2015-01-23

Love and kisses


VM i våldtäktsreferens avgjordes 1977 i London, och guldmedaljen gick till gänget "Love and kisses" för sitt gruppövergrepp i motljus.

Hur var detta någonsin tänkt att uppfattas på något annat sätt än fullständigt vidrigt? Hon försöker ju till och med värja sig med händerna!

Från Skammens år 1977.

2015-01-19

Duško Lokin - Ja čeznem za tobom


Duško har lagt vantarna på en alldeles ohejdbar frisyr. Det är en hockeyfrilla helt utan tuffhet, tvärt om är den prydlig hela vägen och påminner om en svart deg som någon hällt över hans bakhuvud. Hårfästet uppe på sidorna är extremt högt i förhållande till resten av frisyren, precis som hos hans förebild George Jetson.


Notera att polisongerna fortsätter växa ända ner på halsen under käkbenet, det gick tydligen inte att få mycket nog på den fronten. Han är kort sagt duško-lookin', engelskt slang för att se ut som skam.

1975. 

2015-01-14

Mutkattomat - Ilo irti


Vad en mutkattomat är vågar jag inte svara på, men det känns som något som japanerna lanserat och som förbjudits i EU.

Vid en första anblick är det bara ett väldigt rött omslag med en lite tokig titel, tre snubbar med löjliga västar och en klockren legogubbe-frilla i mitten. Kanske är det lite läskigt också med den mörka karaktären längst bort på skogsvägen; min gissning är att det antingen är den fjärde och långsammaste medlemmen i bandet, en skitstor hare eller Döden. Men sen ser man en detalj som jag inte blir klok på.

Var fasen tar den mittersta killens vänstra arm vägen? Har han ingen vänsterarm? Eller löper den rakt in i bröstkorgen på Averell Dalton till höger? Jag tänkte först att han håller om Averell om ryggen, men han ser ju faktiskt ut att stå strax bakom legogubben. Så antingen har han vridit axeln ur led för att bilden skulle kunna bli så jäkla bra som den blev tack vare deras exakta position, eller också är en mutkattomat ett finskt automatiserat amputationssystem som denna lilla trio marknadsför med hjälp av skivan på bilden.

Från Skammens år 1977.

2015-01-12

Lars Ek x 2


Det här är plattan för dig som INTE KAN FÅ NOG av Lars Ek.
Redan där är ni förstås sålda till tårar på konceptet, men jag fortsätter ändå. Lars Ek spelar dragspel genom hela plattan, men på fem av låtarna spelar han även andredragspelet som lagts till "med teknikens hjälp". Man kan alltså få höra Lars Ek spela i ett oerhört tempo och ackompanjeras av ännu en Lars Ek i nästan 40 minuter. Det är en upplevelse som man kan dö lycklig efter, och upphovsmannen är en het kandidat till årets Nobelpris i musik.

Dessvärre gjordes inte omslaget "med teknikens hjälp" på samma succéartade vis. Idén var att fotografera Lars två gånger med två av sina verkliga dyrgripar till dragspel mot en svart bakgrund, och sedan klippa ihop dem så att han ser ut att spela med sin dubbelgångare. Problemet var bara att bakgrunden inte blev svart, den blev grå. När sedan resten av omslaget beställdes i svart så blev resultatet helt enkelt två bilder av Lars, separerade av en svart bård.

(Den som tvivlar på att dragspelen verkligen är dyrgripar på riktigt kan kolla in Lars Eks egen annons av det vänstra dragspelet, värderat till över en mille.)

1982.

2015-01-07

Slavko Avsenik - Es ist so schön ein Musikant zu sein


Artistnamnet kom de fram till då Slavkos vid tillfället brakförkylde son Franz stolt kom och deklarerade med täppt stämma att han giftmördat sin klasskamrat med arsenik.

Bildens föga geniala koncept är att fem glada män sitter och rider på en tecknad tuba, i ett färgtema som är våldsamt intensivt. Inuti klockstycket sitter tre pers till och gör "jägarvila" eller "90 grader mot vägg" mot tubans insida. Det är en mustaschprydd man och två kvinnor, och den högra damens sida skärs av på ett sätt som trotsar all logik. Hon borde ju bara sticka ut lite utanför kanten? Någon tänkte inte efter. Eller, ingen verkar ha tänkt efter en endaste sekund.

Men vilka är en där små typerna inuti tuban, är det ytterligare tre bandmedlemmar som inte kändes lika viktiga? På baksidan står bandet uppradat utan pysselmontage, och då är de plötsligt fem män och en kvinna. Ingenting hänger ihop, det känns som "Lill-Magnus kvintett med Stor-Magnus - Bygden vid älven" all over again!

1974.

2014-12-21

Dubbel Rex Gildo - Ich geh mit dir + Neue Lieder

    
Skådisen och sångaren Rex Gildo satsade alla kort på att vara en läckerbit. (Ja, det är ett taget artistnamn. Jag överväger det dock som ett dubbelnamn till en eventuell framtida son. Rex-Gildo.) Troligen tilldelades han just attributet "läckerbit" (eller lekkergebicht) under hela sin uppväxt och tidiga karriär, och kände att det var rätt väg att gå.

Han är ju snygg, absolut, men resultatet av att en snygg person är så fullkomligt medveten om sin snyggelse och gör en grej av det blir ofta just så här: så smörigt att de vita fredsduvorna kräks floder. Jag menar, grässtrå i munnen? Skjortan är både tunn och kortärmad, ändå kändes det rätt och riktigt att kavla upp ärmarna och knäppa upp minst fyra knappar. Han är faktiskt så het att det får anses direkt olämpligt att ligga på en så snustorr äng utan att åtminstone bygga en provisorisk eldstad av stenar runt honom.


På baksidan avnjuter Rex en roddtur i loafers, så där avslappnat som man gör när man fiskar gädda eller är med i någon sorts utvikningstidning för sportfiskofiler.

1970.


Sju år senare är Rex precis lika läcker och uppknäppt, men självförtroendet har lyfts ännu ett snäpp. Nu behöver han inte längre draghjälp av en sommaräng med grillförbud eller en romantisk eka, tvärt om litar han så på sin egen dragningskraft att han fläker ut sig på någon industrilott med endast grått grus och ogräs.

Från Skammens år 1977.

2014-12-18

Jaap Dekker Boogie Set speelt Kinderliedjes


Jaap (!) har en kombination av skägg och frisyr som man vanligen finner bland virvelmarsvin och i viss mån bland män som levde helt och hållet av egenodlad råkost och kramades i kuddrum för vuxna under sjuttiotalet. Han klär sig givetvis i brunt, hans glasögon har en udda hexagonform och ansiktsuttrycket är så milt som det någonsin kan bli. Bakom alla dessa drivor av hår finns det en man med fullkomlig inre frid. Sedan vänder vi på skivan, och fasaden rämnar som en glidtacklad julgran.


Jaap (!) har nu lämnat sin bebisblå tillvaro och sitter istället i ett mörkt rum i sitt underlinne, med en alldeles tom blick och ett lika delar apatiskt som desperat ansiktsuttryck. Till och med glasögonen har förlorat sin forna stadga och säckat ihop till en vanlig oval tråkform. Titeln berättar att Jaap (det namnet upphör aldrig att vara kul!) spelar för barn på plattan. Min teori är att bilderna är före och efter denna barnspelning; en rofylld mysfarbror tog emot med en varm, brun famn och spexiga glasögon, och efter ett musikpedagogiskt möte med 35 gallskrikande barn i "pröva rösten-åldern" återstod endast ett upprivet skal av en människa. I bara underkläderna.

1972.

2014-12-14

Miki - Zagreb 77


– Välkommen Miki! Det här kommer gå jättefort, vi har riggat upp här och är klara att sätta igång. Du ska sitta här och hålla i din gitarr. Nej, inte så, tänk mer att gitarren är en svan som du stryper och vrider nacken av. Så där ja!

Så ställer vi den här tjejen här bredvid, så där... Hon kommer vara alldeles suddig ute i kanten av bilden, vad jag är ute efter är att du tittar på henne medan jag tar bilderna. Känslan i din blick betyder allt, så jag ska ge dig några ledord:

Avsmak. Förakt. Missnöje. "Jag har sett allt förut". Besvikelse. Migrän. Eller helt enkelt att det luktar piss i rummet.

Då kör vi!

Från Skammens år 1977.

2014-12-11

Janne Önnerud & CO. - Running Bear


Bilden visar en översminkad man som heter Janne, som iförd en läskig lillfingerring kämpar med att få in sina jätteblåa kontaktlinser. Färgtemat och den softade looken är verkligen magvändande; det är någonting här som jag finner ytterst obehagligt, inte bara fult. Det är högst oklart vad det är han har försökt framföra med den här designen. Spontant tänker jag rymden/robot/cyborg/transexuell frigörelse, men sen verkar låten handla om någon indian. Barnteckningarna ovanför titeln för ju också tankarna åt det hållet.

Innehållet på plattan är en discodänga som helt oblygt snor kör-idén från "Hooked on a feeling" och låter ett gäng män skaldera "hooga-hacka" om och om igen.
(Fast å andra sidan var Björn Skifs och Blåblus version bara en ren cover på Jonathan Kings version av låten, som i sin tur var en cover på Mark James original. Men ändå.)

B-sidan har märkts med texten "Do not play this side" och innehåller tystnad. I tvåminuters-sektioner, tydligt avskilda med mellanrum som också är tysta. Jag måste säga att jag föredrar B-sidan.

1979.

2014-12-09

Åter till Bibeln - Maranataförsamlingarnas sommarkonferens i Malmköping


På framsidan kan vi läsa att detta var en lågprisplatta, och det får man verkligen hoppas. Detta är kanske den tråkigaste skivan jag äger, sett till hela rasket med omslag och innehåll. Hela plattan är en oredigerad liveupptagning från en konferens som Maranataförsamlingen hade i Malmköping. (Maranatarörelsen är ett helfestligt gäng som förespråkar barnaga men tycker att abort och evolutionslära är dumheter som folk borde lägga av med.)

Omslaget består av två kartongskivor i nyansen "jättegammal människas hy" som helt enkelt tejpats ihop med maskeringstejp. Partytiteln "Åter till BIBELN" har gjorts med någon sorts utklippt mall som man målat över, det är skevt, kladdigt och dant åt alla håll. Under texten sitter en bild i svart och smutsbrunt som visar upp några hundra glada figurer som säger nej till livet.

"FÖR MASSPRIDNING"
står det gång på gång längs baksidan, detta är en platta som verkligen skulle vräkas ut. En hel massa människors utsagor om konferensen står tryckta på baksidan, så att alla lyssnare ska fatta vilket jävla röj det var.

"Stunderna vid brödbrytelserna var oförglömliga" säger Arnold från Göteborg. "Jag känner nästan som om jag vore i himlen" låter Rudolf meddela. Ernst från Vansbro bangar inte ta i från tårna och hävdar att "Gud har skrivit ett nytt blad i väckelsehistorien. Jag tror att det kommer få oöverskådliga konsekvenser för hela vårt land."

"Jag blev lagd" skrev ingen.

Ingenstans står det vilket år evenemanget gick av stapeln och skivan blev till.

2014-12-06

Sven Berglund - Längtan


Jag skrattade rakt ut när jag hittade denna, och jag misstänker att det är en sådan platta som man antingen tycker är rolig direkt eller inte fattar alls. Men jag ska ändå försöka förklara mig.

För det första att Sven ger sin platta titeln "Längtan". Ingen låt på skivan heter längtan, vilket gör det ännu mer djupt och poetiskt. Denna längtan illustreras med hjälp av en väldigt grynig svartvit bild av en läskig typ som står och trycker inne i någon slags hus med hemmaritad ingångsskylt. Jag vet inte hur Sven ser ut, så det skulle kunna vara han på bilden. Det är ju annars mycket vanligt att man som soloartist placerar en bild av sig själv på omslaget, åtminstone om man inte är en mycket välkänd artist. Särskilt ovanligt är det att en enda person avbildas på omslaget och att denna person är någon annan än soloartisten.

Min tes är att bilden föreställer Sven som står inne på något landsortscafé som någon öppnat i sin bostad, och längtar efter att få komma ut därifrån. Han har tagit sig ända till dörren, men då hans liv till stor del formas av en överväldigande pliktskyldighet törs han inte bryta mot reglerna och passera ut genom en dörr märkt "ingång". När Sven gick in på caféet var hans hår klippt i en tuff snagg, men de gångna månaderna av längtan och tvekan har satt sina spår.

Om denna tes stämmer så tycks Sven gilla pärlhalsband och påminner om Micke Persbrandt när han spelade i filmen Tre Solar.

1988.

2014-12-03

Clear Sound - Lige i øret


1974 enades fyra danska män om att den centrala och huvudsakliga delen av omslaget till deras första LP skulle utgöras av ett minnesmärke i sten över fyndplatsen av bronsåldersföremålet Trundholmsvagnen. Detta är ett hjärnsläpp av en amplitud som sedan dess aldrig har överträffats.

Även om vi försöker bortse från den trista sten som tar upp 50% av bilden så blir det inget vidare. Bilden är oerhört suddig, tryckt på ett knöggligt papper som någon verkar ha tillverkat på fritids och männen är iförda skjortor med mönstret "bältros".

Mannen till vänster ser väldigt lurig ut och har samma frisyr som "Sussie" i Kalle och Hobbe, och bakom stenen gömmer sig en man som är så blond att frisyren nästan smälter ihop med bakgrunden. På högerkanten står en kille vars frisyr är bred som ett liggunderlag och nere på marken sitter en udda typ och gömmer sig bakom sin gitarr. Jag försöker inte ens larva mig nu, vad ska det annars föreställa? Han hukar sig maximalt och försöker dra in armarna, men att gömma sig bakom en gitarrhals är oftast en dålig idé. Är det dessutom så att man precis håller på att ta omslagsfotot till sin debut-LP, och man sitter framför ett sådant stenmonument som ingen någonsin njuter av att besöka, då är det alltid en dålig idé.

1974.

2014-11-30

Mats Rådberg och Rankarna - Full fart mot gryningen


Mats och hans rankare är ett countryband som spelar svensk countrymusik, det är något som är fullkomligt tydligt genom hela deras katalog.
Så varför ser de plötsligt ut som ett gäng ur en väldigt billig science fiction-serie om sex mäns kamp för överlevnad i galaxen X-Krementia? Varför denna rymd-look? Man finner inga svar bland låtarnas titlar eller skivans sound, så det förblir högst oklart. Serien skulle jag dock gärna se.

Mannen på vänsterkanten visar sig vara en cyborg, föga förvånande. Han ansvarar för driften av skeppets system och styr alla parametrar genom att tillfälligt lossa sitt huvud och fästa det på ett litet podium. Mannen i svart ansvarar för skeppets vapen och väser ofta fram termer som "lock and load" fastän de alla talar svenska. Farbror röd där bak är seriens nördiga "hacker" fastän cyborgen logiskt sett borde vara bättre än honom på det där. Seriens comic relief som levererar halvroliga one-liners i varje avsnitt.

Mats själv i den vita jackan är förstås kapten. Han ser rymdig ut även han, men han har behållit lite av sin look sedan livet på jorden då han var en snubbe som hoppade över skit med sin motorcykel inför publik. Mannen uppe till höger ansvarar, med hård men rättvis hand, för bespisningen och allt som har med mat att göra. Bortsett från jordnötsringar.

Mannen nere till höger ansvarade för att det skulle finnas jordnötsringar till fredagsmyset. Han skötte det skitdåligt och efter en snabb omröstning redan i avsnitt tre slungades han ut genom en bränsleport och brann upp.

1986.

2014-11-28

Full Force - Your love is so def


Hiphopen har verkligen varit gränslöst ful innan den blev cool.

Uppe till vänster står en kille med en postiljonsmössa från 1870, helt rätt inom åttiotalets hiphop och postväsende. Bredvid honom finner vi en kroppsbyggare i bordsmargarin och linne med trådsmala axelband. Av bekvämlighetsskäl har han tejpat fast sin plånbok med vulktejp runt huvudet och demonstrerar här hur man på bästa sätt bär en höna.
Till höger om honom är står en snubbe med munnen full av saftsoppa som han varken tillåts svälja eller spotta ut, därav det sammanbitna ansiktsuttrycket. Det stora blåa fältet under honom är resultatet av att de inte hittade några stolar som hiphopparna kunde stå på, därför fotograferades tuffingarna helt enkelt tre och tre och klipptes ihop i efterhand.

Mannen i mitten på nedre raden har samlat alla sina tappade mjölktänder och bär dem uppträdda på ett snöre i örat. Han har dragit upp sina byxor över naveln, och vid första anblicken verkar det som att en tecknad häxa som helt okommenterat sträcker sig upp ur bildens nederkant för att dra ner dem till en mer sansad nivå. Sanningen visar sig dock vara ännu värre. Den där tecknade handen är inte en del av omslagsdesignen utan är målad på snubbens byxor! Om vi vänder på plattan så ser vi det tydligt.


På baksidan har de klämt ihop sig på ett härligt naturligt sätt, så där som kompisar brukar hänga tillsammans. Saftsoppesnubben har fortfarande inte tillåtits spotta och slår missmodigt ut med händerna över detta. Bakom honom står en kille som är helt grå i ansiktet, troligen till följd av den gastkramande dumma kroppsställning han har intagit. Den är helt oförklarlig, det liknar ju ingenting! Plånbokskillen har bytt om till en lång bit Edet Maxi om huvudet och bär både västvärldens största bältesspänne och säkerhetsnål i midjan.
Här får vi en bättre bild av exakt hur hysteriskt fula byxor killen med häxhanden har fått tag på, han har dessutom belönats med en egen hundögd fransbärare som han kan bära runt på axeln och mata med diverse frön och kex. (Hösten 1990 flög den dessvärre ner från axeln och blev ihjälbiten av en katt.)

1988.

2014-11-26

Dans på glader's lo' till Orust Special


Kanske var det någon som uppmärksammade att det var alldeles för mörkt för att ta fotografiet där inne, men icke. Gänget ville absolut sitta där inne i den smutsiga ladan.

Till vänster på den mycket smala bänken sitter en man med skägg och lugg. Det syns. Sedan kommer det nån lurvig typ i väldigt höga jeans, men det är hopplöst att försöka se vem det ska föreställa eftersom ansiktet bara är ett svart hål. Efter jeansingen kommer något som vi kan gissa är en kille, men eftersom han passade på att titta ner när den kolsvarta bilden togs kan vi knappast känna igen honom heller.

Sedan kan man ana att det sitter någon där ännu längre ute till höger, men det är med den karaktären som med den där retsamma planeten bortanför Pluto; det sägs att den finns där, för någon kunnig person har räknat ut att det borde vara så, men ingen kan se den hur mycket de än försöker eftersom det är FÖR JÄVLA MÖRKT I DEN DÄR LADAN. Kliv ut i ljuset, det är ju ljust där ute till vänster! Men nej, nu blev det istället Dans på skitdyster lo' till Olust Special.

1980.

2014-11-23

Apopocalyps - Pattar


Gud sände syndafloden, och för att riktigt knäcka de få överlevande människorna gav han dem konceptet "After Ski".

Bandets medlemmar bär kläder i alla färger och mönster som det mänskliga ögat kan uppfatta, på samma gång. Det är som att alla Electric Banana Bands oäkta turnéavkommor samlats för en gemensam gruppbild, eller som att Synskadades Riksförbund haft textilworkshop på fyllan.

Apopocalyps finns fortfarande även om bandet betat av över 100 (!) olika medlemmar genom åren. Detta är dock när bandet var i startblocken, och som första release valde de att göra en singel om pattar. Det känns ju som en bra idé för att visa en mer seriös sida av After Ski; ett sätt att motverka fördomarna om illröda fulla pappor som dryper av svett när de klappar takten värdelöst ovanför huvudet, iförda underställ med polokrage, och samtidigt spanar in evenemangets fyra tjejer i konfirmationsåldern sedan fruarna gått i förväg till stugbyn med övertrötta barn som bajsat ner sig i slaskblöta overaller. Ett vettigt budskap också med tanke på att skivan är officiellt sponsrad av familjeresorten Lindvallen Sälen.

Skivans två sidor döptes till A-kupa och B-kupa, och låtens refräng står utskriven för att allsången skall bli så helhjärtat skränig som möjligt:


Jag kan riktigt se framför mig hur Margarina, Kamelia och de två andra tjejerna på Lindvallens After Ski klämde i för full hals när de rimmade "stora och små" med "mjuka som hård" för att helhjärtat ge uttryck för sitt begär efter bröst.

1988.

2014-11-20

Leif hultgrens - Boogie Woogie Baby


Leif hultqrens är fem störtballa snubbar, så rebelliska att de vägrar inleda namnet med versal.

Det är högst oklart vad tanken var bakom bilden. Utgångsläget var hur som helst att de hade tagit en klassisk dansbandsbild i studio, så långt var det klart. Men i det läget måste de ha kommit fram till att det var absolut nödvändigt och dessutom skitsnyggt att ha med sin oerhört bruna buss på bilden. Därför togs ännu en bild. Bussen parkerades i skymningen när regnet hängde i luften under en ledsen grå himmel, med de bländande lamporna påslagna. Till och med Volvo-loggan ser sned och ledsen ut.

Därefter slog de helt enkelt ihop de två dåliga bilderna, för att således skapa något långt värre. Plötsligt är det bländande ljust inne i den dassiga bussen, och fem personer åker i framsätet på ett sätt som är fullständigt olagligt. Killen i förarsätet är förhållandevis bra inklippt, men med de andra två på främre raden blev det supermisslyckat. De smälter rakt igenom karossen som ovanligt trevliga spöken. Uppe vid bussens kritvita tak finner vi en kille med våfflad lugg som bär ett par specialglasögon för delfiner och andra vars ögon sitter i höjd med näsborrarna, och en man som påminner om "Jaws" med mungipe-mustasch.

1978.

2014-11-17

Jesaja 53


Jag har den ganska stora äran att presentera skivbolaget Credo, som härmed tilldelas priset "Solnas tråkigaste idé någonsin".
Juryns motivering lyder som följer:
För att ha låtit hela omslaget utgöras av en "Landskapsbild från Jugoslavien" (ja, med kort och koncis bildtext) och ett bibelcitat som handlar om skuld, våld och lidande.

På baksidan finner vi en text i fetstil högst upp:
LYSSNA PÅ DENNA SKIVA skriker den.

Som spiken i sin egen kista valde de att inte göra ett ordentligt omslag av eländet, utan bara en sån där sladdrig vikt papperslapp som är beroende av en plastficka för att hålla skivan på plats.

Årtal saknas.

2014-11-10

Novi fosili - Za dobra stara vremena


Väldigt många softade sina omslagsfotografier på 80-talet, för att få till den där smörigt glammiga looken. Men i Jugoslavien tog man verkligen i från tårna; bilden på bandet Novi Fosili är så söndersoftad att man knappt kan fästa blicken på den, det är som att betrakta ett fotografi genom ett ark smörgåspapper.

Och det kanske är för väl, för motivet är ett gäng människor med glansiga kavajer med uppkavlade ärmar, en lilaskimrande skjorta på högerkanten som ser ut att tillhöra en cirkusartist och den speciella sortens hockeyfrillor som kombineras med högt hårfäste. Effekten är att de som ser ut som vanliga herrfrisyrer som har tappat greppet och glidit en decimeter bakåt över huvudet.

1986.

2014-11-05

Stratos Dionysioy - Poios Allos


Min tydning av artistens namn och skivans titel är högst lekmannamässig, men min gissning är att det står ungefär så här: "Jag måste kissa exakt NU. Nu håller jag tätt med hjälp av fingrarna, men så snart jag släpper mitt nyp så står vi inför en katastrof. Öppna dörren omedelbart.

1990.