2015-03-01

Nils Gunnar Karlsson och Ruben Neander till ackompanjemang av Madeleine Westin


Den tråkigaste och längsta titeln på länge tillhör kanske det oskarpaste omslaget någonsin. Det är faktiskt så suddigt att man börjar undra om det fanns en tanke bakom det. Kanske fotograferades gänget genom en duschkabinsdörr av frostat glas? Kanske är det någon slags konst, som inte blev så bra?

Det går inte att ta miste på den otäcka, spöklika stämningen i den där kyrkan. Damen är absolut likblek och tillknäppt upp i halsen, medan den mittersta mannens suddiga hypnosblick är den läbbigaste på länge.


Den lutande mannen till vänster saknar ögon helt och hållet, och extra läskigt blir det när man upptäcker den osaliga barn-ande som står bredvid honom på det genombruna fotografiet.

(Ruben sysslar inte bara med sång utan även med talframträdanden, och kan bokas via sin hemsida www.neandertalare.se.)

Kanske 1970.

2015-02-24

Arutiun Papazjan - F. Chopin


Arutiun avled nästan 200 år innan bilden togs, men tack vare ett stadigt intag av färskt blod kunde han fortfarande spela piano och klättra jättesnabbt i taket som en spindel.

Han har en utmärkt vampyrfrilla, klassiskt rödlila foder på sin cape och en blåvit hudton som ändå får klassas som ganska frisk för en person som bränns till aska av minsta gnutta solljus.

(Nej, det är inte konstigt att han kan sitta där i ljuset. Skuggorna på väggarna visar tydligt att rummet är sidobelyst med elektriskt ljus som de där odöda typerna tål rätt så bra. Men Arutiun kastar givetvis ingen skugga själv.)

1981.

2015-02-21

Stig-Inges - 3


Här är en platta med klara paralleller till favoritplattan ”Hej hej hej” med Hux Flux. Men där fluxarna hade fått lämpliga hål utskurna i förväg fick Stig-Inges helt sonika stånga sig igenom fondtapeten.

Det påminner om en tårta eller ett paket som någon hoppat upp ur följt av publikens jubel, bortsett från att denna överraskningsattack snarare torde följas av en kompakt besvikelse.

  – Jag trodde det skulle vara en sån där cancandansare som i Lucky Luke, så hoppade Stig-Inges ut istället. Jag fick pengarna tillbaka, men man vart ju ändå förbannad.

Någon Stig finns inte med på Stig-Inges omslag. Ingen stil heller.

1983.

2015-02-04

Hans Edler - Dirty Sally


Om man kan tala om klassiker inom kategorin värdelösa skivomslag, vilket man förstås kan, så är detta en av de verkligt klassiska plattorna. Jag hade nöjet att lägga vantarna på ett exemplar när jag var i Holland nyligen. Detta är alltså en svensk platta, men under alla år av skivgrävande har jag inte stött på den förrän jag åkte utomlands och fann den i en skivbutik under den alltid lika luddiga kategorin "world music".

Omslagsbilden består av en oskarp och mycket illa inklippt Hans ovanpå en trist, grå fond. I området kring S och R är det särskild klumpigt saxat, jag fattar inte riktigt vad de var ute efter där. Han är iförd en evigt värdelös kombination av maggördel, leopard-cape och i övrigt bar överkropp. Med oimponerad min och oväntad armföring spejar han ut över sina ägor som Kejsaren av Skräp.


På baksidan tornar han upp sig ännu malligare, men eftersom han tänkt så vanvettigt fel i sitt klädval så kan han inte rädda upp det med ren självsäkerhet. Det ser inte klokt ut, och det fattade förstås alla utom Hans själv. Omslaget ratades med all rätta av skivbutiker och andra med nyktert sinne, och byttes därför ut omgående mot ett mycket mer neutralt dito.
 
Edler grundade för övrigt skivbolaget Marilla, en label med en hel massa alster som platsar här på bloggen och som med andra ord platsar på ytterst få andra ställen.

1975.

2015-01-28

Omega - Csillagok utjan


Detta är någonting alldeles, alldeles vanvettigt. Hade Jane Austen fått ge en titel till detta makabra stycke kultur hade den fått heta oförnuft och migränkänsla. Nu biter vi i den sura ungraren och betar av det här, från vänster till höger.

Först en ängslig liten herre med någon slags inkasmycken hängande kring halsen, matchat med kortkorta vita pluderhosor och vita strumpbyxor. Skulle jag dra till med en gissning så spelar han keyboard och gör även bandets bokslut.

Sedan en man i helskägg och dopklänning, med en frisyr som prickar någonstans mellan Annie Lööf och en sjuårig flicka. Kanske sitter han på knä.

Näste man (?) är ett fullkomligt vidunder. Han tycks vara dubbelt så stor som minirevisorn, frisyren mäter en dryg kubikmeter och påminner om en hel bal glasfiberisolering som han har vikt över skallen. Min klassiska term "Cocker spaniel-öron" räcker inte till på långa vägar, den här snubben har snarare två fullvuxna hundar hängande från tinningarna. Detta kombineras mot allt förnuft med en blank sidenscarf, broderad väst och en skjorta med de mest hysteriska ärmar: de påminner om sådana agilitytunnlar som speedade collies brukar kuta genom.

Till höger om honom sitter Jesus Kristus-Pettersson och myser i kortärmad frälsarsärk. Han verkar vara en rätt stadig kille av ansiktet att döma, men hans armar ser förvånansvärt späda ut.

Sist ut är en man med storslagen äventyrsfrisyr, stolt blick och kavat pose, men allt det där går rätt ner i slasken eftersom hans kläder är helt fucked up. Jag vet inte ens vad jag ska skriva, jag fattar ingenting. Det är som att han har satt på sig en korsett på fel håll, som han är jobbigt naken under, och kombinerat denna med en skitful T-shirt med broderade bårder och veckade ärmar som ser ut att vara öppna i armhålorna.

Dessa fem stolpskott har samlats för att njuta av Gasen. Låt oss nu aldrig mer prata om denna skiva.

1978.

2015-01-23

Love and kisses


VM i våldtäktsreferens avgjordes 1977 i London, och guldmedaljen gick till gänget "Love and kisses" för sitt gruppövergrepp i motljus.

Hur var detta någonsin tänkt att uppfattas på något annat sätt än fullständigt vidrigt? Hon försöker ju till och med värja sig med händerna!

Från Skammens år 1977.

2015-01-19

Duško Lokin - Ja čeznem za tobom


Duško har lagt vantarna på en alldeles ohejdbar frisyr. Det är en hockeyfrilla helt utan tuffhet, tvärt om är den prydlig hela vägen och påminner om en svart deg som någon hällt över hans bakhuvud. Hårfästet uppe på sidorna är extremt högt i förhållande till resten av frisyren, precis som hos hans förebild George Jetson.


Notera att polisongerna fortsätter växa ända ner på halsen under käkbenet, det gick tydligen inte att få mycket nog på den fronten. Han är kort sagt duško-lookin', engelskt slang för att se ut som skam.

1975. 

2015-01-14

Mutkattomat - Ilo irti


Vad en mutkattomat är vågar jag inte svara på, men det känns som något som japanerna lanserat och som förbjudits i EU.

Vid en första anblick är det bara ett väldigt rött omslag med en lite tokig titel, tre snubbar med löjliga västar och en klockren legogubbe-frilla i mitten. Kanske är det lite läskigt också med den mörka karaktären längst bort på skogsvägen; min gissning är att det antingen är den fjärde och långsammaste medlemmen i bandet, en skitstor hare eller Döden. Men sen ser man en detalj som jag inte blir klok på.

Var fasen tar den mittersta killens vänstra arm vägen? Har han ingen vänsterarm? Eller löper den rakt in i bröstkorgen på Averell Dalton till höger? Jag tänkte först att han håller om Averell om ryggen, men han ser ju faktiskt ut att stå strax bakom legogubben. Så antingen har han vridit axeln ur led för att bilden skulle kunna bli så jäkla bra som den blev tack vare deras exakta position, eller också är en mutkattomat ett finskt automatiserat amputationssystem som denna lilla trio marknadsför med hjälp av skivan på bilden.

Från Skammens år 1977.

2015-01-12

Lars Ek x 2


Det här är plattan för dig som INTE KAN FÅ NOG av Lars Ek.
Redan där är ni förstås sålda till tårar på konceptet, men jag fortsätter ändå. Lars Ek spelar dragspel genom hela plattan, men på fem av låtarna spelar han även andredragspelet som lagts till "med teknikens hjälp". Man kan alltså få höra Lars Ek spela i ett oerhört tempo och ackompanjeras av ännu en Lars Ek i nästan 40 minuter. Det är en upplevelse som man kan dö lycklig efter, och upphovsmannen är en het kandidat till årets Nobelpris i musik.

Dessvärre gjordes inte omslaget "med teknikens hjälp" på samma succéartade vis. Idén var att fotografera Lars två gånger med två av sina verkliga dyrgripar till dragspel mot en svart bakgrund, och sedan klippa ihop dem så att han ser ut att spela med sin dubbelgångare. Problemet var bara att bakgrunden inte blev svart, den blev grå. När sedan resten av omslaget beställdes i svart så blev resultatet helt enkelt två bilder av Lars, separerade av en svart bård.

(Den som tvivlar på att dragspelen verkligen är dyrgripar på riktigt kan kolla in Lars Eks egen annons av det vänstra dragspelet, värderat till över en mille.)

1982.

2015-01-07

Slavko Avsenik - Es ist so schön ein Musikant zu sein


Artistnamnet kom de fram till då Slavkos vid tillfället brakförkylde son Franz stolt kom och deklarerade med täppt stämma att han giftmördat sin klasskamrat med arsenik.

Bildens föga geniala koncept är att fem glada män sitter och rider på en tecknad tuba, i ett färgtema som är våldsamt intensivt. Inuti klockstycket sitter tre pers till och gör "jägarvila" eller "90 grader mot vägg" mot tubans insida. Det är en mustaschprydd man och två kvinnor, och den högra damens sida skärs av på ett sätt som trotsar all logik. Hon borde ju bara sticka ut lite utanför kanten? Någon tänkte inte efter. Eller, ingen verkar ha tänkt efter en endaste sekund.

Men vilka är en där små typerna inuti tuban, är det ytterligare tre bandmedlemmar som inte kändes lika viktiga? På baksidan står bandet uppradat utan pysselmontage, och då är de plötsligt fem män och en kvinna. Ingenting hänger ihop, det känns som "Lill-Magnus kvintett med Stor-Magnus - Bygden vid älven" all over again!

1974.

2014-12-21

Dubbel Rex Gildo - Ich geh mit dir + Neue Lieder

    
Skådisen och sångaren Rex Gildo satsade alla kort på att vara en läckerbit. (Ja, det är ett taget artistnamn. Jag överväger det dock som ett dubbelnamn till en eventuell framtida son. Rex-Gildo.) Troligen tilldelades han just attributet "läckerbit" (eller lekkergebicht) under hela sin uppväxt och tidiga karriär, och kände att det var rätt väg att gå.

Han är ju snygg, absolut, men resultatet av att en snygg person är så fullkomligt medveten om sin snyggelse och gör en grej av det blir ofta just så här: så smörigt att de vita fredsduvorna kräks floder. Jag menar, grässtrå i munnen? Skjortan är både tunn och kortärmad, ändå kändes det rätt och riktigt att kavla upp ärmarna och knäppa upp minst fyra knappar. Han är faktiskt så het att det får anses direkt olämpligt att ligga på en så snustorr äng utan att åtminstone bygga en provisorisk eldstad av stenar runt honom.


På baksidan avnjuter Rex en roddtur i loafers, så där avslappnat som man gör när man fiskar gädda eller är med i någon sorts utvikningstidning för sportfiskofiler.

1970.


Sju år senare är Rex precis lika läcker och uppknäppt, men självförtroendet har lyfts ännu ett snäpp. Nu behöver han inte längre draghjälp av en sommaräng med grillförbud eller en romantisk eka, tvärt om litar han så på sin egen dragningskraft att han fläker ut sig på någon industrilott med endast grått grus och ogräs.

Från Skammens år 1977.

2014-12-18

Jaap Dekker Boogie Set speelt Kinderliedjes


Jaap (!) har en kombination av skägg och frisyr som man vanligen finner bland virvelmarsvin och i viss mån bland män som levde helt och hållet av egenodlad råkost och kramades i kuddrum för vuxna under sjuttiotalet. Han klär sig givetvis i brunt, hans glasögon har en udda hexagonform och ansiktsuttrycket är så milt som det någonsin kan bli. Bakom alla dessa drivor av hår finns det en man med fullkomlig inre frid. Sedan vänder vi på skivan, och fasaden rämnar som en glidtacklad julgran.


Jaap (!) har nu lämnat sin bebisblå tillvaro och sitter istället i ett mörkt rum i sitt underlinne, med en alldeles tom blick och ett lika delar apatiskt som desperat ansiktsuttryck. Till och med glasögonen har förlorat sin forna stadga och säckat ihop till en vanlig oval tråkform. Titeln berättar att Jaap (det namnet upphör aldrig att vara kul!) spelar för barn på plattan. Min teori är att bilderna är före och efter denna barnspelning; en rofylld mysfarbror tog emot med en varm, brun famn och spexiga glasögon, och efter ett musikpedagogiskt möte med 35 gallskrikande barn i "pröva rösten-åldern" återstod endast ett upprivet skal av en människa. I bara underkläderna.

1972.

2014-12-14

Miki - Zagreb 77


– Välkommen Miki! Det här kommer gå jättefort, vi har riggat upp här och är klara att sätta igång. Du ska sitta här och hålla i din gitarr. Nej, inte så, tänk mer att gitarren är en svan som du stryper och vrider nacken av. Så där ja!

Så ställer vi den här tjejen här bredvid, så där... Hon kommer vara alldeles suddig ute i kanten av bilden, vad jag är ute efter är att du tittar på henne medan jag tar bilderna. Känslan i din blick betyder allt, så jag ska ge dig några ledord:

Avsmak. Förakt. Missnöje. "Jag har sett allt förut". Besvikelse. Migrän. Eller helt enkelt att det luktar piss i rummet.

Då kör vi!

Från Skammens år 1977.

2014-12-11

Janne Önnerud & CO. - Running Bear


Bilden visar en översminkad man som heter Janne, som iförd en läskig lillfingerring kämpar med att få in sina jätteblåa kontaktlinser. Färgtemat och den softade looken är verkligen magvändande; det är någonting här som jag finner ytterst obehagligt, inte bara fult. Det är högst oklart vad det är han har försökt framföra med den här designen. Spontant tänker jag rymden/robot/cyborg/transexuell frigörelse, men sen verkar låten handla om någon indian. Barnteckningarna ovanför titeln för ju också tankarna åt det hållet.

Innehållet på plattan är en discodänga som helt oblygt snor kör-idén från "Hooked on a feeling" och låter ett gäng män skaldera "hooga-hacka" om och om igen.
(Fast å andra sidan var Björn Skifs och Blåblus version bara en ren cover på Jonathan Kings version av låten, som i sin tur var en cover på Mark James original. Men ändå.)

B-sidan har märkts med texten "Do not play this side" och innehåller tystnad. I tvåminuters-sektioner, tydligt avskilda med mellanrum som också är tysta. Jag måste säga att jag föredrar B-sidan.

1979.

2014-12-09

Åter till Bibeln - Maranataförsamlingarnas sommarkonferens i Malmköping


På framsidan kan vi läsa att detta var en lågprisplatta, och det får man verkligen hoppas. Detta är kanske den tråkigaste skivan jag äger, sett till hela rasket med omslag och innehåll. Hela plattan är en oredigerad liveupptagning från en konferens som Maranataförsamlingen hade i Malmköping. (Maranatarörelsen är ett helfestligt gäng som förespråkar barnaga men tycker att abort och evolutionslära är dumheter som folk borde lägga av med.)

Omslaget består av två kartongskivor i nyansen "jättegammal människas hy" som helt enkelt tejpats ihop med maskeringstejp. Partytiteln "Åter till BIBELN" har gjorts med någon sorts utklippt mall som man målat över, det är skevt, kladdigt och dant åt alla håll. Under texten sitter en bild i svart och smutsbrunt som visar upp några hundra glada figurer som säger nej till livet.

"FÖR MASSPRIDNING"
står det gång på gång längs baksidan, detta är en platta som verkligen skulle vräkas ut. En hel massa människors utsagor om konferensen står tryckta på baksidan, så att alla lyssnare ska fatta vilket jävla röj det var.

"Stunderna vid brödbrytelserna var oförglömliga" säger Arnold från Göteborg. "Jag känner nästan som om jag vore i himlen" låter Rudolf meddela. Ernst från Vansbro bangar inte ta i från tårna och hävdar att "Gud har skrivit ett nytt blad i väckelsehistorien. Jag tror att det kommer få oöverskådliga konsekvenser för hela vårt land."

"Jag blev lagd" skrev ingen.

Ingenstans står det vilket år evenemanget gick av stapeln och skivan blev till.

2014-12-06

Sven Berglund - Längtan


Jag skrattade rakt ut när jag hittade denna, och jag misstänker att det är en sådan platta som man antingen tycker är rolig direkt eller inte fattar alls. Men jag ska ändå försöka förklara mig.

För det första att Sven ger sin platta titeln "Längtan". Ingen låt på skivan heter längtan, vilket gör det ännu mer djupt och poetiskt. Denna längtan illustreras med hjälp av en väldigt grynig svartvit bild av en läskig typ som står och trycker inne i någon slags hus med hemmaritad ingångsskylt. Jag vet inte hur Sven ser ut, så det skulle kunna vara han på bilden. Det är ju annars mycket vanligt att man som soloartist placerar en bild av sig själv på omslaget, åtminstone om man inte är en mycket välkänd artist. Särskilt ovanligt är det att en enda person avbildas på omslaget och att denna person är någon annan än soloartisten.

Min tes är att bilden föreställer Sven som står inne på något landsortscafé som någon öppnat i sin bostad, och längtar efter att få komma ut därifrån. Han har tagit sig ända till dörren, men då hans liv till stor del formas av en överväldigande pliktskyldighet törs han inte bryta mot reglerna och passera ut genom en dörr märkt "ingång". När Sven gick in på caféet var hans hår klippt i en tuff snagg, men de gångna månaderna av längtan och tvekan har satt sina spår.

Om denna tes stämmer så tycks Sven gilla pärlhalsband och påminner om Micke Persbrandt när han spelade i filmen Tre Solar.

1988.

2014-12-03

Clear Sound - Lige i øret


1974 enades fyra danska män om att den centrala och huvudsakliga delen av omslaget till deras första LP skulle utgöras av ett minnesmärke i sten över fyndplatsen av bronsåldersföremålet Trundholmsvagnen. Detta är ett hjärnsläpp av en amplitud som sedan dess aldrig har överträffats.

Även om vi försöker bortse från den trista sten som tar upp 50% av bilden så blir det inget vidare. Bilden är oerhört suddig, tryckt på ett knöggligt papper som någon verkar ha tillverkat på fritids och männen är iförda skjortor med mönstret "bältros".

Mannen till vänster ser väldigt lurig ut och har samma frisyr som "Sussie" i Kalle och Hobbe, och bakom stenen gömmer sig en man som är så blond att frisyren nästan smälter ihop med bakgrunden. På högerkanten står en kille vars frisyr är bred som ett liggunderlag och nere på marken sitter en udda typ och gömmer sig bakom sin gitarr. Jag försöker inte ens larva mig nu, vad ska det annars föreställa? Han hukar sig maximalt och försöker dra in armarna, men att gömma sig bakom en gitarrhals är oftast en dålig idé. Är det dessutom så att man precis håller på att ta omslagsfotot till sin debut-LP, och man sitter framför ett sådant stenmonument som ingen någonsin njuter av att besöka, då är det alltid en dålig idé.

1974.

2014-11-30

Mats Rådberg och Rankarna - Full fart mot gryningen


Mats och hans rankare är ett countryband som spelar svensk countrymusik, det är något som är fullkomligt tydligt genom hela deras katalog.
Så varför ser de plötsligt ut som ett gäng ur en väldigt billig science fiction-serie om sex mäns kamp för överlevnad i galaxen X-Krementia? Varför denna rymd-look? Man finner inga svar bland låtarnas titlar eller skivans sound, så det förblir högst oklart. Serien skulle jag dock gärna se.

Mannen på vänsterkanten visar sig vara en cyborg, föga förvånande. Han ansvarar för driften av skeppets system och styr alla parametrar genom att tillfälligt lossa sitt huvud och fästa det på ett litet podium. Mannen i svart ansvarar för skeppets vapen och väser ofta fram termer som "lock and load" fastän de alla talar svenska. Farbror röd där bak är seriens nördiga "hacker" fastän cyborgen logiskt sett borde vara bättre än honom på det där. Seriens comic relief som levererar halvroliga one-liners i varje avsnitt.

Mats själv i den vita jackan är förstås kapten. Han ser rymdig ut även han, men han har behållit lite av sin look sedan livet på jorden då han var en snubbe som hoppade över skit med sin motorcykel inför publik. Mannen uppe till höger ansvarar, med hård men rättvis hand, för bespisningen och allt som har med mat att göra. Bortsett från jordnötsringar.

Mannen nere till höger ansvarade för att det skulle finnas jordnötsringar till fredagsmyset. Han skötte det skitdåligt och efter en snabb omröstning redan i avsnitt tre slungades han ut genom en bränsleport och brann upp.

1986.

2014-11-28

Full Force - Your love is so def


Hiphopen har verkligen varit gränslöst ful innan den blev cool.

Uppe till vänster står en kille med en postiljonsmössa från 1870, helt rätt inom åttiotalets hiphop och postväsende. Bredvid honom finner vi en kroppsbyggare i bordsmargarin och linne med trådsmala axelband. Av bekvämlighetsskäl har han tejpat fast sin plånbok med vulktejp runt huvudet och demonstrerar här hur man på bästa sätt bär en höna.
Till höger om honom är står en snubbe med munnen full av saftsoppa som han varken tillåts svälja eller spotta ut, därav det sammanbitna ansiktsuttrycket. Det stora blåa fältet under honom är resultatet av att de inte hittade några stolar som hiphopparna kunde stå på, därför fotograferades tuffingarna helt enkelt tre och tre och klipptes ihop i efterhand.

Mannen i mitten på nedre raden har samlat alla sina tappade mjölktänder och bär dem uppträdda på ett snöre i örat. Han har dragit upp sina byxor över naveln, och vid första anblicken verkar det som att en tecknad häxa som helt okommenterat sträcker sig upp ur bildens nederkant för att dra ner dem till en mer sansad nivå. Sanningen visar sig dock vara ännu värre. Den där tecknade handen är inte en del av omslagsdesignen utan är målad på snubbens byxor! Om vi vänder på plattan så ser vi det tydligt.


På baksidan har de klämt ihop sig på ett härligt naturligt sätt, så där som kompisar brukar hänga tillsammans. Saftsoppesnubben har fortfarande inte tillåtits spotta och slår missmodigt ut med händerna över detta. Bakom honom står en kille som är helt grå i ansiktet, troligen till följd av den gastkramande dumma kroppsställning han har intagit. Den är helt oförklarlig, det liknar ju ingenting! Plånbokskillen har bytt om till en lång bit Edet Maxi om huvudet och bär både västvärldens största bältesspänne och säkerhetsnål i midjan.
Här får vi en bättre bild av exakt hur hysteriskt fula byxor killen med häxhanden har fått tag på, han har dessutom belönats med en egen hundögd fransbärare som han kan bära runt på axeln och mata med diverse frön och kex. (Hösten 1990 flög den dessvärre ner från axeln och blev ihjälbiten av en katt.)

1988.

2014-11-26

Dans på glader's lo' till Orust Special


Kanske var det någon som uppmärksammade att det var alldeles för mörkt för att ta fotografiet där inne, men icke. Gänget ville absolut sitta där inne i den smutsiga ladan.

Till vänster på den mycket smala bänken sitter en man med skägg och lugg. Det syns. Sedan kommer det nån lurvig typ i väldigt höga jeans, men det är hopplöst att försöka se vem det ska föreställa eftersom ansiktet bara är ett svart hål. Efter jeansingen kommer något som vi kan gissa är en kille, men eftersom han passade på att titta ner när den kolsvarta bilden togs kan vi knappast känna igen honom heller.

Sedan kan man ana att det sitter någon där ännu längre ute till höger, men det är med den karaktären som med den där retsamma planeten bortanför Pluto; det sägs att den finns där, för någon kunnig person har räknat ut att det borde vara så, men ingen kan se den hur mycket de än försöker eftersom det är FÖR JÄVLA MÖRKT I DEN DÄR LADAN. Kliv ut i ljuset, det är ju ljust där ute till vänster! Men nej, nu blev det istället Dans på skitdyster lo' till Olust Special.

1980.