2016-09-15

Curtz 2 - Violer Till Mor


Denna platta har legat och jäst som en bortglömd gympapåse i min ägo ett bra tag, men varje gång jag tittat på den har jag bara suckat och lagt tillbaka den. Det är som att ta itu med vårstädning av Tjernobyl eller att skriftligen besvara frågan "vad skulle det vara för fel på Kent Ekeroth". Det är för mycket helt enkelt, jag vet inte var jag ska börja. Men nu kör vi.

De fotograferade bandets skrikiga kostymer med blixt i en dunkel miljö där regnet hängde i luften, vilket gjorde att det skärande färgintrycket av hela omslaget blev som att stirra rakt in i en industrilaser. Det gula typsnittet, de inledande versalerna i varje ord och det dassiga ljuset förhöjer den känslan, men det är ju inte det mest katastrofala. Det avgörande är förstås att de sitter på en mossig stengärdsgård, och försöker sitta snyggt. Och det går ju inte.

Nere till vänster sitter den enda som glömde titta in i kameran, en lurvig man som sitter så djupt och bresande på huk att byxorna ser ut att kunna brista när som helst. Bakom honom sitter en man som ser ut som en korthaj ur någon westernrulle, han försöker sitta ledigt men man ser på hans arm hur hårt han trycker emot för att inte rasa ner från muren.

Mannen i mitten har faktiskt imponerande bra balans, åtminstone under det ögonblick då bilden togs. Gubben med glasögon bredvid honom däremot, gick det inte lika bra för. Han sitter i en sjukt ful nigande ställning med knäna ihop, lutande åt sidan, och med ett gravallvarligt ansiktsuttryck som gör att sittställningen ser än mer obekväm ut.

Sist ut är en ung man som hamnade för nära kameran för att bli skarp, och som sitter på huk i en liten lutning som får honom att hasa ner åt sidan. Gemensamt för männen på bilden är att alla sitter på sätt som man inte skulle ha valt självmant. Gemensamt är också att ingen mindes vilken färg de skulle ha på skorna, samt att de alla troligen suckade uppgivet när de fick se det färdiga skivomslaget.

1982.

2016-08-25

Frits Lennart Johansson - Tro blott på Gud


Detta är så himla konstigt. Det är också ett exempel på ett skivomslag där det krävs ett rätt så avsevärt nörderi för att man ska lägga märke till vad som är så underligt med bilden. Vi har nämligen sett den här bilden förut,
precis samma miljö har figurerat på ett mycket katastrofalare omslag. Jag talar förstås om Tomtélius - Barndomshemmet:


"Vilken stöld!" tänker ni, "den där nedra Frits borde ha på plytet!" Och det borde han säkert, vad vet jag, men det var faktiskt han som var först! Det var våra kära Tomtélius som 1978 återanvände Frits omslagsidé från Skammens år 1977. Och inte nog med att det är samma plats som återanvänds, utsnittet och vinkeln är näst intill identisk, det tycks vara samma årstid och typsnittsfärgen är också snodd rakt av. Tomtélius flyttade bara sågbocken några meter till höger och kände sedan att de hade hittat något eget.

Men det här får mig förstås att vilja veta mer, det känns helt orimligt att det bara skulle vara en slump. Vänder vi på båda skivorna ser vi att båda producerats av den löjligt produktiva studion "Falks" i Eksjö. Därtill får vi veta att Falks även ligger bakom båda omslagsfotografierna! Så nu undrar jag:

Vet någon av er vad det här är för gammal tradig koja? Finns det någon logisk koppling som gör att Tomtélius skulle vilja hylla Frits vid tiden nästan helt nya platta, eller någon skum tradition som säger att huset måste synas i bild?

För den absurda slutsatsen annars är att Falks var så lata att de helt sonika återanvänt en miljö i närheten av studion eller fotografens hem, bara ett år senare och då troligen utan att rådfråga bandet. För det är inte samma musiker på de två skivorna, inga av låtarna är samma, alla Frits låtar och inga av Tomtélius låtar handlar om Gud, Tomtélius och Fritz har oerhört olika image och känsla av allvar (jämför Tomtélius låtval "Leende guldbruna ögon" och "Hello Mary Lou" med Frits "När herren Gud i fordom tid" och "Härliga Golgata"), och sedan förstås att motivet som återanvänds är alldeles dödshjälp-tråkigt.

Jag kräver svar.

Från Skammens år 1977.

UPPDATERING
Nu har det framgått att det handlar om ett gammalt soldattorp i Sjöängen, vilket förstås inte förklarar ett enda dugg. Men en särdeles uppmärksam läsare påpekade att huset varit med ytterligare en gång här på bloggen, på en riktigt katastrofklassiker!


2016-08-14

Snacks - Fria fantasier


Så var det dags för den andra plattan med Snacks som jag kommit över, singeln "Fria fantasier". Nu har det gått ett år sedan den förra, men det mesta är sig dessvärre likt. Det har dock tillkommit ett nytt förtydligande nere i hörnet, "For new dancing generation". Det borde förstås ha stått "For a new dancing generation", men budskapet går ju fram ändå: man kan vara för gammal för att lyssna på Snacks.

Längst till höger har vi samma man som sist, han har behållit både digitalklockan och frisyren men har bytt om till en hiskelig campingoutfit som man ser så där ledigt arbetslös ut i.

Till vänster om honom har de kastat om litegrann. Där står nu han som brukade se småkriminell ut, men han har rakat av sig mustaschen och på så vis tappat mycket av "sälja sprit ur bakluckan"-vibbarna, detta trots att han klätt sig i Bröderna Dalton-tröja med märklig rymddräktskrage. Nu påminner han istället mer om en vaxdocka. (Inbillar jag mig eller anar ni också rosa läppglans?)

Därefter kommer han som hade så kort lugg sist, den har dock vuxit till sig och räcker nästa ända ner till ögonbrynet. Denna platta är från precis den lilla lucka i tiden då man ostraffat kunde kombinera extremt djupt urringad T-shirt med dubbelknäppt uppkavlad kavaj. Sedan aldrig mer.

Sist ut är samma kille som var coolast och vänstrast på förra singeln, och hans frisyr förblir lika episk, dock har den nu dragit mer åt "stor risig hund" än "fontän". Vi kan också se en trend här; sedan den förra singeln 1988 har wetlooken slagit igenom i Snacks, så alla de fyra lurvkillarna ser betydligt mer nyduschade ut nu än sist.

1989.

2016-08-09

Snacks - Ge och ta


Äntligen ett nytt dansband! Alltså, de känns urgamla och daterade på alla sätt, men SNACKS är en ny bekantskap för mig (ej att förväxla med Chips, Salta mandlar eller Candys). Plötsligt hittade jag två av deras singlar på samma gång på en loppis i Karlskrona, och omständigheterna talade inte för deras framgångar:
Det är sällan ett gott tecken när man trots över ett decenniums hysteriskt letande efter precis den här sortens skivor inte hittar en enda, och därefter hittar fem respektive sex likadana exemplar av deras plattor i samma dammiga skivback. Eller, det var inte ens en skivback, de låg nedslängda i en gammal matkasse från Fokus. Det tyder på att ett, de var inte tillräckligt framgångsrika för att deras skivor skulle sprida sig över landet, och två, någon som försökt sälja deras musik gav slutligen upp och gav bort hela sitt lager till ett loppisskjul som med större framgång sålt mögliga slalompjäxor och spruckna metspön i tjugo år innan någon så dum som jag kom och köpte två av skivorna.

Idag visar jag upp deras alster "Ge och ta". Den andra kommer snart. Vi börjar från höger idag, jag känner mig på lite crazy spexhumör.
Där står en man med helt ostoppbar hockeyfrilla, den börjar som en bomb framme i pannan och fortsätter ner till viktorianska korkskruvslockar i nacken. Han har Dunderkarlsson och Blom-skjorta på sig, tidstypiskt digitalur och ett par byxor gjorda av en sådan där pappersduk som man har på trädgårdsfester och bröllop utan budget för tygdukar.

Näste man har guldklocka, bolo-tie, kort vit kavaj och kombinerar en bred mustasch med ett hejdundrande unibrow som tillsammans bildar ett likhetstecken tvärs över hans ansikte. Även denna snubbes hockeyfrilla är en tiopoängare men i en kortare kaliber och framförallt med märkligt kort lugg.

Tredje från höger är gravallvarlig med lätt öppen mun och en frisyr- och mustaschkombination som ger en lite kriminell aura, ett "känd av polisen sedan tidigare"-utseende från 80-talet.

Sist ut är en tuff man i kickersbrallor och damboots, dumkort dubbelknäppt kavaj med uppkavlade ärmar och en frisyr som skulle få hela Tjeckoslovakiens drömlag från hockey-VM 1985 att gråtskrika av avund. Den börjar med en plym i pannan, stor som en Big Pack-låda, håret är kortklippt över öronen och fortsätter sedan som ett blonderat vattenfall ner över axlarna. Killen ser ut som en fontän.

1988.

2016-07-24

Tonfixarna - Ålands Valsen


De sticker upp ur en klippskreva som fyra rosa surikater på spaning efter faror. Men till skillnad från de flesta surikater är Tonfixarna klädda i en genomvidrig färgkombination av urblekta pasteller, illgula slipsar och byxor i det fruktade ingenmanslandet mellan lila och grått. Även på frisyrfronten är det ont om höjdpunkter, notera särskilt busschaufförfrillan högst upp, och längst ner hockeyfrillan som börjar med flygig pufflugg och fortsätter ner som en bäversvans i nacken. Denna kombineras dessutom med en otäckt tunn mustasch och en ännu otäckare tunn ring i örat.

När blicken sedan glider ner från denna domedagsblandning av färger och fastnar på det särskrivna "Ålands Valsen" så svider det i hornhinnorna med ungefär samma brännande känsla som när man tar ögondroppar bestående av lacknafta och Mr Muscle.

På baksidan är det reklam både för Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag och Pizzeria Fantasia, och dessutom en stor bild av Viking Line utan vidare förklaring.

1986.

2016-07-11

2016-07-05

eva och gösta


Två personer står i ett evigt mörker bakom en skitstor talja helt utan förklaring, och den till synes äldre av dem pillar med någonting under midjehöjd.
eva  och  gösta heter de, utan inledande versaler, med dubbla blanksteg och märkligt skev höjdskillnad mellan bokstäverna. Allt detta får mig att tänka att de har använt lösa bokstavsklistermärken eller någon form av gnuggisar när de skapade texten, vilket skulle innebära någon slags ny bottennivå när det kommer till lågbudgetomslag.

Den här genombruna plattan kommer förresten från skivbolaget Cymbal som är väl förtjänt av en egen liten kategori här på bloggen.

1975.

2016-06-21

Frederik - En periks anna milloinkaan

Fred-Erik ville så gärna se tuff och bestämd ut. Men oavsett hur långa och spetsiga kragar med nitar han skaffade, trots kedjorna han bar som bälte och trots sin inövade hårda blick så sket det sig. Skitelsen kan förklaras på många sätt, men jag vill särskilt lyfta fram tre dundertabbar.
Dels frisyren, naturligtvis, det blir så himla svårt att spela en hård snubbe när man har klippt sig likadant som sin hemkunskapslärarinna Birgitta.
Dels idén med den knutna näven under hakan. Den har prövats så väldigt många gånger och det krävs en sådan jävulusisk pondus för att ro den i hamn. Frederik lyckas som synes inte på långa vägar, delvis på grund av min punkt nummer tre:
Utförandet av den knutna näven under hakan. Att vila hakan mot en knuten näve, eller bara i handen för den delen, förutsätter i regel att man sitter ner och stödjer armbågen mot något. Ett bord, ett knä, ett större husdjur/tamboskap eller liknande. Men att STÅ upp och sedan luta sig framåt för att sätta ner armbågen på ett fiktivt föremål funkar inte alls. Det är som att luta sig bekvämt tillbaka med händerna bakom nacken, sittande på en skral pall utan ryggstöd.
1973.

2016-06-11

Dansglädje 3 med Nils-Eriks


– Kul att vara här! Det är du som ska ta omslagsbilden till vår nya platta förmodar jag?
– Det stämmer bra det. Jag är så jävla peppad.
– Har du några idéer?
– Massor. Jag tänker att jag ska placera er framför min bruna fondtapet, den ser ut som ett stort bakplåtspapper. Men jag kommer vinkla kameran så högt att den inte räcker till, så att man ser den vita väggen högst upp. Sen har jag en massa rekvisita som måste vara med. Den här gamla ormbunken till exempel, en sån där ful porslinshund som man alltid hittar på loppisar och min fågelbur. Fågeln har dött, så det får bli en tom bur. Sen har jag även den här jättehöga röda växten som jag har gjort själv av silkespapper, den måste vara med. Jag tänker även att jag ska ställa en spegel bakom er, så att man ser era nackar helt utan syfte. Sen när det kommer till hållning och sådär så gör ni som ni vill, men tänk krumma ryggar och krökta nackar. Nu kör vi!

1982.

2016-05-14

Claes-Owes 1


Ännu en dansbandsplatta med titeln "1", jag blir inte klok på det där. Mannen nere i mitten har sjunkit ihop som en makaron på sin pall, där han sitter nedhasad på svanskotan och har låtit överkroppen sjunka ihop framåt. Men bortsett från icketiteln, dansbandsmakaronen, den evigt återanvända fondväggen och frisyrerna som fått växa sig lite för långa i nacken så är det en detalj som gör hela det här omslaget fantastiskt. Det är en sån där "when you see it you'll shit bricks" som man hajar till på, och som sedan blir allt mer hypnotiskt skrämmande ju mer man stirrar.


Fotografen sa "titta in i kameran allesammans" men var då inte främst ute efter att musikerna skulle spärra upp ögonen maximalt och stirra in i kameran med en helt vanvettig blick. Det är en blick som kan förmedla flera olika budskap:

"Du känner hur dina armar blir tyyyngre och tyyyngre, och du överlämnar din kropp helt i mitt våld" är en.

"Jag tänker operera dig jätteroligt i min hemliga kirurgikällare som jag har byggt" är en annan.

"Åh herregud, herregud, det är scrapbookingmässa i helgen. Jag MÅSTE dit" är en tredje.

Jag lämnar er med en bild som ni kan spara och använda som skrivbordsbakgrund.


1982.

2016-04-29

Kjell Brooz - Bjud upp till dans


Det är så dumt.
Chockrosa träningsoveraller med utsvängda byxben var en jättedum idé, de verkar ha klätt ut sig till någon sorts äckligt godis med farliga färgämnen i. Att stå i en fors med blöta stenar medan man bär högklackat är också jättedumt. En sitter dessutom på huk, vilket inte är ok.
Den främre mannens frisyr i ett solitt stycke är också dum, den får honom att påminna om någon gammal byst av sten.
Den bortersta mannens mustasch är också dum, då den stilen vanligen förknippas med en annan man som verkligen var jättedum.
Namnet Kjell Brooz är också dumt, och både typsnittet och färgen också.
Plattan är från Skammens År 1977. Ett jättedumt år.

2016-04-22

Martys 3


Dansbandskostymer brukar ju som bekant vara åt helvete fula, men just de här är verkligen skandal. Det är som en parodi på sjuttiotalets dansbandsmode, där de har tagit de stora kragarna, tighta utsvängda brallor, puffärmar med muddar och hiskeliga glansiga material, och sedan gått all-in på allting samtidigt. Givetvis är det här omslaget gjort under just Skammens År 1977. Året innan gjorde de den här plattan.

Det finns några intressanta saker med de två enäggstvillingarna på västra halvan av omslaget. Dels att de valt precis samma frisyr och mustasch, trots att de dagligen ser hur bedrövligt det ser ut utan att behöva någon spegel. Men än mer fascinerande är det faktum att de två är genetiska kopior i likadana kläder, men ändå tycks den vänstra herren ha betydligt mer att försöka få plats med i brallorna.

Den lilla killen i mitten ser ut som en klassisk mobbare, en sådan där som egentligen aldrig skulle ha en chans mot mobboffren om det blev handgemäng, men som alltid hade lite större killar bakom sig. Nu är det förstås inte så det ligger till, han är bara en central figur i bandet och matchar sin outfit med höftputning och ett maxat självförtroende. Han vet exakt hur tydligt man ser dasen utan minsta ansträngning, och han är supernöjd med det.

Notera även Bob Hunds gitarrist Conny Nimmersjö ute till höger.

Från Skammens År 1977.

2016-04-10

Ny David kommer


Jag vet att det står "Ny David", men det skär så mycket i min hjärna att läsa sådana särskrivningar så jag skriver Ny-David i alla fall. Hur som helst sitter han och kommer på en gräsmatta under ett saligt tjoande.

Det fascinerar mig hur pingströrelsen och andra frireligiösa gäng kunde vara så fria från synd att de inte ens reagerade på riktigt uppenbara sexuella anspelningar. Mer troligt är kanske att varenda människa på Hemmets Härold mycket väl gjorde sådana associationer, men då ingen ville medge ett sådant orent sinne så blev Ny-Davids utlösning i skräddarställning en elefant i rummet som förblev okommenterad ända tills skivan stod i butik och kunde garvas åt av alla vanliga kättare.

Han har varit med två gånger tidigare, här och här, men dagens omslag är nog ändå min favorit.

1975.

2016-03-29

Kenth-Eriks


Jag blir inte klok på Kenth-Eriks. Trots att det är ett så gräsligt namn så tycks det ha varit konkurrens om det.
Kenth Erics med C har förekommit både på sjuttio- och åttiotalet (och på åttiotalet igen).
Samtidigt har Kenth-Eriks med K också förekommit på sjuttiotalet och givetvis här i dagens inlägg. Det blir inte precis lättare av att både denna och deras förra platta saknar titel, båda skivorna heter bara "Kenth-Eriks".
(Dessutom finns både Nils-Erics och Lasse Kent's, de här bedrövliga dubbelnamnen tar aldrig slut.)

Denna gång har de valt att posera runt en gammal sten. TRE av dem sitter på huk, och ni vet vad jag tycker om detta eviga gissel. Men vanligtvis så finns det ändå ett (icke rättfärdigande) syfte med det; antingen krävs huksittandet för att alla ska få plats i bilden, eller så sitter man på huk för att hamna i samma nivå som någonting som är viktigt att visa upp på omslaget. Den här plattan påminner faktiskt mycket om det danska gänget som ville visa upp Trundholmsvagnen, med den viktiga skillnaden att danskarna visade upp något jättetråkigt medan Kenth-Eriks inte visar upp någonting alls. Det är bara en vanlig jävla sten.

En av dem försöker klämma sig in under den, två andra stryker den andäktigt med handen och den mest tappade av dem alla sitter på huk uppe på stenen i sina orangea platåskor. Utan minsta ansträngning kan man föreställa sig vilken hisnande vurpa han ska ha gjort på vägen ner: skorna slant blixtsnabbt framåt mot de våta lavarna i samma ögonblick som han reste på sig, och med en kvarts bakåtvolt tog han ett onaturligt vigt språng ner på gräsmattan framför stenen där han landade platt på rygg, så att han tappade luften så där så att man piper jättemärkligt en lång stund. Tror jag.

Till höger om stenen står en man som ser oerhört kriminell ut, bredvid en äldre herre som är alldeles röd. Utöver detta förekommer det också en ko som ingen bad om. Jag skulle vilja sluta här, men tyvärr finns det en baksida också.


Här blir dansbandarna plötsligt tuffa, allvarliga och suddigt gråa. Om det är några som vet hur man bäst lutar sig mot en tall medan man putar med rumpan, hur man sitter onaturligt "på knä" utan att få gräsfläckar och koskit på sina vita byxor, hur man lyckas snegla underifrån åt fel håll så att man påminner om Quasimodo eller helt enkelt hur man ser otäck ut i skogen, så är det Kenth-Eriks. Däremot vet de inte hur man väljer en typsnittsfärg som inte får ögonen att smälta när man försöker läsa titlarna. Där får de träna vidare.

1975.

2016-03-15

Mixers - Hej du rara


Mixers är ett gäng med en buss. En skitfräck buss som de har köpt och inrett, och som de sedermera åker land och rike kring i. De har valt ett orange tema för bussens inredning för att matcha några av bandmedlemmarnas lika orangea hudton, och man känner hela vägen genom skivomslaget hur mycket cigarettrök det måste lukta i de där fåtöljerna.

Deras skjortor är dekorerade med mönstret "psoriasisblomning i silvergrått" och ingen av dem har tvekat att knäppa upp åtminstone tre knappar i dem. Tommy i mitten har valt att stå upp på bilden, för att på så vis bjuda oss alla på en våldsamt tillknycklad knackwurst eller någon annan otäck charkprodukt som han gömt i grenen.

I enlighet med sjuttiotalets trafiksäkerhetsstandard införde bandet stränga krav på att alla i bussen skulle sitta i sina fåtöljer under färd, med undantag för om man inte kände för att sitta ner. Då kunde man till exempel stå upp som Tommy. Dessa rigorösa regler försäkrade att ingen skulle sitta obekvämt under resan. Vid en eventuell krock skulle naturligtvis hela bandet slungas ut som ett enda trassel genom framrutan tillsammans med sina snurrfåtöljer eftersom de står löst utställda på heltäckningsmattan, men det hörde liksom till. Bussen var som en alldeles livsfarlig gillestuga på hjul, och en sådan vill ju alla ha.

1976.

2016-03-09

Orritons - Spelglädje


Här står Orritons och är glada över att de ska få spela flipper. Alla utom Mats, som är stormförbannad. Mats hatar flipper.

 

1978.

2016-02-25

Intermezzo - Kom och ta mej / De' e' vi som bestämmer


Innan Orup blev välkänd i slott och koja så var han med i ett band som hette Intermezzo. Om man läser på deras wikipediasida så omnämns de som "måttligt framgångsrika", det är ungefär som att säga att Alexander den store var "lite framåt". Men deras försäljningssiffror lämnar vi därhän, i mina ögon är det ju bara omslaget det handlar om och då blir det ännu värre.

De fem ynglingarna är nakna (bortsett från Orup i mitten som bara sträckte sig till öppen skjorta och tight halsband) och klänger över varandra under ett högljutt råmande. De känns som ett sådant där grabbgäng som är runt 15-strecket och utbrister i brölande brottningsmatcher i kollektivtrafiken. De är så fullkomligt bortkollrade av hormoner och nyvunnen självständighet att saker som sexualitet, könsroller och grupptillhörighet är som en enda tjock gröt. Följderna av en sådan gröt är ofta uppkomst av så kallade "böghögar", slagsmål som ursäkt för fysisk närhet och nakna klängande poseringar på skivomslag.

Killen på vänsterkanten kramas på ett märkligt sätt åt sidan, alternativt förbereder han en sådan nackbrytelse som ofta förekommer i häftiga actionfilmer där vakter behöver dödas ihjäl ljudlöst. Snubben nere i hörnet är nog den som ser ut att bröla allra mest irriterande, medan killen med hållningen "trycka ner en kompis under vattnet på skoj så att han får dödspanik och får gå i samtalsterapi" satsade helt och hållet på att se läcker ut. Det gick sådär.

Högljudda sånger endast bestående av vokalen Ö är ett annat kännetecken för sådana här grötkillar. Vissa unga män hittar aldrig rätt i sin gröt och fortsätter upp i vuxen ålder med körsång i onaturligt låga tonarter, sådana män kallas i folkmun för "fotbollskillar".

1980.

2016-02-22

Gert Jonny's - LP5


Gert Jonny's har inte gjort en enda platta med ok omslag, och det vore ju synd att bryta en sådan tradition. Den här gången har de klätt sig i färgtemat "julpynt" med byxor som klämmer åt på precis fel ställen. Som så ofta förut hade bandet kommit överens om att alla skulle fästa blicken ute till vänster, och då är det förstås en jobbig typ längst till höger som ändå glor in i kameran. Denna LP nummer fem har dock en dold kvalitet på baksidan, som verkligen är en höjdare. Låtom oss vända på eländet!



Här på baksidan har en okänd Benny tecknat bandets medlemmar, kanske under en motorikövning under sin stroke-rehabilitering eller under en ritt på en vild tjur.

Freddy bär spår av att nyligen ha blivit dekapiterad och har fått ögon på helt olika höjd, varav det blöder ur det ena. (Det är förresten något som man bör låta en läkare titta på, vänd er till er vårdcentral om det blöder ur era ögon. Nämn gärna att ni har besökt Katastrofala omslag nyligen, det kan hjälpa läkaren att ställa en diagnos.)

Ronny har blivit alldeles avlång som en banan, som om han blivit förlöst med sugklocka i vuxen ålder.

Anders gör ful-minen och har tecknats som våldsamt skelögd. Han har även tilldelats en ytterst markerad utskjutande haka. jag tänker mig att han är alldeles konkav så att han ser ut som ett chips i profil.

Tommy är helt skev även han, det märks särskilt om man spegelvänder bilden. Det är förresten spännande med personer som ser helt annorlunda ut i en spegel. Då heter han även Ymmot.


1984.

2016-02-16

Gert Jonny's 4


Jag återkommer till det här gång på gång, men det tycks aldrig sjunka in. Ha inte med era husdjur på skivomslag, det blir aldrig bra! Getingarna har gjort det. Tomtélius har gjort det. George Baker, Ås-Anders gäng, Palomaz, Linucha och skilsmässoparet i grönskan har gjort det. Någon gång borde polletten trilla ner.

Det är så här enkelt: ditt djur är bara intressant för just dig. Det är likadant med folk som vill dela med sig av sina husdjursbilder till folk som de sitter bredvid på bussen.
 – Vill du se en bild av min hund?
 – Nej tack, jag vet hur en hund ser ut. För mig är det bara en hund, för jag känner inte kräket. Vill du se en bild av min mormor? Hon ser ut som en jättegammal människa, det är säkert skitfascinerande för dig som inte känner henne. Men kör hårt, visa mig gärna en hel kavalkad av bilder där din hund sitter med identiskt ansiktsuttryck i olika omgivningar.

Steget därifrån till att visa upp sitt djur på ett skivomslag är enormt. Från att ha intalat sig själv att människor i ens omgivning nästan gör ner sig av spänning inför att få se en bild av en collie på en gräsmatta, till att ha sådana vanföreställningar att man tror att hela Sverige och världen börjar darra av förväntan inför chansen att få se Gert Jonny's halvblinda sankt bernhard ligga och håra av sig i en studio. Missta mig nu inte för en person som helt enkelt avskyr djur, jag har själv haft hund i många år och levt i illusionen att den rimligen intresserar alla. Men mina ögon har öppnats.

Själva dansbandet ser förstås helknasigt ut det också, det är ju Gert Jonny's. Ljusblå glansskjortor med muddar och hiskeliga kragar som sträcker sig ut till axlarna, en man vars polisonger sitter på halsen, otäcka halsband, en klackring och en kille i mitten som levererar den ledsna hundblick som den ögonskadade (kanske uppstoppade) hunden inte lyckas åstadkomma.

Och så sitter de på huk. För att man ska se hunden ordentligt.
Nej + Nej = Gert Jonny's 4.

Årtal saknas.

2016-02-11

Palomaz 5 - Hjärtats röst


Raden av Palomaz-skivor tar aldrig slut. Alltså aldrig någonsin, de är som pi: man kan hitta en oändlig följd decimaler/lågbudgetplattor om man bara orkar fortsätta leta.

Här är det nummer fem som är i fokus. Bland hitlåtarna kan nämnas "Vi två hör tillsammans" som handlar om ett par som lyssnar uppmärksamt på ett hörseltest ihop. Det är fascinerande hur lite som förändras mellan skivorna. Omslagsbilderna till Palomaz 1, Palomaz 5, Palomaz 7 och Palomaz 11 har uppenbart tagits i samma studio med samma kräkbruna matta, kanske ännu fler. Mannen på stolen har till och med samma rehab-dojor på sig som två skivor senare.

Den här gången har de verkligen lagt minimal kraft på rekvisita. Inga valv, gardiner eller blomster den här gången, utan de ställde fram en ensam stol framför den fläckade fondtapeten i färgen "slask vid motorväg" och sen fick det vara bra. Men det de tappar i inredning tar de igen med råge genom ren attityd. Mannen med pilotbrillorna bröstar upp sig med maximal power, gossebarnet intill med mustasch tunn som en flyktig dammtuss har en stenhård min, helskäggsmannen står med kroppshållningen "absolut makt" och stolsmannen sitter så där musikvideo-ballt med stolen bakvänd som ytterst få kommer undan med. Alla tittar in i kameran med ansiktsuttrycket "Palomaz tjafsar man INTE med" (den helvita dresscoden förmedlar dock att det är fritt fram att tjafsa med Palomaz). Undantaget är kvinnan på golvet, som ser tveksam och obekväm ut istället. Men det är lätt att förstå, försök själva att sitta i skräddarställning och utstråla att du är beredd att ta till våld vid minsta antydan till respektlöshet!
Nej just det.

1982.