitfult kollage.
1986.

Flamingos bästa 3

Flamingokvintetten brukar vara noga med sina skivomslag. De unisona dräkterna brukar vara utstuderat gräsliga och allt ska se koordinerat och planerat ut. Här har vi ett omslag som bryter av stenhårt mot den trenden.

Detta verkar vara ett foto taget i absolut sista stund. Alla är civilklädda, omgivningen är höstigt livlös, de är på väg in i bussen med en massa bråte (bär han på en kassaapparat?) och ljuset är långt ifrån optimalt. Trots allt detta knäppte de en bild, som sedan mot alla odds tog sig hela vägen till skivomslaget.

Mannen i mitten (som fick en tredje gradens brännskada i skrevet i fotoögonblicket) står i en enormt märklig pose med näven halvvägs höjd.

Killen som bränner honom har fått en fantastiskt odöd hudton, han är som plockad ur en kampanj mot rökning.

Det som dominerar bilden är ändå det gränslöst tråkiga ljuset. Det är så oerhört skumt och dassigt, och blixten gav en klockren reflex i nummerskylten som står ut som bildens viktigaste detalj.

1974.

C-G Hjelm och Lapp-Lisa

En gång var det någon som fotograferade C-G och Lapp-Lisa tillsammans. Med hjälp av en rejäl blixt lyckades man få glasögonen, C-G:s krage och Lapp-Lisas krycka att bli fullständigt utfrätta, och det kändes ju dunder. När det var dags för skivomslag valde man följaktligen att utgå från denna bild.
Någon klippte ut dem med stor möda, och lämnade en fin vit rand runt om som ingen kom på att klaga på fastän det såg ut som sju sorger. Denna utklippta lilla bild placerade man sedan ovanpå en slaskgrå fond för att göra omslaget lite mer upphetsande. I det läget fick någon snilleblixten att skjuta upp fotografiet ett par centimeter, så att figurerna blir märkligt avskurna i skrevhöjd. En idé lika genomtänkt som att satsa på sjöröveri i mindre insjöar.
Med en fin gul text var omslaget komplett, och idag plockar vi fram skivan och minns dagen då C-G Hjelm fräste en skur av saliv över Lapp-Lisas kind med ett ljudligt "FFFFT".

Bhonus - Jag får liv

Du får liv och vi får starr.
Här är ett gäng som lyckas riktigt dåligt med att hålla händerna ledigt i byxfickorna. Killen längst till vänster drar upp byxorna så att de går som högst längst fram, så att den mycket långa gylfen når ända upp mot naveln. Mannen i mitten står uppspänd i en bodybuilder-pose och ser ut att vara nära att ramla framlänges när som helst. Den randige typen har sina fickor framme i ljumskarna, och han lyckas inte ens pricka rätt med sin högerhand.
De övriga två lyckas rätt bra med byxfickorna, men istället är de smörgula.
Och så ständigt denna gas.