2014-04-17

Sleep Gently in the Womb


Detta är ett katastrofalt skivkoncept i hästväg!
Middagen är färdig, vinet är framdukat och de levande ljusen fladdrar romantiskt i den dunkla belysningen. Vad kan då toppa den förföriskt inbjudande atmosfären bättre än att sätta på en skiva med livmodersljud på full volym?

Det rör sig alltså om en skiva som skall återge hur blodomlopp och såna grejer (tydligen även en varg-ferrari på spår fem) låter inifrån livmodern. Som baksidan demonstrerar så fungerar det utmärkt att lägga sitt barn framför en högtalare och kräma på ordentligt, så störs man inte alls av att ungen skriker. Kolla bara på den, "sleep gently"? Jo tjenare.

Oljudet på plattan låter som något tyskt noise-experiment. B-sidan är nästan ännu värre, för där har de lagt på klassisk musik ovanpå den stressiga pulsen. Och de går förstås inte i takt.


1975.

2014-04-15

Reno Brothers


Idén att färglägga de tre bröderna i efterhand var förlamande dålig, ändå gick de vidare med det förslaget. Jag vet inte om det var tänkt som en nödlösning då de bara hade svartvita bilder eller om de hade anlitat någon estetiskt sinnesrubbad person som tyckte att det såg ärtigt ut. (Det påminner lite om Li Bergs skivomslag.)

Slutresultatet ser hur som helst ut som en skräckinjagande bild ur den floppade pysselboken "färglägg dina lastbilschaufförer". Den generösa mängden rouge som målats dit förstör ännu mer, och den entoniga hudfärgen får dem att se ut som stora räliga dockor, tre bröder i gummi.

Den vänstra har lysande ögon och en mustasch tunn som en dimma på överläppen. Den mittersta ser ut som en gammal död kompositör och hans hårkorv har färglagts med gul krita. Den högra har en klassisk Scania R300-frisyr, ett besviket ansiktsuttryck och mascara på sitt ena öga.

1988.

2014-04-08

Frön-Jannes


Vaddå FRÖN?

Att döpa sitt namn efter substantivet FRÖ är alldeles genomdumt, men den bestämda pluralformen gör det ännu värre. Frö-Janne låter som någon gammal folkmusikgubbe, det hade varit fult det med, men "Frön-Jannes" tar priset. 

Uppställningen är konstig den med. Längst ut från höger står en vildvuxen skogshuggare, en hunkig kille (med misstänkt Roland-hållning) som vägrade bära bandtröja och en skeptiskt inställd karl som dagligen frågar folk på gatan vad de glor på. Men sedan bryts den vackra raden av en äldre herre med väst och amputerad högerarm, en man som tydligt vänder ryggen åt Henti Kanegärd och skapar ett otrevligt avstånd till honom.

Henti är alltså den blinda/lite för coola killen längst till vänster som hade fräckheten att vara för lång i förhållande till de övriga. Mer vet jag tyvärr inte om honom. Men han besöker mig i mina drömmar.

(Den härligt malplacerade "Anti-hippie-song" mellan snoa och hambo ska de dock ha feta props för!)

1978.

2014-04-04

Gillstrands - Vi ska ha kul i kväll


Där står Gillstrands på åkern. Notera väl att de säger att de ska ha kul ikväll. Du får inte följa med under några omständigheter, vilket de gör klart genom sin tuffa attityd.

Mannen på vänsterkanten har ett stenhårt ansiktsuttryck och händerna kaxigt i sidorna. Pojken i mitten är klart minst av dem alla, men i mobbargäng funkar det så att han ändå kan vara den dominerande karaktären så länge han har sitt tuffa gäng omkring sig. Han har ett klassiskt utestängande kroppsspråk och en min som säger "snygga byxor" med en sarkastisk ton som får de två högra männen att fnissa uppmuntrande.

Längst bak till vänster står han som är hur stor som helst och verkligt livsfarlig, men som ingen någonsin hört tala.

1976.

2014-03-31

Pidgeon


Någon lyckades alltså fånga en duva i sin lunchmacka, och serverar den här på ett träfat. Vips bara, så var en ny rätt komponerad. En smörduva.

Då kan väl jag också göra det, hur jävla svårt kan det vara? Den här kommer tveklöst vara med i Allers veckan innan midsommar, jag fixar layouten åt dem på en gång.


VISST KAN DU LAGA
HERR DRYCKS
MATIGA SOMMARPAJ
1 ägg
1 ägg till
Flott
Smuts
Gäss
Ett stilla samtal
2-3 drömmar om framtiden
1 paj

Blanda alla ingredienser i en bunke.
Skrik pajen varm.
Vänta.
Nu kan du äta den.
Hej då.

1969.

2014-03-29

Danson's Mogen Band med Ludgo-Pelle


Äntligen! Ett högt triss har ramlat in i min samling i form av den här skivan. Hör bara på den här combon:

1: Roldex, skivbolaget framför alla andra när det gäller musik i kategorin "övrigt brännbart avfall".
2: Ett nytt band med det våldsamt osexiga ordet "mogen" i namnet.
3: Ludgo-Pelle, den eviga favoriten, är äntligen tillbaka med ett nytt alster.

Vi snackar alltså om ett samarbete mellan Ludgo-Pelle och ett band som heter Danson's Mogen Band (med felaktig apostrof, felaktig särskrivning, felaktiga versaler och felaktigt grundtänk vid val av attraktivt bandnamn). De har samlats för att spela in covers av "Yesterday" och "Aloha oe" med en touch av Ludgo, vilket jag varmt välkomnar.

Omslagsbilden är så mycket 1985 att näthinnorna domnar. Softat och mjölkigt och med ett färgtema som plockat ur en glasskarta; gammaldags vanilj, viol, blåbär och citron. Eller bortglömd filmjölk, inre blödning, delfin och varande liggsår om man så vill, som hjälps åt att forma ett kaos av nedkladdade luffarschack. Övriga klassiska attribut är klackringen, uppkavlade ärmar, högt hårfäste-hockeys och uppvikta kavajkragar.

Jag beklagar att någon tidigare ägare lackat ur fullständigt på skivan och rispat omslaget något våldsamt, men å andra sidan känns det fullt förståeligt. 

1985.

2014-03-22

Teddy Boys - Lite av varje


HUR fasen tänkte de här? Frågorna är så många.

Varför Lucia-skärp knutna i rosetter kring halsen? Om Lucias skärp är menat att symbolisera hur blodet rann från knivhugget i magen får väl detta antas symbolisera någon slags dekapiteringsförsök mot Teddy Boys, eller kanske en hyllning till ymnigt näsblod.

Varför dessa sjuka små caper? Man kan tänka sig att de ville se ut som världens minst efterlänktade superhjältar som kan komma till undsättning när man har det lite för gött och behöver få sin dag förstörd fortast möjligt. Men det är ju inte ens fräna slängkappor de har på sig, att de ligger över axlarna förstör allting. Det är snarare sådana där midjelånga klippkappor som man får kring halsen hos frisören, fast felvända och med en läcker glitterbård.

Varför de små västarna under? Bestäm er. Och att knyta armarna i kors under kappan och halsbandet som mannen till vänster ser fantastiskt dumt ut som ni ser, som en sommarklädd Dracula eller någon som fått armarna amputerade. Att hålla händerna på ryggen som de två lirarna i mitten var inte heller någon hit, de ser ut att ha små röda pingvinvingar till armar.

Grattis Teddy Boys, ni ser ut som fem anskrämliga julprydnader.

1975.

2014-03-18

Gammalt och äldre - Toner från Linderöd


Dags att locka bygdens unga! Då gäller det att göra något fränt och lite "hippt". Vad sägs om att producera en skiva med gammaldans och ge den namnet "Gammalt och äldre"? På baksidan menar de bestämt att "den lantliga tråkigheten och småsamhällets brist på sysselsättning lyser med sin frånvaro" i Linderöd, och etablerar detta med en omslagsbild där gamla människor spelar fiol och unga sitter och hänger. Personerna uttrycker känslorna bisterhet/stilla missnöje (övre vänster), skepsis/fågelskådning (övre höger), äckel/kaxighet (nedre vänster), sorg/ändlös trötthet (nedre mitten) och apati/ånger över medverkan (nedre höger).

Ungdomsgården hette "Club 69", titeln är hemskt kontrastlös och kom ihåg; det är inte personerna i bakgrunden som har skrivit titeln.

Från Skammens år 1977.

2014-03-11

Brändöpojkarna


Brändöpojkarna är fem män i lila katastrofuniformer, utplacerade långt ifrån kameran bakom ett snår av ormbunkar. Antingen grundades det beslutet på att männen hade så stört tighta byxor att det inte kändes sedligt att visa skreven i bild, eller så var valet av skor under all kritik. Det kan också handla om att fotografen fick en oerhört dålig idé och fick agera oemotsagd.

Notera att ALLA männen bär små räliga halsmedaljonger, och den högraste mannens frisyr som ger huvudet formen av ett ägg.

En ytterst udda detalj är att det är Py Bäckman som körar på skivan, ett inhopp som hon av förklarliga skäl inte lyfter fram i sitt väldiga CV.

1976.

2014-03-03

24 great heartbreakers & tear jerkers


Om ni trodde att det räckte med EN ledsen kvinna som grät snor så trodde ni fel! Tydligen fanns det en väldig efterfrågan efter musik som fick lyssnaren att börja gråta, för här har vi ännu en platta med samma tema. En dubbelskiva till och med, med hela 24 låtar att tjuta till.

Märkligt nog hittar vi inte artister som Robert Wells, Jubelklockorna, Michael Bolton eller Dan-Jakob på skivorna, musik som annars är känd för att plåga lyssnaren till ett läge av nedbruten underkastelse. Som visan så riktigt lärt oss; Vem kan lyssna på Familjen Bacill utan att fälla tårar?

Nej, istället är det de där gamla vanliga smörlåtarna; When a man loves a wombat och I'm so långsam I could cry.

Konceptet är ju väldigt konstigt, en skiva med musik för den ledsna att bli mer ledsen av, och fick ett utmärkt lämpligt omslag. Det är ett av de deppigaste jag äger, dock inte Oavsiktligt Skitdeppigt. Trots det platsar det här eftersom även ett avsiktligt skitdeppigt omslag är något mycket märkligt. Först trodde jag att snubben satt och hulkade över sin överkörda svan Svante som låg död framför honom, men till min besvikelse var det en blombukett vid en närmare titt.

1980.

2014-02-23

Jard & Carina Samuelson - Vilken underbar värld


Det har blivit dags för bibelsveriges smörigaste charmör att göra ett återbesök här på Katastrofala omslag. Jard är den enda nu levande personen i vårt land som kan få kvinnors hjärtan att bulta snabbare genom att rabbla upp alla Mose svågrar.

Denna gång valde dock hockeyproffset att ha med sin fru Carina Jard Samuelson på omslaget, och hon är iförd en dubbelknäppt businessdräkt som fullkomligen gråtskriker tidigt nittiotal.

Ett annat exemplar av denna platta har jag faktiskt fått personligen signerad av Jard. Detta är i sig en skrämmande bild av min störnings allvar; jag har alltså besökt ett tältmöte på Öland, köpt ett exemplar av Jards skiva till fullpris och sedan köat för att få den signerad till "Jånn". Och jag heter inte ens Jånn.

(Tältmötet var för övrigt precis så hysteriskt som man kunde tänka sig; fullpackat med folk som var sammanbitna husvagnspar när de gick in men som plötsligt gråter med händerna mot himlen och ropar random bibeltermer som "rättfärdighet" och "herre Sebaot". Sedan åter till campingplatsen med medtagna trädgårdsprydnader.)

Och ja, "Vilken underbar värld" är en svensk cover på "What a wonderful world". Och ja, den är skandaldålig. Inklusive tidernas fulaste digitalsynt och ett långt saxsolo med kyrko-reverb, ett måste eftersom tältmötena inte bjöd på någon storslagen akustik.

1990.

2014-02-21

Hej Häst! / Klubbhoppning


Här är ännu en platta från den andra delen av min dumma skivsamling, den som innehåller skivor där det är innehållet eller hela konceptet som är katastrofalt.

Detta är en skiva där farbrorn Anders talar om hästar, varvat med Angelina (hennes efternamn nämns ingenstans) som sjunger sånger om hästar. En favorit är "En mardröm", en alldeles glad låt som handlar om en häst med kolik som får en slang in i magen av en veterinär.

Min favoritmening från den här plattan (ja, jag har lyssnat på hela) är följande:



Ett givet alternativ för den som söker en ny sms-signal.

Jag passar på att klämma in en skiva till i samma veva, eftersom de har så mycket gemensamt.Vilket förstås är sjukt i sig, att det någon gång kändes vettigt att göra en hästplatta till. Och att jag har den.



Det är förvisso ett annat skivbolag som gjort denna och den kom två år tidigare än den förra, men det är samma gubbe och samma märkliga hästfokus. Denna gång handlar det om tips för den som vill sitta på en häst som hoppar. Valet av media är förstås det som gör konceptet så dumt; hur det någonsin kunde framstå som mer pedagogiskt och lättbegripligt att ge sådana råd i ljudform än i text och bilder är förbluffande.

En kul grej på den här plattan är att Anders tycks ha bestämt sig i förväg för att lyssnaren har gjort en massa fel, och han har genast en irriterad ton över alla misstag som man tydligen gjort sig skyldig till.

Här följer ett exempel:



Men det har ju inte varit! Det är du som har hittat på det där Anders, jag har inte gjort ett skit fel! Förresten, uttalas ditt efternamn "genant"?

1978 resp. 1976.

2014-02-17

Dragspelsbröderna Roger o Ulf


Detta är den platta i min samling som allra mest andas "lågbudget", och jag har många skivor som känns väldigt billiga. Det är en singel, förstås, för det var ju billigast. Den har inget riktigt konvolut utan är en sådan där pappersvariant i en plastficka. Och inte är det något blankt papper utan det tunnast möjliga vanliga papper som fanns att tillgå, utklippt för hand med svajiga skär. Och det är inte ens ett vikt papper som det brukar vara i sådana här fall, utan en enda papperslapp som bara täcker ena sidan av skivan i plastfickan. Om beslutet att använda barnarbetare var av budgetskäl är oklart.

Så till det bleka så kallade omslagstrycket. Någon har skrivit "dragspelsbröderna" i en stor skev båge över en G-klav och två gossar, vars ansikten klippts ihop med två skandalöst anskrämliga kroppar. Varför i hela världen valde de att teckna kropparna om de nu inte kunde göra det bättre än så, varför inte använda ett fotografi? De ser ut att ha på sig någon slags korta jackor och nedanför dessa har de nakna kvinnliga underkroppar med utmärkande höfter och något gles könsbehåring. De saknar leder i sina armar, vilka i stället är gjorda av deg. Och vad är det för fel på deras händer? Har de ludna tassar? Eller är händerna gjorda av halm? Det känns ju som ett aber om man siktar på en karriär som dragspelare.

Under dem står det att ynglingarna heter Roger och Ulf, och att de spelar under ledning av, Ingvar Svensson. Kommatecknet är ett mysterium. Men när det inte kunde bli varken billigare eller anskrämligare skickade de plattan på billigast möjliga pressning, som lyckades kalla Roger för RÅGER.


1985.

2014-02-15

Rune-Lennarts med Titti - (Namnlös skiva nummer två) + Nadja's theme


De lila kostymerna är förstås gräsliga, särskilt tillsammans med den bruna bakgrunden. Det är dock inget revolutionerande på denna sida, i ärlighetens namn är utförandet rätt så smakfullt och det ser ut att vara ett trevligt gäng. Denna skiva är med här som en ren bonus, en tribute till en av storfavoriterna på denna blogg och som även kom med i boken.

Märkligt är dock att skivan inte har någon titel, det hade inte den förra heller. På baksidan tipsar de med texten ”du har väl lyssnat på vår tidigare LP GLP 7613”. Sådana titlar fastnar inte riktigt.

Denna såg dagens ljus under Skammens år 1977. Året därpå däremot, då gjorde de en platta som verkligen såg ut som förnedring och vanära. Och den kommer här, utan ett ögonblicks andningspaus!



Sedan sist har det hänt lite grejer. Basisten Görgen har bytt namn till Jörgen, och Erik har bytts ut mot en Stephan med dunderglasögon, jättehög lugg och den udda förmågan att spruta vatten ur ryggen som en val.
Mannen längst till vänster såg snäll och glad ut på deras förra skivomslag. Här testade han att se hård och tuff ut istället, men det gick åt sjumilaskogen på grund av av några olika anledningar.
För det första spelar han i ett dansband, ett dansband som heter Rune-Lennarts med Titti. För det andra sitter han på huk i Ronneby, iklädd ett glansigt ljusblått material. För det tredje har han råkat sätta sig på sitt byxben, som klämts fast mellan träskon och marken.
Jag är inte riktigt beredd att påstå att de är omgivna av den klassiska gasen, men de har smetat ut kanterna riktigt rejält.
Denna skiva är som en Eric Saade-kalender; något som uppenbarligen sålde fastän det trotsar all logik att någon skulle vilja ha en.
1978.

2014-02-12

Johnny Dynell and the New York 88 - The big throwdown


En vettskrämd, blind hund med full katarakt har tvingats i ett par bräckliga hörlurar som spelar musik in i halsen på henne. Tittar vi noga så ser vi att någon faktiskt håller fast hörlurarna högst upp i bygeln! Hunden är ju förskräckligt dåligt frilagd, men om de nödvändigtvis skulle klippa ut den kunde de väl ha klippt bort handen också?

Bredvid hunden står Johnny uppvriden i en märkvärdig stretchingposition med framskjutet bröst och låsta knän. Han tar sig för magen och hans lidande ansiktsuttryck bekräftar att han förmodligen mår mycket illa. Han bär en sjuk ärmlös frack-jacka med glitterband och axelklaffar med långa glitterfransar, det ser ut som en misslyckad sammanslagning av en persisk prins och en förvuxen stjärngosse. Sen är det lite stjärnor och annat bös. Låt oss vända på eländet.



Där finner vi tre fruntimmer som hojtar och har sig. En av dem har knappt en tråd på kroppen och bär på ett jordklot med jobbigt inverterade färger. "Call-i-call" utbrister hon, det är ett uttryck som betyder ungefär "Gnejs i munnen" eller något annat nonsens. De andra två gastar "Hey" och "Beat beat now", fraser som inte heller dom har något med skivans innehåll att göra. Texterna är svåra att tyda och färgtemat förmedlar en pikant känsla av maginfluensa.

Den här plattan borde ha hetat "The big throwaway".

1983.

2014-02-09

Svängom me' Nils-Emils


I en osunt furuspäckad miljö finner vi de fem stackarna i Nils-Emils dansorkester. Det skulle absolut tas en omslagsbild just där och då, och halvgoda råd var dyra. Alternativen var förstås inte många där nere i furucellen, men någonting behövde de hitta på och efter tillräckligt lång tids desperat idélöshet framstod det kanske som en ok idé att sätta sig gränsle på någon slags trästaket. Det var det dock inte, utan det var en jätte, jättedålig idé. Vilken jävla skräll.

För det första var staketet inte långt nog. De klämde in sig så gott det gick, men den främste karln, alltså han som är "lok" i detta anskrämliga lilla tåg, blev obönhörligt pressad mot en stolpe.
Det personliga bekvämlighetsavståndet var minst sagt inskränkt och det torde ju ha varit uppenbart för alla att detta omöjligt kunde se bra ut på bild, men ingen ville väl vara den som var besvärlig och negativ.

Det alldeles givna, uppenbara problemet visade sig efter en liten stunds ställande av skärpa, väntande på den laddande blixten och minst ett obligatoriskt skämt om att glömma linslocket på. Utfallet av formeln Högt trästaket med skarpa kanter + Gränslesittande + Okastrerade handjur är vanligen Smärta, och så även i detta fall. Mannen längst till vänster försökte diskret lyfta sin egen kroppsvikt med tummarna för att lindra krosskadorna på mittpartiet. Näste man försökte även han minska sin kroppsvikt med vänsterhanden, samtidigt som bilden fångat hur han faktiskt flyttar en av de utsatta organdelarna med nypan.

De två till höger satsade istället på lösningen att sjunka ihop i en krum ställning med framskjuten höft, medan mannen längst till höger får skrevdelarna pressade mot både stolpen och räcket simultant, som när man pressar fast pajbotten mot kanten av en form.

Att fotografen tog bilden snett, att blixten kastar fula skuggor, att det är mörkt och genomtrist i bakgrunden, deras västar och den sextioprocentiga närvaron av comb-overs (varav två uppenbara och en mer sällsynt form av bakhuvuds-överkamning) får ses som små delikata bonusar.

1978.

2014-02-06

Fat Chance


Sex män sitter och trycker i ett blått, risigt dis. Man kan tänka sig att de sitter och badar ångbastu tillsammans, iförda en av de värsta klädesalternativen för bastubad. De har nämligen enats om att alla bära ett av de allra fulaste herrplaggen; den löst sittande tunna polotröjan med tight krage.

Lägg till höga överdragsbyxor med hängslen och en asdyr hamburgertallrik som balanseras under ett okontrollerat klampande med slalompjäxor så får du en skidåkare på lunchpaus i värmestugan.

Lägg till en illasittande kavaj, en markant mogen doft och ett asdyrt glas rödvin så får du en kulturgubbe i pausen på La Traviata på Göteborgsoperan.

Ersätt rödvinet med en påse bridgeblandning så får du en cineast på senaste Almodóvarfilmen "Tala med min mamma om transor".

Frisyrerna och hållningarna raserar det lilla hopp som fanns kvar efter klädvalet. Längst till vänster sitter en liten herre i den sämsta ergonomiska ställningen jag sett på länge; med framskjuten höft böjer han ner bröstkorgen mot skrevet som en stor makaron, och tillsammans med det långa håret med sin märkliga håruppsättnings-lugg blir det rent livsfarligt.

Näst längst till höger sitter en annan man med liknande kass hållning, en slags sittande Roland, men det som drar uppmärksamheten till sig är förstås frisyren. En gyllene regel som han måste ha missat lyder som följer: när hårfästet närmar sig fontanell-latitud är det mycket hög tid att göra sig av med eventuellt långt hår. Risken är annars att man kommer se ut som en skallig person med en hårkapuschong uppdragen halvvägs på huvudet eller som en otäck filmkaraktär som samlar på snodda barnvantar i sin källare.

Längst till höger sitter en flint man som balanserar en stor korv torktumlarludd uppe på huvudet.

FET CHANS att man skulle lockas att köpa den här skivan av att se omslaget! Glöm det förresten, det gjorde jag ju.

1972.

2014-02-03

Ambjörnarp sjunger och spelar


Detta är något så udda som en skiva där artisterna inte är delar av ett band, utan av en ort. Ambjörnarp i Tranemo kommun hade vid tiden 500 invånare och runt 70 av dem är med och för väsen på den här plattan. Det blev en salig blandning musikanter i olika udda konstellationer; en trupp uråldriga människor i höga svarta vadarbyxor och 14 dragspelare i röda scarves bland annat.

Det finns dock bilder på omslaget som är ännu märkligare än skivans koncept. Bland de underligaste kan nämnas bilden nere till vänster på framsidan. Den föreställer tydligen Bernt Lundgren, som valde att fotograferas på huven av sin Merca utanför ICA. Han är dock placerad ute i bildens vänsterkant, och i bakgrunden ser vi en man som står i snömodden och kånkar på en otympligt stor låda. Maken till oglamourös bild för ett skivomslag får man leta efter, och jag tycker det är himmelskt roligt.

Man kan förstås tänka sig ett par olika förklaringar till den där katastrofbilden. Antingen var det ett misstag; gubben råkade bara stå där, och så fick det vara så. Det kan också ha varit en reklamgrej; handlaren Per i Boa (vid tillfället inte iförd sin boa) visar upp sig utanför sin butik och passar på att visa hur hårt han sliter. Lådan skulle också kunna vara en sådan frigolitlåda som man fraktar isad fisk och skaldjur i. Kanske förväxlade de låttiteln "El noy de la mare" (moderns son) med "Frutti di mare" och tyckte det passade bra om någon visade upp en låda seafood ovanför texten. Det låter ju absurt dumt, men bilden vi har att gissa utifrån är ju faktiskt helt bisarr.

Nere till höger finner vi en annan förnuftsvidrig bild, föreställande de tre personerna Carina och Ulrica. Tjejen som bara permanentat sitt hår nedanför ögonhöjd trycker örat mot saxen som Carina blåser i för kung och fostervatten. Ljudvolymen där borde vara tillräcklig för att hjärnan ska blåsa rakt ut genom andra örat och fastna mot tapeten med ett smack, men hon ser skitnöjd ut.


På baksidan finner vi bland annat Anders, som framför en gripande tolkning av "Where you there" på mungiga och
nordsvensk brukshäst.

1980.

2014-01-31

Magic fun! Performed by Sanford the great


Detta är en höjdarskiva ur min samling av plattor med värdelösa koncept, en kategori som kallas "Katastrofala skivkoncept" här på bloggen. De har inte nödvändigtvis katastrofalt fula omslag, men istället bygger hela produktionerna på katastrofalt dåliga idéer.

I detta fall rör det sig om något så dumt som en illusionist som framträder på en ljudskiva. Det är så fullständigt, fullkomligt oimponerande! Tricken bygger helt och hållet på att lyssnaren litar blint på allt som berättaren säger, det är som någonting ur "The invention of lying".

Hela skivans innehåll består av en man som förklarar med mullrig mystisk stämma vad magikern gör. Trollkarlen heter tydligen "Zolli Baba", trots att det står Sanford the great på omslaget, och namnet sägs i nästan varje mening vilket blir väldigt enerverande väldigt fort.

Så här kan det låta:

Zoli Baba will now demonstrate his magical pencil.
Now watch closely as Zoli Baba holds the magic pencil. Zoli Baba will now show you the amazing powers of this pencil.
You may examine it if you wish. (?!)
Although to the naked eye it seems like any other pencil, it is capable of writing many different colors!
Return it to Zoli Baba please, so that its mystic powers may be tested.
Call out the color of your choice!
Zoli Baba holds the magic pencil to a sheet of paper, and instantly, it writes the color you commanded!

Cymbal. Applåd.

Man kan ju tänka sig att det skulle medfölja en manual av något slag, där tricken förklarades så att man kan utföra dem själv, men icke! Detta är bara för underhållning, man skall lyssna och förundras. Och det gör man ju också, det är fascinerande hur någon kan ha varit så kanondum att de tyckte det lät som en bra idé att framföra visuella trick på en skiva.

De nämner på framsidan att skivan är oförstörbar, och det är ju synd. Troligen fick de lägga till det efter otaliga samtal från köpare som klagat på att de inte lyckats slå sönder sina exemplar av denna skitplatta. Nere i högra hörnet har de även förberett för den reamärkning som tveklöst skulle sättas på skivan nästan bums.

Jag kan inte låta bli att bjuda på ett exempel, håll till godo.



The suckage is breathtaking.
1959.

2014-01-28

Kellys


Det är imponerande hur mycket som kan gå snett med ett så enkelt upplägg; en helt svart lokal där de fem medlemmarna skulle stå rätt upp och ner. Ändå lyckades Kellys riva av ett medley i onaturlig kroppsföring. Att bara "stå som vanligt" kan tydligen vara en väldigt svår uppgift för vissa.

Kläderna är förstås av sådan typ att de redan från början river ner omslagets nivå till högst "med tvekan godkänt", men det är vi ju vana vid på denna blogg. Hållningarna är det som liksom smyger sig på som ett ogreppbart obehag först vid en närmare granskning, lite som när man börjar se läskiga detaljer i gamla fotografier eller läser mellan raderna i en gammal dagbok.

Längst till vänster har vi en klassisk Roland. Det finns mer utpräglade exempel här på bloggen, men kraven uppfylls; sluttande axlar, framskjutet huvud och armarna lealöst hängande framme på kroppen. Bredvid honom står en man som fått för sig att man måste välja antingen mustasch eller ögonbryn, och han står i bodybuilding-posen "the crab". Varför han gör det vet bara han.


I mitten står en mycket bredbent kille med helt spikraka ben, och bredvid honom står ett lurv. Längst till höger finner vi den som står konstigast, med axlarna bakdragna och bröstet kraftigt framskjutet. De väldigt höga byxorna med de korta västarna får armarna att se extremt långa ut, och det är ju något som man ofta eftersträvar vid sitt val av garderob.

1975.