2018-06-18

Jan Borseth's orkester - Festen fortsetter...


Det här trodde jag aldrig att jag skulle behöva skriva, men här kommer bloggens första och förhoppningsvis enda inlägg med ett kassettband i fokus. Jag fick den här tingesten skickad till mig av en läsare, och den är ju för gräslig för att inte lägga upp.

FESTEN FORTSETTER... jublar Jan Borseth's orkester och låter detta gestaltas av en kopp svart kaffe med en febertermometer i och svart dödsskugga runt omkring. De fem männen under koppen har tecknats av någon med på tok för gott självförtroende. Denna någon sa inte bara "jag kan rita omslagsbilden till er nya feta kassett", utan följde upp lögnen med att gå direkt på bläckpennan utan att passera blyerts. Det kan jag förstås inte veta, men det skulle förklara varför de ser ut som fem illa sydda handdockor. De ser ut som risiga snår i ansiktet allihop, den genom-onde farbrorn längst ner och Jan Malmsjö till vänster till exempel, men min favorit är ändå den översta vänstra muppen. Han har blivit gravt skelande, han har fått små arga ögonbryn och haklapp och påminner om en liten elak vessla.

Låt oss nu glömma att det här har hänt.

Årtal saknas.

2018-05-20

Jubelkvartetten


Många felräkningar har vi sett, men en felhöftning på 75% är något i hästväg. En kvartett med SJU pers kräver en ganska rejäl fylla för att klinga rent, helt i likhet med Jubelkvartetten.
Mannen längst till höger heter Theofil, något som jag tänker mig är en diagnos som ställs till någon med allt för stark dragning till just sådana här andliga sammankomster.
Walter Erixon berättar på baksidan att sången "Vi förstå hans vägar bättre ovan skyn" kanske är den av hans egna låtar som han tycker bäst om. Sedemera skrev han även "Han har öppnat pärledörren", "Jesus älskar alla ungar" och "En vänlig grönskas rika DRÄK".

Årtal saknas.

2018-04-11

Yuri Loza - All life is a journey


Yuri sitter med nollställd blick och kör en sällsynt smal bil där axeln tar i sidorutan. Hockeyfrillan håller absolut världsklass, en sån där kvalitet som bara ryska, tjeckiska och eventuellt polska frisyrer formgivna omkring 1988-1990 kan leverera. (De håller idag ett högt andrahandsvärde och går för stora pengar till samlare på auktioner.) Puffluggen och nacklockarna kombineras perfekt med styggelsen "naken överkropp under svart skinnjacka" som ju alltid är skitläbbigt men som får sig en extra skjuts när det bärs av en man som stirrar på en inifrån sin bil. Låt oss vända på skivan.



Där finner vi Yuris band. Vi finner även att Yuri är tokig i huvudet och inte alls kör bil på riktigt utan bara går omkring på gatorna med en ratt och troligen har något välkänt öknamn i sin hemkommun, något i stil med Dum-Jonas eller Plingplong-Preben.
Längst till vänster i bandet står en kille och spänner sig med nävarna framför kroppen, även han har en majestätisk hockeyfrilla. Nästa snubbe tycks vara fångad mitt i en blinkning och har tagit på sig något som ser ut som en mellanting mellan en bygghjälm och en tropikhatt som han dragit ner alldeles för långt.
Sist ute på högerkanten står en man som ingen vågade säga till på skarpen. Någon borde ha sagt ifrån redan när han dök upp med sitt första nitbälte som han drog åt runt sin halvt instoppade T-shirt. Sedan kändes det väl för sent eller nåt, för alla höll käften när han avancerade till ett andra, diagonalt nitbälte, läderarmband, höga boots med klackar och slutligen dinglande strasskedjor för att riktigt hoppsparka måttfullheten i pungen.

Plattans höjdarspår heter "память", "minne", eller på engelska "memoru".

1990.

2018-03-12

Leif Bloms - Här igen


Den där sorgliga lilla klasen bananer som hunnit bli alldeles för brunsvarta för att någon ska vilja äta dem, tenderar i mitt hem att ändå få ligga framme på tok för länge. Detta eftersom "det känns lite synd att slänga dem". Någon skulle kunna använda dem i ett experimentellt brödbak eller göra bananpannkakor med dem, eller bara plötsligt vara så stört banansugen att rötan inte längre stör. Dessutom känns det lite, lite besvärligt att lyfta dem till komposthinken.

Låt Leif Bloms vara en påminnelse och en stenhård ninjaspark i röven åt er alla:
Det är helt ok att slänga dem. De har haft sin korta tid då de kändes läckra, men de kommer aldrig kännas snygga och fräscha igen.
Och kom ihåg att försluta soppåsen noga.

1976.

2018-02-27

Ansambel Karavan


Äntligen får jag nytta av etiketten "Faktiskt estniskt påbrå" igen!
Det handlar om fem ester i en konstellation som känns hämtad ur någon feberdröm under en maginfluensa, då man ser de där fem sminkade männen med mobbarblickar och deras skeva möbler precis innan man vaknar för att springa upp och kräkas igen. Det känns jävligt obehagligt kort sagt.

Bakom telefonbordet till höger står en man med otroligt bred underkropp, särskilt i förhållande till hans krympta huvud. Nere vid den blåa växten sitter en man med samma frisyr som Pelle Alsing, Robert Gustafssons barnkaraktär i NiceCity som råkar ha ihjäl sina husdjur.

Vidare är både Meelis Punder och Agu Tammeorg fantastiskt bra hittepånamn.

1985.

2018-02-06

Tiroler Heimatklänge 3


– Det är inte kiss. Jag måste ha spillt någon slags juice, eller jag menar att någon måste ha spillt juice på mig när jag inte såg det. För att sätta dit mig förmodligen.
– Nu kommer det ju mer.
– Nej. Sluta titta nu.

1961.

2018-01-22

jag tror jan erixon sjunger


Jag tror Jan Erixon sjunger, men det kan också vara någon som kräks inne hos grannen.

Årtal saknas.

2018-01-07

Francesco Salvi - Esatto!


Francesco har valt att stoppa in sin sweatshirt med polokrage i sina höga jeans, så gör man bara inte. En annan grej man inte gör är att posera på en partyskiva med fyra ledsna djur.

Till att börja med sitter han på en ovanligt raggig ponny som ser ut att behöva en lång dusch med farligt starka tvättmedel, pälsklippning och eventuellt nödslakt. Men i nuläget står den där och ser deprimerad ut, vilket ju känns festligt. I famnen håller Francesco en misstänkt trött retriever med ledsna ögon, och uppe på den slarvigt övertäckta byrån står en rädd höna. Den står och spanar oroligt på en liten gris som är så tungt bedövad att den kanske snarare borde kallas sövd. Men det är klart, det är himla svårt att få en alert gris att ligga kvar uppe på en smal avsats.

En möjlig drogfri lösning hade kunnat vara att skippa den där jäkla grisen. Hur många potentiella köpare kan ha sett det här omslaget och blivit särskilt imponerade eller köpsugna tack vare ett litet svin med trötta ögon och en gris på en byrå?

Det väldigt skitiga golvet skvallrar om att de nog försökte sig på fotograferingen utan narkosmedel först, men gav upp efter ett långt svettigt slagsmål där det yrde päls och bajs åt alla håll.

Musiken på plattan är en vanvettigt dålig låt med samplade djurläten, det är närmast omöjligt att lyssna vidare ända till slutet. Det är sällan ett gott betyg, men å andra sidan matchar det ju det katastrofala omslaget.

1989.

2018-01-06

Dj 50 spänn, årskrönika 2017


Podden "Dj 50 spänn" körde en årskrönika i år igen, och jag slängde in en liten karamell i form av katastrofplattan "Kronoberg 78". Det är en skiva som inte kvalat in på bloggen genom sitt omslag, men innehållet är så gräsligt att det platsade i podden om märkliga skivfynd.
Mitt inhopp kommer 37 minuter in.

http://dj50spann.se/102-arets-grav-2017/

2017-12-23

Niels Jensen - The great sightseeing tour


Han visste innerst inne att det skulle sippra fram en vacker dag. Någon gång skulle hon få reda på sanningen, och det kändes tryggare att ta kommandot själv - även om det kändes hemskt jobbigt. En vanlig onsdag efter lunchen sa han det bara, rakt ut.

– Kamelia, jag är gjord av wellpapp. Och min skiftnyckel också.

Sen tog det slut såklart. Nu lever hon visst med någon branded content-snubbe med manbun och skitdyr halsduk.

1984.

2017-12-17

Canyons - För sent


Äntligen, en andra platta med Canyons! Deras första skiva har varit mångas favorit, och uppföljaren gör en sådär härligt besviken som man ska bli på den här bloggen. Plattan heter "För sent" fastän det inte står med på omslaget, och låttitlarna är tryckta i en klassiskt kontrastlös färg mot bakgrunden. Men själva gänget är ju helt magiskt.

Överst till vänster står en karl som bär ett par väldigt lågt sittande glasögon som man kan läsa pyttesmå reseparlörer på en kilometers håll med. Även personer helt utan ögon kan se hjälpligt med sådana brillor, det är fantastiskt. Bredvid honom står en kille med indisk bindi i pannan.
Sedan kommer en snubbe som plötsligt kände sig mäkta förvånad och sa "nämen" precis när bilden togs. Chockat, vågar jag kalla hans ansiktsuttryck. Onödiga, vågar jag kalla hans solglasögon i den nedsläckta lokalen. Bredvid honom står hans son, Chit, nio år.

Damerna i gruppen har nästan lika sönderklippta kläder som på förra omslaget, och lutar sig in mot en man som lyckats somna för natten först i antiktssolariet och sedan i gräsklipparen.

Männen är klädda i hiskeliga kavajer som ser ut som smältande vaniljglass, något som de knappast kan bortförklara efter att bandmedlemmen Kerstin (till höger) kommenterade inlägget med den förra skivan:
"Vi var helt styrda av skivbolaget Ton i Ton (som gick i konkurs sedan - hihi!) "Jag har väntat på dig", som hamnade på svensktoppen blev i alla fall så bra att den öppnade alla dörrar och vi kunde välja låtar och kläder själva under några år."

De har alltså själva valt att se ut precis så där.

1976.

2017-09-21

Dalmasarna på språng


Många gånger har jag presenterat band där en av karaktärerna glömde vilken dag fotograferingen skulle äga rum eller som bara sket fullständigt i den dresscode som noga planerats i förväg. Här har vi ännu ett exempel på det, men med en intressant twist.

Vanligen är ju situationen att en av bandmedlemmarna dyker upp och säger:
   – Hällsprätta också, jag glömde alldeles bort att ta på mig min skavande plastbody med paljetter i röven, så jag får nog tyvärr fotograferas i mina privata, snygga, bekväma kläder. Attans.
Men den här gången är det den obligatoriska dansbandskostymen som är rätt ok, och istället dyker dalmas nummer fem upp och ba:
   – Jag vet att vi sa "väst och skjorta, grå byxor och vilka strumpor man vill", men jag fick liksom feeling. Så här har ni mig i min sons pyjamasskjorta i 120 centilong, som jag passade på att tvätta i 190 grader igår. Jag hittade även ett par blåaktiga byxor som jag inte begriper hur jag lyckades få på mig. Ser ni hur de liksom klyver mig i grenen och pressar upp testiklarna ända upp i fickorna? Jag har klippt mig också som ni ser, jag sa till frisören att sikta på Jonatan Lejonhjärta möter en Bichon Frisé.

Utöver denna fritänkare innehåller omslaget en utomordentlig svampfrisyr på vänsterkanten, bredvid den en man som lyckas hoppa jämfota med krum hållning, skärpa som ligger på den skymda bussen i bakgrunden, ett flygande ciggpaket och givetvis själva konceptet att alla skulle hoppa ur sina skor. Alltihop sammantaget gör plattan ungefär lika lockande till konsumtion som en munfull grått vatten ur muggen som toaborsten står i.

1980.

2017-09-14

Spectrum - "Sköna Danslåtar"


Ovan ser vi ett helt spektrum av elände. Det var lite för mörkt och tråkigt väder för att ta en bild där de kopplade av i gräset, så det gjorde de förstås. Dansbandsgasen håller på att sluka hela gänget, skjortkragarna vill aldrig ta slut och citationstecknen visar att det kanske inte alls är fråga om sköna danslåtar utan något helt annat. Längst till vänster i bandet Rectum sitter lite otippat Elton "Lasse" John på huk, och till höger om honom fem pers som senare utbrast i fem olika gälla skrik när de fick se sina nya hopplösa gräsfläckar.


Om det skulle råda något tvivel om det så klargör baksidan tydligt vem i bandet som är övertygad om att han är nästan 300% coolare än de övriga. Men eftersom det är en dansbandsplatta han figurerar på så blir han bara häftig på samma sätt som häftiga diarréer är häftiga. 

Från Skammens år 1977.

2017-08-03

Bepers! - Blandat för Dej Nr 5


– Här har vi BEPERS! viskade han.

Bepers är ju ett konstigt namn med eller utan versaler, men att sätta utropstecken efter det gör det ännu konstigare. Det är ju ett väldigt obefogat utrop, är det någonsin någon som skriker "BEPERS!"? Sedan kommer "Blandat  för  Dej" med dubbla mellanslag mellan orden. Men framförallt tänker jag att en inledande versal på "Dej" är menat som någon slags hövlighet, som man vanligen finner i oönskad direktreklam om ensilagelösningar och tråkiga informationstexter om årsmöten i stugföreningen. Men en sådan hövlighet kombineras i regel med "Dig" eller det felaktiga "Ni". Att skriva ut det talspråksnonchalanta "Dej" med inledande versal går inte ihop alls.

Men skit i det nu, huvudsaken här är ändå fyra män med julslipsar i ett rum fyllt av bruna avgaser. Högst upp till vänster en man med ett utseende som egentligen kräver att man är pastor, skolkurator eller ledare för en sekt med eget bankgironummer.
Till höger om honom står en så kallad "tok", vilket förstärks flera gånger om tack vare valet av frisyr. När man börjar bli ruskigt tunnhårig är det en bra idé att klippa rubbet väldigt kort. Men man kan även satsa åt andra hållet och låta allt kvarstående hår växa, om man mer vill förknippas med professor Kalkyl eller en psykotisk clown. Vill man verkligen bränna alla chanser att få ett riktigt jobb eller bli insläppt på flotta ställen som McDonald's och biblioteket så kan man komplettera bakhuvudhåret med en kritvit mohikan av tunnast möjliga modell.
Dessutom ser han ut att stå och dra fingrarna genom håret på den nedersta mannen, en snubbe som hade kunnat passera både som konfirmationspräst och som smugglare av förbjudna pulver och exotiska djur.
Mitt i smeten sitter en alltför rakryggad yngling som kräktes rakt ut 2,4 sekunder efter att bilden togs. Hade han spytt ner sig i fotoögonblicket hade omslaget säkerligen bara blivit snyggare.

1987.

2017-07-15

Ronimas - Drömmarnas Ö


Semesterdags! Idag bjuder jag på en somrig platta med ett omslag som fullkomligen gråtskriker lågbudget.

Att lägga in bilden på bandet som en sur disktrasa nere i hörnet var förstås en både konstig och dålig idé, men försöket att piffa till det gjorde det ännu värre. Planen var att försöka frilägga palmen så att den kunde ligga läckert framför den murriga bandbilden, vilket förstås gick skitdåligt och bara bidrog med ett spretigt blått trassel. (För att klippa ut palmens alla tunna blad ett och ett valde de att anlita en lokal karaktär som kallades "Blind-Basse", en nästan 130 år gammal man som till följd av en udda åkomma förlorat all form av finmotorik och endast hade tillgång till en sprattlig fulmotorik.)

De valde att ta bilden framför en fond med palmer, men eftersom den bilden togs nere i någon slags grotta eller gryt med kompakt mörker blev inte övergången till den andra strandbilden helt omärkbar såvida man inte ruskar våldsamt på huvudet samtidigt som man blundar med båda ögonen.

Själva bandbilden ser förstås ut som stryk den med, med en dansk busschaufför med virveltrumma och en tvärförbannad basist med för liten skjorta för att kunna knäppas i kragen.
Utformningen av texten är jobbig även den, med "drömmarnas" onödigt inklämt på vänsterkanten och sedan ett dunderstort "Ö". Tillsammans ger hela kompositionen en känsla av att när som helst kunna rasa samman och glida handlöst ner i någon form av latrin, där den förvisso hör hemma till att börja med.

1984.

2017-05-11

KATASTROFALA OMSLAG 10 ÅR

 
 
Det här är alldeles knäppt men helt sant: just idag är det TIO ÅR sedan jag satte igång med den här bloggen.

706 analyserade katastrofomslag senare tuffar den fortfarande på, ibland långsammare och ibland med en väldig fart. Under tiden som jag har larvat mig med det här har jag hunnit skaffa både en fru Dryck och en Dryck junior, flyttat flera gånger med över 800 kilo vinylskivor i packningen, gett ut en katastrofbok, ställt ut på Fotomässan och gjort katastrofinhopp i diverse tidningar.

För att fira litegrann bjuder jag idag på en hel hög med kortisar, inte mindre än 20 stycken för att vara exakt. Hugg in!


Gilles Mechin - Il y a...
 – Rullar du ihop mig är du bussig.
1974.


Canyons - På begäran -87
På VEMS begäran? Notera den underbara friläggningen av de fluffiga frisyrerna, som avslöjar att bilden inte togs i paradiset utan i någon fuktskadad källarateljé i Bjuv.
1987.


Evert Taube - Svenska Apollon
Ett äkta svenskt apollon är svårt att få tag på, främst på grund av den ringa mängden apor i det vilda. Men Evert har flera stycken i ett litet skrin.
1973.


Ludacris - Chicken -n- beer 
Kvinnans ben är inte friterat, därför är omslaget katastrofalt. I övrigt inga anmärkningar.
2003.


Elna Fredhøy og Rigmor Ødum
Rigmor med vansinneshatten diagnostiserades som odum under slutet av femtiotalet. Sedan blev hon dum igen.
1967.


Tys van Leer - Nice to have met you
Berättelsen om Gullivers resa till Nagelsvampien, de äckliga handskallarnas land, blev ingen stor försäljningssuccé.
1978. 


The singing Shays - Because he lives
The singing Shays ("de sjungande tjejerna" på svenska) står uppflugna på någon slags mur i ett kontrastlöst, grått dis bredvid en sällsynt svårläst titel.
Högst uppe på muren står pappa Tjej i mycket kort slips, och han har en hållning som inte är av denna värld. Det är definitivt en Rolandhållning, men med en extra växel som bara långt gången skolios och bortopererad hals kan bidra med.
1974.


Jeanne Pruett
Maken till dåligt placerade blomster/bättre platsande omslag i kategorin "växtperuker" än Janne Prutt får man leta länge efter.
1974.


Gert Jonny's LP 6
 Jag får ju slänga in ett alster av favoriterna Gert Jonny's här också.
Sedan sist vi såg dem har dragspelaren amputerat sitt ena ben efter en dum vadslagning på fyllan, men som man ofta gör när man vill rättfärdiga storslagna misslyckanden kallar han det istället för "mest som en rolig grej".
1986.


Barbie
 Alexander Bard är tillbaka under sitt Barbie-alias. Att påstå att plattan innehåller inte mindre än fem "smash hits" är väl kanske att ta i.
1985.


 Bollebandet, Sören Rydgren
Få personer i Sveriges historia har varit så utanför som Sören.
1974.
 
 
Fiorella Mannoia - Caffè nero bollente
En man i läderchaps och hysterisk glitterskjorta står och mår skitdåligt på scen. Ett underbart koncept för ett skivomslag.
1981.

 
Loos-David
Det här är Loos-David. Att han klippts in en en särdeles ful tv-apparat kan förklaras av texten på baksidan, där det berättas att han synts i svensk tv samt i amerikansk färg-tv.  På baksidan ser vi honom lira dragspel på ryggen, långt före Jimi Hendrix konster.

Årtal saknas.


Mišo - Ne mogu da te zaboravim

Det här är Mišo, och han är tvärförbannad på dig!
1974.


Kev Kade - Feeling fine
Den här mannen heter Kev. Han har bara ett ögonbryn, men kompenserar för det med två extra armar som växer ut ur hans röv.
Och han mår bra ändå.
Årtal saknas.


Pelle Svanslös i Amerika
Ser man på, här står ju Svante Thuresson iförd billigast möjliga kattöron och något rött kladd i hela ansiktet, bredvid en uppgiven kille som ska föreställa Pelle Svanslös.
En extra eloge till Ulf Mårtensson på baksidan som ser ut att ha övernattat i en vindtunnel.



1984.


Moonlighters - Visst e´ det skönt
En övervuxen Lasse Holm står i en övervuxen studio bland andra otäckt håriga män. Nej, det är inte så värst skönt faktiskt.
1975.


The California Raisins
Det fanns aldrig någon chans att det här skulle bli bra, men så här illa hade det inte behövt bli. Fyra fullmogna hemorrojder med Mussehandskar för ett jävla liv på en liten scen.
1989.


Carmen Söderbergs Dragspel-ensemble
Nej, det var ingen bra idé det där med gungbrädan. Ja, ni skulle ha skitit i det. Och ja, det går utmärkt att skriva "dragspelsensemble".
1989.


Alen Robin - Supershrink 
"Älskling jag krympte farbröderna" (det femte försöket att mjölka konceptet efter filmerna "Älskling jag krympte barnen",  "Älskling jag förstorade barnet", "Älskling jag krympte oss själva" och "Älskling jag köpte spenat"), blev ingen stor succé.
1971.


Stort tack för det otippat stora intresse som ni har visat min blogg det gångna decenniet! 2027 får vi fira ordentligt.


2017-04-27

Milles - Det bästa jag kan få


Här har vi några killar som är jobbigt ärliga mot sig själva, när de konstaterar att varandras sällskap är det bästa de kan få. Det påminner om en bekant till mig som vid ett omtalat tillfälle besvarade sin partners fråga "älskar du mig?" med "man tager vad man haver". Jag har svårt att tänka mig ett mindre diplomatiskt svar på den frågan, till och med "nej fy farao" eller ett gapskratt hade varit mindre upplagt för gräl.

På bilden ser vi ett ölunderlägg med de fem stackars Millarna på, iförda till och med för genren ovanligt gräsliga outfits. De ser ut att vara tillverkade av någon sorts plastmaterial, med enorma kavajslag formade som någon slags konstiga pungar eller som det där äckliga sladdret under hakan på en kalkon. Alla bär de obligatoriska halsbanden, och från vänster till höger finner vi följande sinnesstämningar:
  • "Inte fått sova på tre dygn på grund av ett ryggskott som låst ryggen i ett krumt framåtlutat läge"
  • "Jag vet hur dum jag ser ut men försöker fokusera på pengarna"
  • "Någonting med klor kryper upp för mitt lår"
  • "Jag tillhandahåller lättare droger och annan underhållning"
  • "Jag borde vara halvvägs till Götene med min lastbil med makadam just nu, hur fan hamnade jag här och vilka är de här snubbarna?" 
1976.

2017-03-05

Kennix - i afton DANS


Faunan av dansbandsnamn är närmast oändlig som ni vet, men ändå känner jag ofta att jag aldrig ser något nytt. Fram kliver KENNIX med obefogat stolta steg, med ett namn som tycks vara en sammanslagning av gubbnamnet Kennet och hepatitvaccinet Twinrix. Bandet med det valda öknamnet utgörs av fem alldeles orimliga karaktärer som vi måste ta itu med en och en, ungefär som man gör när man fått en mängd nya finnar.

Längst till vänster står en yngling som måste ha jobbat i veckor med sin hållning. Ben, rumpa och svank är en kopia av John Travoltas stance på Saturday night fever-postern, men istället för att peka fingret mot taket så placerar han det mot kinden! Detta är en ny version av "knuten näve under hakan", som förmedlar samma eftertanke fast med någon sorts finurlig syndighet insprängd. Övrig synd: revisor-hockey, dubbla klackringar och Pelle Svanslös-scarf.

Näste man är en bredbent sömnig blondin som vad faan Lennart! Röda skor sa vi! Joho, vi sa det två gånger igår, gå hem och byt. Nähä, då får väl du vara den enda av oss som har på sig landstingets vita hygienskor medan vi har röda läderboots.

Näste kille är nog snyggast av dem men åmar sig ändå minst. Det är dags att nämna de där kroppsstrumporna de har på sig. De är svåra att greppa, men jag tänker mig att det är typ vad man hade fått om man hade låtit Tom of Finland designa arbetskläder åt gänget som möter honom när han ska byta till vinterdäck.

Näste man är en klängig typ som lite elakt placerats bakom de andra trots att han är klart kortast. Detta är ännu en som övat fram en snygg-min i spegeln långt i förväg, men det känns lite jobbigt att vara skitläcker om man sen ändå spelar i bandet Kennix. Det är som att använda ett perfekt avvägt årgångsvin till en sån där diskmedelsblandning som man dödar bananflugor med.

Sist ut är en kille som påminner om en ung Luke Skywalker och som nog är den som åmar sig allra mest i sin overall som stramar överallt. Vad gör han med sin högerarm? Det kan bara betyda att det är DANS i afton.

1978.

2017-02-13

Stig Lorentz - Två små röda rosor


Stig Lorentz har varit med en gång tidigare. Denna gång har de satsat helhjärtat på en bild med de mest osmickrande förutsättningar de kunde komma på: underifrån, med blixt, med en bildkant som skär av damen mitt på kroppen och som bakgrund valdes ett stort mörker som sväljer allting bakifrån. Lägg till det puffärmar och kragar med kråsdetaljer, att
de är alldeles svettiga efter intervallträning eller något annat jobbigt, en rödblommig saxofonist som är 16 år gammal och Colin Firth som Mr Darcy på högerkanten så blir det självklart succé.

1981.

2017-02-02

Blandat - Ger +Ger igen


Idag blir det dubbelt upp från allas vårat favoritskitbolag Roldex! Vi börjar med en av dem tycker jag, det blir lättast så.

Försök greppa detta: bandet heter Blandat, och skivan heter Ger. Jag vet inte vilket av dem som är dummast. "Godkväll allihopa, vi heter Blandat. Köp vår nya platta, den heter Ger."
Ordvitsen skulle förstås vara att det låter som "blandar och ger", men det gör det ju inte. "Blandat ger" betyder ingenting.

På omslaget sitter de vid ett bord i ett rum med en skitmassa ormbunkar och tavlor som hänger provocerande asymmetriskt. Där sitter de gravallvarliga och spelar kort som de har klippt ut själva, på vilka färgerna har ersatts av noter och klaver. De två som trängs på den vänstra sidan är helt värdelösa på kortspel, vilket märks genom att de döljer sina kort på klassiskt sätt men med korten vända åt fel håll. Deras motspelare kan alltså se vad de har för kort, medan de själva sitter och tittar på tomma baksidor och fattar ingenting.
Stämningen är ytterst laddad, smockorna hänger i luften och titeln "ger" står som en hård klump i annat typsnitt under bordet.


Nummer två fick titeln "Ger igen", och nu har de bytt om till hängselbyxor och de mest hiskeliga stövlar. Bortsett från dessa, det stenhårda motljuset och den obehagligt stora mannen av sten så finns det inte mycket att klaga på här, jag kunde bara inte låta bli att köpa den när jag hittade båda dessa Roldex-doldisar på samma ställe.

1978 och 1979.