Efter olyckan tilldelades Ted handproteser, avancerade för sin tid men idag kan vi med lätthet se vilka besvär de måste ha medfört. Dagliga sysslor så som tandborstning, matlagning och ystande av ost blev avsevärt svårare med gitarrer istället för händer. Teds Mowgli-skynke kan uppfattas som vågat eller rent av stötande, men det var aldrig hans avsikt. Gitarrerna gjorde helt enkelt klädombyten väldigt besvärliga.
Hans eviga skrikande kunde dock inte skyllas på proteserna, utan kan ses som en logisk följd av att Ted var en jobbig jävel som sällan dämpade sig.
1980.
Jag hade väl snarare sagt "totalt bankrutt" eller "marinerat i sociala problem", men visst är det skönt att vara optimistisk! Bilden visar upp den grekiska modellen på ett härligt symboliskt sätt; vänd ryggen mot samhället, blunda och sluta lyssna på hur det ligger till. Vips bara, frihet!
Jag har haft den här skivan länge och inte tyckt att den varit katastrofal nog för att platsa här, men nu när läget i Grekland blivit så genomfisigt så ville jag lägga upp den.
1975.
Jimmy har blivit iklädd lila skjorta och boots, och därpå har han regisserats till att stå i en pose som är bortom denna värld. Det är ju uppenbart så att en vuxen kommit på det här, troligen var det fotografen Ed som tyckte att det vore käckt om Jimmy ställde sig på det där viset. Problemet är förstås att ingen någonsin står så där, man kommer kort sagt inte undan med en sådan pose. Ställ dig med näven mot hakan själv om du tycker det ser så gulligt ut, gubbjävel. Så sa inte Jimmy, och därför kan vi idag beskåda det dumma omslaget.
Detta är en skiva från en annan tid, då man inte oroade sig för fula gubbar i samma utsträckning som idag. Därför kunde man skicka pengar till en adress tryckt på baksidan, och få hem bilder på Jimmy och hans bröder som man kan titta på medan man hör honom sjunga "Let me be your Teddy bear - Put a chain around my neck and lead me anywhere".
1972.
Så var det jubileum! Idag är det sex år sedan jag delade med mig av de tre första katastrofskivorna här på bloggen, och sedan dess har jag lagt upp över 450 stycken. För att summera de gångna åren lite grann tänkte jag plocka ut en personlig favorit från varje år som har gått! (Klicka på titlarna för att komma till de ursprungliga inläggen.)
2007: The Gayes - Du vita lilla duva
Gänget med det underbara bandnamnet, de fem gubbarna som stod och myste i en tröstlös kombination av ljusa loafers, intensivt blå kostymer med vadderade kavajslag och polotröjor.
2008: Bergslagstrollet med Alexanders - Come along min cowboy / Tårar
En av dem var Bergslags-trollet och de resterande tillhörde Alexander, men vem var han? Han fanns inte med i förteckningen över musikanter. En Putin-lookalike med väldigt stort huvud tittade fram ur ett bländande ljust rum i bakgrunden, ett vanligt passfoto som de hade valt att klippa in mitt i bilden.
2009: Swington - Klackarna i taket
Det fullkomligt blixtbombade omslaget där Swingtongänget klängde i ett mossigt träd, inklusive en man som putade med röven mot kameran, en oerhört trött man på högerkanten och flera stycken som chockades fullständigt av blixten.
2010: Black soul
Efter lång diskussion tilläts Lennart
(mitten) vara med i bandet, då ingen kunde motbevisa hans påstående att
hans själ faktiskt var svart.
2011: Gregg Allman - Laid back
Den hopplösa teckningen där Greggs ögon hamnade på olika höjd, illgult hår växte ut ur hans underläpp och små guldlockar hängde från kinderna. Även baksidan var spektakulär.
2012: Jan-Inges - Idag sköt jag ihjäl en okänd man
Bilden med sju fromma gossar varav en kallblodigt hade mördat ihjäl en
främling innan de träffades för att ta gruppbilden.
2013: Kjell-Åkes - Kann et'
Den absolut genomdystra bilden som skulle förmedla en sprittande sommarglädje.
Skål för sex fula år, och för många fler framöver!
/Herr Dryck
Det här med dumma dubbelnamn i dansbandssvängen tar aldrig slut. Rolf Bennys utgörs till 40% av medlemmar från Rune Lennarts med Titti. Ej att förväxla förstås med Rolf Lennartz, Rolf Roberts, Bert Bennys, Bert Idoffs, Benkt Åscars, Kjell Åkes, Mathz Ronnies, Gert Jonny's, Paul Dennis, Thom Anderz, Tommy Bergs, Thor Erics, Sven Erics, Nils-Eriks, Kenth Erics, Kenth Eriks, Lasse Kent's, Lasse Stefanz, Jan-Inges, Max Rogers, Alf-Olles eller Kurt Reines till exempel.
Som så många andra före dem valde de att fotograferas framför byns fontän (i Ronneby i detta fall) och fylla omslagets nederkant med charmig nervgas.
1983.
Det här gänget känner vi igen! Tre år senare skulle de bjuda på den hiskeliga "Får jag lov 1". Hela gänget verkar ha följt med till den skivan, det är bara den självsäkra killen till vänster som är lite tveksam. Med foten kaxigt uppslängd på bänken, guldkedjan utanpå kragen och tre fingrar ledigt vilande i fickan är han ju detta omslags givna tiopoängare. Till nästa skiva har han genomgått en grundlig makeover, men visst är det samma kille! Klackringen är kvar och den ledigt hängande stilen likaså.
För länge sedan bjöd jag även på en skiva med Kenth-Eriks, men det är ett annat band! Hur det kan finnas två band som båda vill ha ett sådant namn är bortom mitt förstånd. Likväl finns det idag ett populärt norskt dansband som heter Contrazt, utan att ha någon koppling till det andra dansbandet Contrazt.
Men uppkavlade kavajärmar, uppvikta kragar och hockeyfrillor av grov kaliber räckte förstås inte långt utan den välkända gasen. Sagt och gjort anlade de en mysig liten eldsvåda bakom bandet, och vips så hade de skapat ett äkta dansbandsomslag.
1985.
Fem män i blå velour ligger utströdda på en molnig himmel. Troligen är det menat att se ut som att de flyger, men det är ju vidunderligt dåligt utfört.
Mannen längst bak sitter på huk på något konstigt vis, inte alls en ställning man tänker sig att en flygande person skulle inta. Nedanför honom halvligger en man med hysteriskt ful hockeyfrilla. Precis som Halid har han kombinerat en alldeles städad frisyr upptill med långt rebelliskt hår i nacken, en så kallad revisor-hockey. En vältajmad blinkning i precis fel ögonblick gav honom en härligt aspackad blick, och hans ställning är ännu sämre än den föregående killens om han ska föreställa en flygande person. Jag såg aldrig Stålmannen eller Iron Man luta sig ledigt mot himlen under sina flygturer. I mitten sitter en lurvig man och dansar någon slags twist, ovanpå en ännu lurvigare typ som inte kommer loss, och sist ut är en man som från knästående utdelar Guds välsignelse.
Här har vi ännu ett exempel på en liten inflikad text som är tänkt att göra köpsuget oemotståndligt, men denna gång är det ännu dummare än vanligt. "Ti amo" är en italiensk sång på italienska. Saints hävdar att de har en svensk version av denna låt på sin skiva, vilket naturligt hade varit en version på svenska. Men icke! De har gjort en instrumentalversion. På svenska.
1978.
Jultomten sitter omgiven av distraherade barn och två vuxna män i blackface. Nej, jag fattar ingenting jag heller.
Sankte Klas bär mitra, mantel och vita handskar med korslagda hockeyklubbor på. Han har delat ut julklappar inpackade i vanliga bruna wellpapplådor till ett gäng barn som tycks vara helt ointresserade.
Men det riktigt störda är förstås de två svartsminkade männen i sextonhundratalskläder. De ser ut att utgöra ett reellt hot där de står och glor surt på barnen, beväpnade med varsitt knippe ris och svarta handskar. Detta kommer braka åt helvete när som helst.
(De svarta karaktärerna heter Svarte Petter och är en holländsk variant av våra tomtenissar. Vissa envisas fortfarande med att sminka sig svarta enligt traditionen, även om det blir allt mindre accepterat.)
1978.
Bruce Genitalsveda valde att behålla sitt efternamn.
Ett märkligt sammanträffande är att han är påtagligt lik Brad Pitt, som om det fanns ett kosmiskt band som knöt deras gemensamma ansiktsdrag till könsrelaterade efternamn.
Att försöka få "big circumstance" till "big circumcision" känns lite väl långsökt, så det skiter jag i.
1988.
Möt familjen Leif Lundberg, mysigast i stan.
Leif Lundberg är iförd en hemskt hålig tröja, sönderäten av en mal med särskilt utvecklat sinne för symmetri, och under denna en röd skjorta med en massiv krage. Nedtill har han valt ett par vita jeans i storlek "glöm det, det är helt kört" som kramar och skär på ett sätt som aldrig kan vara hälsosamt.
Mamma Leif Lundberg bär någon slags tidig bilhjälm med tillhörande skyddsglasögon, polotröja och en klänning med ett hysteriskt mönster bestående av små röda pingisracketar.
Gossebarnet Leif Lundberg har kragar ända ut till axlarnas yttersta kant, och en vågig mittbena högst upp.
Gussen Leif Lundberg har legogubbe-frisyr och rockar högstadieklassikern "halskedja utanpå sweatshirt".
Hela familjen Leif sitter i en stor pusselbit, och tillsammans bjuder de på fett röj med hits som "Funderingar om himmelen" och "Förlåtelse".
1979.
